Visar inlägg med etikett Jean Giraud. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jean Giraud. Visa alla inlägg

fredag 25 januari 2019

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 7

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 7
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt

Senast jag skrev om Blueberry var jag märkligt nog inte alltför positiv. Detta berodde på att det handlade om de tre albumen i sviten "Marshal Blueberry", som kom ut i samlad utgåva i höstas. Till dessa album hade Jean Giraud nöjt sig med att skriva manus, medan William Vance tecknat de två första albumen, och Michel Rouge det tredje och sista. Girauds manus var inget vidare, Vances teckningar var trista, och även om det tog sig ganska rejält när Rouge tog över, är Marshal Blueberry inget att lägga på minnet - eller någon annanstans.

Föreliggande album, "Samlade äventyr 7", innehåller tre album ur den reguljära serien - vilken nu börjar närma sig mål. I denna inbundna volym hittar vi "Spökfolket" (följetong i tidningen L'echo des savanes 1981, franskt album 1982, svenskt album på Carlsen 1988), "Sista kortet" (följetong i Le journal de Spirou 1983, franskt album 1983, svenskt album med titeln "Det sista kortet" på Carlsen 1989), och "Vid vägs ände" (franskt album 1986, svenskt album med titeln "Hämndens timme" på Carlsen 1990).

Jag vill påstå att serien om Blueberry peakade med de album som fanns i den förra samlingen; "Samlade äventyr 6" - åtminstone vad gäller de tre första av de fyra albumen i den boken, och framför allt vad gäller Girauds teckningar. Giraud nådde toppen av sin förmåga med "Knäckta näsan", ett grafiskt sett extremt detaljerat och synnerligen imponerande album. Därefter började Girauds alter ego Moebius, som främst tecknade science fiction i en enklare stil, att märkas även i westernäventyren om Blueberry.

Jag har inte läst de tre albumen i "Samlade äventyr 7" sedan ovan nämnda svenska utgåvor på Carlsen Comics gavs ut 1988-90 - och jag mindes faktiskt ingenting alls av dem. Verkligen ingenting. De tidigare albumen innehåller alla detaljer, sekvenser, enskilda bilder och annat som gjorde stort intryck på mig när jag läste dem för första gången. När jag nu läst om dessa tre album, förstår jag varför jag inte minns dem.

Det känns som om manusförfattaren Jean-Michel Charlier på något sätt gått vilse i sin fortlöpande berättelse om den ständigt otursförföljde Mike Blueberry. Han har lite svårt att hitta ut igen. Både "Spökfolket" och "Sista kortet" lider av samma problem: det tar ungefär halva albumet innan storyn riktigt kommer igång. Dessförinnan trampar handlingen vatten. Överraskande stora delar består av folk som pratar utan att det egentligen händer något; gestalterna redogör för handlingen, och flera figurer vi inte sett till på ett antal album dyker upp på nytt - vilket för min del skapade lätt förvirring, eftersom jag inte alltid kom ihåg vilka de var, och vad de gjorde förra gången de medverkade. Historien om Blueberry är en komplex sådan; persongalleriet är stort och handlingstrådarna är många.

En annan detalj som jag fann aningen irriterande i "Spökfolket", är att Charlier låter Blueberrys kompisar Jim och Red bete sig som idioter enbart för att Blueberry ska råka illa ut igen - de super till det och pratar bredvid mun, de somnar när de ska hålla vakt, och så vidare. Det känns mer än lovligt banalt.
Ur "Sista kortet".
Handlingen tar sig dock under dessa två albums andra hälfter. Startsträckan är alldeles för lång, men därefter blir det rätt bra igen.

"Vid vägs ände", det tredje albumet i boken, är bra hela vägen; här saknas pratig startsträcka, och Charlier lyckas knyta ihop flera av de handlingstrådar som i vissa fall påbörjades flera decennier tidigare. Här är Blueberry åter på banan. Eller rälsen, ska jag kanske skriva.

... Och Jean Girauds teckningar, då? Jo, självklart är de bra - men de är lite annorlunda. Moebius gör sig allt mer påmind under "Spökfolket", för att i princip ta över helt i "Sista kortet". Visst är det snyggt, men jag föredrar stilen i förra samlingsvolymen. Jag förvånas när Giraud ändrat stil igen i "Vid vägs ände". Till det bättre, får jag nog säga - strecken är fler, lite hårdare, stilen ger ett lite tuffare intryck, och jag associerar en aning till den betydligt nyare, franska westernserien Undertaker. En intressant detalj är att Giraud hade så mycket annat att göra, att han inte hann tuscha de fyra sista sidorna. Han tuschade figurernas ansikten, resten fick australiern Colin Wilson ta hand om. Senare blev Wilson den som fick ta över albumsviten om Blueberrys ungdom.

Som vanligt inleds denna samlingsvolym med rikligt redaktionellt material - och som vanligt bör man inte läsa dessa artiklar innan man läser serierna. Texterna avslöjar nämligen handlingen och många överraskningar. Men det är förstås intressant att läsa om hur det gick till bakom kulisserna; om hur seriemarknaden i Frankrike förändrades - Jean-Michel Charlier blev allt mer beroende av Blueberry som inkomstkälla, eftersom serietidningarna han jobbade åt lades ner en efter en. "Vid vägs ände" var det första Blueberryäventyr som kom ut som album på en gång, utan att först ha publicerats som följetong i en tidning. Jean Giraud, å andra sidan, ville inte hålla Charliers tempo, och var oftast upptagen med andra serier och uppdrag.
Ur "Vid vägs ände".
Nästan samlingsvolym kommer att inledas med "Arizona Love". Detta blev det sista Blueberryalbum Charlier skrev - och, om vi bortser från ungdomsalbumen, det är det sista jag läst. Därefter gjorde Jean Giraud sex album på egen hand; en svit kallad "Mister Blueberry". Det ska bli väldigt spännande att läsa dessa.

För övrigt flimrade det förbi en uppgift på Facebook om att det ser ut som att Cobolt även kommer att ge ut "Blueberrys ungdom" vad det lider. I så fall vore det extra trevligt om det är originalversionerna av de första avsnitten som ges ut. Efter att först ha publicerats i pocketformat och i svartvitt, ändrade Giraud på sidorna; han utökade dem på bredden så att de skulle kunna publiceras i det vanliga, större albumförmatet, och i färg. Jag vill minnas att originalversionerna publicerades i den danska Jonah Hex-tidningen, men i Fantomen här i Sverige gick den omritade albumversionen.

lördag 15 december 2018

Serier: Marshal Blueberry: Samlade äventyr

MARSHAL BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR
av Jean Giraud, William Vance och Michel Rouge
Cobolt Förlag

Marshal Blueberry är en serie jag sett framemot att läsa. De två första albumen av tre gick som följetong i Fantomen, men detta var under en period då jag sällan köpte den tidningen. Serien har aldrig publicerats i albumform i Sverige.

I egenskap av Blueberry-fan har jag förstås varit nyfiken på Marshal Blueberry. Äntligen har jag läst serien.

... Och det är inte utan att jag blev besviken. Åtminstone till två tredjedelar.
Den här gången är det inte Jean Giraud som har tecknat; det jobbet har Giraud överlämnat till William Vance - Vance dog i våras, min nekrolog över honom finns HÄR. Däremor står Giraud för manuset.

Serien utspelar sig 1868-69, mellan albumen "General Gula håret" och "Den försvunna gruvan". Det första albumet om Marshal Blueberry heter "På order från Washington" och kom ut på franska 1991. Äventyret handlar om ...

