Bio: Allegiant

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så när som på en dryg vecka är det ett år sedan jag såg INSURGENT, den andra filmen i serien som inleddes med DIVERGENT. Och vet ni vad? Jag minns absolut ingenting av INSURGENT. Nada. Och jag glömde läsa om min recension innan jag gick till pressvisningen av ALLEGIANT; den tredje filmen, så jag friskade inte upp minnet. Således blev min upplevelse av Robert Schwentkes film minst sagt förvirrande.
Men det hade den säkert blivit även med INSURGENT i färskt minne. Detta är nämligen en oerhört rörig och krystad soppa. Jag tyckte att DIVERGENT var rätt bra, och jag ser att jag visst gav INSURGENT en trea i betyg, men ALLEGIANT är betydligt sämre och lär bara tilltala de mest hängivna fansen som läst böckerna filmserien bygger på och som har järnkoll på handling, detaljer och rollfigurer.
Science fiction är en utmärkt genre för allegorier, och nu när Donald Trump vill bygga en mur mot Mexiko, har vi här ett framtida, dystopiskt Chicago, som är omgärdat av en mur. Kate Winslets diktatoriska ledare dog i förra filmen, men nu börjar Naomi Watts rebell att bete sig som en ny diktator. Den upphetsade pöbeln låter avrätta de som arbetat för den förra regimen.
Befolkningen får fortfarande inte passera muren och se vad som finns därute, men våra hjältar Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) skiter i detta, och lyckas klättra över. Och vad hittar de på andra sidan? Jo, en glänsande, högteknologisk storstad, där högsta hönset är den mystiske David (Jeff Daniels). Folket i staden påstår sig vara goda, men det är något som inte stämmer. Tris och Four får nya fiender att slåss emot - och efter två timmar bryts handlingen, eftersom upplösningen kommer först i nästa film; ASCENDANT.

Större delen av filmen är inspelad framför green screens. Nästan allting verkar vara datoranimerat. Tempot svajar betänkligt. DIVERGENT-serien har betydligt bättre actionscener än HUNGER GAMES-serien, men det är långt mellan actionutbrotten. För det mesta sitter eller står folk och diskuterar grejor jag inte har koll på vad det är, och jag undrar om ens de medverkande vet vad allt går ut på.
Miles Teller återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz är också tillbaka, Maggie Q blir tyvärr skjuten redan i början, och Ray Stevenson medverkar bara i en enda scen. Ny i ensemblen är Bill Skarsgård, som tillhör Davids mannar.

I en lång, dramatisk scen sprutas det ut gas i hela staden. Gasen beter sig lite som den vill, rättare sagt; som filmskaparna vill. Där hjältarna befinner sig ligger gasen på marken eller härjar i rummet intill, så att hjältarna undviker att andas in den. Där umbärliga statister befinner sig bolmar gasen upp friskt.
Det är knappast så att jag biter på naglarna i väntan på den sista delen.

  






(Biopremiär 9/3)

-->

Bio: Steve Jobs

Foton copyright (c) UIP
I november 2013 kom filmen jOBS (som stavas med gement J), och som handlade om Steve Jobs liv och karriär fram till hans död. Filmen var inte speciellt bra - och titelrollen spelades av Ashton Kutcher, som inte är så där jättelik Jobs.
Redan nu kommer ännu en film om Steve Jobs, den här gången i regi av den pålitligt ojämne Danny Boyle, och med Michael Fassbender i titelrollen. Han är inte heller lik Jobs. Under scenerna från 1980-talet bär Fassbender kostym och slips, vilket innebär att han är mer lik James Bond än Steve Jobs.
Vad har Boyle att tillföra ämnet? Inte mycket, visar det sig.
STEVE JOBS är indelad i tre delar: Jobs introducerar sin Mac 1984, Jobs introducerar sitt nya system Next 1988, Jobs introducerar sin iMac 1998. Med undantag för några korta flashbacks, utspelar filmen sig i de lokaler där presentationerna av datorerna ska ske. Presentationerna förbereds medan Jobs diskuterar och bråkar med sin familj, och framför allt med sina kollegor - Jeff Daniels gör Apples ägare John Sculley, Seth Rogen är Steve Wozniak, som tillsammans med Jobs skapade maskinen i ett garage, och Kate Winslet spelar Jobs hårt prövade assistent Joanna Hoffman, som mest springer och letar efter sin ständigt försvunne chef.
Det här är ett dialogdrivet drama, i vilket rollfigurerna står mittemot varandra och skriker. Det kan hända att de även sitter ner. Och skriker. Ibland slänger Boyle in onödiga, arty, och aningen irriterande detaljer, som att visa dokumentära bilder på Skylab på en vägg bakom Jobs när denne pratar om just Skylab. Scenerna från 1984 är av någon anledning grynigare än resten av filmen.Vad jag minns var  1984 inte ett speciellt grynigt år.

