Bio: Ghostbusters: Afterlife

Foton copyright (c) Sony Pictures

För fem år sedan uppstod kaos i nördvärlden - främst den amerikanska nördvärlden. Då kom det nämligen en ny Ghostbustersfilm, i regi av Paul Feig, med kvinnor i huvudrollerna. Det här gick ju rakt inte för sig, tyckte en massa människor, och protesterade högljutt. Så kan man inte göra! Kvinnor? Som Ghostbusters? Hu!

Vad jag tyckte om 2016 års GHOSTBUSTERS kan ni läsa i min recension av den filmen. I den texten skriver jag även att jag inte är speciellt förtjust i originalfilmerna från 1984 och 1989; jag tyckte inte att de var speciellt bra när de kom, än mindre så när jag såg om dem. GHOSTBUSTERS 2 är vedervärdig. Filmen från 2016 hade åtminstone en del skämt, den från 1984 är besynnerligt o-rolig och känns mest som en biprodukt till Ghostbusterslåten.

Varje gång det kommer en ny, onödigt nyinspelning eller reboot, klagas det. Jag klagar också. Men. Det är ju ytterst sällan nyinspelningarna "tar över" och raderar originalen. Säger man PSYCHO, tänker man på Hitchcocks film, och inte på Gus Van Sants version. Säger man ROBOCOP tänker man på originalet, och inte filmen med Joel Kinnaman. Säger man ÖSTER OM EDEN tänker man inte på miniserien med Bruce Boxleitner. Och säger man GHOSTBUSTERS tänker man på filmen från 1984, och inte på Paul Feigs version. Undantag finnes, förstås - till exempel är den berömda RIDDARFALKEN FRÅN MALTA merd Bogart inte den första filmatiseringen av den boken.

1984 års GHOSTBUSTERS regisserades av Ivan Reitman. När det nu gjorts en ny film som följer upp de två första filmerna, nöjer Ivan Reitman sig med att vara en av producenterna. För regin står istället hans son, Jason Reitman (UP IN THE AIR, TULLY m fl).

Jag blev allt lite förvånad när GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE visade sig vara en renodlad barnfilm. Mer eller mindre. Det är en film med barn i huvudrollerna.

Carrie Coon spelar Callie, som har dåligt med stålar och vräks. Hennes far, som hon inte hade någon kontakt med alls, har precis dött och hon har fått ärva hans gård på vischan. Tillsammans med sina barn, den tolvåriga Phoebe (Mckenna Grace) och femtonåriga Trevor (Finn Wolfhard), flyttar hon in på gården.

Gården är bokstavligt talat fallfärdigt, men Callie och hennes barn har inget annat val än att bo där tills vidare. Phoebe, som är supersmart och intresserad av vetenskap, börjar skolan och blir omgående kompis med en nördig kille som kallar sig Podcast (Logan Kim). Trevor börjar jobba på ett snabbmatsställe, eftersom han omedelbart blivit förälskad i en tjej som heter Lucky (Celeste O'Connor), som jobbar där. Phoebes lärare Gary Grooberson (Paul Rudd) fascineras genast av den begåvade Phoebe, och blir dessutom betuttad i Callie.

Phoebe upptäcker ganska omgående att det spökar i huset. Hon upptäcker även att hennes döda morfar, Callies far, var Egon Spengler från det ursprungliga Ghostbustersteamet - han som spelades av Harold Ramis, som gick bort 2014. All Ghostbustersutrustning finns i den dolda källaren, och Ghostbustersbilen står i en lada. En massa spöken dyker förstås upp, en del återkommer från 80-talsfilmerna, och barnen blir de nya Ghostbusters.

Låt mig ta det positiva först. GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE både ser ut- och känns som en film från 80-talet, vilket är bra. Den har rätt look, berättartempot är okej, filmen blir aldrig tråkig. Dessutom låter filmen som en 80-talsfilm, detta tack vare Rob Simonsens filmmusik.

Vidare är Paul Rudd rolig. Han är inte speciellt intresserad av sitt jobb som lärare, så istället visar han CUJO och DEN ONDA DOCKAN på VHS för eleverna, medan han själv pillar med sådant han är intresserad av, det vill säga vetenskap och teknik. Rudd har fått alla roliga repliker. Biografen i den lilla hålan visar CANNIBAL GIRLS, en film från 1973 av Ivan Reitman.

