Netflix: Den sista legosoldaten

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Fast på ... svenska?!

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, denna gång på en fransk actionkomedi med Jean-Claude Van Damme. Filmen inleds med förtexter på engelska, trots att det är en fransk film. Detta är inget ovanligt, många Netflixfilmer som är på andra språk än engelska har förtexter på engelska. Kanske för att inte skrämma bort amerikanska tittare som får utbrott om något inte är på engelska.

Filmen börjar och redan efter några sekunder presenteras vi för den hemlige agenten Richard (Van Damme), som i sin första scen gömmer sig under ett tak med hjälp av sin berömda split. Han hoppar ner på marken - och börjar prata svenska. Jaha? Jag tänkte att han väl är en agent som kan olika språk, och måste prata svenska under detta uppdrag.

... Men sedan fortsatte rollfigurerna att prata svenska, ur synk, och det lät som en tecknad film. Vad i helvete? Och så insåg jag det:

DEN SISTA LEGOSOLDATEN är dubbad till svenska!

Netflix har låtit dubba den här filmen till svenska!

Det låter inte klokt. Det är inte klokt. Vem kom på detta? Vi har haft Netflix ett antal år i Sverige vid det här laget, de borde ha lärt sig att vi inte dubbar annat än barnfilm i Norden. Eller, om någon europeisk höjdare på Netflix sagt att, nu jävlar ska vi dubba filmer även till svenska, borde det funnits någon på plats som vetat bättre och sagt, nej, de gör inte det i Norden, tittarna kommer att skratta åt filmen.

Jag skrattade åt dubbningen. Det ser inte klokt ut, det funkar inte för fem öre. Tack och lov går det att ändra ljudet, så att vi får franskt originalljud.

Jag har tidigare påpekat att vissa Netflixfilmer som inte är på engelska automatiskt visas dubbade till engelska, vilket förstås är ett jävla oskick, och man måste själv ändra inställningarna. Nu föreligger det alltså risk att vi i framtiden kommer att automatiskt få filmerna dubbade till svenska.

Filmen, då? DEN SISTA LEGOSOLDATEN (som på svenska borde heta DEN SISTE LEGOSOLDATEN), i regi David Charhon, är en komedi om den mystiske agenten Richard, som går under namnet Dimman, och som tydligen nu är legosoldat. Han måste återvända till Paris, eftersom han har en son, Archibald (Samir Decazza), som oskyldigt anklagas för att smuggla droger och vapen. Archibald förvånas över anklagelserna - och han vet inte vem Richard är, eftersom han aldrig träffat sin far. Modern är död.

Richard är en jäkel på förklädnader och hinner klä ut sig ett flertal gånger under filmens speltid. De måste samarbeta med kompisar till Archibald och lite annat löst folk, för att sätta dit de egentliga skurkarna. Det förekommer även en snubbe som är besatt av SCARFACE och som har inrett sin bostad som Tony Montanas hem.

Handlingen i den här filmen är hur stökig som helst. Den är verkligen jättekonstig. Jag tror inte att jag hängde med överhuvudtaget. Antagligen beror rörigheten på filmens struktur och berättande, inte handlingen i sig. Stökigheten gjorde att filmen emellanåt blev lite tråkig.

... Men här finns ett flertal roliga scener. Lustiga rollfigurer, kul repliker, slapstick, en rätt bra biljakt med små franska bilar, och Van Damme kan vara rätt skojig.

Numera medverkar Van Damme mest i små, billiga B-filmer som släpps direkt på DVD. DEN SISTA LEGOSOLDATEN är nog den mest påkostade film Van Damme medverkat i sedan THE EXPENDABLES 2, som kom 2012. Det här ser ut som en riktig film. 

När jag tänker efter skulle jag inte ha något emot att Jean-Claude Van Damme ägnar resten av sin karriär åt att göra franska komedier.

 

 

 

(Netflixpremiär 30/7)

Expressen 9 december 1996

Jag såg inte filmen KRAKEL SPEKTAKEL under Malmö Filmdagar, och den pressvisades inte senare - och i fredags hade den biopremiär. Mitt mål är ju att recensera allt som går upp på bio i Malmö. Men herregud ... Jag vet inte om jag orkar traska iväg och se KRAKEL SPEKTAKEL. I alla fall inte idag. Och jag borde publicera något här på TOPPRAFFEL! känner jag.