... Ja, vad handlar det om, egentligen? Löjtnant Blueberry utses till marshal och skickas till den lilla hålan Heaven, där han fått i uppdrag att avslöja några korrumperade politiker som bedriver vapenhandel med indanerna. Detta tar sin lilla tid. I det första albumet lyckas Blueberry inte ens komma fram till Heaven.

"På order från Washington" känns som en kort avsnitt ur ett av Charliers "vanliga" Blueberry-album; ett avsnitt på några sidor som här dragits ut till 44 sidor. Serien är fullkomligt stillastående och det känns som om det inte händer någonting alls. Några militärer sitter i ett rum på Fort Navajo, medan Blueberry och några skurkaktiga typer befinner sig i de snöiga landskapen utanför fortet.

I nästa album; "Mission Sherman", rider Blueberry in i Heaven, och spenderar resten av sidorna med att prata med diverse människor.

Jag måste säga att jag hade problem med att ta mig igenom dessa två album. Jag fick nästan kämpa. Jag tröttnade flera gånger, jag läste några sidor i taget, för att sedan lägga boken åt sidan och istället läsa annat. Själva historien är inget vidare, men det finns inget som helst driv i berättandet.
Men felet är inte enbart Girauds. Tråkigheten beror nog främst på William Vance. Som jag skrev i min nekrolog över Vance, tecknade han i en spröd, elegant, men stel och livlös stil. De flesta av figurerna ser ungefär likadana ut, de har bara olika peruker. Det är i princip bara Blueberry själv som ser ut som han ska och som känns igen från ruta till ruta.
William Vance.
I Marshal Blueberry, som till stor del består av så kallade talking heads, ritar Vance oftast figurerna rakt framifrån eller i profil. Det är stelt och träigt. Flera gånger är bildlösningarna förvirrande - vid ett tillfälle står två gubbar och pratar med varandra inne på en tidningsredaktion. Plötsligt säger en av dem "Tack, jag står hellre ...". Jag antar att den andre gubben erbjuder en stol, men i så fall sker detta utanför bild!

Det tredje och sista albumet heter "Den blodiga gränsen" och kom på franska år 2000. Läsarna fick allltså vänta hela sju år på upplösningen! Och nu har det plötsligt hänt något. William Vance är utbytt. Ny tecknare är Michel Rouge.

Jag kollade upp Michel Rouge. Han är född 1950 och debuterade på 70-talet. Han har tecknat en rad serier som, vad jag vet, aldrig publicerats på svenska. 1989 tog han över serien Comanche efter Hermann. Han var dock ingen nykomling när det gällde Blueberry - faktum är att han tuschade tjugo sidor i Blueberry-albumet "Den långa marschen".
Michel Rouge.
Rouge tecknar bra. Verkligen bra. Hans stil ligger närmare Giraud än Vance, men är ändå egen. Han har sköna tuschlinjer och är en betydligt bättre bildberättare än Vance. Och plötsligt funkar Marshal Blueberry! Plötsligt blir det riktigt bra! Figurerna får individuella utseenden, det går att hålla dem isär, deras karaktärsdrag framgår, och berättandet flyter bra. Den där speciella Blueberrykänslan infinner sig i det sista albumet. Jag önskar att Michel Rouge tecknat samtliga tre delar i denna svit - då hade jag kanske uppskattat även de två inledande delarna.

Vanligtvis innehåller Cobolts Blueberry-utgåvor fylliga artiklar. Tyvärr saknas extramaterial helt i Marshal Blueberry. Det är synd, eftersom jag har en del frågor jag skulle vilja ha besvarade. Varför tecknade Giraud inte själv? Tidsbrist, antar jag. Varför gick jobbet till Vance? Varför tecknade inte Vance den tredje delen? Och varför dröjde det sju år innan det avslutande albumet kom ut? Svaren på dessa frågor går säkert att hitta på nätet. Jag får väl ta och googla lite medan skinkan griljeras.

fredag 24 augusti 2018

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 6

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 6
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt

När jag recenserade Blueberry: Samlade äventyr 1 skrev jag om serietidningen SM-Special nummer 3/1980, eftersom denna tidning innehöll den första Blueberryserie jag läste. I SM-Special hette äventyret "Tsi-Na-Pah", Carlsen Comics gav senare ut serien som album med titeln "Spräckta näsan".

Varför SM-Special valde att publicera just detta äventyr kan man undra. Jovisst, det var helt nytt - det hade gått som följetong i Frankrike under 1979 och samlats i album 1980 - men det är det artonde äventyret med Blueberry, och inte nog med det: vi kastas mer eller mindre in mitt i handlingen.

Detta hindrade mig inte från att tycka att det var den häftigaste och snyggast tecknade serie jag någonsin sett - och då hör det till saken att serien i SM-special förminskats till serietidningsformat, den var i svartvitt, och texten i pratbubblorna var maskinsatt och ful. Dessutom var albumet uppdelat på två nummer, och det tog väldigt lång tid innan jag kom över nummer 4/1980 och kunde läsa fortsättningen.

Detta album ingår i den senaste volymen av Samlade äventyr. De tidigare böckerna har innehållit tre album per volym, den här gången får vi fyra. Dessa är "Fredlös", som gick som följetong i Pilote Hebdo 1973 och samlades som album 1974, "Angel Face", som gick i Nouveau Tintin 1975 och släpptes som album samma år, "Knäckta nästan" (som "Tsi-na-pah"/"Spräckta näsan" nu heter), vilken gick i Métal Hurlant 1979 och kom som album 1980, och "Den långa marschen", följetong i Super As 1980 och album samma år.

Jag känner några som köpt de två-tre första samlingsvolymerna med Blueberrys äventyr, och som undrat vad det är för speciellt med serien; varför många kallar den "världens bästa westernserie". Om man aldrig tidigare läst Blueberry kan jag förstå att man undrar. De första albumen är väldigt traditionella. Löjtnant Blueberry må vara lite strulig, men han är en ganska vanlig westernhjälte, och handlingen är av en typ vi sett oräkneliga gånger tidigare - det är "indianer och vita" av gammal Hollywoodmodell. Jean Girauds teckningar var inte heller de så där särdeles imponerande.

När man läser denna den sjätte samlingsvolymen, konstaterar man att Blueberrys äventyr under 1970- och 80-talen inte bara förändrades och blev en betydligt bättre serie, den förvandlades och blev i princip en annan serie.

"Fredlös" tar vid där det tidigare albumet; "Ballad om en kista", slutade. Den ständigt otursförföljde Mike Blueberry sitter fängslad och ska transporteras med tåg. Tåget stoppas av några rånare och Blueberry lyckas fly. Det är bara det att Blueberrys flykt är en del av en större plan. Det var meningen att Blueberry skulle komma undan - något Blueberry själv inte hade en aning om.

Det visar sig att Blueberry ska användas som syndabock. Ett gäng skurkar planerar att mörda president Grant. De har anlitat proffsmördaren Angel Face för jobbet, men tanken är att det ska framstå som att det är Blueberry som är mördaren.
"Angel Face".
Albumet "Angel Face" handlar om attentatet mot Grant, vilket självklart inte går som vare sig skurkarna eller Blueberry tänkt sig. Trots att Blueberry räddar livet på Grant (nej, det här är ingen spoiler, vi vet ju att president Grant inte lönnmördades i Durango) är det han som misstänks för mordförsöket. Blueberrys situation är minst sagt hopplös och det verkar aldrig finnas någon utväg, dyker det upp någon som eventuellt kan rentvå honom, blir denna person snart dödad. President Grant hör fel och tolkar "Du måste benåda Blueberry" som "Det var Blueberry". För Mike Blueberry är uttrycket "att vara nere i skiten" en underdrift.