Redan i filmens första scen uppstår problem när de kort innan presentationen av Macen måste öppna burken. Detta blir svårt, eftersom de saknar det verktyg som behövs. Någon säger att de kan fixa fram en skruvmejsel, men det funkar inte med en sådan. Det behövs specialverktyg. Jobs säger att han inte vill att vanligt folk ska kunna öppna och ändra i en Mac. Det är bland annat just detta jag inte gillar när det gäller Appleprodukter. Det är inte mycket man kan fixa själv, inte mycket som det går att pilla och leka med och uppgradera. Man måste hela tiden köpa nytt, och prylarna blir allt dyrare.
En annan grej jag inte gillar, är att Appleanvändare utgör något slags sekt. Apple är en gudomlighet, Steve Jobs ord är lagen. I Danny Boyles film är Jobs ett osympatiskt, maktlystet rövhål. Under filmens gång blir han alltmer lik L Ron Hubbard och tillställningarna kan närmast liknas vid scientologmöten.

Både Fassbender och Winslet är Oscarnominerade för sina inssatser, och visst - det här en välspelad film. Men det är inte utan att jag undrar vad det är Boyle vill berätta; vad han vill säga med den här pladdriga filmen. Steve Jobs beter sig som en skitstövel - och sedan är det slut, efter att han har kommit med den hopplösa iMacen och hintat om iPoden.
STEVE JOBS gav mig absolut ingenting.

(Biopremiär 22/1)

-->

Bio: Dum & dummare 2

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Någon gång i slutet av 1990-talet satt jag och en kompis i solgasset bakom festivalpalatset i Cannes, när plötsligt ett helt gäng brudar från Hawaiian Tropic trippade förbi. "Undrar om Anna Åberg är med!" utbrast jag. "Vi kan ju fråga," sa min kompis och gick fram till dem. Anna Åberg var inte med i gänget.

Anna Åberg blev senare Anna Anka, men när hon som Hawaiian Tropic-flicka 1994 dök upp på slutet av DUM & DUMMARE listades hon som Anna Åberg i eftertexterna.

...Denna krystade inledning för oss till DUM & DUMMARE 2, en osedvanligt senkommen uppföljare. Förvisso fick vi redan 2003 en film som hette DUM OCH ÄNNU DUMMARE - NÄR HARRY MÖTTE LLOYD, en billig direkt-på-video-film utan några av originalfilmens skådisar i rollerna, men nu återkommer Jim Carrey och Jeff Daniels, och för regin står återigen Bobby och Peter Farrelly.

Lloyd har suttit på mentalsjukhus sedan 1994. Djupt tyngd av sorgen efter en kvinna som inte ville ha honom, har han blivit en dreglande grönsak. Harry hälsar på honom varje vecka. Det är bara det att Lloyd har fejkat sitt tillstånd under tjugo år - bara för att skoja med Harry. Vilket Harry tycker är skitkul när det avslöjas.

Efter att ha kommit hem från sjukhuset upptäcker de två att Harry har en hittills okänd dotter; Penny (Rachel Melvin), som vid det här laget hunnit bli 22. Harry har blivit sjuk och behöver en ny njure, och påstår sig inte dela uringrupp med Lloyd, så när de kommer på att Penny nog kan donera en njure, beger de sig iväg för att leta upp tösen. Det hela leder till en odyssé där de till slut tvingas utge sig för att vara framstående doktorer på en stor konferens.

