Amazon Prime Video: Die Hart

Foton copyright (c) Amazon

DIE HART, vars fullständiga titel tydligen är DIE HART: THE MOVIE, bygger på en TV-serie jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Eric Appel har regisserat den här filmen, som fått premiär direkt på Amazon Prime Video, och en av manusförfattarna är Derek Kolstad. Kolstads namn gjorde att jag blev lite intresserad av DIE HART - han är ju manusförfattaren till John Wick-filmerna.

På pappret lät det här rätt bra. Kevin Hart spelar sig själv, och han har tröttnat på att bara göra komedier och på att alltid spela hjältens rolige kompis. Nu vill han göra huvudrollen i actionfilmer istället. 

I realiteten visade det här sig vara allt annat än bra. DIE HART börjar ganska lovande: Kevin Hart är gäst i en talk show för att prata om sin senaste komedi, men han tröttnar på programledarnas frågor, flippar ut och börjar svära och tjata om att han vill bli actionstjärna. Han hävdar även att hans nya komedi är skit.

Skandalen är ett faktum, men han blir kontaktad av den framgångsrike actionfilmregissören Claude Van De Velde (Jean Reno), som vill göra en actionfilm med Hart i huvudrollen. Men först måste Hart läras upp - så han skickas till the Ron Wilcox Action Star School. 

Ron Wilcox (John Travolta) visar sig vara en galning, vars skola är några lador i skogen. De enda eleverna är Hart och en tjej som heter Jordan (Nathalie Emmanuel). Utbildningen är brutal. Kevin Hart får på käften på riktigt och ibland dyker det upp gangsters på skolan. Wilcox verkar vara gravt kriminell. Josh Hartnett dyker också upp och säger att han har Wilcox att tacka för allt. Hart inser att saker och ting inte står rätt till, så han försöker luska ut vad det är som pågår på den konstiga skolan. Jordan assisterar honom.

Vad Kevin Hart inte vet, men som vi tittare får veta ganska omgående, är att Hart är med i en film - utan att veta om det. Claude Van De Velde och hans filmteam ligger gömda och filmar allt som händer. Allting sker efter manus, vilken Hart förstås inte känner till.

På sätt och vis är DIE HART en variant på BOWFINGER (även visad som KNUBBIGT REGN) från 1999. Det är den där filmen där Steve Martin spelar in en film med Eddie Murphy, utan att Murphy vet om det. Skillnaden filmerna emellan, är att BOWFINGER är jätterolig - medan DIE HART inte är rolig alls. Ständigt skrikande innebär inte att det blir komedi, och ständigt svärande är inte heller roligt. Det här är en film som skulle kunna ha blivit kul om materialet hanterats på rätt sätt, men resultatet blev bara irriterande och påfrestande. Vi får ett knippe välkända skådespelare i en film som inte funkar överhuvudtaget.

En grej är roligt: Josh Hartnett sätter sig i en bil som exploderar - och på slutet får vi veta att han faktiskt dog på riktigt i den här filmen, vilket ingen bryr sig nämnvärt om.

... Ja, och så är det roligt att den som textat filmen på svenska inte vet vad "top billing" betyder. När Kevin Hart utbrister "Wait! Do I get top billing?" står det "Vänta! Får jag fakturera högt?" i den svenska texten.

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär: 24/2)

Netflix: Da 5 Bloods

Foton copyright (c) Netflix

Om Netflix var lite fel på det med THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME; förra veckans premiär som var dåligt tajmad med tanke på George Floyd-demonstrationerna, så är de betydligt mer rätt på det med veckans premiär, Spike Lees DA 5 BLOODS. Det känns nästan som om filmen gjorts för att kunna visas just nu.

1999 såg jag Spike Lees SUMMER OF SAM i Cannes, och jag minns att jag och mina kollegor satt och gapade. Vi tyckte nämligen att dialogen i den filmen var under all kritik. Ingenting lät naturligt.

Jag har inte sett speciellt många Spike Lee-filmer sedan dess (jag har fortfarande inte fått tummen ur till att se BLACKKKLANSMAN, som också ligger på Netflix), men när det gäller usel dialog lyckas DA 5 BLOODS vara värre än SUMMER OF SAM. Rent allmänt är det värre på de flesta sätt.