Äh, jag drar till med en repris på en av mina gamla videokrönikor ur Expressen. Detta är min 25:e krönika i den tidningen:

Botten är nådd, Eddie Murphy!

1981 läste jag den amerikanska serietidningen Heavy Metal hyfsat  regelbundet. Den var i princip den enda tidning med vuxeninriktade serier man kunde få tag på i Sverige då.

1981 kom även den animerade långfilmen "Heavy metal", som jag självklart  ville se mer än något annat. På grund av nu bortglömda omständigheter  missade jag filmen då, och det dröjde fjorton år tills jag fick se den, på  en sällsynt biovisning förra året. På grund av diverse copyrightproblem  med filmens soundtrack släpptes "Heavy metal" aldrig på video.

Förrän nu. Egmont har nyligen släppt ut den, enbart som köpfilm. Var den värd att vänta femton år på? Jag tycker inte det. Jag har flera vänner som  tycker att filmen är fantastisk, men det kan bero på att de gillar hårdrocken på soundtracket. Jag tycker att filmen är alldeles för ojämn.

"Heavy metal" består av flera korta episoder, sammanhållna av en  ramhandling. Varje episod är gjord av olika animatörer, och de olika  stilarna gör att filmen känns väldigt splittrad. Handlingen i vissa episoder är också mer än lovligt tunn. Bäst är väl historien om  taxichaffisen i framtiden... och så gillar jag scenen framåt slutet där en  sexig krigarkvinna tar på sig sin krigsdräkt. Men varför är inte Den i  adaptionen av Richard Corbens "Den" helnaken? Nåja, det är i alla fall  John Candy som står för hans röst...

Trots min kritik av filmen tycker jag ändå att den kan vara värd att  införskaffa, i alla fall om man är intresserad av tecknad film, eller vill  känna sig lite nostalgisk.

Tidningen Heavy Metal skulle det aldrig falla mig in att köpa i dag.

Bland det absolut sämsta på videohyllorna just nu är Wes Cravens "En  vampyr i Brooklyn" (CIC), en så kallad "skräckkomedi". Om det är Cravens  sämsta film är svårt att säga, men det är stor chans att det är Eddie  Murphys sämsta. Ingenting funkar i filmen. Murphy har hockeyfrilla och  fånig dialekt, och det blir inte det minsta skojigt någon gång. Okej, jag  uppskattade killen som tappar kroppsdelar filmen igenom, men det räcker inte. Kör en ekpåle genom kassetten!

Å andra sidan, jag har aldrig förmått uppskatta Murphy till fullo, jag  tycker inte ens att den första "Snuten i Hollywood" är något speciellt.  Fast enligt förhandsrapport lär "Den galna professorn" vara bra (biopremiär 17 januari).

När Roger Moore slutade som James Bond ville han ta nya och bättre roller, vilket inneburit att han sedan dess dykt upp i väldigt få filmer, och enbart usla sådana. Den som vill se hur Lord Brett Sinclair (världens  bästa människa) ser ut i dag kan hyra "The quest" (Egmont), fast det är inget jag rekommenderar.

I huvudrollen ser vi Skådisen Ingen Gillar, Jean-Claude Van Damme, som även står för regin. Snygga slagsmål, men det här är definitivt inte bra. Inte undra på att Van Dammes stjärna dalar å det grövsta.

Men Roger Moore är rätt skojig som pirat.

Till sist... Varje gång jag passerar Eric Roberts kalsongreklam, känner  jag mig tvingad att kolla om det finns någon gul fläck på hans kalsipper.