Det är tråkigt att behöva konstatera det, men DUM & DUMMARE 2 är en besvikelse. Originalfilmen är ju fullkomligt fantastisk och håller än idag. Den här uppföljaren innehåller många riktigt, riktigt roliga scener och figurer, men som helhet funkar det inte riktigt - det är något som inte stämmer. Filmen känns inte speciellt tajt och tajmingen är inte den bästa. Det sistnämnda kan förstås bero på klippning och annat, men bröderna Farrelly brukar lyckas bättre än så här. Har de tappat fingertoppskänslan? Filmen varar 110 minuter och det är i längsta laget för en komedi av det här slaget.

... Men här finns alltså mycket som är oerhört roligt. Harry och Lloyd är lika korkade som tidigare, om ännu inte ännu mer korkade - Lloyd har dessutom blivit partiellt lobotomerad på sjukhuset. De driver med sin blinde och rullstolsbundne granne som bor med hundra sällsynta fåglar. Fåglar råkar illa ut. Den väldigt söta Rachel Melvin är skojig som Penny; hon är precis lika korkad som Harry och Lloyd ("Do you mean he's my biographical father?"), Rob Riggle har två roller; han spelar bröder, och minsann om vi inte får se Kathleen Turner som Pennys white trash-morsa Fraida. Om jag inte vetat att det var Kathleen Turner hade jag aldrig gissat ut. Märkt av sjukdom ser hon numera ut som en helt annan människa. Men hon är bra i rollen. Bill Murray har en liten roll och minsann om inte Jennifer Lawrence spelar Fraida som ung! Men det syns inte. Jag gissar att det är hon som ligger med ryggen mot kameran i en flashbackscen, där Fraida och Lloyd ska ha sex och han ska ta på sig "protection" och sätter en hjälm på huvudet. Lawrence namn listas inte i eftertexterna.

DUM & DUMMARE 2 kommer säkert att gå hem hos målgruppen, det är en smärtfri film, visst får man skratta, men på det stora hela känns filmen rätt onödig och konceptet är inte lika fräscht som det var 1994.

Under eftertexterna visas klipp från originalfilmen, vilket fick mig att vilja se om den.

(Biopremiär 12/11)

Bio: Looper

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag först hörde talas om LOOPER trodde jag att det var ännu en tonårsanpassad science fiction-actionfilm modell den usla JUMPER. Jag hade verkligen så fel jag kunde ha. Tvärtom är LOOPER en otroligt smart och tuff thriller - faktiskt en av årets bästa filmer. Och då tar jag inte i. Det är inte för inte som filmen rosats av kritiker världen över.

Filmens nutid är 2040-talet, och huvudperson och berättare är Joe (Joseph Gordon-Levitt), som försörjer sig som looper. Trettio år in i framtiden - det vill säga på 2070-talet - existerar tidsresor. Det är bara det att sådana är oerhört riskabla och förstås kan ställa till det om man reser tillbaka i tiden och ändrar på saker. Därför har tidsresor förbjudits. De enda som använder sig av tekniken är kriminella - i framtiden är det nämligen omöjligt att göra sig av med lik. Därför skickar gangsterligor sina blivande offer trettio år tillbaka i tiden, där en looper väntar. Som fort offret dyker upp, skjuter loopern ihjäl honom och dumpar liket. Och det är viktigt att skjuta på en gång, det blivande offret får absolut inte komma undan.

Till saken hör att looperyrket är så hemligt att även loopers måste avrättas i framtiden. Det ingår i anställningskontraktet. De tjänar kopiöst med pengar och lever lyxliv, och är fullt medvetna om att de ska tas av daga vad det lider. Loopen ska avslutas, som det kallas. Och det kan mycket väl hända att en looper skjuter ihjäl sitt framtida jag.

Det är förstås detta som händer i den här filmen. Plötsligt står Joe, med bössan i hand, öga mot öga med sitt framtida jag (Bruce Willis). Och framtids-Joe kommer undan. Eftersom detta absolut inte fick hända, är mordiska gangstrar på jakt efter den unge Joe - medan den unge Joe jagar den äldre Joe. Den äldre Joe, i sin tur, är på jakt efter en liten pojke, som i framtiden kommer att bli den otroligt grymme gangsterbossen Regnmakaren, som lät döda Joes fru.