"Fredlös" och "Angel Face" är fantastiskt bra tecknade av Jean Giraud, och både handling och berättarteknik blir alltmer komplex. Men! Nu kommer vi fram till "Knäckta näsan". Och här - här peakar Jean Giraud som tecknare.

Jag är lika imponerad idag av teckningarna i "Knäckta näsan" som jag var när jag första gången läste serien för 38 år sedan. Antagligen är jag ännu mer imponerad idag. Jag förstår inte hur karln klarat av att teckna det här, hur han har orkat. Allting, precis allting, är osannolikt imponerande. Naturvyer man kan sjunka in i, lokaler som luktar svett och tobak, människor som trots att de bara agerar statister i bakgrunden fått individuella, uttrycksfulla ansikten. Perspektiv är väl valda och det är driv i berättandet. Som tolvåring minns jag att jag i synnerhet imponerades av en scen där Blueberry ska fånga en örn. Denna scen fick mig även att inse hur stor en örn faktiskt är - som liten gosse tänkte jag mig att en örn kanske är lite större än en kråka.

När "Knäckta näsan" börjar har det gått ett år eller två (uppgiften varierar) sedan händelserna i "Angel Face", och Blueberry lever bland indianer. Hövdingen Cochise vill leva i fred med de vita, medan hetsporren Vittorio vill strida. Både Vittorio och Blueberry är förälskade i Cochises dotter Chini, som kan tänka sig att gifta sig med en av dem.

Till ett närliggande fort anländer Wild Bill Hickock och några andra. Hickock är på jakt efter den efterlyste Blueberry. Självklart går det mesta åt skogen, och trots att Blueberry lever med indianerna, får han rycka in och försvara kvinnor och barn fortet när det attackeras.
"Knäckta näsan".
Jean Giraud arbetade uppenbarligen ut sig totalt när han tecknade "Knäckta näsan", för i "Den långa marschen" har han ändrat stil igen. Det är fortfarande otroligt snyggt, men nu är linjerna ledigare och bilderna är inte överfulla av skraveringar. Giraud har över dessa fyra album förvandlats från Giraud till Moebius; den signatur han använde sig av när han tecknade science fiction. Stilen i "Den långa marschen" känner vi igen från Moebius' serier, som till exempel "Inkalen". Tydligen tuschades tio sidor av en då ung tecknare Giraud tagit under sina vingar; Michel Rouge, men det är absolut inget som märks, och Giraud fixade till dessa sidor i efterhand.

Mike Blueberry har åter tagits till fånga och i "Den långa marschen" görs ett nytt, avancerat fritagningsförsök. Bifigurerna Chihuahua Pearl, Red Neck och Jimmy McClure återkommer i albumet, och jag behöver väl inte påpeka att historien inte avslutas här, utan fortsätter i nästa album, som förstås kommer i nästa samlingsvolym.

I vanlig ordning innehåller boken intressant extramaterial i form av ett förord och en artikel om Jean-Michel Charlier. Förordet bör man läsa efter att man läst de fyra albumen, eftersom författarna Stéphane Beaujean och Vladimir Lecointre redogör för handlingen i detalj. I förordet berättas om Girauds konstnärliga utveckling till Moebius, och om de problematiska förhållanden under vilka Giraud och Charlier arbetade på 70-talet. De fick strul med rättigheterna till sin serie, och de hoppade mellan olika magasin. "Knäckta näsan" gick som följetong i Métal Hurlant, science fiction-tidningen Moebius var med och startade; en tidning som hade betydligt mer vuxna läsare än de barn- och ungdomstidningar Blueberry tidigare gått i. Men under 70-talet blev Blueberry en westernserie som inte längre riktade sig till barn. Serien hade blivit ett avancerat och våldamt drama.
"Den långa marschen".
Artikeln om Jean-Michel Charlier, skriven av tecknaren Patrice Pellerin, är intressant. Det är synd att Charlier är död, eftersom det är mycket jag skullle vilja fråga honom om. Till exempel står det att han skickade ett par manussidor i taget till sina tecknare, och inte kompletta manus. Men hur gjorde han om han ville ändra något i efterhand? Jag själv skriver manus till tecknade serier, och jag går ofta tillbaka och ändrar och lägger till saker i efterhand när jag får bättre idéer. Dessutom har jag redaktörer som läser- och godkänner mina manus innan de skickas ut till tecknarna. Jag vet att Lee Falk lämnade manus till sina Fantomenstrippar allt eftersom, vilket ledde till problem när Falk var ute och reste och ibland struntade i att leverera det han skulle. I förordet till denna bok läser jag att ett gäng manussidor till "Angel Face" inte kom fram alls, och att Giraud då själv hittade på vadsom skulle hända.

Jag har hört att en del har anklagat Blueberrys äventyr för att innehålla rasistiska inslag. Den kinesiske tortyrexperten i den förra samlingsvolymen var ett extra tydligt exempel på detta. Men, att göra en western som inte är rasistisk är en omöjlighet, eftersom det är en genre som bygger på rasism, det är en värld som är rasistisk - det handlade om att utplåna ursprungsfolkningen och andra oönskade existenser. Men måste till exempel alla mexikaner vara så onda och fula? Tja, nu hör ju detta genren till, de flesta spaghettiwesterns är fulla av mexikanska banditer (dock är det bara banditerna som är onda och fula, inte byborna). Men om man tänker efter är nästan samtliga individer, oavsett rastillhörighet, i Blueberrys äventyr mer eller mindre onda, och ofta även fula; det är en ond och brutal värld befolkad av själviska människor. Få av gestalterna i serien kan sägas vara direkt godhjärtade, och Mike Blueberry själv är inte helt igenom god och heroisk - han vill mest vara ifred och slippa jagas av både skurkar och lagens väktare.
Nu ser vi fram emot Samlade äventyr volym sju. 