I övrigt är den här filmen ... verkligen inget speciellt och lite poänglös. Som sig bör är ungarna lillgamla och spelas av skådisar som är äldre än rollfigurerna (visst, filmen har legat en tid på hyllan på grund av pandemin, men ändå). Handlingen är inte speciellt rolig eller intressant, spökerierna känns inte särdeles inspirerade. Liksom i originalfilmerna blir slutet lite för bombastiskt. Finn Wolfhard har jag svårt för - mest beroende på hans störiga uppsyn. Han har så störig uppsyn, att när YouTubekanalen Skånska dubbningar gjorde STRANGER THINGS på skånska, fick Finn Wolfhards rollfigur prata lundadialekt.

I den första filmen från 1984 klampade en gigantisk marshmallowgubbe omkring i New York. I den här nya filmen figurerar en massa små marshmallowgubbar. De är ungefär som gremlins och är rätt lustiga. Förresten - kan vi inte få en ny Gremlins? GREMLINS 3. Det hade jag velat se!

Men ... De ursprungliga Ghostbusters, då? Skulle inte de vara med? Jodå, på slutet dyker de upp - Bill Murray, Dan Aykroyd och Ernie Hudson. Märkbart mycket äldre, och de ser uttråkade ut, som om de hellre vill vara någon annanstans. Det är kanske elakt att anmärka på att de är gamla, det blir vi alla, men de ser bara trötta ut och ger intryck av att vara ointresserade. Bill Murray tvekade till att medverka. Harold Ramis får vi se som datoranimerat spöke. Slutet blir alldeles för sentimentalt.

Sigourney Weaver dyker upp under eftertexterna. JK Simmons har en märkligt liten roll. 

Jag kan tänka mig att barn i åldern 10-12 år tycker att GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE är jättebra på alla sätt. Jag hade hellre sett en film om Paul Rudd som ensam spökjägare. Plus i kanten för att översättaren lyckades klämma in ordet "whiskypinne" i ett svåröversatt skämt. Lite tveksamt betyg:

 

 

 

 

(Biopremiär 19/11)

Bio: Tully

Foton copyright (c) Scanbox

På distributörens pressida för den här filmen, kategoriseras den som "comedy". På IMDb står det att filmen är "Comedy, Drama". Det absolut roligaste med TULLY är att den lanseras som komedi - eftersom det här är ett deprimerande drama utan några om helst roliga inslag. Eller så är humorn så pass misslyckad att det inte framgår att det ska vara roligt.

TULLY är författad av Diablo Cody och regisserad av Jason Reitman, duon som gjorde JUNO. Jag såg aldrig JUNO. Åtminstone tror jag inte det - men i en recension av en annan film någonstans, skriver jag att jag inte var så förtjust i JUNO. Har jag verkligen sett den? Jag minns inte.

Diablo Cody är ingen författare som får mig att hoppa högt av glädje. Av de filmer jag sett av de hon skrivit manus till, har jag inte gillat en enda. JENNIFER'S BODY, YOUNG ADULT, RICKI AND THE FLASH. Jason Reitman har dock gjort en och annan film jag gillat, jag har för mig att THANK YOU FOR SMOKING var rätt bra.

TULLY handlar om tvåbarnsmodern Marlo (Charlize Theron), med en tredje unge på väg. Marlos make jobbar mycket, Marlo är hemmafru, och de har grava problem med sin autistiske son, som skriker och bär sig åt - han påminner om den skrikande ungen i THE BABADOOK. När Marlo så föder en liten dotter, blir arbetsbördan för mycket.

Marlos bror föreslår att Marlo skaffar en "nattnanny" - en kvinna som kommer på kvällen och tar hand om bebisen under natten, så att föräldrarna kan sova ordentligt. Brodern fixar en nattnanny, som en kväll dyker upp hos Marlo. Tully heter hon, och spelas av Mackenzie Davis. Hon är glad och utåtriktad, och Marlo tycker att Tully är lite konstig - men hon fascineras av henne.

Marlo mår allt bättre, hon är utvilad och gladare, och hon börjar utveckla ett kompisskap med Tully. Det hela leder fram till en oväntad twist, och jag tänkte att, herregud, det här är ju en dramaversion av THE BABADOOK.

Jag tillhör inte alls målgruppen för TULLY - vilken den nu är. 40-åriga mödrar? Har filmen någon målgrupp? Jag tyckte att den här filmen var riktigt, riktigt tråkig. Dessutom upplevde jag den som fullkomligt poänglös. En feelbad-film om en nybliven, lite osympatisk mor. Ingenting i filmen är speciellt intressant eller engagerande. Framför allt är ingenting roligt - om det här nu är tänkt att vara en komedi. Fast skådespelarna är onekligen bra. Det bästa med TULLY är att den bara varar 95 minuter inklusive eftertexter. Jag läser att Charlize Theron såg till att gå upp rejält i vikt för att kunna göra den här rollen.