Jag noterar en hel del positiva reaktioner på DA 5 BLOODS, men jag gissar att folk har stirrat sig blinda på det viktiga budskapet, och fullkomligt missat att detta är en uppseendeväckande klumpig film. Den är märkligt amatörmässig, den är tråkig, och den är så övertydlig att den blir en pekoral. Jag skrattade på fel ställen.

Liksom så många andra Netflixproduktioner är detta en påkostad film, filmfotot är bra, miljöerna tjusiga, och ett flertal duktiga skådisar har placerats i de bärande rollerna, men det hjälper föga när manuset inte duger.

Titelns 5 bloods är Paul (Delroy Lindo), Otis (Clarke Peters), Eddie (Norm Lewis), Melvin (Isiah Whitlock Jr.), samt Pauls son David (Jonathan Majors). Med undantag för David är de här männen kompisar från Vietnamkriget. 45-50 år tidigare kraschade de i en helikopter mitt i djungeln. Helikoptern fraktade även guldtackor. Efter vilt pangande med Vietcong lyckades de komma undan, men deras kompis Stormin' Norman (Chadwick Boseman) och guldtackorna blev kvar i djungeln.

I nutid återförenas de här vietnamveteranerna i Ho Chi Minh City. De har nämligen lokaliserat helikoptern, som tittat fram efter ett jordskred. Nu tänker de hämta hem guldet och bli miljonärer. Jean Reno spelar en skum fransos i vit kostym de gör en deal med, och försedda med en vietnamesisk guide beger de sig in i djungeln.

Fem afroamerikaner på skattjakt i Vietnams djungler, det låter ju lovande, och det var därför jag såg den här filmen. Men det här är ingen rak äventyrsfilm. Det är en film om USA:s samvete efter Vietnamkriget - och om de svartas situation i Amerika. Budskapen är lika subtila som demonstrationsplakat på första maj. Spike Lee närmast skriker ut det han vill ha sagt, här figurerar till och med en ond figur som tar på sig en Make America Great Again-keps.

Filmen innehåller ett flertal flashbackscener från kriget, och i dessa spelas de fyra kompisarna av samma skådespelare som i nutid. Spike Lee har inte gjort som Martin Scorsese i THE IRISHMAN och försökt föryngra skådespelarna digitalt, vilket vi ska vara tacksamma för, men han har heller inte anlitat yngre skådisar som liknar de äldre. Jag upplevde det som synnerligen förvirrande när samma 65-plussare plötsligt figurerade på 1970-talet.

Actionscenerna är överfyllda med CGI: datoranimerade mynningsflammor och datoranimerat blod. Det ser ut som ett TV-spel. Ofta parallellklipps våldet med autentiska bilder och filmklipp på Vietnamkrigets offer. Effekten blir konstig - obehagliga bilder på sönderskjutna barn varvat med orealistiska stridsscener. Ännu konstigare blir det när allt leder fram till en traditionell slutuppgörelse i en tempel i djungeln, det här skulle kunna vara hämtat ur en Antonio Margheriti-film från 80-talet, bortsett från att Margheriti hade används sig av lösa skott och squibs istället för CGI.

Ibland får vi se knutna nävar i luften, ibland klipps det in bilder på svarta frihetskämpar, och vid ett par tillfällen håller rollfigurerna långa tal medan de tittar rakt in i kameran. Nämnde jag att filmen varar två timmar och 34 minuter? DA 5 BLOODS varar två timmar och 34 minuter. Utan större anledning.

Det spelar ingen roll att Spike Lee har goda avsikter - det här är en rejält misslyckad film. Enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg är att filmen har ett flott filmfoto och bra skådisar. Jag gillade även Lees grepp att ändra filmformatet beroende på var och när det utspelar sig: CinemaScope i Ho Chi Minh City, 16:9 när de är på guldjakt i djungeln, och 4:3 när det är tillbakablickar från kriget.

(Netflixpremiär 12/6)

DVD/Blu-ray/VOD: The Squad

THE SQUAD (Studio S Entertainment)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En kul sak med fransmännen, är att de - till skillnad från större delen av Europa - konkurrerar med Hollywood. Till exempel gör de sina egna, slickade, högbudgeterade actionfilmer. Biljakter, skottdueller, koreograferade slagsmål. På franska.

