Visar inlägg med etikett Jason Isaacs. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jason Isaacs. Visa alla inlägg

onsdag 18 maj 2022

Bio: Operation Mincemeat

Foton copyright © 2021 Haversack Films Limited

Jag trodde först att den här filmen hette "Operation Minced Meat" - det vill säga, "Operation köttfärs". Men det ska vara "Mincemeat". I filmen översätts "mincemeat" med "slarvsylta", men det stämmer inte riktigt. "Mincemeat" är något slags röra av torkad frukt och kött, och används oftast som fyllning i pajer. Jag hittade några recept - och det verkar ärligt talat jävligt äckligt. Men vad vet jag, jag har aldrig smakat det.

Den engelska filmen OPERATION MINCEMEAT, i regi av John Madden, bygger på verkliga händelser - det här var en militär operation som utfördes 1943.

Matthew Macfadyen spelar den torre Charles Cholmondeley, som ser ut lite grann som Sven Melander. Han bor hemma hos sin gamla mor, han längtar efter kärlek - och han är underrättelseofficer. De allierade planerar att invadera Sicilien, och Charles har arbetat fram en operation han döpt till "Operation Trojan Horse" - ett namn hans överordnade, amiral John Godfrey (Jason Isaacs), tycker är uselt.

Operationen går ut på att på ett synnerligen bisarrt sätt lura tyskarna att tro att invasionen kommer att ske någon annanstans. De ska med hjälp av ett lik skapa en person som inte existerar. Liket ska föreställa en drunknad brittisk officer, och han ska ha falska dokument med falska invasionsplaner på sig.

Colin Firth spelar örlogskapten Ewen Montagu, som leder operationen. Hans fru och barn befinner sig i säkerhet i USA, men eftersom Ewen är en Damernas Man, får han upp ögonen för den tjusiga Jean Leslie (Kelly Macdonald), som jobbar på kontoret. Charles är också betuttad i Jean, så en viss rivalitet uppstår.

Tillsammans skapar Ewen och Charles den döde major William Martin. De får tag på liket av en lösdrivare som kan fungera. De försöker ta ett porträttfoto på liket till ID-handlingarna, men det är hopplöst, så i stället använder de en högst levande soldat. Jean får agera William Martins flickvän, ett foto på henne stoppas i likets plånbok, liksom fejkade kärleksbrev från en flickvän som inte existerar. Långt om länge dumpas den döda kroppen utanför Spaniens kust, med hopp om att den hittas av tyskar, som går på bluffen.

Redan 1956 gjordes det en film på den här händelsen, MANNEN SOM INTE FANNS, hette den. Den har jag inte sett, men den lär vara bra. John Maddens version är också rätt bra. Det här är en fascinerande historia - även om spänningen förstås uteblir, eftersom det handlar om en historisk händelse med känd utgång. Det tar över en timme innan Ewen och Charles är klara och dumpar liket. Denna första timme är bäst, det är intressant att se hur de skapar denna fiktiva gestalt - i alla fall tycker jag det, i egenskap av manusförfattare till tecknade serier. Bitvis är denna hälft även rolig. Andra lär tycka att filmens andra hälft, som är en mer traditionell krigs-/spionthriller, är bättre.

"Tjena, det är prins Charles här!"

Vad som drar ner helhetsintrycket en aning, är den rätt onödiga kärlekshistorien. Colin Firth går väl fortfarande hem hos damerna i publiken, men kärlekstråden är i vägen för filmens egentliga handling - och den ser dessutom till att filmen för lite för lång. Två timmar och åtta minuter.

Den här filmen skulle även kunna kallas OPERATION RECEIVED PRONOUNCIATION. Samtliga skådespelare talar en utpräglad BBC-engelska. Vad som är lite kul, är att en av de inblandade agenterna är Ian Fleming! Ja, den Ian Fleming. Han spelas av Johnny Flynn. En annan av skådespelarna, Nicholas Rowe, ser ut som prins Charles - vilket är förvirrande. Rowe är killen som spelade den unge Sherlock Holmes i TEMPELMYSTERIET, 1985.

Jag sätter en trea på den här, men det är en hyfsat stark trea.



