Visar inlägg med etikett Jay Baruchel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jay Baruchel. Visa alla inlägg

onsdag 23 oktober 2013

Bio: This is the End

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden   

Häromveckan kom det en komedi om världens undergång - den fantastiska THE WORLD'S END. Och nu kommer ännu en komedi om världens undergång, en film med den snarlika titeln THIS IS THE END, som blev en oväntad framgång på amerikanska biografer.
 
Så kallade vanity projects är ofta av ondo. Efter framgången med DONNIE DARKO fick Richard Kelly fria tyglar att genomföra sitt drömprojekt SOUTHLAND TALES, en film som visades i Cannes, buades ut, lades på en hylla, och släpptes ett par år senare i kraftigt nerklippt skick. Seth Rogen och Evan Goldberg verkar ha fått fria tyglar när de gjorde actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS för fem år sedan, en ganska irriterande film som inte funkade som det var tänkt. Nu har Rogen och Goldberg fått ännu friare tyglar och gjort THIS IS THE END, som bygger på en kortfilm, och till skillnad från PINEAPPLE EXPRESS har de den här gången även regisserat.
 
Någon borde hållit dem i örat.
 
Det börjar hyfsat roligt. Jay Baruchel, som spelar sig själv, anländer till Los Angeles för att hälsa på sin kompis Seth Rogen, som spelas av Seth Rogen. De åker hem till Rogen för att chilla, spela TV-spel och framför allt för att röka gräs. Rogen tycker dock att de ska sticka bort till James Franco (spelad av, just det, James Franco), som har fest i sin enorma lyxvilla. Den gnällige Jay gnäller och vill inte, men de hamnar till slut hos Franco.
 
På festen florerar massor av kändisar som sig själva: Michael Cera, Jonah Hill, Rihanna, Craig Robinson, Emma Watson, Christopher Mintz-Plasse med flera. Vissa av dem har annan personlighet än de brukar ha; den vanligtvis så mjäkige Cera är ett kokainsnortande rövhål, Hill är en omtänksam mes. Sprit och droger flödar på den vilda festen.

Jay och Rogen går iväg för att köpa cigg - och medan de är ute drabbas LA av en kravtig jordbävning. Ja, mer än det - en del människor sugs upp i himlen i blåa kraftfält. Jay och Rogen kutar tillbaka till Franco, tumult utbryter, festdeltagarna och andra förbipasserande dör, och en handfull överlevande barrikaderar sig i Francos kåk. Jay är övertygad om att världen håller på att gå under - vilket visar sig stämma.
 
Och från och med nu är det inte längre speciellt roligt. Snarare tvärtom - det hela blir extremt påfrestande. Danny McBride dyker upp som en objuden gäst som missat hela domedagsscenariot - och han är bara en jobbig, osympatisk tölp. Men vad värre är, är att man inte verkar ha haft något manus. Det känns som filmskaparna och deras polare hittar på efter hand. Filmen håller på alldeles för länge - och varje enskild scen håller på för länge.
 
Rogen och Goldberg verkar tro att det roligaste som finns är att svära oavbrutet, ständigt prata om sex, sperma och droger, skrika "Suck my dick" och liknande. "Oh, we're so naughty!" verkar de ha tänkt. Men det är inte roligt. Det blir bara vulgärt på ett pubertalt sätt. Det är inte kul när McBride håller en flera minuter lång upprörd utläggning om att han minsann runkar och sprutar precis var han vill i Francos hem. Okej, lite kul är det när lilla söta Emma Watson svingar en stor yxa och vrålar "Back the fuck off!", men det är mest för att det känns ovant att se Hermione i en sådan roll.
 
Filmen bara håller på och håller på; plötsligt blir Jonah Hill besatt och de andra tvingas utöva exorcism. Inte kul. Ett domedagsmonster har ett enormt, dinglande könsorgan. Inte heller speciellt kul.
 
Om det inte vore för den hyfsat underhållande inledningen hade jag satt en etta i betyg på den här osedvanligt stökiga, ofokuserade röran.
 
