Visar inlägg med etikett Jean-Yves Ferri. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jean-Yves Ferri. Visa alla inlägg

söndag 15 december 2019

Serier: Asterix 38: Vercingetorix dotter

ASTERIX 38: VERCINGETORIX DOTTER
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Publishing

2019 fyller serien om Asterix 60 år, och väldigt lämpligt har det kommit ett nytt album. Det är de nya upphovsmännen Jean-Yves Ferri, manus, och Didier Conrad, bild, som ligger bakom, och till skillnad från en del andra, har jag tyckt att duons tre tidigare album har varit rätt nöjsamma - helt okej innehållsmässigt, riktigt bra utseendemässigt.

Det senaste albumet har dock fått blandad kritik i Sverige - och jag hörde att det mer eller mindre totalsågats i Frankrike. Efter att ha läst albumet har jag svårt att förstå de svenska recensenter som varit positiva till albumet. Själv hade jag märkligt svårt att ta mig igenom det.

Låt oss börja med titeln. "Vercingetorix dotter". En fullkomligt hopplös titel. Det är omöjligt att komma ihåg titeln och denne Vercingetorix namn - och de flesta kan inte uttala det. Den franska originalstavningen har med en accent, Vercingétorix, och det ska uttalas "Versändschetårrix", å:et ska närma sig ett ö. Den galliske krigaren Vercingetorix av arvernerstammen fanns i verkligheten, han dog år 46 f.Kr.

Anledningen till att jag hade svårt att ta mig igenom albumet, och lade det ifrån mig och glömde bort det flera gånger, är att jag inte blev klok på vad serien handlar om. Den verkar inte handla om någonting alls. Historien är så trist och ointressant att den närmast försvinner. De första sidorna består mest av en massa babblande. 

Ett par arvernerhövdingar med besynnerklig dialekt besöker Majestix i den galliska byn. Med sig har de arvernerhövdingen Vercingetorix tonåriga dotter Adrenaline. Romarna är på jakt efter henne, de tänker kidnappa henne och göra henne till romarinna, och arvernerna tror att hon är trygg hos gallerna. En romersk spejare som heter Seriemanix ger sig av efter Adrenaline.
Adrenaline är rebelllisk och gillar inte att göra som hon blir tillsagt, än mindre gillar hon tjejgrejer och tjejkläder. Hon smiter, och Asterix och Obelix följer efter. Seriemanix hänger på. De beger sig ut på havet. Sjörövarna blir inblandade.

... Men ärligt talat vet jag inte riktigt vad som pågår. Folk jagar varandra, Adrenaline kidnappas, det blir fajting och sjöslag lite då och då. Handlingen är bara tråkig och konstig, som om Ferri inte fått rätt på sitt manus innan han var tvungen att ge det till Conrad för att inte missa deadline.

Jag gillar teckningarna, Conrad ritar snyggt, och visst finns här ett par skojiga sekvenser och repliker, men som helhet är det här inte bra.

... Och det var ett helvete att flera gånger stava till Vercingetorix i denna text.  