Bio: The Expendables 2

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Om du är med i en actionfilm, tillhör en stenhård specialstyrka och ska ut på livsfarligt uppdrag - håll då aldrig en monolog om att du har en flickvän du är förälskad i, att du vill dra dig tillbaka och bilda familj med henne. Då kan du räkna med att du stryker med. En av medlemmarna i Barney Ross' (Sylvester Stallone) team gör detta misstag i början av CON AIR-regissören Simon Wests THE EXPENDABLES 2. Det dröjer inte länge innan den psykopatiske skurkbossen Vilain (Jean-Claude Van Damme) dyker upp och tar livet av killen. Vilain hade förvisso möjlighet att slakta hela Ross' gäng, men hade han gjort det, hade det ju inte blivit någon film. Han nöjde sig med en. Och självklart vill Expendablespojkarna hämnas. Skurkarna dödade en av dem - därför dödar de 68 000 av skurkarna.

Egentligen går uppdraget ut på att hämta en liten låda som finns i ett störtat flygplan. Ett hyfsat enkelt uppdrag, enligt den mystiske mr Church (Bruce Willis), som skickat iväg dem. Men även Vilain behöver lådan. Han smider onda planer och håller på att gräva upp fem ton plutonium i en gruva i Ukraina. Inte bra. Han måste stoppas. Ross och hans legosoldater får hjälp av en stridsduglig tjej, Maggie Chan (Nan Yu från SPEED RACER och Dolph Lundgren-rafflet DIAMOND DOGS), och senare anländer även Trench (Arnold Schwarzenegger) och Church själv, och när det ser riktigt illa ut, kommer den lika mystiske som mytiske Booker (Chuck Norris) traskande och mejar ner allt i sin väg.

Sylvester Stallone regisserade den första THE EXPENDABLES, som kom 2010. Jag gillade den, men den var kanske inte riktigt den film vi väntat på; mycket fuskades bort, kändes det som. THE EXPENDABLES 2 är mycket bättre, framför alt vad gäller regi och klippning. Visst var vi oroliga när ryktet spreds att filmen skulle få åldersgränsen PG-13 i USA för att dra större och yngre publik, men nu visade det sig att nyheten var falsk. THE EXPENDABLES 2 är R-rated. Förvisso finns här inga svordomar värre än "Shit!" och inget naket, men filmen är ännu våldsammare och blodigare än den första. Satan i gatan vad våldsam den här filmen är! Det är ingen hejd på det. Är det massiv fetaction man vill ha - och det vill man ju - får man jävlar i det valuta för pengarna! Oj! Alla offer i det närmaste exploderar när de träffas av kulkärvarna. Folk får knivar genom halsen, otaliga rundsparkar i nyllet, kroppsdelar flyger och far och bassängvis med blod sprutar. Förvisso mest CGI-gore, men ändå.

Med undantag för Mickey Rourke återkommer hela gänget från första filmen. Förvisso försvinner Jet Li  alldeles i början, jag vet inte riktigt varför han inte är med under resten av filmen. Unge Liam Hemsworth är ny i gänget som krypskytten Billy the Kid. Jason Statham är knivkastande Lee Christmas, Terry Crews är Hale Caesar, Randy Couture Toll Road - och så har vi förstås Dolph Lundgren som svensken Gunner Jensen (genomgående stavat Gunnar i den svenska texten, men inte i eftertexterna).

Dolphan lyser i sin roll. Den här gången är hans roll större och han har förvandlats till filmens lustigkurre. Han pratar om sin svenska favoriträtt och bygger en bomb, och vi får veta att Gunner egentligen är supersmart; han studerade kemi innan han hoppade av för att bli livvakt åt en popstjärna. Hmm. Det låter bekant, det där ...

Det massiva ultravåldet till trots, har filmen en stor glimt i ögat och det är fullkomligt omöjligt att ta det här på allvar. Stallone skjuter en kille i småbitar och säger "Rest in pieces!", Chuck Norris berättar ett Chuck Norris-skämt, och Schwarzenegger och Willis citerar varandras gamla filmrepliker och undrar när Rambo kommer att dyka upp. Alla siktar hur bra som helst; det spelar ingen roll om det finns hundratals civila i vägen mellan hjältarna och skurkarna, The Expendables pepprar på utan att någon oskyldig skadas. Överdrifterna är enorma. Filmen ligger väldigt nära komedi.

Engelsmannen Scott Adkins från den fantastiska NINJA spelar Vilains högra hand, och han är bra; jag gillar den killen. Svenska Amanda Ooms har en liten roll som en av invånarna i en terroriserad liten by. Rollen är väldigt liten och skulle kunna göras av vem som helst, men hon får åtminstone tacksamt krama om Sylvester Stallone.