 

 

(Biopremiär 20/5)


onsdag 7 februari 2018

Bio: The Death of Stalin

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Fast på engelska. Om Sovjetunionen.
De senaste åren har jag skrivit en hel del om Fabien Nury här på TOPPRAFFEL! Nury är en av Frankrikes just nu mest framstående och framgångsrika serieförfattare - det är han som ligger bakom serier som "Det var en gång i Frankrike", "Katanga" och "Tyler Cross". Det är Nury som skrivit seriealbumet den här nya filmen bygger på.
Nu tänker ni förstås att jag kommer att jämföra filmen THE DEATH OF STALIN med seriealbumet "Stalins död". Men det kommer jag inte att göra. Jag har nämligen inte läst det. Jag hade  till och med glömt bort att jag har det! Alldeles innan jag satte mig ner för att skriva detta, slog det mig att det ju kommit på svenska från Faraos cigarer. I en box med två album. Nu drog jag fram boxen - och upptäckte att jag råkat plocka ut "Stalins död" och lagt det någon annanstans - och därefter helt glömt bort det.
... Men filmen har jag i alla fall sett. Och det var inte utan att jag lämnade salongen lite besviken. Det är skotten Armando Iannucci som regisserat den här filmen, producerad av franska Gaumont. I eftertexterna står det att Fabien Nury står för "original screenplay" - men det är fyra andra herrar, varav Ianucci är en, som skrivit den här filmens manus. Detta får mig att undra. Hade Nury skrivit ett filmmanus ingen gillade och som skrevs om helt och hållet - och på engelska? Dessutom står en av manusförfattarna för "additional material".
THE DEATH OF STALIN har blivit omskriven eftersom den totalförbjudits i Ryssland. Detta faktum skapar förstås nyfikenhet. Är detta en politisk satir som är så rolig att den förbjudits?
Filmen börjar onekligen bra. Paddy Considine spelar en radioproducent som livesänder en konsert med klassisk musik. Plötsligt ringer Stalin. Han vill ha en inspelning av konserten. Panik uppstår, eftersom konserten inte spelats in. De måste framföra konserten en andra gång - men pianisten (Olga Kurylenko) vägrar spela en gång till, och dirigenten får något tungt i skallen och tuppar av.
Medan Stalin väntar på inspelningen, sitter han och super och vitsar med Chrustjev (Steve Buscemi), Malenkov (Jeffrey Tambor), Molotov (Michael Palin) och Beria (Simon Russell Beale); den grymme chefen för säkerhetstjänsten. Pianisten som inte ville spela en andra gång, har smugit med ett meddelande till Stalin med inspelningen, på en lapp har hon skrivit vad hon tycker och tänker om diktatorn.
När Stalin väl är ensam och lyssnar på inspelningen, hittar han lappen. Han läser vad  det står - och dör. Nu utbrister förvirring - och en maktkamp. Vem ska ta över efter Stalin?
Som synes är det en rad väldigt fina karaktärsskådespelare som gestaltar rollerna - förutom de ovan nämnda ser vi bland andra Jason Isaacs och Rupert Friend. Steve Buscemi är skön som Chrustjev, ständigt iförd illasittande kostymer med högt uppdagna byxor. Fast han skulle lika gärna kunna föreställa en amerikansk politiker. Hans manér är amerikanskt och har babblor som vore han en neurotisk figur i en Woody Allen-film.
Problemet med den här filmen är att den är makalöst pratig - och i princip varje enskild scen håller på alldeles för länge. Detta förstar effekten av scenerna och det roliga som eventuellt sägs eller sker. Scenen där gubbarna hittar- och ska flytta på Stalins kropp håller på en evighet, och kul är det inte att diktatorn kissat på mattan.
Filmen innehåller flera exempel på diktaturens grymheter; folk avrättas stup i kvarten, och invånarna har det eländigt. Jag vet inte om vissa av dessa scener är tänkta att vara ironiska och svart komiska, eller dramatiska och allvarliga.
Betyget härunder är lite tveksamt. Jag hade hoppats att den här filmen skulle vara jättebra. Tyvärr känns den mest som filmad teater med lite väl yviga gester.
 