måndag 26 februari 2018

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 5

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 5
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Den femte samlingsvolymen med Blueberry får mig att tänka på La Grande-Motte i södra Frankrike. Det är en semesterort som är känd för sina pyramidliknande höghus nära stranden. Sommaren 1985 var jag där med mina föräldrar.
I mitten av 1980-talet hade jag kommit på att man ju kan köpa äldre seriealbum på postorder; man behövde inte leta efter dem i fysiska boklådor. Så, jag hade börjat beställa Carlsen Comics utgåvor av Blueberrys äventyr; ett eller ett par album i taget. Inför Frankrikeresan 1985 hade jag beställt trilogin om sydstaternas guldskatt; de album som hos Carlsen hette "Chihuahua Pearl", "Mannen som var värd 500 000$" och "Uppgörelsen i Tacoma", utgivna 1982-1983.
Av någon anledning tog jag inte med mig det tredje albumet till La Grande-Motte. Jag vet inte varför. Jag minns hur jag retade mig på detta. Vi skulle vara i Frankrike i två veckor, och så länge behövde jag alltså vänta på att jag skulle få veta hur äventyret slutar.
... Fast självklart satt jag inte i pyramidhuset och grämde mig över detta i två veckor. Jag kom snart på andra tankar. Jag befann mig trots allt i Frankrike, de tecknade seriernas förlovade land. Men när jag ser de här albumen tänker jag fortfarande på La Grande-Motte.
I och med den här trilogin tar Blueberry steget från att "bara" vara världens bästa westernserie till att bli en av de allra bästa serierna, oavsett genre. Vi har i de tidigare albumen sett hur Jean Giraud gått från att vara en lovande tecknare, om än ibland lite valhänt, till att bli skicklig och slutligen hitta sin stil. Jean-Michel Charliers manus har gått från att vara väldigt traditionella westernäventyr; kraftigt inspirerade av främst John Fords filmer, till att bli mer personliga.
Den här bilden blev jag extra imponerad av när jag läste albumet första gången. Hur orkade karln rita det här? Han var ju omänsklig!
I och med trilogin om sydstaternas guldskatt tar Charlier och Giraud sin serie ett steg längre. Ja, fler steg än ett. Charliers sätt att berätta förändras. Hans manus har tidigare varit spännande och engagerande, men berättartekniskt var de nästan lika traditionella som äventyren. Men nu, plötsligt, blir handling, berättande och dialog mer levande. Det känns som om serien och dess figurer börjar leva sina egna liv; Charlier är inte längre den som hittar på äventyren, han bara nedtecknar dem.
Upplevelsen förstärks av Jean Girauds teckningar. Efter att Giraud funnit sin stil i de två-tre album som föregick denna trilogi, börjar han här att utveckla den. Jag minns hur imponerad jag var av teckningarna 1985 - och jag är lika imponerad idag. Även färgläggningen är utomordentlig och stämningsfull; den är extremt mycket bättre än dagens datorgenererade kitsch som förstör alldeles för många serier.
De här tre äventyren publicerades ursprungligen i tidningen Pilote mellan 1970 och 1972, och de kom ut som album på franska 1973 och 1974. Album två och tre i trilogin har hos Cobolt döpts om till "En man värd 500 000 dollar" och "Ballad om en kista", titlar som ligger närmare de franska originaltitlarna, men som är lite klumpigare än Carlsens titlar.
Chihuahua Pearl introduceras i serien.
Löjtnant Mike Blueberry är en man med konstant otur, och hans väg mot helvetet blir allt brantare. "Chihuahua Pearl" inleds med att Blueberry blir utkastad från det militära - vilket dock bara är en del av en plan. Någonstans på andra sidan den mexikanska gränsen finns en kista med sydstatsguld, och denna måste Blueberry, i egenskap av civil, hitta. För att Blueberrys täckmantel ska bli ännu mer övertygande, har man låtit sätta upp falska efterlysningsaffischer - plötsligt är Blueberry en farlig gangster. Han får dock inte bara prisjägare efter sig, utan även ett gäng slemma sydstatare, samt en ond mexikansk officer och dennes armé. Det här är en myllrande serie vars persongalleri ständigt växer, det är mycket på gång och en hel del att hållla reda på.
Mike Blueberry kastas konstant ur askan i elden, när han tror att det inte kan bli värre, blir det självklart värre. Det här är en historia full av lömska människor och förräderi. Den förföriska sångerskan Chihuahua Pearl introduceras här; hon är en kvinna alla män faller för, även Blueberry, men självklart är hon inte att lita på.
Jag skriver ovan att detta är en trilogi, och visst avslutas historien om guldskatten i "Ballad om en kista" - men i vanlig ordning avslutas inte Blueberrys äventyr. Det hela fortsätter i nästa album.
Det här är en fantastiskt bra westernserie - "Samlade äventyr 5" är väldigt mycket bättre än andra franskspråkiga westernserier Blueberry ofta jämförs med; främst Comanche. Comanche framstår som rätt platt.
Ur det rikliga extramaterialet.
Liksom de tidigare volymerna, inleds "Samlade äventyr 5" med fylliga artiklar, denna gång får vi extra mycket bonusläsning och mer än ett förord. Bland annat analyseras Girauds teckningsstil av en fransk serietecknare. Här finns även flera exempel på hur Giraud redigerade och förbättrade sina seriesidor innan de samlades i album, och vi får se gamla omslag till Pilote, en affisch, ett pussel, gamla annonser, med mera. Jag skulle inte ha något emot att en dag få se allt Blueberrymaterial; alla omslag, måningar, annonser, allt som inte finns i seriealbumen, samlat i en flott bok.
Jag tvingas dock avsluta denna recension med en anmärkning. Jag gillar verkligen det papper "Samlade äventyr" trycks på; det väger inte så mycket och ljuskällan reflekteras inte på seiesidorna. Men - när jag kom till "Ballad om en kista" knakade det till i boken. Limningen i ryggen sprack och inlagan lossnade från pärmarna. Och det är ju inte kul.

-->

fredag 4 augusti 2017

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 4

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 4
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Vi är framme vid den efterlängtade fjärde samlingsvolymen med Blueberrys äventyr, och jag känner att jag måste inleda denna recension med en varning:
Varning! Läs inte förordet i denna bok innan du läser serierna! Precis som i tidigare volymer, är det långa förordet av Hugo Cassavetti fyllt med fantastiskt bildmaterial; bland annat får vi se Girauds parodi på Sergio Leones HARMONICA - EN HÄMNARE uppsmälld över två sidor. Men - det verkar som om Cassavetti har slut på fakta och anekdoter att berätta som serien och dess upphovsmän. Istället redogör han i detalj för innehållet i de tre album boken innehåller. Således borde denna inledande text istället vara ett efterord!
"Samlade äventyr 4" inleds med "General Gula håret" (följetong i Pilote 1968, samlat som album 1971). Albumet tar vid där det förra; "I siouxernas spår" (vilket förstås finns att läsa i "Samlade äventyr 3"), slutar. I en variant på historien om general Custer och hans undergång vid Little Big Horn, tänker den galne indianhataren general Allister, känd som Gula håret, bekämpa indianerna en gång för alla. Han vägrar inse att han är i underläge när han leder sina uttröttade män genom snöiga bergslandskap. Löjtnant Blueberry gör förstås allt för att stoppa massakern, men råkar konstant illa ut.
Jag hade inte läst det här albumet sedan 1980-talet och hade glömt bort det mesta, och jag blev lite överraskad när berättelsen inte riktigt slutar så som jag förväntat mig. En lite besynnerlig detalj är att Hugo Cassavetti i sitt förord skriver att läsarna redan hunnit bli bekanta med karga och ödsliga vinterlandskap i filmer som SOLDIER BLUE, LITTLE BIG MAN, McCABE & Mrs MILLER och JEREMIAH JOHNSON. Det är bara det att dessa filmer kom 1970, 1971 och 1972 - medan "General Gula håret" alltså gick i tidningen pilote redan 1968. Dessutom finns det inga vinterlandskap i SOLDIER BLUE. Fast 1968 kom Sergio Corbuccis ödesmättade vinterwestern THE GREAT SILENCE, den hade kanske läsarna sett.
Ur "General Gula håret".
Sviten om general Allister slutar här - och i nästa album börjar ett nytt äventyr, vilket spänner över två album och därmed hinner avslutas i denna samlingsvolym. Okej, egentligen avslutas inga äventyr i den här serien - Blueberrys äventyr är en enda lång, episk berättelse. Men, det går att läsa dessa två album utan att ha läst de föregående.
Det handlar som berättelsen om Prosit Luckners guldgruva. Den inleds med "Den försvunna gruvan" (i Pilote 1969 och samlad som album 1972 - och när svenska Carlsen gav ut albumet, hette det"Jakten genom öknen"), och avslutas i "Spöket med guldkulorna" (i Pilote 1970, samlat som album 1972 - och svenska Carlsens album hette "Spökskytten med guldkulorna"). En del hävdar att denna historia; ett robust westernäventyr, är höjdpunkten i hela sviten om Blueberry, att detta är mästerverket. Tja, om historien verkligen är bäst vet jag inte, men detta är onekligen en utmärkt historia - vilket säkert är svårt att förstå om man bara sett Jan Kounens usla film BLUEBERRY från 2004. Denna film, med Vincent Cassel som Blueberry och Eddie Izzard som Prosit Luckner, bygger nämligen på dessa två album - men Kounen tyckte att det var roligare att göra en film om magiska svampar istället för en riktig western. Det var bara Jean Giraud som gillade filmen - han var ju förtjust i svampar. Filmen floppade så kraftigt att flera andra planerade europeiska westernfilmer skrotades.
Giraud, Morris, och Giraud igen. Här kan ni dessutom jämföra Kåre Perssons översättning från 1978 med Stefan Carlssons från 2017. Klicka på bilden för större!
"Den försvunna gruvan" innehåller den allra första sidan ur Blueberry jag fick se. Den finns nämligen med i albumet "Allt om Lucky Luke", vilket kom på svenska 1978. Här hade Giraud och Morris roat sig med att teckna varandras figurer. 1978 hade jag aldrig hört talas om Blueberry och Giraud, och jag tyckte att denna lösryckta sida (samt sidan där Giraud tecknat Lucky Luke) såg otroligt tuff och snygg ut.
Jean Giraud briljerar i dessa två album. Löjtnant Blueberry själv hinner även ändra utseende en aning ytterligare en gång mellan "General Gula håret" och "Den försvunna gruvan" - efter att ständigt ändrat anletsdrag under de tidigare albumen. Nu blir han till slut den rufsige, orakade och skitige löjtnant Blueberry vi känner igen. Löjtnant och löjtnant, förresten - han har gått och blivit sheriff i dessa två album.
Actionsekvenserna är enastående. Giraud visste verkligen hur man ritar så att det ser ut som om gestalterna rör på sig. Miljöerna är mäktiga och svindlande. Det enda som saknas är ljud och dofter - och kanske ett musikaliskt ledmotiv.
Ur "Spöket med guldkulorna". Den här bilden på Blueberry tyckte jag var extra tuff, när jag läste albumet på180-talet.
Jean-Michel Charlier var en författare som var eminent på att engagera sina läsare. Den ständigt otursförföljde Blueberry råkar konstant i knipor och han träffar på en rad vidriga människor. Här introduceras två prisjägare, och det sker ett par grejor som fick mig, som läsare, att högt utbrista "Jamen, vaffan!".
Blueberrys äventyr är tecknade serier när de är som allra bäst. Nu väntar vi med spänning på samlingsvolym fem! 
  