THE SQUAD är ännu en våldsam, fransk actionfilm. I original heter den ANTIGANG och för regin står Benjamin Rocher, som gjorde zombiefilmen LA HORDE.

Handlingen är föredömligt enkel. Jean Reno leder en grupp hårdföra poliser som jagar en brutal rånarliga. Polischefen säger till Renos snut att det här är Paris, inte USA, de kan inte bära sig åt som cowboys. De måste hålla sig i skinnet. Ligan slår till igen och Renos gäng lyder inte order, de leker ånyo cowboys. De är förstås de enda som kan stoppa ligans blodiga framfart. Övriga poliser är för mjäkiga, klantiga, eller handlar fel.

THE SQUAD är en B-film med för hög budget. Den känns lite grann som PM Entertainments actionrullar från 90-talet. 89 minuter fett ös. Förtexterna sätter tonen: till rockmusik drabbar snutarna samman med skurkar i ett långt, koreograferat slagsmål, medan förtexterna visas i fränt typsnitt. Det här är en hård film, men samtidigt märkligt lättsam; ibland  tenderar den actionkomedi.

Rochers film är kanske lite för simpel, lite för tunn, men den är snygg och underhållande, och nuförtiden får vi alldeles för få actionsnurror av den här typen.

Svenske Jakob Cedergren, bördig från Lund, spelar den iskalle skurken Kasper.

DVD: Alex Cross

ALEX CROSS (SF)

Jag gick inom Hamrelius Bokhandel idag och plockade upp en amerikansk pocketutgåva av en av James Pattersons Alex Cross-romaner. I boken listades alla Crossböckerna, och det är en farlig massa - och till dessa kommer de driver av thrillers med andra hjältar Patterson skrivit, ibland tillsammans med andra författare - som Liza Marklund. Jag har inte läst en enda av dem.
Filmatiseringar av Pattersons verk är mer sällsynt. Dr Alex Cross har bara figurerat i två stycken: OCH HAN ÄLSKADE DEM ALLA (1997) och I SPINDELNS NÄT (2001). I dessa var det Morgan Freeman som spelade huvudrollen. Jag såg dem när de kom, men har inga minnen alls av dem. Jag har för mig att de var lite slätstrukna.
När nu Cross återvänder, gör han det som en yngre man i en mer actionbetonad film. Den 43-årige komikern Tyler Perry är Cross, som ser till att få ett plus i kanten tack vare sin mustasch. Men i övrig är det här en rätt blek hjälte. Han är lyckligt gift, har två barn, och frugan berättar att en tredje unge är på väg. Uh-oh. Inte bra. Då kommer det säkert att hända något hemskt. Fast det kommer inte som någon överraskning - det står nämligen på DVD-omslagets baksida! Jodå, här avslöjas vad som sker en timme in i filmen.
Cross, han kollega Thomas Kane (Edward Burns) och färskingen Monica Ashe (Rachel Nichols) jagar en tosing som torterat en kvinna till döds på en herrgård. Poliserna misstänker att den svinrike finansmannen Leon Mercier (Jean Reno) kan bli nästa mål. Men vem som är mördaren är ingen hemlighet för oss tittare - vi får nämligen inte bara se honom, utan även följa honom. Han spelas av Matthew Fox och är en före detta soldat, extremt skicklig på det han gör. Och när saker och ting går åt helvete för Cross och hans kollegor förvandlas jakten till en privat hämndaktion. Dags att härda knogarna och ladda pickadollen.
ALEX CROSS är regisserad av Rob Cohen, som gjort filmer som THE FAST AND THE FURIOUS och xXx, och det hela ser rätt glassigt ut. Det ser ut som en hyfsat påkostad bioproduktion. Men filmen är märkligt ... platt. Det hela är lite för enkelt, för tunt. Jag har för mig att James Patterson brukar kritiseras för detta, att han spottar fram sina thrillers för snabbt. ALEX CROSS känns mest som ett utdraget avsnitt av en TV-deckare. Tyler Perry är en rätt trist hjälte. Å andra sidan gillar jag förstås Edward Burns. Jean Renos roll är väldigt liten.
Jag förstår att filmen floppade i USA och att den dumpas direkt på DVD i Sverige.