Låter det förvirrat? Nja, det är det inte. Inte speciellt. Någonstans är det här hur logiskt som helst och inte särdeles rörigt. För manus och regi står Rian Johnson, som tidigare bland annat gjort den intressanta men rätt ljumma THE BROTHERS BLOOM - och det här känns som en historia av Philip K Dick och liknande författare. LOOPER är allt som nyinspelningen av TOTAL RECALL inte är. Filmen är oavbrutet intressant och spännande. Dessutom är den överraskande vuxen i tonen. Dialogen innehåller svordomar, våldet är blodigt, här finns till och med lite naket, och tonen är hårdkokt. Det här är en övertygande framtidsmiljö som känns realistisk på de flesta sätt. Det är på allvar. Den äldre Joes mordiska jakt på små barn är moraliskt tveksam, vilket i det här fallet är något positivt.

Joseph Gordon-Levitt är sminkad för att likna Bruce Willis och har bland annat försetts med en näsa som liknar Willis'. Fast jag tycker nog att Gordon-Levitt snarare liknar en väldigt, väldigt ung Robert DeNiro. Men han är mycket bra i rollen, Gordin-Levitt. Och det är kul att återigen få se Bruce Willis i en vettig roll.

Förutom dessa två medverkar en rad andra bra skådisar. Den idag allestädes närvarande Emily Blunt är en kvinna som är mor till en liten gosse som kanske, kanske inte är den blivande Regnmakaren. Jeff Daniels är en gangsterboss från framtiden. Och minsann om inte Piper Perabo från COYOYE UGLY (som jag gillade!) dyker upp och visar brösten. Sicken en!

LOOPER är det mest givna filmvalet den här helgen. Och det här är en film du måste se i höst. Eller när som helst. Det är nämligen inte varje dag - eller ens varje år - som det dyker upp science fiction-thrillers som håller så här hög klass.

Ska jag anmärka på något, är det att filmen är aningen för lång - som de flesta andra filmer nuförtiden. Men det kan jag ta.

LOOPER är verkligen skitbra!

(Biopremiär 28/9)

Bio: Away We Go

Det var inte längesedan REVOLUTIONARY ROAD kom, tycker jag, men redan nu är Sam Mendes tillbaka, den här gången med en komedi vars till större delen tecknade filmaffisch skriker "American Independent", och vars estetik och genomförande också basunerar ut samma term - ni vet, det är oftast gråruggigt och täckjackor. John Krasinski och Maya Rudolph spelar Burt och Verona, som bor i en fallfärdig kåk någonstans på vischan där det är grått och trist. De konstaterar att Maya är gravid, men när de berättar detta för Burts lagom spejsade föräldrar Jaff Daniels och Catherine O'Hara, berättar föräldrarna i sin tur glatt att de tänker flytta utamlands och inte kommer att kunna se ungen. Burt och Verona blir helt ställda. De känner att de inte kan stanna kvar där de bor, så de börjar turnera USA runt och hälsa på släktingar och vänner för att hitta en ny ort som är lämplig att bo på (oftast flyger paret till de olika staterna, undrar hur de har råd med det, då de ska föreställa rätt panka). Filmen består alltså av en rad episoder i vilka de umgås- och konfron- teras med mer eller mindre bisarra människor i deras hem och städer. Vissa av dessa episoder är hysteriskt roliga, som hemma hos den utstuderat flummiga Maggie Jyllenhaal och hennes familj, där alla beter sig otroligt mystiskt och där man absolut inte får använda en sulky att rulla runt sina barn i ("Tror du jag vill skjuta min son iväg från mig?"). Det hälsas även på hos en riktigt trashig familj, vilket leder till en del sanslösa repliker och situationer, men när Burt och Verona hamnar hos mer sansade vänner, är det förstås inte lika kul, och resultatet gör att filmen känns lite för ojämn. AWAY WE GO är väldigt trevlig och mysig hela vägen, men jag hade nog gärna sett att den bestämde sig för att vara en rak komedi eller ett uppsluppet drama. (Biopremiär 27/11)