-->

tisdag 17 januari 2017

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 3

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 3
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Western må vara en förhållandevis död genre nuförtiden, men av någon anledning ges det just nu ut fler westernserier på svenska än det gjorts på decennier. Trevligt, tycker vi som är medelålders eller äldre, och som aldrig slutade att gilla och konsumera genren.
I särklass bäst av de westerns som ges ut, eller återutges, är inte helt oväntat Blueberrys äventyr, och i Samlade äventyr 3 kommer vi äntligen fram till den Blueberry vi är bekanta med. Volym 3 innehåller de tre albumen "Järnhästen"(publicerad som följetong i den franska tidningen Pilote mellan 1966 och 1967, och samlad som franskt album 1970), "Mannen med stålhanden" (i Pilote 1967, som album 1970), och "I siouxernas spår" (i Pilote 1967-1968, som album 1971). Det var med dessa album Carlsen Comics påbörjade sin utgivning 1979. Carlsen hoppade alltså över de sex första albumen - vilket kan bero på att även om de är bra, går de inte riktigt att jämföra med det som komma skulle. Det är med "Järnhästen" serien så att säga går igång på riktigt - eller kanske ska jag korrigera mig och hävda att det är med "I siouxernas spår" det lyfter.
När jag köpte- och läste de här albumen någon gång i början av 1980-talet, kände jag att jag tagit del av något som var lite mer än bara ännu ett serieäventyr - ni vet, man läste Fantomen och Helgonet och Tomahawk, och ibland var det bra, ibland var det mindre bra, men det stack sällan ut på samma sätt som Blueberry. Från och med "I siouxernas spår" fick Blueberry mig att närmast tappa andan, både vad gäller teckningar och intrig.
Samlade äventyr 3 inleds med ett långt, rikt illustrerat förord av Hugo Cassavetti. Detta förord hade passat bättre som efterord - Cassavetti analyserar nämligen de sex tidigare albumen, samt de tre album vi ska till att läsa. Jo, texten innehåller så kallade spoilers; om man inte redan läst albumen, bör man vänta med att läsa förordet.
Även om jag läste, och läste om, de här albumen på 80-talet, konstaterar jag att jag inte minns så mycket av handlingen. Jag minns bara vad det handlade om på det stora hela - indiankrig, och Blueberry råkar konstant illa ut. Jag minns vissa gestalter, jag minns vissa enskilda rutor och sekvenser - men eftersom det är så längesedan jag senast läste de här äventyren, känns det nästan som att ta del av dem för första gången.
Av någon anledning fick denna scen illustrera kapitlet om Blueberry i gratisboken "En bok om Carlsen Comics", som kom ut 1979. Bilderna är ur "Järnhästen" och ganska intetsägande.
De sex första Blueberry-albumen må vara bra, men serien var då en ganska traditionell, "vanlig" westernserie, om än med en lite trulig och oborstad hjälte. Jean Girauds teckningar var också lite svajiga i början - det är intressant att se hur han hela tiden blir skickligare och skickligare; inte bara från album till album, utan nästan från sida till sida.
I albumet "Järnhästen" börjar alla bitar falla på plats. De två bolagen Union Pacific och Central Pacific tävlar om att bygga järnväg tvärsöver kontinenten, från varsitt håll, och komma först i mål. Alla fula trix är tillåtna. Löjtnant Blueberry anlitas av Union Pacific. Jethro Steelfingers heter en illasinnad man med en handprotes av stål, och han och hans banditgäng gör allt för att sabotera för Union Pacific; Steelfingers försöker starta ett indiankrig, och han tänker lägga beslag på rallarnas löner - $300 000 som ska fraktas med ett tåg. Blueberry och hans kompanjoner Jimmy McClure och Red Neck, har fullt sjå att reda upp situationen, och den ständigt otursförföljde Blueberry råkar oavbrutet illa ut. Riktigt hur Steelfingers stålhand fungerar vet jag inte; ibland verkar han kunna böja på fingrarna.
Även i "Järnhästen" ser vi hur Giraud ständigt utvecklas som tecknare. Han har kommit väldigt långt sedan de första albumen, och närmar sig ständigt den överdådiga stil han förknippas med. Blueberry själv börjar också få sitt slutgiltiga utseende. Dock är "Järnhästen" och dess direkta fortsättning "Mannen medstålhanden" fortfarande förhållandevis traditionella westernäventyr - som skurk är Jethro Steelfingers ganska "cartoony", både till utseende och karaktär.
Ur "Mannen med stålhanden".
Men så kommer vi då fram till "I siouxernas spår", fortsättningen på "Mannen med stålhanden", och plötsligt händer något - i synnerhet under albumets andra hälft. Det är som om både Charlier och Giraud plötsligt drabbas av enorm inspiration. Teckningsmässigt blir det nästan markant annorlunda, och på de sista sidorna har Blueberry fått sitt slutgiltiga utseende. Plötsligt ser allt ut som det ska - rättare sagt, så som jag minns att det såg ut, det vill säga extremt skickligt tecknat och överdådigt (och då hör det till saken att de kommande albumen är ännu bättre tecknade). Charlier berättar ännu bättre än tidigare - och mot slutet av albumet introduceras general Allister; "Gula håret" - en av de vidrigaste gestalter vi någonsin mött i en tecknad serie. En psykopat till indianhatare, som omedelbart ställer till det för Blueberry och allt han kämpat för. De kommande albumen handlar om general Allister och det blodiga indiankrig han startar för att utplåna "de röda mördarna".
Vad som händer här, när Allister dyker upp, är att serien om Blueberry plötsligt blir en fantastiskt engagerande serie. Alla händelser, alla vändningar, allt som Blueberry råkar ut för, får mig som läsare att högt utbrista i ett "Fan också!" och faktiskt bli arg på de fiktiva gestalterna.
Från en av de sista sidorna i "I siouxernas spår". Här ser Blueberry plötsligt ut som han ska. 
I detta samlingsalbum börjar varje äventyr på en vänstersida för att efterlikna publiceringen i Pilote, i vilken Blueberry publicerades med ett uppslag per nummer. Boken är, precis som de tidigare volymerna, tryckt på ett mattare papper, vilket en del klagat på, men som jag ser som något positivt. Framför allt slipper man irriterande blänk från läslampan, och boken blir aningen lättare i vikt jämfört med liknande samlingsvolymer tryckta på bättre papper, men jag tycker även att färgerna och läsupplevelsen blir behagligare. Dock kunde kartongen omslaget är tryckt på vara bättre, eftersom det böjer sig lätt uppåt.
De flesta av de engelska svordomar som förekommer i den franska versionen, och i Carlsens utgåvor, är bortplockade. Det är möjligt att fransmän som inte är så haj på engelska tycker att det är fräckt om det står "Damn!" eller "Hell!", men för oss svenskar blir det lite löjligt.
Nu ser vi fram emot volym 4, i vilket Blueberry får det ännu mer hett om öronen!