DVD: 22 Bullets

22 BULLETS (Scanbox)

Luc Bessons bolag Europa Corp fortsätter att pumpa ut fransk actionunderhållning, och här har vi en film som bygger på en bok, som i sin tur är inspirerad av verkliga händelser i 1970-talets Marseille. Här är dock handlingen framflyttad till nutid och jag gissar att händelserna är kraftigt modifierade.

Jean Reno är gangstern Charly Mattei, som dock dragit sig tillbaka och lever sedan tre år ett lagligt liv tillsammans med fru och två barn.

En morgon kör Charly in till stan tillsammans med sin lille son, men i ett folktomt parkeringshus rusar det plötsligt fram ett helt gäng beväpnade och maskerade män. De avfyrar en fruktansvärd massa skott mot Charly, som sjunker ihop i en blodpöl, medan lillgrabben står på torget utanför och känner sig ensam och övergiven.

Charly vaknar upp på ett sjukhus. Läkarna har plockat ut tjugotvå kulor ur hans kropp, men det enda som hänt är att hans högra hand inte längre är fullt funktionsduglig.

Charly vill förstås hämnas och lyckas lämna sjukhuset. Hack i häl efter sig har han en kvinnlig polis (med fula tänder). Hon lever ensam men sitt barn, och ska väl utgöra något slags parallell till Charly.

De som ville ta kål på Charly var konkurrerande gangsters och folk som varit hans vänner. Charly söker upp dem en efter en och dödar dem så att blodet sprutar.

22 BULLETS, som i original heter L'IMMORTEL ("Den odödlige"), är ingen större höjdare. Precis som andra Europa Corp-filmer ser det snyggt och påkostat ut; som en actionfilm från Hollywood. Men Richard Berry (mest känd som skådis) har gjort en alldeles för lång och saggig film. Det känns ofta som om filmen står och trampar på stället. Och jag kan inte påstå att jag tilltalades av rollfigurerna, vilka alla är mer eller mindre osympatiska. Visst, jag gillar ju verkligen Jean Reno, men hans rollfigur är trots allt en gangster, och det blir lite fel med en sådan i hjälterollen. Åtminstone den här gången.

Det tar även ett bra tag innan man blir klok på vad det hela går ut på, eftersom Berry i början kastar in en massa flashbacks och nya rollfigurer, utan att någonting förklaras. Det tog åtminstone en stund för mig att lista ut allt.

Men den som vill ha blod får valuta för pengarna. Det sölas ibland rejält och Charly blinkar inte när han skjuter folk. Han passar även på att krossa skallen på en kille genom att smälla igen en bildörr i huvudet på honom bortåt tjugo gånger, innan han tröttnar och vrider nacken av honom.

Men om inget annat uppskattade jag vyerna över Marseille och Avignon.

Charly Mattei har nog inget med Bruno Mattei att göra.