Även Paul Rudd dyker upp - och, ähum, Backstreet Boys!

 

 

 

 

(Biopremiär 25/10)

onsdag 28 juli 2010

Bio: Trollkarlens lärling

När jag var barn var jag otroligt fascinerad av kung Arthur, riddarna av runda bordet och framför allt av Excalibur - hela grejen med the Lady of the Lake som håller upp svärdet ur sjön fick min fantasi att skena iväg. Jag minns att när jag började högstadiet blev vi av vår svenskfröken ombedda att skriva lite om en favoritbok. Jag valde en om de här riddarna, den mest klassiska versionen (fast i förenklad utgåva) vars författare flytt mig bakom vägen, men som var illustrerad av Howard Pyle. Fråga mig inte varför jag valde just den och inte något coolare.
I samma veva hade John Boormans EXCALIBUR premiär, en fantastisk film. Det är fortfarande en fantastisk film.
En av figurerna i de här berät-
telserna är förstås Merlin - fast jag var aldrig så förtjust i honom. Jag har alltid tyckt det är fusk med snubbar som kan trolla. Okej, TV-serien MR MERLIN var ju kul...
Disneys animerade 40-talsklassiker FANTASIA är en tekniskt sett makalöst imponerande film. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag brukar se om, det är den lite för trist för.
En av episoderna i denna film, vars främsta syfte var att presentera publiken för klassisk musik, var Trollkarlens lärling, i vilken Musse Pigg assisterade Merlin och såg till att golvmoppar och kvastar dansade omkring och ställde till det.
En Jerry Bruckheimer-produktion med Nicolas Cage i huvudrollen. Då förväntar man sig det värsta. Cage gladde oss alla med KICK-ASS och BAD LIEUTENANT, i vilka han var den Cage vi ju gillar. Men i alla de här blockbusterfilmerna brukar han vara den irriterande, jobbige Cage.
Herr Cage är faktiskt ganska återhållsam i rollen som Balthazar, en av de tre merlianerna; en gång Merlins lärlingar. Historien börjar på 700-talet, då Merlin kämpar mot sin ärkefiende Morgana LeFay. En av merlianerna; Horvath (Alfred Molina) förråder Merlin, som dödas. Den tredje merlianen, Veronica (Monica Bellucci) har oturen att lösas upp och hållas fången i en kruka tillsammans med Morgana. Ja, det vetefan hur det går till, men jag tror det är något elektroniskt. Den finns även för inomhusbruk och heter då Magic Hole.
Tusen år senare råkar tioårige Dave hamna i en mystisk antikaffär i New York, inte oväntat är dess ägare Balthazar, som inte åldrats alls. Den gamle trollkarlen inser att Dave är lärljungen han väntat på i tusen år och ger grabben en magisk drakring; den verkar funka lite som Gröna Lyktans ring. Killen är förutspådd att växa upp till världens mäktigaste trollkarl.
Men då råkar även Horvath slippa loss och det blir fajting och Dave tror att han inbillat sig allt.
Tio år senare spelas Dave av Jay Baruchel. Han är en lagom bortkommen tekniknörd som råkar träffa på sin barndoms kärlek Becky (Teresa Palmer) som han gör tafatta försök att stöta på. Hon jobbar på en liten radiostation och spelar trist musik för filmens soundtrack.
Men Dave träffar även på Balthazar på nytt. Horvath är tillbaka och denne slemme trollkarl tänker hitta krukan med Morgana och släppa henne lös, och då kommer hon se till satt världen går under. Alltså måste Dave utbildas så att han kan assistera och kämpa mot ondskan han med.
Jag måste erkänna att TROLLKARLENS LÄRLING, i regi av Jon Turteltaub, blev en angenäm överraskning. Väldigt oväntat, jag hade väntat mig något jobbigt som TRANSFORMERS 2. Jag kan ju inte påstå att trailern till den här bådade gott.
Det är alltid jobbigt att se på strider där folk kastar gnistrande CGI-effekter på varandra, det är det även i den här filmen och det finns några sådana scener. Men däremellan är det riktigt trevligt och ofta roligt. Till stor del beroende på unge Baruchel, som inte är en standardhjälte - jämför med frikadellen som spelade Percy Jackson på bio i våras. Självklart är det även en fördel att filmen har en utmärkt skådespelare som Alfred Molina i skurkrollen. Bellucci är dock inte med mer än fem minuter sammanlagt.
Här finns många bra oneliners, flera kul episoder, och i mitten återges handlingen i Disneys tecknade Musse Pigg-historia, när Dave inser att han har tio minuter på sig att städa sitt källartillhåll.
Efter eftertexterna kommer en väldigt kort scen som inte helt oväntat pekar på en uppföljare. I denna snutt förekommer även Musses strutformade, stjärnprydda mössa från FANTASIA.
Filmen innehåller ett STAR WARS-skämt





