Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.

Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.

Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.

Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)

Bio: LOL

Foton copyright (c) Scanbox
År 2006 skrev och regisserade fransyskan Lisa Azuelos filmen LOL (LAUGHING OUT LOUD) ® med bland andra Sophie Marceau. Jag har inte sett den filmen, men tydligen blev den en rätt stor framgång i hemlandet. Nu har Azuelos tagit sig över pölen och skrivit och regisserat en amerikansk remake - med något kortad titel; en förklaring av vad "LOL" står för är ju inte nödvändig, och ®-symbolen är bortplockad. Hade jag inte vetat att LOL är regisserad av en fransyska hade jag aldrig gissat det - men detta återkommer jag snart till.
LOL är en redig tösafilm. Det här är så mycket tösafilm att ... tja, det går väl inte att bli så mycket mer tösafilm. En tösafilm riktad till medelklasstöser. I Amerika. Och Skandinavien. Främst Sverige.
Miley Cyrus är Lola (allvarligt talat: vem fan döper sin dotter till Lola?), som går på high school, skriver dagbok, chattar och SMS:ar mycket, och som kallas LOL. Fyndigt. Hennes föräldrar är skilda; hon bor hemma hos sin morsa Demi Moore, som har blivit en riktig MILF - men det är väl inte så många originaldelar kvar på henne. Fast morsan har åter börjat träffa Lolas farsa. I smyg. De träffas och har sex, vilket Lola listat ut. Farsan spelas av Thomas Jane i en förhållandevis minimal roll som aldrig får utvecklas - vilket är synd, eftersom han är mest normal i den här filmen.

Lola är ihop med en felklippt kille som heter Chad (George Finn) och som spelar i ett skitdåligt popband. Men så bråkar Chad och Lola, han dumpar henne och är otrevlig. Istället får Lola ihop det med Kyle (Douglas Booth), som hon bara trodde var en kompis. Han är också felklippt och spelar i samma band som Chad. De vill vara med i Battle of the Bands! Men Kyle har en sträng far som säger att så länge Kyle har usla betyg får han minsann inte spela gitarr. Och när betygen sjunker ännu mer, ja då blir det militärskolan nästa!
Lolas bästis Emily (Ashley Hinshaw) begår ett misstag och hånglar med skolans nörd på killarnas toa - men Lola missuppfattar och tror att det är Kyle som hånglar med skolslampan Ashley (Ashley Greene från TWILIGHT; eftersom hon är fem år äldre än Miley Cyrus måste hon ha gått två år i varje klass). Vojne, vojne! Lola blir skitförbannad på Kyle, och han fattar inte vad han gjort, och Emily (som trånar efter en ung mattelärare) erkänner inte att det var hon och Ashley är bara slampig. Nörden är dock nöjd.
Demi Moore träffar en ung, snygg polis (Jay Hernandez från HOSTEL-filmerna), och de får ihop det och går hem till henne och har lite fest mest kompisar; Gina Gershon - som lagt på hullet - är en av dem och de röker jointar i köket. Thomas Jane blir lite sur. 

Är man i Paris måste man toka till det lite!

Klassen ska åka på skolresa till Paris. Men eftersom Lola ställt till med en röjarfest och supit och rökt och knarkat och knullat - och dessutom inte städat - får hon inte följa med för morsan. Åh, nej! Men puh, efter att ha lovat att vara snäll, får Lola till slut följa med. Vilken tur!
I Frankrike får vi uppleva alla amerikaners fördomar om Frankrike. Och det känns mycket märkligt att det är en fransyska som står bakom detta. Inspelat på plats. Med franska skådespelare. Lisa Azuelos får Frankrike att framstå som en plats man helst vill undvika. Eleverna blir inhysta i diverse olika hem på landsbygden. Dessa hem ser realistiska ut, så ser det ut där. Men folket är av DEN SISTA FÄRDEN-typ. En familj dyrkar Jeanne d'Arc och har bilder på- och statyetter av henne över allt. En kille hamnar i ett hem där det bor en knepig tjej med Downs syndrom som beter sig som valfri tosing i en skräckfilm. Vaffan är det här; SWITCHBLADE ROMANCE?! Självklart bjuds det på sniglar och hjärna till middag.

Det lösaktiga lilla stycket Ashley.

LOL är en orgie i rosa läppstift, chattande, SMS:ande och konstruerade problem. Alla rollfigurerna har det väldigt, väldigt bra; deras föräldrar må vara frånskilda eller stränga, men det går inte nöd på någon. Hela skolan verkar bestå av rikemansungar. De enda problem som existerar i deras liv är strul med pojkvänner och lite tokiga missförstånd. Och eftersom jag är fördomsfull inbillar jag mig att LOL är precis som alla de där tjejtidningarna jag aldrig läst. Åtminstone som de som fanns på 80-talet. Jag läste aldrig dem heller, men det går alldeles utmärkt att ha fördomar om dem ändå.
Självklart slutar det lyckligt och det blir Battle of the Bands och alla är lyckliga och sjunger med och Kyles och Chads jättepopulära band är verkligen skitdåligt! Vad är det med dagens ungdomar? Varför har de så fruktansvärt vissen musiksmak?
Jag tillhör verkligen inte målgruppen för den här filmen. Vad tonårstjejer tycker om det här har jag ingen aning om. Unga, kvinnliga Möllanhipsters på vänsterkanten lär hata filmen, men de tillhör inte heller målgruppen. Som fullvuxen karlslok får jag dock säga att LOL är uthärdlig. Och de bisarra familjerna i Frankrike höjde mitt helhetsintryck.

(Biopremiär 13/6)