Ska jag leta upp något att anmärka på, är det att flertalet rollfigurer medverkar alldeles för lite. Jag hade gärna sett mer av Van Damme, Schwarzenegger och Willis är mest med på slutet, och 72-årige Chuck Norris har bara ett par scener (under vilka han ackompanjeras av ledmotivet till DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE). Att anmärka på handlingen är bara korkat. Det är väl ingen som går och ser THE EXPENDABLES 2 och förväntar sig ett djuplodande drama? Det vi vill se är ju alla de här gamla actionlegendarerna i en och samma film, och tonvis med action. Filmen öppnar med en fullkomligt fantastisk, explosiv attack mot en skurkbas i Nepal; den måste ses för att man ska tro på det, och därefter eskalerar det. Män gör saker tillsammans i en redig grabbfilm. Jag gissar att de som främst kommer att uppskatta filmen är medelålders pojkar. Vi som växte upp med de här gubbarna på 1980-talet.

Och ja, självklart får vi se en mano-a-mano-fajt, där 66-årige Stallone är i Rockytagen och pucklar på, medan den snart 52-årige Van Damme visar att han fortfarande kan utföra sina trademarksparkar.
THE EXPENDABLES 2 är årets fläskigaste actionfilm. Det måste vara omöjligt att överträffa det här, tycker man - tills THE EXPENDABLES 3 kommer.

Jag hade jättekul under hela filmen.

Nästa vecka ska jag se HAMILTON 2. Den kommer garanterat att kännas hur sketen som helst jämfört med det där.

(Biopremiär 22/8)

Track 'em, find 'em, kill 'em!

Fullspäckad dag. I konstens tecken. Det är ingen ände på det. Om en stund är det dags för dagens första vernissage. Av - tror jag - åtta. Därefter vidtar Kulturnatt Fersen, som håller på till midnatt. Det lär bli tufft, men vad gör man väl inte för konsten?

I brist på annat - typ fantasi - slänger jag upp trailern till THE EXPENDABLES 2, eftersom jag inte kan se mig mätt på den. Herregud. Jag blir nog aldrig äldre än femton. Och när jag var femton såg jag ju redan då filmer med de här herrarna - vilka då var yngre än jag är nu.

Ännu en film att se fram emot:

Bio: Kung Fu Panda 2

Bild copyright (c) Paramount Pictures Sweden

När KUNG FU PANDA kom 2008 blev den inte bara en stor publiksuccé - den gick även hem hos kritikerna. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Själv var jag måttligt imponerad och gav filmden en tvåa i betyg, men det var jag ganska ensam om.

Allt annat än oväntat har nu en uppföljare - den här gången i 3D - premiär. Distributören Paramount ville att den svenskdubbade versionen skulle pressvisas och inte originalet med en kändisspäckad röstlista. Bad move från Paramounts sida, redan där drar jag av en dvärg i betyget. Oftast blir det (tyvärr?) automatiskt sämre när animerade familjefilmer dubbas till svenska; all karaktär suddas ut när allting låter som slätstruken TV3-dubbning. De gamla, klassiska, svenska Disneydubbningarnas tid är förbi.

I stället för Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Gary Oldman, Seth Rogen, Lucy Liu, Michelle Yeo och - håll i er! - Jean-Claude Van Damme (!), får vi ... ja, det vetefan vilka det är. Lawrence Mackrory, Annelie Heed, Claes Ljungmark, Janne Westerlund, Hasse Brontén, Josephine Bornebusch, Jakob Stadell, heter de visst. De låter skittradiga allihop.

Fast frågan är om jag tyckt det här blivit så mycket bättre med originalröster.
Låt mig ta det positiva först:

KUNG FU PANDA 2 är verkligen snygg. Fantas-
tiskt snygg. Bra figur-
design, underbara miljöer, tjusiga färger, och för en gångs skull är 3D:n skarp, om än inte speciellt effektiv; det är inte mycket som far ut i knät på oss eller petar oss i ögat, vilket jag nog förväntat mig av en kung fu-film i tre dimensioner.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den första filmen, mer än att pandan Po var fet och lärde sig kung fu. Den här gången får vi veta lite mer om vem tjockisbjörnen är och varför hans farsa är en gås. Po är - jösses! - adopterad! Tänk, det hade Po ingen aning om.