-->

måndag 3 oktober 2016

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 2

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 2
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud (och Jijé)
Cobolt
I min recension av Blueberry: Samlade äventyr 1 skrev jag om min relation till den franska westernserien om löjtnant Blueberry - och till albumet "Mannen med silverstjärnan". 1971 gav Semic ut detta album som Fort Navajo 1, i slutet av 1970-talet såg jag omslaget avbildat i Fantomen - men jag hittade det aldrig på något antikvariat. Jag letade och letade tills jag tröttnade. Jag läste det aldrig när det publicerades i Fantomen på 80-talet. Först nu, nästan fyrtio år efter att jag upptäckte dess existens, har jag äntligen läst det, eftersom det ingår i denna samlingsvolym.
Först ut i boken är dock albumet "Den försvunne ryttaren" (i tidningen Pilote 1965, franskt album 1968), det fjärde i raden, och som tar vid där förra albumet - och förra samlingsvolymen - slutade. I ett försök att avstyra fler indiankrig beger sig Blueberry iväg med ett meddelande från presidenten till apachehövdingen Cochise. Självklart blir det allt annat än lätt att få tag på Cochise. Blueberry hamnar i Mexiko, förutom indianer tvingas han att tampas med mexikanska soldater och skjutglada sydstatsdesertörer. Den grymme Ensamma örnen, som hatar blekansikten och i synnerhet Blueberry, är tillbaka från de tre första albumen, och gör allt för att blod ska flyta. I detta album introduceras även Jimmy McClure, Blueberrys försupne polare och komiske sidekick; en motsvarighet till kapten Haddock, som kom att rida vid Blueberrys sida i resten av albumen.
Vad som är intressant med "Den försvunne ryttaren" är att tecknaren Jean Giraud plötsligt försvann under arbetets gång - han hade utan förvarning rest till Mexiko. Girauds gamle läromästare Jijé fick rycka in och tecknade sidorna 17-38. Jijé hade lite problem med Blueberrys ansikte - men det hade även Giraud själv; det dröjer tills "Mannen med silverstjärnan" innan han får fason på hjältens nylle. I övrigt är den enda märkbara skillnaden att Jijé tecknade lite bättre än vad Giraud gjorde på den tiden. De inledande sexton sidorna är aningen svajiga teckningsmässigt.
Blueberry tecknad av Jijé.
En annan intressant detalj, som påpekas i förordet, är att Giraud blivit en bättre tecknare under vistelsen i Mexiko. Lite märkligt, han var ju bara borta ett par månader, men skillnaden är märkbar.
Historien om Blueberry, apacherna och kampen mot Ensamma örnen fortsätter i nästa album; "I Navajos spår" (i Pilote 1965-66, franskt album 1969). Det är raffel från början till slut, Blueberry hamnar i den ena knipan efter den andra, och sin vana trogen löser han många problem med hjälp av dynamit - det skulle komma att gå åt mycket dynamit i de kommande albumen. Av någon anledning är den dramatiska slutstriden med Ensamma örnen märkligt rumphuggen - som om Charlier inte insett att sidorna han hade till sitt förfogande plötsligt tagit slut.
Det är fascinerande att se hur Jean Giraud utvecklas, nästan sida för sida. I "I Navajos spår" börjar han närma sig den stil vi är vana vid, det är långtifrån så valhänt som de tidigaste albumen, och även färgläggningen blir bättre.
"I Navajos spår".
Så är vi då framme vid "Mannen med silverstjärnan" (i Pilote 1966, franskt album 1969). Det långa äventyret om apacherna är nu slut, och Charlier och Giraud klämmer in ett fristående äventyr. När jag tidigare har läst om detta album, har det alltid omnämnts som en bagatell. Visst, vid sidan av de långa, episka, extremt dramatiska äventyren, är "Mannen med silverstjärnan" en bagatell, men som robust westernäventyr är denna pastisch på Howard Hawks film "Rio Bravo" utmärkt.
Den lilla staden Silver Creek lever i fruktan. Bröderna Bass och deras anhang terroriserar allt och alla, och styr staden med järnhand. En efter en blir stadens sheriffer blir mördade - skjutna i ryggen. När Jimmy McClure råkar rida in i Silver Creek och genast hamnar i trubbel, får han idén att skicka efter Blueberry och låta honom sätta fast silverstjärnan på bröstet, i väntan på att en marshall ska anlända (det står genomgående "federal marshall" i texten, vilket är lite onödigt - en federal sheriff/polis kallades marshall). Blueberry anländer för att rensa upp, och till sin hjälp får han McClure, samt den unge Dusty; en kille som är duktig på att hantera pickadoller; i en film hade han spelats av en populär sångare som framfört en låt eller två. Även en snygg men tuff och skjutglad skolfröken figurerar. Hon kallar Blueberry "antifeminist", ett ord jag har svårt att tänka mig förekom i 1800-talets vilda västern.
"Mannen med silverstjärnan".
I "Mannen med silverstjärnan" tecknar Giraud betydligt bättre än tidigare, linjerna och perspektiven är säkrare, och Blueberry börjar få sitt slutgiltiga utseende - han går att känna igen från ruta till ruta. Charlier berättar bättre; han var bra redan från start, men nu är det det rejält flyt i det hela. Fast liksom "I Navajos spår" avslutas det hela i snabbaste laget. Omslagsmålningen, som även pryder denna samlingsutgåva, innehåller en besynnerlig detalj: på Blueberrys sheriffstjärna står det "Deputy sheriff" - det vill säga vicesheriff. Det är McClure och Dusty som är vicesheriffer, inte Blueberry!
Samlade äventyr 2 inleds med ett långt förord av José-Louis Bocquet. Här berättas allt om albumens tillkomst, och vi får några bilder ur- och omslag till tidningen Pilote, i vilken Blueberry gick som följetong. Ska jag anmärka på något i den här boken, skulle det vara på ett fåtal korrfel - till exempel har texten i två pratbubblor i en ruta bytt plats med varandra, vilket ledde till lätt förvirring. Men detta har jag överseende med, det är en liten anmärkning i marginalen. Det är ju långtifrån en katastrof, som Spirouböckerna från Mooz.
Nu ser jag med spänning fram emot nästa volym. I och med album sju drar Blueberry igång "på riktigt" och utvecklas till en av världens bästa serier.






söndag 14 februari 2016

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 1

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 1
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt

Linda och Valentin, Tintin och andra utmärkta, klassiska serier som nu kommer ut på nytt i flotta utgåvor får ursäkta: Blueberrys samlade äventyr är den serie som gör mig mest entusiastisk och som jag verkligen längtat efter.