Den här filmen kommer säkert att få höga betyg av andra!

    

 

 

 

 

(Biopremiär 18/5)

Bio: Up in the Air

Gårdagens double feature för pressen på Filmstaden blev lite märklig. Inte lika märklig som den kväll jag såg CASANOVA och BROKEBACK MOUNTAIN på Maxim i Landskrona (först Heath Ledger som Kvinnornas Man, sedan som bög), men ändå. För igår visades först en enastående film - och därefter den ruttna SNABBA CASH, som blev snabbt kass.  

UP IN THE AIR är skriven och regisserad av Jason Reitman, som gjorde THANK YOU FOR SMOKING och JUNO, och det pratas om Oscarsnomineringar, bland annat för George Clooney i huvudrollen. 

Clooney spelar Ryan Bingham, som bara befinner sig hemma i sin lilla dåligt möblerade lägenhet 44 dagar om året, och då vantrivs han. Bingham arbetar åt ett företag som avskedar folk. När en chef någonstans i USA inte har mod att själv sparka någon i personalen, kallas Bingham och hans kollegor in - sparkningsproffsen. Därför befinner sig Ryan Bingham alltid på resande fot. Han känner sig bara hemma ombord på flygplan. Han är proffs på att resa och på att checka in på hotell, ständigt viftande med sina olika, bonussamlande plastkort.  

På en hotellbar träffar han Alex (Vera Farmiga), en ständigt resande affärskvinna, och efter att ha jämfört sina plastkort och haft en het natt, inleder de något slags förhållande - när de råkar landa i närheten av varandra, träffas de och vid ett tillfälle får Alex även vara Binghams date på ett bröllop. Till Binghams företag anländer även den väldigt unga streber-bruden Natalie (Anna Kendrick, som är 24) som utvecklat ett nytt, modernare sätt att kicka folk - nämligen avskedan över Internet. Detta ska underlätta för företaget och från och med nu kan de anställda tillbringa mer tid hemma, med familj och vänner. Det är bara det att Bingham inte vill vara hemma. Han ger sig ut på jobbturné igen, den här gången med Natalie i släptåg, och han börjar inse en del grejor om sig själv och livet. 

UP IN THE AIR är en fullkomligt underbar film, och ja, jag tycker nog att Clooney förtjänar en Oscar. Han är på många sätt en i dagens filmbransch unik skådespelare. Han är både bildskön och robust manlig, och för tankarna till 40- och 50-talens filmstjärnor. Men han är även en utmärkt skådis och en sympatisk och intelligent kille. Jag var på en fest på ett hotelltak en gång, då George Clooney plötsligt och överraskande dök upp. Han sa att han gillade att hänga med vanligt folk. Regi och foto är utomord- entligt och skickligt, men det som framför allt lyfter Reitmans film är dialogen. I min recension av SNABBA CASH anmärker jag på den myckna dialogen. Frågan är om det inte är ännu mer dialog i UP IN THE AIR. Skillnaden är bara den, att den här dialogen är njutbar och tillför berättelsen väldigt mycket. 

Jag köper Clooneys och Farmigas rollfigurer rakt av, de blir äkta människor, jag förstår deras attraktion till varandra. Jag gillar även sättet Binghams yrke hanteras på; han har ett ganska obehagligt och otäckt jobb, som han måste hantera på ett visst sätt - något som blir tydligt när den unga karriärtjejen kommer in i bilden. 

UP IN THE AIR är ett utomordentligt drama om vuxna, för vuxna, som dessutom är lite roligt här och var tack vare skådespelarnas självlysande charm, och som en gyllene bonus får vi Sam Elliott som pilot. Jag känner att en femma hänger i luften, men jag vet inte om jag vågar sätta det betyget. Jag kände nämligen att filmen började sagga en aning under sista tredjedelen, och den hade nog kunnat kortas med en stump. Å andra sidan kan det bero på mig; jag är sällan tillräckligt utvilad på förmiddagsvisningar. UP IN THE AIR är producerad av Jasons farsa Ivan, som nu bekräftat att han ska göra GHOSTBUSTERS 3.  

 

 

 

 

(Biopremiär 15/1)