Och så introduceras vi för en ny, grym, maktlysten skurk; lord Shen, en påfågel vars illasinnade hantlangare är vargar. Lord vill söndra och härska och de enda som kan stoppa honom, är de fruktade fem, eller vad de nu kallar sig: Po, Tranan, Tigrinnan, Syrsan och Viper (som visst inte heter Ormen här).

Handlingen känns hämtad från vilken Hongkongrulle från 1970- eller 80-talen som helst. Jag har sett det här dussintals gånger förut, men det har förstås inte de små barn som filmen främst riktar sig till, och troligen inte majoriteten av föräldrarna.

Men en ooriginell handling har jag inga större problem med. Värre är att jag inte tycke att det är roligt. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång - det är möjligt att jag hade flinat åtminstone några gånger om jag serverats originalrösterna. Van Damme som krokodil låter som en höjdare.

Och även om animationen är flott, är alla kung fu-strider påfrestande. Precis som i alldeles för många actionfilmer nuförtiden går det för snabbt. Det går inte riktigt att se vad som händer och jag upplevde det bara som jobbigt att titta på.

Ytterligare en sak som slog mig, är att en av tjusningarna med kung fu och annan kampsport, är att se levande, verkliga, superskickliga människor röra sig som olika djur när de fajtas. Detta element försvinner ju helt när det är djuren som imiteras som har huvudrollerna.

Så nej, det blir inte bättre betyg från mig den här gången. Summeringen lyder Snyggt men trist.

 

(Biopremiär 8/6)

En enkel tulipan till Van Damme

Belgien:
Tintin
En piccolo på äventyr
Små blåa varelser
Kål
Belgian Blue
EU
Jean-Claude Van Damme

...Den sistanämnde fyller hela 50 i dag!
Låt oss stå upp som en man och hylla karln och bjuda honom på en bit budapeststubbe! Han leve!

DVD: Universal Soldier: Regeneration

UNIVERSAL SOLDIER: REGENERATION (SF)

Är det här UNIVERSAL SOLDIER 3, eller är det UNIVERSAL SOLDIER 5 - eller är det en ny etta? Uppföljaren till UNIVERSAL SOLDIER, är ju UNIVERSAL SOLDIER - ÅTERKOMSTEN, en biofilm i vilken Jean-Claude Van Damme återkom som supersoldaten Luc Deveraux som återupplivats från de döda.

Men däremellan kom två TV-filmer, två riktigt usla sådana, som hette UNIVERSAL SOLDIER 2 och 3. Van Damme var inte med i dessa (men väl Burt Reynolds). Ska dessa räknas?

Här har vi så en ny, tredje film med Van Damme. Men den här är gjord direkt för DVD-marknaden. Fast okej - den tillhör trots allt den "riktiga" serien.

För regin står John Hyams, son till Peter Hyams - som står för filmfotot. Och det här är en ganska märklig film. Inte nog med att Van Damme är tillbaka som Luc - även Dolph Lundgren återkommer som sergeant Andrew Scott, trots att han maldes ner och sprejades över ett fält i första filmen. Men det konstiga är att dessa två killar knappt utnyttjas!

Istället får vi främst se en illasinnad UniSol-soldat, som spelas av en biff som kallas Andrei "The Pitbull" Arlovski. Och han har top billing! Filmen utspelar sig i Ryssland och ett gäng terrorister har lagt beslag på en kärnreaktor från Tjernobyl, eller hur det var, och hotar nu världen - och till sin hjälp har de alltså en vresig UniSol-kille.

En massa människor stryker med innan De Goda kommer på att de ju kan leta upp Luc Deveraux och skicka in honom, så de tar och hämtar Luc. Han har lite mentala problem, men han programmeras om och beger sig iväg för att kötta terrorister.

Men bovarna har minsann ett ess i rockärmen: de har låtit klona Andrew Scott! Så inte nog med att Luc måste brottas med Pitbullen, det blir även en returmatch med Dolphan.