(Biopremiär 9/2)
-->

onsdag 15 februari 2017

Bio: A Cure for Wellness

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Eftersom jag inte gillar att trilla in på pressvisníngar med andan i halsen strax innan filmen börjar, brukar jag bege mig hemifrån lite tidigare, så att jag kan ta en kopp kaffe på McDonald's vid Scandinavium ett par kvarter från Filmstaden Bergakungen. Så gjorde jag idag. Jag satt där och tänkte att jag kanske borde kolla upp lite fakta om morgonens film; A CURE FOR WELLNESS, och höll på att sätta kaffet i halsen. Spellängd: två timmar och tjugosex minuter. Argh! Ännu en film som antagligen är åt helsike för lång, hur ska jag stå ut? tänkte jag.

Men - faktum är att jag inte upplevde filmen som för lång. Och då hör det till saken att filmen dessutom är förhållandevis långsam. Det här är nämligen en film som är, som amerikanerna säger, rätt upp i min gränd.

Det är Gore Verbinski som regisserat A CURE FOR WELLNESS, och han är även inblandad i manuset - jag inbillade mig att filmen bygger på en roman; det känns liksom så, men så är inte fallet. Verbinskis karriär har väl varit lite svajig. Han är mest känd för att ha gjort de tre första PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, men han ligger även bakom till exempel THE RING och RANGO. Hans senaste film var kalasfloppen THE LONE RANGER, vilken egentligen inte är så där jättedålig. Jag vill nog påstå att A CURE FORE WELLNESS är det bästa Verbinski fått ur sig - men frågan är hur denna film kommer att mottagas. Detta är en märklig film - i ordets bästa bemärkelse. Det är möjligt att den breda publiken avfärdar filmen som alltför konstig och tråkig, men man vet aldrig - kanske blir de lika fascinerade som jag blev.
Dane DeHaan (som vi snart får se som Valentin i Linda & Valentin-filmen VALERIAN) spelar Lockhart; en målmedveten ung affärsman på ett företag i New York. Det är kaos och företaget riskerar att gå under om dess VD inte genast dyker upp - och denna VD befinner sig på ett mystiskt hälsoinstitut i de schweiziska alperna. Lockhart skickas dit för att hämta hem sin chef.

Hälsoinstitutet, sanatoriet kallat, ligger i ett gammalt slott, och den ganska osympatiske, stirrige Lockhart stöter genast på patrull. Den märkliga personalen vill inte låta honom träffa den försvunne chefen. Det dröjer inte länge innan det blir än värre - på väg till hotellet krockar bilen Lockhart sitter i med en hjort. Lockhart vaknar upp på sanatoriet med ena benet i gips. Han är nu en av patienterna.
Patienterna på sanatoriet är alla äldre, rika människor från hela världen. De dricker vatten ur en brunn, och meningen är förstås att de ska må bättre - men Lockhart får intrycket att patienterna istället blir sämre. Sanatoriets direktör, dr Volmer (Jason Isaacs), har mycket att dölja. Lockhart försöker lösa mysteriet med hälsoinstitutet som ingen verkar lämna. Under handlingens gång lär han känna en tonårstjej (Mia Goth), mystisk även hon; närmast spöklik, och en nyckel till mysteriets lösning.
Denna tysk-amerikanska film är en thriller som närmar sig skräckfilmen. Filmen är marinerad i stämning och det är ett riktigt rejält, fantasieggande mysterium som ska lösas. Mycket är inspelat på ett slott i Tyskland; en fullkomligt fantastisk byggnad Verbinski verkligen utnyttjar. Filmfotot av Bojan Bazelli är häpnadsväckande; upplevelsen är mardrömsaktig. Scenografin imponerar; sanatoriets interiörer och utrustning ser ut att hämtats från 1900-talets början; här finns stora vattentankar och järnlungor, och jag associerar till Jacques Tardis seriealbum.

Filmen känns betydligt mer europeisk än amerikansk. Den för tankarna till Polanski, ibland kanske även till Argento, och här finns en gnutta THE ABOMINABLE DR. PHIBES. Världen A CURE FOR WELLNESS utspelar sig i är närmast surrealistisk. En av de märkligaste scenerna utspelar sig på en pub som ser ut att vara från medeltiden; där hänger byns ligister, som spelar industrirock på en jukebox. Filmen ställer många frågor som inte behöver besvaras: varifrån kommer all personal, känner de anställda till slottets hemligheter? Och vilka är alla de som plötsligt fyller dansgolvet under en bal; är det personalen? Men det spelar ingen roll, det gör bara det hela ännu mer mystiskt.
En av sanatoriets patienter spelas lite överraskande av den svenske skådespelaren Tomas Norström. Han presenterar sig som Frank Hill från Stockholm. Jag intervjuade Norström en gång. Det blev inte speciellt bra, jag var helt oförberedd och liksom bara kastades in. Men Norström var väldigt trevlig och verkade ha överseende med min brist på frågor.