lördag 3 februari 2018

Serier: Asterix 37: Asterix och det stora loppet

ASTERIX 37: ASTERIX OCH DET STORA LOPPET
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Publishing
Jag har de senaste månaderna haft så väldigt mycket annat att göra, att jag halkat efter lite vad gäller serie- och DVD-recensioner. Således hann jag se en rad omdömen av det senaste Asterixalbumet när det kom ut i slutet av förra året, innan jag själv fick tid att läsa det. Jag läste inte recensionerna, det har jag fortfarande inte gjort, men jag kunde inte undvika att se ingresser, eller kommentarer på Facebook. Folk var inte speciellt nöjda med det här albumet.
Efter alla dessa negativa omdömen hade jag lågt ställda förväntningar på "Asterix och det stora loppet". Tja ... Det är ju lite tunt och lättglömt, men dåligt är det inte.
"Asterix och det stora loppet" är det tredje albumet från duon Ferri och Conrad, som tog över efter Uderzo. Jag har inte läst Coscinnys och Uderzos klassiska Asterixalbum på bra många år, och vet inte om de faktiskt fortfarande håller; om de är så bra som jag minns dem. Däremot var det förra albumet; "Caesars papyrus", rätt bra. Ingen modern klassiker, men det byggde på en kul idé, det hade flera roliga inslag, och det var snyggt tecknat.
Snyggt tecknat är även detta nya album. Jag har inget Uderzo-album här att jämföra med, men om någon visat upp en ruta av Didier Conrad och sagt att det är Uderzo, är det mycket möjligt att jag gått på det. Möjligen är Conrads linjer finare än Uderzos, men det är inget jag kan ta gift på.
Äventyret går ut på att romarna arrangerar en hästkapplöpning, som ska gå genom hela Italien. Deltagare från alla länder är välkomna, men romarna har fixat så att deras maskerade kusk kommer att vinna - för hur skulle det se ut om Rom inte vann? Självklart ställer Asterix och Obelix upp i tävlingen, och självklart går det inte som romarna planerat.
Visst är det här en tunn story. Det är inte alltför inspirerat och inte jättekul. Men serien gör ändå sitt jobb. På sistone har jag läst flera album som är betydligt tunnare innehållsmässigt - Blårockarna, tilll exempel, är en serie som gjort tunna äventyr till sitt signum.
"Asterix och det stora loppet" påminner ibland lite om filmen DEATH RACE 2000, i vilken David Carradine spelar den maskerade föraren Frankenstein, som är favoriten i ett bilrace som går tvärs över den amerikanska kontinenten. Asterixalbumet har flera återkommande gags; Asterix och de andra anländer till olika italienska städer där de serveras rätter som är speciella för dessa städer; Obelix uppskattar inte de tunna skivor skinka de får i Parma. Det skämtas ofta om loppets sponsor, en kryddsås gjord på fiskrens.
Nej, det är är inget album jag kommer att komma ihåg i framtiden - men det är långtifrån så dåligt som jag förväntat mig.
För övrigt känns det lite ovant att läsa ett seriealbum i det klassiska formatet med mjuka pärmar i dessa tider då de flesta liknande album är inbundna. Just det här albumet är tryckt på väldigt tunt papper, vilket gör att albumet ser tunnare ut än det är.       


söndag 20 december 2015

Serier: Asterix 36: Caesars papyrus

ASTERIX 36: CAESARS PAPYRUS
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Publishing
För två år sedan kom "Asterix och pikterna", det 35:e Asterixalbumet och det första av seriens nya upphovsmän Jean-Yves Ferri, manus, och Didier Conrad, bild. Det var en snygg, schwungigt tecknad serie - men handlingen var snarare konstig än bra, vilket även gällde humorn. Vissa skämt var hyfsat obegripliga.
När nu duon är tillbaka med ett andra album, är grundidén riktigt kul: Julius Caesar har skrivit sin bok "De Bello Gallico"; "Kommentarer om det galliska kriget". I verket finn ett kapitel om hur han misslyckats med att besegra en liten, gallisk by - javisst, Asterix' by. Caesars redaktör Publicitus tycker att det vore en dålig idé att publicera en redogörelse för ett misslyckande, och föreslår att kapitlet plockas bort. Så sker - men texten hamnar genast på villlovägar. Det hamnar till slut i händerna på Asterix och Obelix, som tillsammans med Miraculix ska ta det till en druid som ska "spela in" det. Gallerna nedtecknar inte sina berättelser, de memorerar dem och för dem vidare muntligt.
Även om idén är bra, känns "Caesars papyrus" aningen tunt. Det blir lite utdraget. Det är inte jätteroligt, men jag får nog säga att det är roligare än förra albumet. Ett par sekvenser fick mig att skratta till högt, vilket i princip aldrig händer. Många skämt är dator- och internetrelaterade. Caesars bok blir en riktig bästsäljare - 50 exemplar har sålts på kort tid!
Didier Conrad tecknar väldigt snyggt. Nu har jag inga Uderzo-album här att jämföra med, men om jag inte visste bättre, skulle jag ta det här för Uderzo. Det är möjligt att Conrad har ännu mer schwung i linjerna; ibland är det lite Franquin över miljöerna. Det kändes tryggt när jag läste albumet, som om jag i en tidsmaskin slungades tillbaka till min barndom, då jag satt uppkrupen i soffan och läste fransk-belgiska album.
En detalj som förvånar mig en aning, är en viss politisk inkorrekthet. Afrikaner och andra folkslag ser likadana ut som de alltid gjort i Asterix; de är grovt karikerade med enorma läppar och så vidare. När den senaste Asterixfilmen; GUDARNAS HEMVIST, hade premiär, sparkade vissa svenska kritiker bakut och kallade filmen rasistisk. De svarta slavarna såg nämligen ut som de gjorde i seriealbumen. Uppenbarligen skiter fransmännen i sådant. Och nog hade det blivit konstigt om till exempel den svarte piraten plötsligt fick nytt utseende - eller kanske rent av försvann från besättningen.

