Bio: Black Adam

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland skriver filmkritiker och andra att Hollywood nu måste gräva allt djupare för att hitta nya superhjältar att göra film av. Då handlar det oftast om hjältar som inte alls är obskyra, men som kanske inte är jättekända om man inte läser, eller läste, serier. Daredevil, till exempel, eller Iron Man. Superhjältar min farsa sannolikt inte vet vilka de är.

Men nu har bröderna Warner letat upp en snubbe som jag inte känner till. Black Adam. Jag kan förstås ha sett hans namn, men jag har aldrig läst något med honom - om han nu inte dök upp i den svenska Shazam!-tidningen 1974-1976; en tidning jag läste ibland.

Black Adam är alltså en figur ur Kapten Marvels universum - den ursprunglige Kapten Marvel, han som säger Shazam!, han som stoppades av National/DC Comics eftersom han var för lik Stålmannen, och som senare togs upp i DC:s universum och döptes om till Shazam, eftersom Marvel Comics nu hade en annan figur som hette Kapten Marvel. Ja, det här är krångligare än att köra bil i Göteborg.

Black Adam skapades 1945 och var en superskurk, han skulle bli Kapten Marvels ärkefiende. Han hade samma krafter som Kapten Marvel, men han var klädd i svart - och så var han ond. Ja, det stämmer, han var som de svarta smurferna. Fast på 2000-talet har han blivit god. Eller, nästan god. Han klassas som en antihjälte. 

Står allt detta klart i den nya filmen BLACK ADAM? Njä, det vet jag inte.

Konkurrensen om titeln är stenhård, men det är mycket möjligt att detta är den sämsta DC Comics-filmen så här långt. Den här filmen är som att gå ner till Centralen och bli påkörd av ett tåg, och när man vacklar ut därifrån lyckas man även bli påkörd av en buss, av svarttaxi, en spårvagn, och - som en extra krydda - en elscooter.

För regin står spanjoren Jaume Collet-Serra, som tidigare gjort en hel rad hel- och halvhyfsade actionthrillers med Liam Neeson, som till exempel NON-STOP och THE COMMUTER. Hans senaste film var dock den rätt kassa JUNGLE CRUISE med Dwayne Johnson. Men, eftersom jag sett hans tidigare filmer vet jag att Collet-Serra kan göra kompetent film. Därför undrar jag vad han sysslade med den här gången. Detta är bara ännu en anonym slåssfilm från en superhjältefabrik. Antagligen har en väldig massa människor varit inblandade för att se till slutprodukten blev så här.

Filmen inleds med en prolog som utspelar sig i det fiktiva afrikanska landet Kahndaq för drygt 5 000 år sedan. Folket är förslavat av onda män, de behöver en befriare, en hjälte, och det bär sig inte bättre än att mystiska, magiska män utbrister i ett "Shazam!", och en av Kahndaqs invånare förvandlas till Teth Adam (Dwayne Johnson), som han heter fram till eftertexterna. Teth Adam är försedd med egyptiska gudars krafter och befriar landet - men han visar sig inte vara helt god, så han fängslas och begravs.

Hopp till nutid, och Kahndaq är åter i trubbel. Maktlystna inkräktare härskar och folket behöver en befriare. Både snälla och elaka typer letar efter en mystisk kungakrona, och när de hittar den lyckas de släppa lös Teth Adam. Teth Adam nitar alla busarna, men han lever jävel rent allmänt och ställer till det även för de goda. Adam är alltså inte helt snäll, och framför allt vet han inte hur man använder dörrar.

Några som vet detta är Justice Society. Justice Society är en superhjältegrupp som tidigare hette Justice Society of America, eller Rättvisans väktare här i Sverige. De var en föregångare till Lagens väktare, alltså Justice League of America, alltså nuvarande Justice League. De är Dr Fate (Pierce Brosnan), Hawkman, det vill säga Höken, eller Falken som man läste serien för väldigt längesedan (Aldis Hodge), Cyclone (Quintessa Swindell) och Atom Smasher (Noah Centineo).

Okej, Justice Society åker till Kahndaq för att stoppa Teth Adam, samt en skurk som vill bli kung. Och så slåss de. Och så fortsätter de att slåss. Hela tiden. Tills det är slut.

BLACK ADAM varar strax över två timmar inklusive eftertexter, och större delen av speltiden består av superhjälteslagsmål. Och då överdriver jag inte. Här finns ingen karaktärsutveckling - här finns ingen presentation av rollfigurerna överhuvudtaget, med undantag för Black Adam (som tar sig namnet i sista scenen), och möjligtvis för en tjej som kanske är filmens hjältinna, en frihetskämpe som spelas av Sarah Shahi. Publiken antas känna till de anonyma hjältarna i Justice Society. Deras personligheter är typ pompös, arg, klantig och söt.

Det här är en fruktansvärt högljudd, huvudvärksframkallande film, med förvånansvärt dåliga och fula datoranimationer. Större delen av filmen ser ut som ett TV-spel. Världen är märklig, jag tror det är nutid, men folk har tjock-TV - och flygande motorcyklar.

I början dyker Henry Winkler upp ett par sekunder på en mobilskärm, det är allt han är med. Viola Davis återkommer som Amanda Waller i ett par scener, hon är ju DC:s motsvarighet till Nick Fury. Plötsligt travar agent Emilia Harcourt (Jennifer Holland) från TV-serien PEACEMAKER in i en scen. Hon är med en minut. Det finns några försök till humor i filmen - åtminstone tror jag att det är tänkt att vara roligt. Jag vet inte. Eftertexterna avbryts för en bonusscen, denna är bäst i hela filmen, eftersom en snutt ur John Williams' Stålmannen-tema spelas. Detta är belöningen efter att ha genomlidit BLACK ADAM.

BLACK ADAM är skitdålig och obegriplig. Se PEACEMAKER istället. Den streamas på HBO Max.

 

 

 

 

 

 (Biopremiär 21/10)

Bio/streaming: Jungle Cruise

Foton copyright (c) Disney

Förra veckan stämde Scarlett Johansson Disney, eftersom de släppte ut BLACK WIDOW på biografer och streaming samtidigt, vilket genererade inkomstbortfall för Johansson. Dock var det väl värre för biograferna, som tappade publik.

Nu är det dags igen. JUNGLE CRUISE, som legat på hyllan ett par år, släpps på streamingkanalen Disney+ samtidigt som den går upp på bio. 

Den här filmen bygger på en åkattraktion på Disneyland. Då kan det gå lite hur som helst. För regin står Jaume Collet-Serra, som tidigare gjort ett helt gäng actionthrillers med Liam Neeson - UNKNOWN, NON-STOP, RUN ALL NIGHT och THE COMMUTER, och han har även fått ur sig hajrafflet THE SHALLOWS.

Året är 1916, första världskriget pågår för fullt. I England hittar vi dr Lily Houghton (Emily Blunt), som tillsammans med sin bror MacGregor (Jack Whitehall) gett sig den på att hitta ett mytomspunnet träd som kallas Månens tårar, vars blad kan bota sjukdomar, och som ska finnas i Brasiliens regnskogar. Lily är något slags handlingskraftig Indiana Jones-typ, medan brodern är valhänt. 

De beger sig till Brasilien för att hitta en skeppare som kan ta dem till platsen där trädet enligt legenden finns. Dwayne Johnson är skepparen Frank Wolff, som har ont om stålar. Paul Giamatti är den slemme Nilo, som äger alla båtar, och Frank är skyldig Nilo pengar. Lily har för avsikt att anlita en av Nilos skeppare, men självklart bär det sig inte bättre än att hon istället tvingas anlita Frank.

De beger sig iväg längs floden, men allt är inte frid och fröjd. Efter sig har de den onde tysken prins Joachim (Jesse Plemons), som åker ubåt tillsammans med sina onda mannar.

JUNGLE CRUISE har fått rätt ljum kritik. Andra kritiker har tyckt att filmen är trevlig, men rätt menlös. Därför blev jag till en början överraskad av den här filmen. Jag tyckte nämligen att den var oväntat bra. Dwayne Johnson, som ständigt berättar dåliga vitsar (vilket är hämtat från attraktionen på Disneyland), och Jack Whitehall är roliga i sina roller, jag skrattade. Emily Blunt är rätt oemotståndlig som hjältinnan. Det känns lite grann som en klassisk, hederlig äventyrsfilm i djungelmiljö. Filmmusiken av James Newton Howard är även den klassisk och av ett slag vi sällan hör idag.

... Men halvvägs in i denna alldeles för långa film vänder det och blir betydligt sämre. Handlingen går överstyr, och fokus läggs på övernaturligheter. En uppsjö av förvånansvärt illa gjorda datoranimationer kastas över oss. Edgar Ramírez är en återuppstånden conquistador som bråkar med hjältarna. Jag tappade intresset och började tänka på annat. Det blev tråkigt och irriterande. Synd, det började ju så bra.

Frank Wolffs husdjur är en tam leopard. Även den är datoranimerad - och långtifrån övertygande.

Här borde jag slänga in ett par meningar om att JUNGLE CRUISE har flera likheter med John Hustons AFRIKAS DROTTNING från 1951 (vilken i sin tur bygger på en roman av CS Forester). Jag har sett AFRIKAS DROTTNING på bio, faktiskt, och senare på TV - men det är nog minst trettio år sedan jag senast såg den, så jag minns inte så mycket mer än att Humphrey Bogart och Katharine Hepburn gör huvudrollerna. Dock har JUNGLE CRUISE nog större likheter med mumiefilmerna med Brendan Fraser.

När får vi se en svensk film som bygger på Flumeride på Liseberg?

 

 

 

(Bio- & streamingpremiär 30/7)

Bio: The Commuter

Foton copyright (c) SF Studios

Det känns tryggt med Liam Neeson. Idag, när alla nya, unga actionhjältar har så dålig utstrålning att filmkameran knappt registrerar dem, kommer den pålitlige 60-plussaren Neeson och visar var skåpet ska stå.

THE COMMUTER är Liam Neesons fjärde samarbete med den spanske regissören Jaume Collet-Serra. De tidigare är UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Jag kan inte påstå att jag minns specielllt mycket av de filmerna; inte mer än att NON-STOP utspelade sig ombord på ett flygplan, och att jag nog tyckte att filmerna var rätt okej så länge de varade.

Den här gången byter Liam Neeson flygplanet mot ett tåg i en actionthriller som till större delen utspelar sig i realtid. Neeson spelar Michael MacCauley, titelns pendlare - antagligen tyckte SF att THE COMMUTER låter tuffare än PENDLAREN. Nå - Michael säljer försäkringar, och sedan tio år tillbaka pendlar han till sitt kontor; resan verkar ta ett par timmar varje dag. Filmen inleds med ett montage där vi får se Michael och hans familj vakna upp dag efter dag, morgonrutinerna är desamma, och det känns lite grann som MÅNDAG HELA VECKAN.

Men. En dag sätter en mystisk kvinna, spelad av Vera Farmiga, sig ner mittemot Michael på tåget och kommer med ett märkligt erbjudande. Om Michael letar upp en speciell person på tåget och pekar ut denna, får han hundra tusen dollar. Pengarna kommer väl till pass - Michael har nämligen fått sparken samma dag. Fast det är förstås något mer än skumt med deta erbjudande.

Jodå. Den mystiska kvinnan är en skurk, och snart hamnar Michael och passagerarna i livsfara. Då är det tur att det visar sig att Michael inte är vilken knegare som helst. Nejdå. Tidigare var han polis. Denna erfarenhet får han nytta av när folk beter sig underligt eller till och med mördas, och när tåget skenar i hög hastighet. Självklart är Michael stenhård.

Det här är actionversionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Fast THE COMMUTER är mer underhållande än Kenneth Branaghs deckare. THE COMMUTER är en helt okej actionthriller, den är rappt berättad, handlingen har en del kul twister, och ibland blir det nästan lite spännande. Fast emellanåt blir det lite för mycket och sådan där suspension of belief infinner sig - vår hjälte blir för mycket superhjälte när han lyckas hoppa mellan tågvagnar medan tåget rusar fram i ett par hundra kilometer i timmen. Samtidigt är detta faktum lite roligt.

Förutom Liam Neeson och Vera Farmiga ser vi Patrick Wilson i en liten roll, och Sam Neill i en ännu mindre roll. Det är kul att vi också får se gamle, fine Jonathan Banks i en biroll. Även den danske skådespelaren Roland Møller har en liten roll som pendlare.

THE COMMUTER är ännu en ganska lättglömd film, men den gör sitt jobb och duger utmärkt som hundra minuter solid underhållning.

Om filmen vore svensk hade den hetat SIGNALFEL och utspelat sig - i realtid - ombord på ett stillastående pågatåg på en sträcka utanför Helsingborg.

(Biopremiär 12/1)

Bio: The Shallows

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Avdelningen för stenliggarfilmer. Tidigare mästaren; SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST, i vilken Frodo häckar på en sten i evigheter, får se sig slagen. I THE SHALLOWS ligger Blake Lively på en sten i stort sett hela filmen. Fast å andra sidan varar THE SHALLOWS bara 86 minuter, SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST varar fyra dygn, eller nio, om man ser Director's cut-versionen.

Spanjoren Jaume Collet-Serra är mest känd för sina Liam Neeson-filmer; UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Nu kastar han sig över den just nu så populära genren hajfilm - en genre som dominerar amerikansk kabel-TV och B-film av idag.

Blake Lively spelar Nancy, som ensam åker till en undanskymd strand i Mexiko, där hennes döda mor häckade när hon väntade Nancy. Nancy tänker surfa, vilket hon gör, och hon dröjer sig kvar i vattnet när de två övriga surfarna åker hem. Hon vill rida på en sista våg innan hon lämnar stället.

Då dyker det upp en haj. Den vill äta upp Nancy. Nancy lyckas ta sig till ett litet rev och där blir hon liggande, ett par hundra meter från stranden. Hon har blivit biten i låret, men eftersom hon utbildar sig till läkare, fixar hon såret med hjälp av sina örhängen och sin våtdräktsjacka (eller gummikofta, som vi säger här på TOPPRAFFEL!-redaktionen).

Nancy ligger på sin sten medan hajen cirklar runt henne. Nancy blir kompis med en mås, som hon döper till Steven Seagull. När hon blir hungrig tuggar hon i sig en krabba. Då spyr hon. Jag förstår henne, det är äckligt med seafood.

Lite längre bort, åt andra hållet, flyter en boj. Kan Nancy simma till den? Eller är hon starkt nog att ta sig till land? Ett par andra människor dyker upp, men det går inte så bra för dem.

Notera feta spoilers i Sonys pressbilder!

Det hela är onekligen skickligt filmat (i Australien); det är mängder av undervattensscener, och det är surfing och grejor. Men i övrigt ... är det här inget vidare. Utgången är knappast oviss. Spänningen uteblir. Nancy ligger på sin sten och vi väntar på att hon till slut ska komma på ett sätt att undkomma hajen. Ett par scener är lite häftiga, och visst hoppade jag till när hajen oväntat (eller väntat) dyker upp med ett dån på soundtracket.

Jag tycker att måsen var bäst. Den vill jag se i fler roller.

(Biopremiär 9/9)

Bio: Run All Night

Foton copyright (c) Warner Bros.

En kompis som är actionfilmproducent i USA berättade en gång om en TV-kanal som heter Movies for guys who like movies. Den visade förstås bara actionfilmer nonstop. Den nya Liam Neeson-filmen RUN ALL NIGHT känns verkligen som en film för grabbar som gillar film: tanten som satt bakom mig på pressvisningen suckade ljudligt varje gång någon fick ett skott i pannan. Eller halsen. Eller bröstet.

Det har nästan varit lite för mycket Liam Neeson på sistone. Visst, han skrattar väl hela vägen till banken, men med start för ganska exakt ett år sedan, har vi sett Neeson i NON-STOP, A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST, THIRD PERSON, A WALK AMONG THE TOMBSTONES och TAKEN 3 - och i tre av dessa fem filmer har Neeson gjort sin patenterade stenhårde hårding. Dessutom har de inte varit speciellt bra; TAKEN 3 var lågvattenmärket. Fördelen med att Neeson numera mest gör actionfilmer är förstås att vi slipper se honom i saggiga dramer.

Nya RUN ALL NIGHT har regisserats av spanjoren Jaume Collet-Serra, som gjorde nyinspelningen av HOUSE OF WAX och ovannämnda NON-STOP. NON-STOP var väl sådär - minst sagt - men den här nya filmen är betydligt bättre - och bättre än de senaste TAKEN-filmerna. Det enda filmen har gemensamt med de nyss nämnda filmerna är att Liam Neeson spelar huvudrollen, han är en hårding, och det är en actionthriller. Men RUN ALL NIGHT är inte ännu en nertonad PG-13-film, den är Rated  R. Folk svär och blodet flödar ymnigt. Och det är hårt.

Joel Kinnaman spelar Michael, familjefar och limousinechaufför. En kväll kör han två albanska gangsters. Dessa blir ihjälskjutna av den unge uppkomlingen Danny (Boyd Holbrook), son till gangsterbossen Shawn Maguire (Ed Harris) - och Michael ser detta. Det visar sig att Michaels avskydde far är den nersupne gangstern Jimmy Conlon (Neeson), som tidigare jobbat för Shawn. Trots Michaels protester vill Jimmy hjälpa sin son, men när Jimmy skjuter ihjäl Danny får han och Michael både maffian och polisen efter sig - Shawn har sett till att det verkar vara Michael som mördat albanerna.

RUN ALL NIGHT gör ett par saker fel. Den börjar med slutet. Jag har aldrig förstått poängen med detta. Nu sitter man bara och väntar på denna scen i nästan två timmar. Dessutom har Collet-Serra slängt in en del bullet time-action, vilket känns lite passé numera, liksom ett avgörande skott, där man i slowmotion ser kulan fara ut ur pipan. Men i övrigt blev jag faktiskt lite överraskad av den här filmen.

Det är en väldigt mörk och gritty film. Filmfotot är lite grynigt, storstaden är hotfull. Det är ibland väldigt instensivt, det är stenhårt, och det är ibland fruktansvärt våldsamt och blodigt. Det är inga snälla pojkar filmen handlar om. Visst, handlingen är inte unik, det är ganska standard, men det är väl genomfört och filmen lyfts en hel del av skådisarna. Ed Harris är förstås bra, och Vincent D'Onofrio spelar den enda polis som inte är korrupt. Common dyker upp som en ostoppbar hitman, och i en minimal roll ser vi Nick Nolte som Jimmys morbror; Nolte nämns inte i rollistan.

Det är inte utan att jag undrar hur Joel Kinnaman har kunnat skapa sig en Hollywoodkarriär. Den gossen har inte mycket till utstrålning och han gör alla roller i princip likadant. Fast visst är det imponerande att han, som svensk, får spela amerikan.

RUN ALL NIGHT är ingen milstolpe i actiongenren, men den är bättre än det mesta just nu, och vi är trots allt inte bortskämda med stenhårda filmer nuförtiden. Förr kom det ett par i veckan, nu kommer det en i kvartalet. Och vi är än mindre bortskämda med hårda filmer som kan skryta med ett flertal karaktärsskådespelare i rollerna.

Jag gillar den här filmen.

Notera att jag inte lyckades klämma in ett sunkigt skämt om JOELBITAR.

(Biopremiär 17/4)

Bio: Non-Stop

Foton: Myles Aronowitz ©2014 Myles Aronowitz

På 1980- och till viss del även på 1990-talet var Joel Silver en karl att räkna med. Han producerade fläskiga actionfilmer som DIE HARD, DÖDLIGT VAPEN, COMMANDO, ROADHOUSE och ROVDJURET. Därefter förändrades actionfilmen och Silvers produktion de senaste decennierna har varit lite svajig, Han senaste film, actionthrillern NON-STOP, som regisserats av Jaume Collet-Serra (HOUSE OF WAX, UNKNOWN), har dock blivit en hyfsad framgång i USA.

Hård, hårdare, Liam Neeson. 61-årige Neeson, som ju blivit actionhjälte på äldre dagar, gör ytterligare en stenhård kille som är bra på det mesta - här heter han Bill Marks, men det skulle i princip kunna vara Bryan Mills från TAKEN-filmerna. Bill Marks är en så kallad Air Marshal - vilket ju är en tuff titel. Polis ombord på flygplan. Fast Marks har blivit Air Marshal eftersom han inte längre klarade av sitt jobb som snut i New York. Han är bitter, han super, han smygröker på flygplanstoaletten - och han gillar inte att flyga.

Mitt över Atlanten på väg till London får Marks ett SMS: en okänd passagerare hotar att mörda en passagerare var tjugonde minut om Marks inte för över 150 miljoner dollar till ett speciellt konto. Men hur ska det gå till? Hur kan någon begå mord ombord på ett flygplan utan att upptäckas? Det dröjer inte länge innan den förste passageraren stryker med - och tjugo minuter senare ännu en. De enda Marks litar på är den nojiga Jen (Julianne Moore), som hamnat i sätet bredvid Marks, och en flygvärdinna (Michelle Dockery).

NON-STOP bygger på en kul idé - det här känns som något Larry Cohen skulle kunna ha hittat på. Kanske har det även lite drag av THE TWILIGHT ZONE? Men som helhet är det här alltför osannolikt. All logik har kastats ut genom flygplansdörren - utan fallskärm. Handlingsutvecklingen blir alltmer korkad och det är omöjligt att acceptera det här som något slags verklighet.