(Biopremiär 28/7)

torsdag 17 juni 2010

Bio: I min vildaste fantasi

Foton copyright © UIP Sweden
Jag hade inte den blekaste aning om vad det här var när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag hade inte läst vad filmen skulle handla om, jag hade inte ens sett en trailer. Av filmaffischen att döma gissade jag på en vulgokomedi modell AMERICAN PIE.
...Och rätt svar visade sig vara något ditåt. Fast inte riktigt.
Jay Baruchel spelar Kirk, en tanig kille med inte så smickrande anletsdrag. Han jobbar i incheckningen på en flygplats och har blivit dumpad av sin flickvän Marnie (Lindsay Sloane), som han väldigt gärna vill ha tillbaka. Hon har dock hittat en annan; en redig dräng. Fast hon är inte intelligensens högborg själv. Till på köpet har Marnie och hennes nya kille omfamnats av Kirks föräldrar, så de umgås ofta med dem.
Men så anländer sofistikerade blondinen Molly (Alice Eve) till flygplatsen, med sig har hon sin ... ovanliga och frispråkiga polare Patty (Krysten Ritter). Alla män på flygplatsen knockas av Mollys skönhet, i synnerhet Kirk och hans slackerpolare.
Det bär sig inte bättre än att Molly glömmer sin mobiltelefon vid incheckningen. Kirk erbjuder sig att komma över till en fest på Andy Warhol-muséet för att överlämna den. Det ena leder till det andra, och plötsligt har Kirk och Molly blivit ett vid första anblicken väldigt omaka par.
I MIN VILDASTE FANTASI, i regi av unge britten Jim Field Smith, var betydligt roligare än jag trodde den skulle vara - jag hade inte förväntat mig något alls. Problemet är bara att den faller lite mellan två stolar. Dels är detta en traditionell romantisk komedi; pojke möter flicka och komplikationer uppstår - som sig bör när mannen av folket får ihop det med adeln, à la NOTTING HILL.
Samtidigt bjuds det på en hel del grov vulgohumor, varav en hel del är fantastiskt roligt - om man är lika infantil som jag och uppskattar spermahumor och pungrakning på film.
Grejen är att filmen inte blir tillräckligt flabbrolig - eller tillräckigt romantisk. Men som något slags mellanting funkar filmen dock tillfredställande. Jag tycker den är väldigt underhållande.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Alice Eve. Hon liknar Pernilla Wahlgren och har alldeles för många och för stora tänder. Men ibland är hon hur snygg som helst. Sedan spelar hon en typ av tjej jag själv har en tendens att falla för och ibland har kortvariga förhållanden med, de blir aldrig långa eftersom de alltid är doomed till att börja med. Vi spelar i olika divisioner. Vänta nu här! Fan, den här filmens originaltitel är ju SHE'S OUTTA MY LEAGUE! Uj...
Krysten Ritter må spela en bisarr brud här, men hon är allt en liten läckerbit. Och det övriga persongalleriet är också ofta härligt, med dumma white trash-släktingar och flängda polare. Filmens motsvarighet till Stiffler kallas Stainer (TJ Miller) och det absolut roligaste med honom är att han spelar i ett Hall & Oates Tribute Band. Och det är ju skiroligt.





(Biopremiär 18/6)