Dolphan spelade in alla sina scener på fem dagar, så tyvärr gör han mest ett gästframträdande. Men Van Damme är inte med så mycket mer han heller. Han ser lite gammal och trött ut.

Men i övrigt är den här filmen ... helt okej. Visst får den anses vara konstig, eftersom filmskaparna inte alls gjort vad de flesta förväntat sig av dem. Men filmen är överraskande välgjord och intressant, och trots gråa, sönderbombade miljöer, har den väldigt bra production values. Filmen är till och med skjuten i Scope, trots att den inte är avsedd för biovisning. Stilen är väldigt annorlunda den första filmen, och ännu mer fjärran från den rätt fjantiga ÅTERKOMSTEN. Det här är mörkt och dystert.

UNIVERSAL SOLDIER: REGENERATION är också otroligt våldsam och blodig. Filmen håller ett jävla tempo och folk tas av daga på så brutala. blodiga sätt som möjligt mest hela tiden.

Enligt IMDb är visst ännu en uppföljare på gång. Med John Hyams som regissör. Och Dolph Lundgren som sergeant Andrew Scott.

Åtta minuter Universal Soldier

Häromdagen recenserade The Cinema Snob kommande direkt-på-DVD-rafflet UNIVERSAL SOLDIER: REGENERATION. Han klagade på att Van Damme och i synnerhet Dolphan är med alldeles för lite, till förmån för en för honom - och för mig - okänd biff som fått huvudrollen. Å andra sidan gillade Brad; filmsnobben alltså, att filmen är väldigt blodig och har överraskande bra production values.
Här är åtta minuter våld ur US:R. Och tja, det ser ju onekligen lovande ut. Om man gillar filmer om killar som går omkring och slaktar varandra så att blodet sprutar. Det här är våldsamt och blodigt värre.

Universal Soldier: Regeneration DVD Clip - Online Premiere Clip

Universal Soldier: Regeneration

Man kan börja dagen på betydligt sämre sätt än med UNIVERSAL SOLDIER-nyheter. Roland Emmerichs originalfilm tillhör de få riktigt feta actionfilmer som gjordes på det mesiga 90-talet. Uppföljaren från 99 var väl mest konstig, medan de två TV-filmerna alldeles för billiga.

Jag måste säga att jag hade en del förhoppningar på den tredje filmen, som efter en del titelbyten nu heter REGENERATION. Van Damme är tillbaka, men framför allt är Dolph Lundgren tillbaka som sergeant Andrew Scott ("I'm all ears!"). John Hyams regisserar.

Men nu visar det sig att det trots allt handlar som en direkt-till-DVD-film från Sony Pictures Home Entertainment. I USA släpps den i februari.

Filmen utspelar sig i Ryssland och som synes har den samma gråa look som de flesta andra öststatsactionrullar, typ de med Seagal.

Fast man vet ju aldrig. Filmen kan ju vara kul och underhållande för det.

Universal Soldier: A New Beginning

Här är en liten första text om den nya Universal Solder-rullen - fast enligt Dolph själv gör han bara en liten cameo, vilket han säger i den här intervjun. 

Bio: Fighting

Det dröjer inte alltför länge innan det plötsligt slår mig: herregud! Det här är ju en remake på LIONHEART (aka A.W.O.L.)! Ni kommer väl ihåg LIONHEART? Jean-Claude Van Damme rymmer från främlingslegionen och tar sig till den Stora Farliga Amerikanska Storstaden, där han måste tjäna pengar. Han lär känna en sympatisk liten gubbe som tycker att det är bra att Van Damme kan slåss, för gubben jobbar med slagsmålstävlingar - eller slagge, som vi sa när jag var barn. Gubben blir Van Dammes manager och vår spagathjälte slår sig fram på diverse tillställningar, där rika människor i aftonklädsel satsar stora pengar för att få se två killar banka skiten ur varandra. Men Van Damme blir kär i en "vanlig" kvinna som har en gullig liten unge. Den elaka kvinnan som styr all fajting i stan försöker förföra Van Damme, men han går inte på den lätte. Ännu värre blir det när två hårdingar från främlingslegionen letar efter honom. Men på slutet möter Van Damme den värste och grymmaste slagskämpen och vår hjälte lyckas med nöd och näppe göra slarvsylta av motståndaren, påhejad av de två legionnärerna, som till slut låter Van Damme gå så att han kan leva ett trevligare liv med bruden och ungen.