Hur som helst: A CURE FOR WELLLNESS var en liten överraskning. Jag hade inte alls väntat mig att den skulle vara så här bra - eller bra överhuvudtaget. Det här är en typ av rysare vi ser alldeles för sällan nuförtiden, och det är en typ av film och berättelse jag alltid gillat och fascinerats av.
Plus i kanten för den rikliga förekomsten av ålar.







(Biopremiär 17/2)

fredag 7 oktober 2011

Bio: Abduction

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jaha, då är väl hela Team Jacob församlat för att läsa den här recensionen av John Singletons (BOYS N THE HOOD, 2 FAST 2 FURIOUS) nya thriller. För vem är det vi får se i huvudrollen, om inte Taylor Lautner.

Lautner är high school-eleven Nathan, som bor tillsammans med sina föräldrar Jason Isaacs och Maria Bello. Farsan är en riktig hårding som envisas med att lära grabben boxas och slåss med ganska hårdhänta metoder. Nathan är mer intresserad av att festa och tråna efter Karen (Lily Collins), en tösabit som inte verkar vilja veta av honom

Men så en dag tycker en av deras lärare att klassen ska jobba i par med ett projekt, och Nathan paras ihop med Karen. De sitter på Nathans pojkrum och surfar efter sajter som har med projektet att göra, och hittar en sida där man kan se hur försvunna barn eventuellt ser ut idag - och en av ungarna på bilderna blir märkligt lik Nathan. Ungen mer än liknar Nathan, efter lite efterforskningar visar det sig förstås att det är Nathan.

Nathans föräldrar är inte hans riktiga sådana, men de hinner inte berätta så mycket mer innan det stormar in fientliga agenter och dödar dem efter en vild fajt. Nathan och Karen flyr, och jagas plötsligt av både CIA och en mycket ond serbisk agent som heter Kozlow och spelas av Micke Nyqvist. Nathan riktige farsa är en superhemlig agent som snott en lista med viktiga namn från Kozlow, och ryssen vill ha tillbaka listan. Nathan kan inte lita på någon, och till och med hans psykiater (Sigourney Weaver) visar sig vara agent.

Det är ungefär samma tema som i Bournefilmerna. Igen. Eller som i seriealbumen om XIII. En till en början oförstående kille visar sig vara något helt annat än det han tror han är. Upplägget är klassiskt och detta hade kunnat bli en bra, eller åtminstone helt okej film, men det blev det inte.

Den främsta orsaken är Taylor Lautner. Han är tammefan en av de sämsta och ocharmigaste actionhjältar världen skådat. Han ser ut som en polerad frikadell. När jag tänker efter, ser han ut som en bögporrstjärna. Pågen funkar inte alls.

Det här är också en sådan där film där folk slås och slåss och slåss, och ibland skjuter ihjäl varandra, men ingen blöder. I ett slagsmål i en tågkupé dängs Nathan med ansiktet först in i ett fönster som spricker, men vår hjälte får varken sår eller blåmärke. Först i en av de sista scenerna rinner det blod ur ett kulhål. Jag behöver väl inte påpeka att det heller inte svärs i filmen - bortsett från ett ställe, där den opålitlige CIA-bossen Burton (Alfred Molina) säger något i stil med "He sure is Martin's fucking son!". ABDUCTION är tamare än brukligt för att vara en PG-13-film.

Och Micke Nyqvist, då? He he he. Han är The Russian Terminator. Fast serb. I princip skulle Kozlow kunnat ha spelats av vem som helst. Nyqvist har i stort sett samma ansiktuttryck filmen igenom; hård och sammanbiten. Han har få repliker, som han fäller med vad som ska vara öststatsbrytning, men som färgats av stockholmsaccent. Men oj, vad han artikulerar!

En del bra skådisar som Molina och Weaver (som blivit väldigt gammal) kan inte rädda ABDUCTION. Det här är en ospännande och ganska tråkig actionfilm, och logiken haltar en hel del.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)