Dagens ungar har antagligen ingen relation alls till vilda västern, men när jag växte upp på 1970-talet var genren fortfarande populär. Åtminstone tillräckligt populär för att TV ibland skulle visa gamla westernfilmer (för att inte tala om ALIAS SMITH & JONES och FAMILJEN MACAHAN), och för att det skulle finnas ett antal westernserietidningar. Tomahawk, som främst innehöll serier från DC Comics, var den jag tyckte bäst om. mest beroende på Jonah Hex; Buffalo, Tex Willer och övriga tidningar tyckte jag var lite för träiga, vill jag minnas.

Den franska serien om löjtnant Blueberry var en serie jag var nyfiken på långt innan jag faktiskt lyckades läsa den. I Sverige publicerades serien i den kortlivade tidningen Champion 1973. Jag läste aldrig Champion, men jag minns att en kompis storebror hade ett par nummer liggande. Kanske noterade jag Blueberry när jag bläddrade i tidningarna. Jag minns också att omslaget till seriealbumet Fort Navajo 1: "Mannen med silverstjärnan", som kom ut 1971, återgavs i någon tidning, troligen Fantomen, i slutet av 70-talet. Jag tyckte att det såg otroligt spännande ut; mycket coolare än andra westernserier. Och 1979 kom den lilla gratisboken "En bok om Carlsen Comics", vilken innehöll ett kapitel om Blueberry. De två album Carlsen då hunnit ge ut kunde jag inte hitta på Thörnquists bokhandel i Landskrona eller på antikvariatet Fyndshopen, så jag fick hålla tillgodo med att läsa om serien och fantisera om hur bra den var.
Första gången jag faktiskt läste Blueberry var när den plötsligt publicerades i Semics serietidning SM-Special. Nummer 3/1980; min moster köpte tidningen till mig i Frejakiosken i Sävedalen. Av någon anledning började SM-Special med album nummer 18 (1980), som här hette "Tsi-na-pah" (albumet från Carlsen hette "Spräckta näsan"). Eftersom Blueberry är en enda lång, episk fortsättningsserie, inleddes "Tsi-na-pah" med en resumé över två sidor - ett sammandrag av äventyr vi inte fått läsa på svenska.

I SM-Special var serien ganska misshandlad; den var förminskad till serietidningsformat och i svartvitt, och texten i pratbubblorna var satt och inte handtextad. Fult värre. Men - det tyckte jag inte då. Jag tyckte att Jean Girauds detaljerade teckningar var det snyggaste och häftigaste jag någonsin sett. Jag hade aldrig tidigare sett en så här bra tecknad serie. När jag satt hemma i pojkrummet och ritade cowboys imiterade jag Giraud och krafsade dit en massa streck. Det blev nog inte så bra.
Blueberry i SM-Special nummer 3/1980. Klicka för större bild!
Carlsen Comics började ge ut Blueberrys äventyr 1979. Jag vet inte varför, men de hoppade över de första sex albumen, och inledde sin utgivning med album sju; "Järnhästen". Därefter gav de ut alla därpå kommande album fram till album 23; "Arizona Love" (1990, på svenska 1991), det sista album Jean-Michel Charlier skrev manus till. I början av 80-talet började jag leta upp- och köpa Carlsens album, vilka jag förstås läste i ordning. Jag minns i synnerhet sommaren 1985, året då jag kom ikapp. Det året släppte Carlsen album 17; "Angel Face" (1975). Jag beställde album 15, 16, 17 (fransk numrering, alltså) från någon postordertjänst. När jag och min familj åkte på semester till Frankrike tog jag bara med mig album 15 och 16, men inte 17 - vilket jag verkligen retade mig på. Det var ju så otroligt spännande! Jag ville veta vad som skulle hända i "Angel Face"!

Det är just detta som är grejen med Blueberry: serien är engagerande och spännande. På riktigt. Löjtnant Mike Blueberry är en kille med fruktansvärt oflyt och som dras in i den ena omöjliga knipan efter den andra. Persongalleriet är färgstarkt, skurkarna är genomonda. I början av 90-talet satt en gammal kompis hemma hos mig och undrade plötsligt om jag hade några serier jag tyckte han borde läsa - en fråga som var lika positiv som överraskande, jag visste nämligen inte att killen läste serier. Han lånade hälften av de sjutton album Carlsen gav ut. En tid senare lämnade han tillbaka dem, sa "Fy fan, vicket jävla svin den där Gula håret är!", och lånade resten av albumen. Det här säger en hel del om hur bra Blueberry är. Det är svårt att slita sig, det är som att se på en film man fullkomligt uppslukas av. Blueberry är inte bara den bästa westernserie som gjorts, det är en av de bästa serier som gjorts rent allmänt.
Ur det allra första Blueberryalbumet.
1982 började tidningen Fantomen att publicera Blueberry, och de inledde som man ska med det allra första albumet; "Fort Navajo" från 1963. 1982 hade jag slutat köpa Fantomen regelbundet. Under 80-talet gjorde jag försök av köpa begagnade exemplar av de nummer som innehöll de tidiga Blueberryäventyren, men jag det gick väl sådär. Albumen gick som följetong och i de flesta fall hittade jag inte alla delar. Således är det först nu, i och med releasen av Blueberry: Samlade äventyr 1 jag äntligen läst dessa tidiga serier. Nej, jag brydde mig aldrig om att köpa de danska utgåvorna.

Samlade äventyr 1 innehåller tre album; "Fort Navajo", "Storm över prärien" (1964) och "Ensamma örnen" (även det 1964). Utseendemässigt skiljer de här albumen sig en hel del från vad som komma skall. "Fort Navajo" ser ibland lite valhänt ut och det är svårt att tänka sig att Giraud på bara ett fåtal år skulle utvecklas till den överdådige mästare han var. Det är intressant att se hur Giraud utvecklas bara under de här tre albumen; allting ser bättre ut redan i "Ensamma örnen", Giraud börjar hitta sin stil efter att först tecknat i en stil som påminner om Jijés. Jijé var något av Girauds mentor, mest känd för den i Sverige ganska okända westernserien Jerry Spring, och de två samarbetade under en period.

När Jean-Michel Charlier började skriva Blueberry var han väletablerad och driven. Redan från start är Blueberry en underhållande och rafflande serie. Det dröjer inte länge innan den tjurskallige löjtnanten drabbas av otur och det blir allt svårare att reda ut alla problem som uppstår när en indianhatande major lyckas starta ett indiankrig. Det här är bra, men det märks att det bara är början på något stort, och de här tre första albumen kan inte riktigt jämföras med de senare. Kanske var det därför Carlsen hoppade över sex album.
Ur det tredje albumet.
Samlade äventyr 1 inleds med ett långt, väldigt bra förord av José-Louis Bocquet. Han redogör inte bara för serien Blueberrys historia, utan berättar utförligt om Charliers och Girauds karriärer, om den fransk-belgiska seriebranschen på 1950- och 60-talen, och annat intressant. Illustrationerna är väl valda, extra kul - för mig i egenskap av seriemanusförfattare - är att Charliers manus till de första Blueberrysidorna återges.