Bio: I gryningens timmar

Foton copyright (c) CCV
Stor, påkostad film om Paris' judar under andra världskriget, kan det vara något? Kan fransmännen erbjuda något vi inte sett tidigare? Det må låta cyniskt, men det har ju gjorts väldigt många filmer om judeutrotningen och oftast blir det det gamla vanliga.
Roselyne Boschs film börjar med en text som berättar att det vi ska få se utspelade sig sommaren 1942 och att även de mest otroliga inslagen är sanna. Trots att Paris ockuperats av tyskarna, och trots att de var försedda med stjärna på bröstet, levde Frankrikes judar av filmen att döma ett behagligt liv i Paris, som om ingenting hänt. Kvinnorna satt på innergårdarna och skvallrade, barnen lekte och busade, dragspelsmusiken flödade liksom vin och mat. Fransk idyll. Vi presenteras för familjerna Weismann och Zygler; sympatiska människor med barn i alla åldrar, i synnerhet de yngsta pojkarna är riktiga A-barn med perfekta kalufser och stora ögon.
Men så bestämmer sig nazisterna för att det minsann är dags att rensa bort avskummet från Paris. Paris poliskår tvingas arbeta åt nazisterna och klockan fyra en morgon störtar de in i judekvarteren och släpar brutalt ut de boende. Stadens judar inhyses i Vélodrome D'Hiver; en velodromcykelarena som förvandlats till en gigantisk flyktingbarack. Folk lever packade som sillar och stället stinker av piss och skit.
Hit kommer sjuksköterskan Annette (söta Mélanie Laurent från INGLOURIOUS BASTERDS) för att hjälpa den judiske läkaren Sheinbaum (Jean Reno, som har top-billing, men hans roll är mer en glorifierad cameo). Livet i arenan är ett helvete, men snart skickas de vidare till ett fångläger på den franska landsbygden. Ingen vet vad som ska hända med dem, men det är förstås ganska självklart att de bara ska förvaras där innan de kan skickas iväg till Polen för avrättning i gaskamrarna.
I GRYNINGENS TIMMAR lyckades berätta något jag inte kände till. Jag visste inte att den franska polisen gick i Hitlers ledband - om man nu får tro filmen. Detta gör ju hela poliskåren till landsförrädare och man undrar onekligen vad detta fick för påföljder efter kriget; om några ansvariga straffades. Vissa av poliserna går på som tyskar i italienska exploitationfilmer; de skriker och misshandlar försvarslösa kvinnor.
Men som helhet är filmen alldeles för konventionell. Den känns alldeles för slätstruken. Rollfigurerna är för tillrättalagda, ungarna är åt helvete för gulliga, det blir aldrig riktigt gripande och chockerande. Slutet är riktigt fånigt.
...Och så har vi nazist-
erna. Ho ho ho! Hitler, Eva Braun och Himmler är med i filmen, och när de dyker upp blir det rena Monty Python! Ja, jösses jävlar. Jag skrattade högt på pressvisningen. Hitler är munter och dansar jazz, men när han upptäcker att Eva Braun springer runt och filmar med en smalfilmskamera, skärper han sig och gullar sedan med en liten gosse i lederhosen. De lyssnar på Wagner, men Braun säger att den musiken gör henne deprimerad, så hon sätter på en jazzplatta och jazzar loss. Hon dricker cocktails. Hitler vitsar. En dam kommer in och säger att det blir sauerbrat till middag. Bäst av allt: Hitler serveras en marsipantårta som är formad som en bil och i framsätet står en marsipan-Hitler och viftar med högerarmen. Ni må tro att Hitler blir glad! Han bryter av arm och huvud och stoppar dem i munnen på glada barn. Fantastiskt konstig scen.
Rosalyn Bosch har tidigare bara gjort en enda film, den osannolikt usla ANIMAL med Andreas Wilson - när jag såg den ville jag lämna salongen, men det gick inte, eftersom jag såg den tillsammans med, öh, Andreas Wilson. Den här gången lyckas Bosch betydligt bättre, I GRYNINGENS TIMMAR är en flott film, den ser ut som värsta Hollywoodproduktionen. Jag kan inte påstå att den är dålig, men den den saknar något som gör att den sticker ut. Den är lite banal. Jean Reno är förstås alltid bra, finns det någon som inte gillar honom? Och jag gillar Mélanie Laurent.
Att filmen har premiär just nu är förstås intressant, då stora delar av Malmös befolkning har röstat på ett parti som vill rensa upp i vissa kvarter. Är det månne därför Malmö fått en ny arena? Är det där de ska inhysas?






(Biopremiär 8/10)