LIONHEART var bara en av horder av likartade filmer på 80-talet. Bäst titel hade nog FISTFIGHTER. Nuff said, liksom. Här var det Jorge Rivero (Spotted Wolf i SOLDIER BLUE) som skippade kickboxningen och gick loss med knogarna.

I FIGHTING är nya stjärn-

skottet Channing Tatum den hemlöse Shawn, som livnär sig på att sälja mög och falska Harry Potter-böcker på New Yorks gator. Några snubbar försöker råna honom och då spöar Shawn upp dem på öppen gata. Detta råkar en viss Harvey (Terrence Howard) se, och tänk, Harvey jobbar med fajting och erbjuder Shawn en match. Shawn vinner och Harvey blir Shawns agent. Men Shawn träffar även den söta Zulay (spelad av en tös som heter Zulay på riktigt!) som har en gullig liten unge. Shawn slår sig fram och vinner större och större summor pengar, men han jagas inte av några främlingslegionnärer eller andra bovar. Han träffar på en farlig slagskämpe han kände under collegetiden och storyn pekar mot en slufajt mellan de två - men det är väl i princip allt.

FIGHTING är en märkligt stillastående, handlingsfattig film. Den utspelar sig till större delen i New Yorks värsta områden och befolkas av diverse drägg. Här finns i stort sett inte en enda sympatisk person. Shawn själv är lite för korkad och menlös för att han ska fungera som hjälte. Tatum har visst blivit ett slags flickidol, men fan vet varför. Han liknar Josh Hartnett en aning, men jag kom fram till att den han är ännu mer lik är Alfred E Neuman! Jösses, Channing Tatum ser ju riktigt jönsig ut!
 Det finns inget som helst driv i berättandet och mellan slagsmålen - vilka dock är stenhårda och har onda ljudeffekter - blir det ibland olidligt tråkigt, något som förstärks av att det mest är saggig hip-hop på soundtracket. Säga vad man vill om 80-talets slåssfilmer, men de var sällan tråkiga och på bästa uppviglande sätt byggde de alltid upp mot den stora slutfajten, där hjälten mot alla odds skulle segra med några välkoreograferade slowmotionsparkar ackompanjerade av heroisk musik.

...Men finns här något träningsmontage? undrar förstås ni. Nja. Ett. Kort. Visset. Vi får se Shawn träna i en tom T-banevagn några sekunder. Det är allt. Ingen powerpop, inga scener där han lyfter stockar i skogen, joggar i vattenbrynet, gör sit-ups när snygga bruden tokar sig och kastar glass på honom och så vidare. Shawn nöjer sig med att jabba lite och göra armhävningar i en T-banevagn.

De som anordnar matcherna är ena riktiga slajm-

bollar, den siste motstånd-

aren är rätt slajmig han med, men jag gillade slutfajten. Trör du på min hatt? och så blir det fajting - de börjar på en lyxig takterass, men fortsätter med att slå sönder hela våningen. Shawn verkar förresten vara släkt med Wolverine, eftersom de få skador han får läker på ett kick filmen igenom.

Som ni märker är denna recension försenad. Inte nog med att filmen, som hade premiär i fredags, inte pressvidades - SF glömde meddela pressen att den skulle ha premiär. Jag upptäckte det av en slump när jag bläddrade i en tidning. Fast riktigt vad den här skulle upp på bio att göra vet jag inte. FIGHTING är ett slags skum blandning mellan dialogbaserat diskbänksdrama och slåssfilm. Fast den unga publiken i salongen när jag såg filmen - de flesta killar, hälften så gamla som jag eller ännu yngre - gillade slagsmålen skarpt. Jag fick en känsla av att de genast skulle bege sig ut och satsa pengar och spöa upp varandra.

Hade det förresten inte varit roligare om filmen fått den svenska titeln SLAGGE?

(Biopremiär 17/7)