En del samlare har klagat på papperskvalitén i Cobolts utgåva. Det matta, pulpiga pappret är inte helt vitt och suger åt sig tryckfärgen, och färgerna är en aning dova. Boken är ett samtryck med Frankrike, den franska utgåvan ser alltså likadan ut. Enligt Cobolt vill fransmännen att serien ska se ut precis som den gjorde när den kom ut på 60-talet.
Jag har inga problem med detta, jag gillar att sidorna inte blänker när jag tänder läslampan, och albumet blir inte så förbannat tungt att hålla. Däremot är kartongen omslaget är tryckt på inget vidare - det böjer sig en aning uppåt. Jag trodde först att det bara var mitt ex; kanske hade jag glömt boken framme i solljuset, men när jag nyligen besökte Science fiction-bokhandeln i Göteborg såg att omslagen böjde sig på alla deras exemplar.

Cobolts utgåva borde även korrlästs lite bättre. Det är korrfel redan i den första meningen i förordet, och på ett par ställen i pratbubblorna har det blivit lite konstigt.

... Men detta är förstås inget som hindrar Blueberry från att vara en fantastiskt bra serie. Och serierna i Samlade äventyr 1 är alltså inget mot vad som komma skall. Jag ser med spänning fram emot nästa volym!

söndag 11 mars 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Jean "Moebius" Giraud

För ett par dagar sedan plockade jag upp senaste numret av Heavy Metal (mars 2012), en tidning jag inte läst på evigheter. Efter att ha försökt läsa detta nya nummer - senast igår - konstaterade jag varför jag inte läst tidningen på evigheter. Den har ju utvecklats - eller avvecklats? - till en till större delen väldigt skräpig produkt med oftast oläsliga serier och alldeles för många annonser för fåniga "erotiska" publikationer. Här och var blänker det dock till, numret innehåller till exempel en ny serie av Bilal, och flera helsidor upptas av gamla fina Heavy Metal-omslag från 1970-talet. Ett par av Jean Giraud, som science fiction-tecknare bättre känd som Moebius.
Självporträtt
Jag funderade på Giraud igår. Om jag skulle ta och beställa några album jag inte läst? Och hur gammal har karln hunnit bli? Strax över 70?
Samtidigt som jag funderade på detta, dog Jean Giraud hemma i Frankrike efter en längre tids kamp mot cancer. Han skulle fylla 74 i maj.
Någon gång i slutet av 70-talet började något som hette Blueberry att figurera på insändarsidan Fantomen talar i Fantomentidningen. Ett par läsare hade sett serien i utlandet, eller mindes den från kortlivade svenska tidningen Champion (som en kompis' storebror läste i början av 70-talet), och de ville se den i Fantomen. Jag hade aldrig läst, eller ens sett Blueberry, men jag fascinerades av de enstaka serierutor som publicerades. Det såg ju fantastiskt ut.
Något år senare började Carlsen Comics att ge ut Blueberryalbumen på svenska, efter att Semic tidigare gjort ett misslyckat försök under titeln Fort Navajo. Det kom dock att dröja innan jag lyckades läsa Carlsens album; jag hade aldrig råd att köpa dem då, men 1980 dök Blueberry upp i serietidningen SM Special. Jag läste tidningen på tåget hem från Göteborg och tyckte att det var den bäst tecknade serie jag någonsin läst.
Jag blev äldre, det började trilla in lite mer pengar, och jag kunde köpa de stora, fina färgalbumen, och jag konstaterade att Blueberry var världens bästa westernserie. Det är den fortfarande - åtminstone albumen från seriens glansperiod, då Jean-Michel Charlier stod för manusen.
Första numret av Metal Hurlant
1980 var även året då jag såg en annons för Seriefrämjandet och skickade efter deras informationspaket. I kuvertet låg ett provnummer av Bild & Bubbla; numret var från '79 och handlade mycket om franska "vuxenserier". Väldigt fascinerande och spännande - i synnerhet som jag själv inte på långa vägar var vuxen. Här fick jag veta att Jean Giraud ibland kallade sig Moebius och arbetade åt en tidning som hette Metal Hurlant, vilken verkade vara världens häftigaste serietidning. Synd att den var på franska - och inte gick att köpa på Pressbyrån på Eriksgatan i Landskrona. Men där kunde man minsann köpa den amerikanska varianten Heavy Metal! Det upptäckte jag ett eller två år senare. Och snart blev det ju 1984 och man försökte sig på att ge ut vuxenserier i Sverige. Karl G Jönsson lyckades ge ut fyra nummer av Pulserande Metal, och därefter startade Horst Schröder Tung Metall, som höll ut ett antal år.
Redan som 18-åring tecknade Jean Giraud en egen serie i en tidning som hette Far West. 1961 blev han assistent till Jijé och arbetade på dennes westernserie Jerry Spring - men ett år senare startades Fort Navajo/Blueberry, som då gick i tidningen Pilote. Giraud tecknade serien fram till 1974, då han istället koncentrerade sig på andra, mer experimentella grejor. Dock återvände han senare flera gånger till Blueberry.
Som Moebius tecknade han i en annan stil än som Giraud. Ibland betydligt enklare och mer cartoony, ibland betydligt mer detaljerat. Moebius' mest kända verk torde vara de ordlösa och pampiga serierna om/med/whatever Arzach. Eller Harzak. Eller hur han nu fick för sig att stava det.
På 1980-talet dök han plötsligt upp på Marvel Comics, åt vilka han tecknade Silversurfaren, vilket är ganska logiskt. Det är möjligt att han gjorde fler serier åt Marvel, det har jag ingen koll på. Ett annat av hans stora verk är "Inkalen", vars manus skrevs av den egensinnige och betydande filmaren och serieförfattaren Alejandro Jodorowsky.
Förutom serier, bidrog Giraud med skisser till produktionsdesignen till filmer som ALIEN, DUNE, TRON och DET FEMTE ELEMENTET. År 2004 kom det en usel film om Blueberry, regisserad av den trevlige Jan Kounen, som mest intresserade sig för psykedelia och flum, efter att Blueberry i filmen träffar på indianer och stoppar i sig festliga svampar. Den ende som gillade filmen var Giraud - vilket säkert går att förklara med dennes intresse för festliga svampar (vilket i sin tur ledde till några av Moebius' mest flippade serier).
År 2007 kom dokumentären MOEBIUS REDUX: A LIFE IN PICTURES. En inte helt igenom lyckad film, som visades på Fantastisk Filmfestival i Lund.
1979 tilldelades Giraud Svenska Serieakademins Adamsonstatyett.
Jag har inte läst något av Jean Giraud på väldigt, väldigt länge. Och jag känner verkligen att jag borde återuppta bekantskapen.

JEAN "MOEBIUS" GIRAUD
1938 - 2012
R.I.P.



söndag 15 maj 2011

Jodorowskys Dune på gång - i alla fall nästan

Alejandro Jodorowsky är ju en ganska speciell filmregissör. Minst sagt. En film som EL TOPO glömmer man inte i första taget och jag är inte karl nog att avgöra om den är bra eller dålig. SANTA SANGRE var jag väldigt förtjust i när den kom, men nu har jag inte sett den på närmare tjugo år.
Fast för min del är Jodorowsky nästan mer synonym med tecknade serier, han produktion som manusförfattare blir bara större och större.
I början av 1970-talet var det meningen att Jodorowsky skulle filmatisera James Herberts science fiction-roman "Dune" - tänka sig. Ett minst sagt udda projekt. Produktionen började förberedas och folk som Jean Moebius" Giraud jobbade med designen, men plötsligt tröttnade producenten och ströp projektet. Först på 80-talet blev "Dune" film, då David Lynchs superflopp fick premiär, och senare har boken blivit TV-serier.
Nu är en dokumentärfilm om Jodorowskys DUNE på gång. Här är lite material från den: