Visar inlägg med etikett Jason Sudeikis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jason Sudeikis. Visa alla inlägg

onsdag 5 oktober 2016

Bio: Masterminds

Foton copyright (c) Glen Wilson

Avdelningen för filmer baserade på verkliga händelser - i det där facket med filmatiseringar vi inte bara ska ta med en nypa salt, utan med en hel lastbil salt.

Jared Hess har bara regisserat en handfull filmer. Han långfilmsdebuterade 2004 med NAPOLEON DYNAMITE, en film många älskar - men som jag tyckte var fruktansvärd. Jag tyckte rejält illa om den när jag såg den, den gjorde mig på dåligt humör. Hess' nördar framstod som tragiska och närmast utvecklingsstörda, snarare än roliga.

MASTERMINDS bygger på historien om ett rån som ägde rum 1997. Ett värdetransportföretag rånades på 17,3 miljoner dollar - och rånet räknas fortfarande som ett av de största i USA:s historia. Killen bakom rånet heter David Ghantt - och han har varit teknisk rådgivare vid inspelningen av Hess' film. Men eftersom MASTERMINDS är en rejäl, fläskig tramskomedi utgår jag från att den ligger oerhört långt från sanningen.

Zach Galifianakis spelar David, som jobbar på värdetransportföretaget Loomis Fargo. Han är en klantig, bortkommen kille iförd skägg och fantastisk page, och han ska snart gifta sig med white trash-bruden Jandice (Kate McKinnon). David älskar inte denna otrevliga kvinna, han är istället betuttad i en ny tjej på jobbet; Kelly (Kristen Wiig).

När Kelly får sparken flyttar hon hem till den kriminelle Steve (Owen Wilson) och hans sinnesslöa gäng. Steve tycker att de ska råna Loomis Fargo och Kelly lyckas övertala David att utföra rånet. David länsar kassavalvet efter arbetstid när stället är tomt. Med kalsongerna fulla med sedlar reser han till Mexiko, där han ska invänta Kelly - han tror nämligen att hon är kär i honom. Dock har han råkat bli filmad när han länsade valvet, så FBI är ute efter honom. Dessutom har Steve lejt en egocentrisk och korkad lönnmördare (Jason Sudeikis) för att ta kål på David.

Som sagt: detta är en tramskomedi. Den innehåller repliker som "You farted into my ass! That's a fart transplant!". Jag gillar ju sådana komedier, så jag är hyfsat nöjd med den här. Galifianakis är lustig ser skojig ut. Kate McKinnon är kul som den trashiga fästmön. När jag tänker efter så medverkar tre fjärdedelar av det nya GHOSTBUSTERS-teamet; Leslie Jones spelar FBI-agenten som jagar David - hon tycker dessutom att han ser ut som Kenny Rogers' och Kenny Loggins' kärleksbarn.

MASTERMINDS är ingen ny BAKSMÄLLAN eller BRIDESMAIDS, men den är roligare än konkurrenterna i facket - och extremt mycket roligare än NAPOLEON DYNAMITE.

Vänner av subtil, sofistikerad humor ombedes välja en annan film. Det går upp en ny Woody Allen-film samma dag som MASTERMINDS. Den kan kanske vara något för er som bara vill skratta lite grann?





(Biopremiär 7/10)

torsdag 28 juli 2016

Bio: Race

Foton copyright (c) SF Film
Titeln RACE kan utläsas både som "race", det vill säga "lopp", och som "ras". Filmen handlar nämligen om den svarte sprintern Jesse Owens; om hans framgångar, och om kampen mot rasism och förtryck både i USA och Nazityskland.
ROVDJURET 2-regissören Stephen Hopkins har gjort en väldigt traditionell amerikansk framgångs- och hjältesaga. Alla ingredienser finns med, och eftersom vi alla (väl?) vet hur det gick för Owens, uteblir spänningen. Det är hyfsat underhållande, i betydelsen att det inte är tråkigt, men trots några imponerande inslag - vilka jag ska återkomma till - är det lite ytligt och lite för smörigt. Vilket var väntat.
Stephan James spelar den unge Jesse Owens, som i 1930-talets USA lämnar flickvän och dotter för att studera på college. Jason Sudeikis är skolans friidrottscoach, den en gång i tiden berömde Larry Snyder. Han upptäcker- och tar sig an Owens, som redan när han tränar på hemmaplan tar rekord efter rekord, medan publiken går från att skrika N-ordet efter honom till att hurra.
Scenerna med Jesse Owens, hans familj och livet i USA är sentimentala - förstås. Det kläms även in en otrohetsaffär.
Men! Det går mot OS i Berlin - och det är denna del av filmen och flera av dessa scener som jag gillar och tycker är intressanta. Jeremy Irons spelar mannen från USA:s olympiska kommitté, som åker till Tyskland för att förhandla med nazisterna. Två av de övriga i kommittén görs av William Hurt och Tim McInnerny. Förehavandena i Tyskland tystas ner, det skulle inte se bra ut om det amerikanska folket fick veta att man förhandlar med Hitler. Kommittén röstar om de ska bojkotta OS eller ej. Under handlingens gång tvingas man kompromissa med tyskarna.
Vi får se olympiastadion i Berlin byggas; tävlingarna är inspelade på plats, vi får se Leni Riefenstahl (Carice van Houten) göra sin lika berömda som beryktade film, och vi får se Goebbels styra och ställa. Goebbels spelas av tysken Barnaby Metschurat och ser riktigt le ut. Han påminner om en osedvanligt ond Lars Von Trier till utseendet.
David Kross, tysk även han, spelar Tysklands OS-hopp Carl "Luz" Long. Han är en hyvens kille, som umgås med Owens och håller brandtal mot nazismen. Leni Riefenstahl är hyvens även hon, hon vill ju bara göra sin film. Larry Snyder är ännu mer hyvens, och Jesse Owens är mest hyvens av alla.
Scenerna från Tyskland imponerar, och jag hade hellre sett en film som enbart handlar om de olympiska spelen i Berlin, sett ur flera vinklar. Jeremy Irons lyfter (förstås) filmen. Men istället för en djupare skildring av de politiska intrigerna, får vi mest se Jesse Owens; världens då snabbaste man, ta medalj efter medalj, medan folket jublar.
Väl hemkommen till rasismens USA får han åter ta personalingången till en restaurang där det hålls en bankett till hans ära. Hur skulle det se ut om en svart man med hustru syntes gå in genom huvudentrén?
Självklart avslutas filmen med autentiska bilder frpn OS 1936.
Just det - i en scen skymtar en svensk sprinter. Han kommer sist i loppet.










(Biopremiär 29/7)


-->

torsdag 5 maj 2016

Bio: Mother's Day

Foton: Ron Batzdorff © 2016 Mothers Movie LLC. All Rights Reserved.
Garry Marshall är mest känd för att ha gjort PRETTY WOMAN, vilken väl får räknas som en klassiker i sin genre. På senare år har karln främst plågat oss med filmer om helgsdagar; de oförklarliga succéerna VALENTINE'S DAY (2010) och NEW YEAR'S EVE (2011). Nu är Marshall tillbaka med ännu en helgfilm: MOTHER'S DAY. En film som lyckas med konststycket att vara ännu sämre än NEW YEAR'S EVE, vilken i sin tur var betydligt sämre en den dåliga VALENTINE'S DAY. Det är verkligen en prestation!
Konceptet är detsamma som tidigare: en lång rad olika rollfigurer introduceras, de har inget med varandra att göra, episoderna ur deras liv berättas omvartannat, och på slutet knyts allt ihop. Temat är förstås att det går mot mors dag, och om man får tro den här filmen är det en dag som i Amerika är lika viktig som jul, nyår och andra högtider. Är den det? Jag vet inte.
Jennifer Aniston spelar Sandy, som är inredningsarkitekt med två söner. Hon är frånskild från barnens far Henry (Timothy Olyphant), som gift om sig med en tjej i 25-årsåldern - något Sandy tycker väldigt illa om.
Kate Hudson är Jesse, medan Sarah Chalke spelar systern Gabi. Jesse har gift sig med en indier och skaffat två barn. Gabi är lesbisk och har gift sig med en kvinna, med vilken hon skaffat en son via spermadonation. Både Jesse och Gabi har ljugit om sina liv för sina konservativa, rasistiska och bonniga föräldrar, som bor i en husvagnspark. Dessutom har Jesse sagt till sin make att hennes föräldrar bor på ett demensboende. Då dyker föräldrarna, som inte träffat döttrarna på flera år, upp för att överraska.
Jason Sudeikis är Bradley, som äger ett gym. Han har två döttrar och sörjer konstant sin hustru, en död marinkårssoldat (Jennifer Garner). Några tanter på gymet försöker ständigt hitta en ny kvinna åt honom.
På en bar jobbar engelsmannen Zack (Jack Whitehall), som har barn med Kristin (Britt Robertson), som absolut inte vill gifta sig. Zack vill bli komiker och ställer upp i en stå upp-tävling i baren. Han tvingas ha sin bebis med upp på scenen och gör därför succé. Kristin berättar att hon är adopterad.
Och så har vi författarinnan och TV-shop-personligheten Miranda (Julia Roberts). Hon har ingen familj alls. Jobbet går före allt.
Sandy råkar springa på Bradley när de båda är och handlar. Sandy uppsöker även Miranda för att söka jobb. Kristin vill gärna träffa sin riktiga mor - och det är precis den vi tror det är. Jennifer Garner medverkar bara i en scen; hon sjunger karaoke och säger "I love you, guys, see you soon!" i en video Bradley alltid tittar på.
En (1) scen är rolig: en av Sandys söner har klätt ut sig till lejon och råkat få på sig dräkten bak och fram, så att svansen står ut som en stor pillesnopp. Men det är allt. Resten av filmen är direkt plågsam. Det är två olidliga timmar. Det är alldeles för sentimentalt. Och de flesta rollfigurerna bor förstås i stora villor och verkar ha väldigt gott om pengar. Det är ju alltid så i den här typen av amerikanska filmer: rollfigurerna ska föreställa "vanligt folk" med "vanliga" jobb, men de bor aldrig i vanliga lägenheter. Om det nu inte är lyxvåningar i centrum.
Enligt en artikel i Variety filmade Julia Roberts sina scener på fyra dagar. Hon fick tre miljoner dollar för besväret - $750 000 per dag. Variety skrev att Roberts fortfarande är en av Hollywoods bäst betalda skådespelerskor, men att hennes namn inte längre drar storpublik.
En person på IMDb skrev att en biljett till MOTHER'S DAY är den perfekta mors dag-gåvan till din mor - om du hatar henne.
Jag instämmer.
Fast damerna bakom mig på pressvisningen skrattade då och då.








(Biopremiär 6/5)

-->

tisdag 2 december 2014

Bio: Horrible Bosses 2

Foton copyright (c) Warner Bros.
Jag letar upp min recension av 2011 års komedi HORRIBLE BOSSES - en film jag inte minns speciellt mycket av. Inte mer än att Jennifer Anistons sexmissbrukare till tandläkare var väldigt raffig i den. Jag blir förvånad när jag upptäcker att jag faktiskt gav den en fyra i betyg. Var den verkligen så rolig? Tydligen. Eller så var jag bara på gott humor när jag såg den - och jag påpekade att det höga betyget var tveksamt.
Nu är uppföljaren här - och även den här gången kommer betyget att bli tveksamt. Fast åt andra hållet. HORRIBLE BOSSES 2 är nämligen inte bra. Tvärtom, det är en ganska påfrestande film SEX DRIVE-regissören och DUM & DUMMARE 2-författaren Sean Anders har gjort.
... Fast det börjar bra. Filmens första femton minuter, ungefär, är fantastiskt roliga. Grabbtrion från första filmen; Nick (Jason Bateman), Kurt (Jason Sudeikis) och Dale (Charlie Day), har låtit tillverka en prototyp för sin uppfinning Shower Buddy; en pryl som låter användaren utföra alla moment i duschen samtidigt. Efter att i första filmen haft problem med riktigt otäcka chefer de då tänkte ta livet av, ska de nu bli sina egna chefer på sitt eget företag, och i ett första steg medverkar de i ett morgonprogram på TV. TV-inslaget blir förstås knasigt när duschen inte funkar och det ser ut som om de ... utför sexuella aktiviteter när de fixar problemet. Dessutom låter deras firmanamn Nick-Kurt-Dale.com tveksamt när man säger det snabbt, vilket den svarte programledaren inte uppskattar.
Dock hör ett av USA:s största postorderföretag av sig och vill sälja duschprylen. Chris Pine är den stenrike och elake Rex Pine, vars lömske och onde far Bert (Christoph Waltz) äger företaget. De beställer 100 000 Shower Buddies, Nick och hans kompisar startar upp en fabrik och anställer folk utan att ha fått något förskott, och när produktionen är igång, häver Bert Hanson affären för att sno patenten och själv låta tillverka prylen billigt i Kina.
Med skulder upp över öronen får trion den inte så genomtänkta idén att kidnappa Rex och kräva Bert på pengar. Självklart klantar de sig redan från start.
I en tid då majoriteten amerikanska filmer görs för att kunna förses med en snäll PG-13-åldersgräns eller lägre i USA, uppskattar jag verkligen filmer som vågar vara R-rated, det vill säga barnförbjudna. Komedier som vågar ta ut svängarna, som låter rollfigurerna svära och så vidare. Men - det måste finnas gränser. Det är inte roligt när det går för långt, när det bara blir barnsligt och plumpt. HORRIBLE BOSSES 2 går för långt mest hela tiden med sitt evinnerliga tjafsande om sex. Det är inte roligt att de säger "fuck" och "cock" precis hela tiden, tvärtom känns det mest genant. Och varför använder de oftast det mer kliniska ordet "vagina"?
Kurt och Dale är alldeles för korkade, i synnerhet Dale - det är svårt att förstå varför de här killarna faktiskt umgås med varandra. Dale verkar i det närmaste vara direkt efterbliven. Charlie Day verkar även tro att det blir roligt om man hela tiden skriker i falsett och stirrar omkring. Ragnar Frisk på sin tid trodde att det per automatik blev roligt om Åsa-Nisse skrek hela tiden, och vi vet ju alla hur det låg till med det i realiteten. Fast Åsa-Nisse var aldrig lika påfrestande som Dale.
Chris Pine går för långt i sin elakhet och framstår bara som rejält osympatisk, han är direkt obehaglig. Christoph Waltz är däremot härligt elak. Här och var har man stoppat in plastiga tuttbrudar i bikini som distraherar huvudpersonerna, vilket bara blir dumt.
Jennifer Aniston återvänder också hon från förra filmen, hon är fortfarande ett raffpaket, men hennes ganska få scener är inte speciellt kul. Även Jamie Foxx är tillbaka som trions kriminelle kompis Motherfucker Jones, liksom Kevin Spacey som upprepar sin rollfigur i en glorifierad cameo. Jonathan Banks spelar polis. Filmen avrundas med misslyckade tagningar som till större delen inte är roliga.
Det låter kanske som att jag kommer att tilldela den här filmen en etta i betyg, men det blir nog en tvåa ändå. HORRIBLE BOSSES 2 är inte tillräckligt dålig för att få en etta. Jag skrattade till ett par gånger även efter de inledande scenerna och ett par rollfigurer är kul. Men den här tvåan är så svag att den borde sjukskriva sig.








(Biopremiär 5/12)


onsdag 18 september 2013

Bio: Familjetrippen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Ibland kommer det en film som förändrar filmhistorien, ja kanske till och med världshistorien. En film som får oss att se på omvärlden med andra ögon, på oss själva med andra ögon. Som får oss att bli bättre människor.

Just en sådan film är DODGEBALL-regissören Rawson Mashall Thurbers FAMILJETRIPPEN.
Under årets filmdagar i Malmö visades 28 filmer, varav det var möjligt att se 14. Jag såg förstås 14 - och antingen var det ett svagt år, eller så gjorde jag dåliga val. För FAMILJETRIPPEN var nämligen den klart bästa filmen jag klämde under Filmdagarna. Och då är detta en vanlig amerikansk tramskomedi.

Okej. Jag ska nog inte säga vanlig. FAMILJETRIPPEN är nämligen årets roligaste film! Har jag påstått detta om någon annan film i år? Det är mycket möjligt - men glöm eventuella tidigare påståenden. Thurbers film brädar allt!
Jason Sudeikis spelar David Clark, en trevlig, schysst kille - som dealar knark. I huset han bor i träffar han på den korkade och naive tonåringen Kenny (Will Poulter) och tack vare honom blir David av med hela sitt knarklager. David dealar år en rejäl slempropp som heter Brad (Ed Helms), som har ett gigantiskt, lyxigt kontor med ett akvarium med späckhuggare. Brad blir förstås inte glad, men David får chansen att gottgöra det hela. Om Brad kör ner till Mexiko och hämtar en liten leverans gräs är Brad villig att glömma skulden.

David kommer på att tullen i princip aldrig kollar svenniga familjer i husbil, så han ser till att sätta ihop sin egen fejkade familj som tilldelas namnet Miller. I Davids hus bor strippan Rose (Jennifer Aniston), som är sur och tvär. Hon får bli fru Miller, Kenny blir sonen, medan den asociala rymlingen Casey (Emma Roberts) får agera dotter. De här fyra är fullständigt inkompatibla med varandra.

Resan ner till Mexiko funkar hyfsat, men där visar det sig att den lilla leveransen är fullkomligt enorm och fyller hela husbilen. Dessutom har Brad blåst David; det är egentligen en annan gangster som ska hämta gräset. Således får familjen Miller ett gäng onda mexikaner efter sig. De tvingas även slå följe med den jönsigt svenniga familjen Fitzgerald.
... Och detta blir fruktansvärt roligt. I stort sett allting i FAMILJETRIPPEN är skitkul. Rollfigurerna. Situationerna. Replikerna. Skådisensemblen. Jag skrattade så att jag satte gratiskaffet och bjudgodiset i vrångstrupen. Filmen är vulgär utan att gå över gränsen och bli plump. Den är tramsig utan att bli barnslig. Den är precis så som fjantkomedier ska vara!

Filmen har blivit väldigt omtalad på grund av en scen där Jennifer Aniston strippar. Jodå. Hubba-hubba. Den scenen kan väcka liv i döda. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: hon har ju verkligen gått och blivit en MILF, den där Aniston. Förr tyckte jag inte att hon var något vidare. Hon blommade upp rejält efter 40. Wow. Fast hon är ju fortfarande yngre än jag. Hm. Den ene mannens MILF - den andre mannens lammkött.

Har jag ingenting att anmärka på? Nja, det skulle väl i så fall vara att det hela i vanlig ordning leder fram till det vanliga amerikanska budskapet om att kärnfamiljen är det viktigaste av allt. Visst är det även förutsägbart med den vänskap och romantik som uppstår, men det är väl ingen som förväntar sig något annat.

FAMILJETRIPPEN är en hit. Jag vill se om den. Nu.








(Biopremiär 20/9)

fredag 12 augusti 2011

Bio: Horrible Bosses

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner Bros.
BRIDESMAIDS. THE TRIP. Och här kommer HORRIBLE BOSSES. Man kan ha mycket roligt i svenska biosalonger just nu. Det går att tillbringa en hel helg i biosalongerna utan att behöva ha tråkigt.
Förvisso når Seth Gordons film inte upp till de två förstnämnda filmernas höjder, men det här är till stora delar en jävligt rolig film - till skillnad från Gordons förra spelfilm; den vedervärdiga BORTA BÄST, HEMMA VÄRST.
I HORRIBLE BOSSES är Jason Bateman, Charlie Day och Jason Sudeikis de tre vännerna Nick, Dale och Kurt, som samtliga har problem med sina chefer. De hatar sina chefer. De vantrivs något alldeles oerhört med sina liv på grund av sina chefer.
Okej, Kurt gillar faktiskt sin chef (Donald Sutherland), men när denne plötsligt dör tar sonen Bobby (Colin Farrell) över. Bobby är en ständigt kokainsnortande, galen översittare med en enastående överkammad flint och härligt dålig smak vad gäller kläder och inredning.
Nicks chef är den benhårde Harken, som görs av Kevin Spacey i bästa Lex Luthor-form. Harken är något alldeles oerhört grym mot sina anställda och - visar det sig - har en tendens att bli direkt psykotisk.
Dale är förlovad med en snäll tös och jobbar som assistent åt tandläkaren Julia Harris (Jennifer Aniston), den kåtaste tandläkare som någonsin skildrats på film. Hon tillbringar dagarna med att göra närmanden på Dale; det är väl sådant som kallas sexmobbning.
Efter att ha diskuterat sina problem över några öl, kommer Nick, Dale och Kurt fram till att de ska ta livet av sina chefer. Men hur ska de lyckas med detta utan att åka dit? De måste anlita en expert. Efter att ha svarat på en annons i tidningen och fått besök av en ytterst professionell och mystisk Wetwork Man (Ioan Gruffudd), vilket visar sig vara ett bisarrt misstag, med betoning på bisarrt, beger de tre sig till stadens skummaste kvarter och en skum bar. Där träffar de den gravt kriminelle Motherfucker Jones (Jamie Foxx), som de hyr för att agera mordkonsult.
Och så går farskarusellen igång. För i mångt och mycket är detta en klassisk fars, med förvecklingar och annat som hör genren till. Skillnaden mellan HORRIBLE BOSSES och farserna på privatteatrar, är att den här filmen är betydligt grabbigare och innehåller grovt språk.
Det är de tre cheferna som är filmens egentliga stjärnor. Det är de som är roligast. Kevin Spacey är fullkomligt lysande, har har hela tiden en elak glimt i ögat och får ibland vansinniga och oväntade utbrott. Colin Farrell ser otroligt rolig ut; det tog en stund innan jag kände igen honom - han brukar ju oftast spela hunk, och här ser han mest ut som ... Ja, jag vet inte. Porrkung från 70-talet, kanske.
Det tog även en stund innan jag kände igen Jennifer Aniston. När hon passerade 40 genomgick hon ju någogt slags förvandling. Jag har alltid tyckt att hon har ett lite småtrist och ointressant utseende, men nu plötsligt är hon en hott MILF, och här är hon hottare än någonsin. Hon är lite annorlunda sminkad och har annorlunda frisyr och stil, vilket innebar att jag fick titta både två och tre gånger - är det verkligen Jennifer Aniston?
Tandläkarens beteende i filmen får mig också att reflektera över något intressant. Dale ska gifta sig med vad som verkar vara en riktigt tradig kvinna; en fånig, lite barnslig typ. Hon tilltalar mig inte det minsta. Å andra sidan är även Dale en fånig typ, men allvarligt talat: hur kan man säga nej till ett sexpaket som han chef? Jag satt mest och tänkte Hot damn, den där med smör på! Men det är ju bara för att sexmobbaren i det här fallet är kvinna - och snygg. Och situationen vore den omvända; om chefen vore en man som trakasserade en kvinna, hade saken blivit en annan.
HORRIBLE BOSSES går kanske lite för långt ibland med en del överdrifter och betyget härunder är lite tveksamt, men filmen innehåller massor av fantastiskt roliga scener och rollfigurer. Som Motherfucker Jones och the Wetwork Man.






(Biopremiär 12/8)