DVD: Armored

ARMORED (Sony)
Nimród Antal. Sug på det namnet. Nimród... Nimród ... Antal!
Det låter som ett anagram. Eller som en figur i en sketch med Galenskaparna. Men han är filmregissör. Född i Los Angeles. Hans föräldrar tyckte väl att han såg ut som en Nimród. Fast att de gav honom det namnet kan också ha berott på att de är ungrare.
På fredag är herr Antal bioaktuell med PREDATORS - och jag kommer förstås att recensera den innan dess. Men Antal är aktuell även på DVD-hyllorna med den här actionthrillern - en term jag använder löst, då det inte är så mycket action i thrillern. Tydligen biovisades filmen i Sverige. Någonstans. I Malmö gick den inte upp. För en gångs skull kan jag förstå varför, då ARMORED känns som en direkt-på-DVD-rulle.
Det är onekligen en stjärnspäckad film: Matt Dillon, Fred Ward, Laurence Fishburne, Jean Reno, Skeet Ulrich med flera - och bristen på kvinnor är i det närmaste total. Den som får agera lite mer huvudperson i denna ensembelfilm, är Columbus Short. De här killarna jobbar åt ett väktarföretag; de kör värdetransporter.
Shorts rollfigur har det inte så bra hemma. Han bor med sin strulige lillebror, som de sociala myndigheterna vill ta hand om. Fogden vill ta huset ifrån honom. Han behöver pengar och det snabbt.
Då börjar hans kollegor prata om att sno stålarna de transporterar. De har en plan som absolut inte kan gå fel. Och motvilligt låter Short sig övertalas.
De utför kuppen - och givetvis går allt fel. Efter att ha kört in på ett förfallet fabriksområde för att gömma pengarna, blir de sedda av en uteliggare. Den skjutgalne Fishburne skjuter ner uteliggaren. Short vill dra sig ur och försöker sticka. De andra försöker stoppa honom. Alla bråkar med alla. Blodvite följer.
ARMORED varar bara 84 minuter inklusive långa eftertexter. Och det dröjer ganska exakt halva filmen innan de iscensätter kuppen och den utlovade actionthrillern börjar. Fram tills dess är det mest drama. Thrillerhalvan känns för kort. Det som sker är inte särdeles oväntat, men det lyckas trots allt bli hyfsat spännande.
Filmen är kompetent gjord på de flesta plan och den har fått en extra guldkant tack vare de medverkande, men ARMORED skulle lika gärna kunna vara en liten TV-film.
Varje gång Laurence Fishburne dök upp, tänkte jag på hans nittonåriga dotter som just nu figurerar flitigt i media, då hon gett sig på en porrkarriär för att bli känd.
Sicken en.
Om jag skyndar mig kan jag ge ARMORED tre syndiga dvärgar - innan jag ångrar mig och sänker betyget.

Bio: Trubbel i Paradiset

Jag gillar Vince Vaughn. Han är cool och bra.
Men snälla Vince - vad i helvete menar du med det här?!
TRUBBEL I PARADISET är producerad av Vaughn. Vaughn har skrivit manus tillsammans med Jon Favreau. Vaughn och Favreau innehar huvudrollerna. Med andra ord är detta något av ett vanity project.
Filmen handlar om fyra gifta par, som har lite problem i äktenskapen. Eller, nja, de verkar inte ha några större problem, allra minst lyckliga Vaughn och Malin Åkerman, men power point-besatte Jason Bateman och hans fru Kristen Bell funderar på att separera. Men de har hittat något som troligen kan reparera deras förhållande: en anläggning kallad Eden, som ligger på en paradisö. Här gäller lyxboende och lyxrestauranger, all inclusive, och terapi för dem som så behöver. Det är bara det att det är dyrt att åka dit - så tillvida man inte åker fler par än ett, då får man allt för halva priset.
Självklart låter alla sig övertalas och flyger till Eden, men väl där visar det sig att livet är allt annat än behagligt. De blir tvingade att gå olika kurser enligt ett väldigt strikt schema som börjar klockan sex på morgonen. De hatar livet där. I synnerhet som det på andra sidan av ön finns en anläggning för kåta singlar som är unga, snygga och festar dagarna i ända.
Ingenting, absolut ingenting i TRUBBEL I PARADISET är roligt. Jag skrattade inte en enda gång. Nej, jag ljuger inte eller tar i: ingenting fick mig att ens dra en liten aning på mungiporna. När filmen började tyckte jag i och för sig att det var rätt skönt och behagligt med en traditionell, amerikansk underhållningsfilm, eftersom det var ett tag sedan jag såg en sådan, men den mysiga känslan försvann efter ett par minuter.
Jag vet inte vad Vaughn och Favreau tänkt på när de skrev manus till det här. Det känns som om filmen gjorts av människor som inte riktigt vet hur man gör. Flera scener som är avsedda av vara otroligt roliga, som till exempel en alldeles för lång scen där Vaughn spelar Guitar Hero, faller platt till marken. Jean Reno är helt bortkastad. Åkerman är väl söt, men hon är lite väl svensk och tråkig.
Skådespelarna och teamet hade säkert några sköna veckor på Bora-Bora, där filmen är inspelad, men vi i publiken får 113 evighetslånga, osköna minuter. Allra, allra sist innan eftertexterna får vi en kort scen där Vaughns lille son sitter och bajsar på en toalett i en badrumsaffär. DET tyckte jag var roligt!





(Biopremiär 30/10)