... Men det är inget som hindrar Collet-Serras film från att vara underhållande. Några riktigt fåniga repliker irriterar, som när Marks ryter något i stil med "Jag har varit i dålig far och en dålig polis, men jag tänker inte låta det här planet krascha!", men annars har jag inga invändningar. Liam Neeson är stenhård och en fajt inne på en trång flygplanstoalett går inte av för hackor.

Varför släppte de inte den här som TAKEN 3: TAKING OFF?

(Biopremiär 11/4)

Bio: Unknown

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox

1995 kom TV-serien NOWHERE MAN, som jag tror hette MANNEN SOM FÖRSVANN i Sverige. Pilotavsnittet regisserades av Tobe Hooper och jag tyckte att det var grymt spännande och fascinerande: en man satt på en restaurang tillsammans med sin fru, tror jag det var, när han slank in på toaletten. När han återvände kände hustrun plötsligt inte igen honom. Ingen annan heller. Även andra avsnittet minns jag som bra, men efter ytterligare några avsnitt av de 25 som gjordes, slutade jag titta - det hela blev för dumt, TV-makarna kom aldrig med några tillfredställande förklaringar på det som skedde. Något som är vanligt i den här typen av thrillers; idén är så bra att det sällan går att komma med en tillfredställande förklaring.

Nu får Joel Silver-produktionen UNKNOWN sin försenade Sverigepremiär, och jag kom osökt att tänka på NOWHERE MAN. Liam Neeson är dr Martin Harris, som tillsammans med sin fru Liz (January Jones) anländer till Berlin, där han ska delta i ett arrangemang. Väl framme på hotellet konstaterar Harris att han troligen glömt en väska på flygplatsen, och utan att Liz noterar det, hoppar han in i en annan taxi och åker tillbaka.

 

Diane Kruger spelar den bosniska taxichaffisen Gina, och det bär sig inte bättre än att de kör av vägen och hamnar i plurret. Fyra dagar senare vaknar Harris upp på ett sjukhus och beger sig genast till hotellet - där det visar sig att ingen vet vem han är. Han saknar identitetshandlingar och vad värre är, är att Liz inte känner igen honom - inte nog med det, vet visar sig att hon är gift med en annan dr Harris (Aidan Quinn).

Harris börjar tro att han är galen. Om han inte är dr Harris, vem är han då? Men han är ju säker på att han har rätt. Och varför dyker det plötsligt upp folk som vill mörda honom? Vad är det här för någon jättekonspiration?

Bruno Ganz spelar en före detta Stasiagent som Harris anlitar för att luska i det hela, och även Gina letas upp, och tillsammans närmar de sig gåtans lösning. Det blir jakter, action och en kamp mot klockan.

Den tidigare träbocken Liam Neeson har ju gått in i en andra andning som filmhårding, med tuffa roller i filmer som till exempel TAKEN och THE A-TEAM. Den här gången spelar han ännu en tuff kille och gör det på ett övertyg-
ande sätt. UN-
KNOWN påmin-
ner förstås om andra minnesförlustraffel som Jason Bourne-filmerna och THE LONG KISS GOODNIGHT, och om seriealbumen om XIII, men det hindrar inte spanjoren Jaume Collet-Serras (HOUSE OF WAX, ORPHAN) film, baserad på en roman av Didier Van Cauwelaert, från att vara en bra - riktigt bra, till och med - thriller i Hitchcocks anda.

Visst, har man sett ett större antal filmer och läst ett gäng böcker i den här genren kan man förstås räkna ut en del överraskningar i förväg, det gjorde i alla fall jag, men det spelar ingen roll.
Skådespelaruppbådet i filmen är utmärkt - även Frank Langella dyker upp - och på det hela taget, är detta en förhållandevis vuxenorienterad thriller. Handlingen är hela tiden intressant och filmen blir faktiskt riktigt rejält spännande emellanåt.

Mest överraskande av allt, är att upplösningen hör och häpna är tillfredställande!
Det här är tveklöst en av årets bästa thrillers!

Fast det är ju lite lustigt att irländaren Liam Neeson spelar amerikan och tyskan Diane Kruger, som ser svensk ut, spelar Bosnier.

(Biopremiär 17/6)