-->

fredag 22 november 2013

Serier: Asterix hos pikterna

ASTERIX HOS PIKTERNA
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Kids Media Nordic AB

Albert Uderzo började att teckna Asterix, en serie han skapade tillsammans med René Goscinny, 1959. 1977 dog Goscinny, men Uderzo fortsatte att rita Asterix och skrev manusen själv. Jag konstaterar att jag inte läst så många av Uderzos helt egna album, men de är inget vidare. Lucky Luke-tecknaren Morris hade bättre tur efter Goscinnys bortgång, eftersom de författare och de nya kreativa team som tog över när Morris dog var rätt dugliga. Som bekant har Spirou bytt upphovsmän ett flertal gånger under de 75 år serien funnits, med varierande men ofta hög klass på resultaten.

Först nu har Uderzo lämnat över stafettpinnen. Det 35:e Asterixalbumet; "Asterix hos pikterna", är författat av Jean-Yves Ferri (som lustigt nog är född 1959!) medan Didier Conrad står för teckningarna. Så, hur har det här äventyret blivit?

Tja, det ser ju onekligen ut som ett Asterixalbum. Conrad är Uderzos stil trogen, samtidigt som han har ett eget schwung- och ett modern driv i teckningarna. Teckningsmässigt är det här alltså alldeles utmärkt. Innehållsmässigt är det nog ... konstigare än roligt.

Ett isblock i vilket en pikt blivit infryst hittas på Galliens strand av Asterix och Obelix, och Miraculix ser till att tina upp stackaren och få honom på bättringsvägen. Pikten heter McLock och han berättar att han bor vid sjön Loch Andlolls strand och att den onde hövdingen McAber från en annan klan är ute efter McLocks älskade Camomilla, adoptivdotter till hövding i den klan McLock tillhör, med baktanke att bli hövding där. Asterix och Obelix beger sig tillsammans med McLock till pikternas land; nuvarande Skottland, där de upplever äventyr och kulturkrockar medan de ställer saker och ting tillrätta.

De många ordvitsarna går ut på att alla har namn som börjar på Mc, och av någon anledning har man stoppat in en massa rock'n'roll-referenser. Pikternas barder spelar rock - vilket inte hindrar Obelix från att örfila sångaren. Det utövas stockstötning, det bor ett snällt odjur i sjöng, och McAber samarbetar med romarna.

Det hela är lite märkligt berättat, det känns ibland lite stökigt, som om Ferri inte fått ordning på alla sina idéer och infall. Och nej, jag tycker inte att det är speciellt roligt - fast å andra sidan har jag ibland svårt för franska komedier. Kanske är det så att jag inte begriper fransk humor - eller att fransk humor inte går att översätta (min gamle vän Per AJ Andersson står för den svenska översättningen). Men jag förstår inte poängen med att McLock blivit förvirrad och därför utbrister "Jingle Bells", "Bad vibrations", "Obladi oblada" och annat. Som sagt - det är bara märkligt.

Med det inte sagt att "Asterix hos pikterna" är ett dåligt album - för det är det inte, och det här är oerhört mycket bättre än den senaste Asterixfilmen. Och jag gillar den stackars romerska folk- och bostadsräknaren som kommit till gallernas by och inser att han tagit sig vatten över huvudet.
Och ja - självklart blir det vildsvinsfest i sista rutan och Troubadix är bunden och försedd med munkavle.