Amazon: Mödrar

Foton copyright (c) Amazon Studios

Veckans andra Welcome to the Blumhouse-premiär, den här släpptes samtidigt som HEMMET. Denna gång handlar det om en liten skräckis av långfilmsdebuterande Ryan Zaragoza - han har onekligen ett bra namn, herr Zaragoza! Så talade Zaragoza.

Filmen inleds med texten "Based on true events". När det gäller spökfilmer innebär ju detta i vanliga fall att filmen bygger på hittepå, rykten och nonsens. Men! I det här fallet visar det sig att de sanna händelser filmen bygger på inte är själva spökhistorien, utan en politisk skandal med rasistiska förtecken som ägde rum i USA. Detta framgår först alldeles innan eftertexterna, och jag kan inte nämna vad det gick ut på utan att förstöra filmens berättelse och överraskningsmoment.

Det är 1970-tal, och Diana (Ariana Guerra) och Beto (Tenoch Huerta) flyttar till en liten håla i norra Kalifornien, främst bebodd av mexikaner. Diana och Beto är också mexikaner, men Diana är uppvuxen i USA och pratar knappt spanska. Beto ska arbeta på ortens odlingar, Diana är gravid och planerar att skriva en bok.

De flyttar in en ett avsides beläget hus, som tillhört en kvinna; Teresa, som ingen verkar veta vart hon tagit vägen. I huset hittar Diana prylar som tillhört Teresa - bland annat hennes anteckningar och en speldosa. En mystisk kvinna som har en liten butik i stan, Anita (Elpidia Carrillo), pratar om en förbannelse och vill beskydda Diana med hjälp av en magisk talisman, men Diana vägrar ta emot den, hon tycker att det är dumheter.

Snart börjar förstås märkliga saker att hända. Speldosan spelar av sig själv, utskurna ögon hittas upphängda i träden i trädgården, en kvinnogestalt syns röra sig genom huset. Som om detta inte vore nog, beter sig ortens doktor och hans personal märkligt, och övriga patienter verkar plågas. Det är något ytterst märkligt som pågår i stan, och det verkar som om Teresa kommit något på spåret när hon försvann.

MÖDRAR är en sympatisk skräckfilm. Den är kanske inte speciellt otäck, om man nu inte är extra känslig för sådant här, men den är välgjord, välskriven och välspelad. Det här må vara en TV-film, men den ser i princip ut som en bioproduktion - till skillnad från ett par av de andra Welcome to the Blumhouse-filmerna. 

Det vilar inte helt oväntat lite ROSEMARYS BABY över filmen, och i synnerhet ett inslag är (troligen) lånat från den klassikern, vilket innebär att en av filmens överraskningar är ganska väntad.

MÖDRAR tappar lite i tempo emellanåt, men det är inget större problem, filmen är bara 83 minuter lång. Jag kände inte till skandalen som avslöjas på slutet (eller så har jag glömt bort den, det var ett tag sedan), och den är minst sagt uppseendeväckande!

 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)

Amazon: Hemmet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Igår släpptes ytterligare två Welcome to the Blumhouse-filmer, producerade av Blumhouse Television, på Amazon Prime Video. MÖDRAR och den här, som på Amazon listas både som THE MANOR och HEMMET. Lustigt nog kallas den GODSET på IMDb, en mer korrekt översättning av "the manor", men filmen handlar om ett ålderdomshem - det vill säga, det som i Skåne kallas "himmet".

För manus och regi står belgiskfödda Axelle Carolyn, som för mig mest är känd från YouTube-kanalen "Trailers from Hell", där hon tillhör gänget som pratar om olika filmer utifrån deras trailers. Carolyn ger intryck av att vara glad och sympatisk, och hon verkar verkligen gilla skräckfilm. Hon har varit gift med Neil Marshall och skådespelat i ett par av dennes filmer, utöver detta har hon pysslat med allt möjligt i filmbranschen. Jag tror dock aldrig att jag sett något hon regisserat. Axelle Carolyn har mest gjort kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer.

Förra veckan hade två andra Blumhousefilmer premiär på Amazon Prime; BLACK AS NIGHT och BINGOHELVETET. HEMMET är bättre än dessa filmer. HEMMET är en ganska bra film, vilket till stor del beror på utmärkta skådespelare.

HEMMET inleds med tjusiga förtexter, vilka ger en vink om att det här ska bli en film i subgenren balettskräck - det finns ju numera ett helt gäng filmer om dansöser i ondskans klor. Fast det visar sig att så inte riktigt är fallet. Barbara Hershey (som även var med i balettrysaren BLACK SWAN) spelar den före detta ballerinan Judith, som på sitt 70-årskalas trillar ihop. Hon är klar i skallen och långt ifrån en gammal kärring, men får något slags diagnos som gör att familjen inte tror att hon längre kan klara sig på egen hand.

Alltså hamnar Judith på ett hem. Detta är ett märkligt ställe, och man kan undra varför Judiths dotter placerade morsan där. Huset är vackert, det är ett stort gods med en enorm trädgård - men reglerna är hårda. Mobiltelefoner är förbjudna, ytterdörrarna är låsta, ingen får vistas i trädgården utan ledsagare, personalen är elak, och Judith får inget eget rum - hon måste dela rum med en skrumpen tant som ser ut att kunna dö när som helst.

Judith blir snabbt kompis med tre av de andra som bor på stället. Charmören Roland (Bruce Davison), och de två rumskompisarna Trish (Jill Larson) och Ruth (Fran Bennett). De träffas, spelar bridge, smygsuper, och har roligt.

Men. Judith känner att allt inte står rätt till på hemmet. Hon tycker sig se en mystisk man i mörkret på sitt rum. Några av de boende dör plötsligt. Och vad är det som försiggår i trädgården på nätterna?

Ett tag trodde jag att HEMMET skulle utvecklas till en sådan där äcklig film om åldringar som får vara barn eller unga på nytt - som Steven Spielbergs avsnitt i TWILIGHT ZONE - PÅ GRÄNSEN TILL DET OKÄNDA, och en del andra, ganska outhärdliga filmer. På sätt och vis är detta temat även i Axelle Carolyns film, men hon gör något annat av det.

HEMMET är nog mer en mysteriefilm än en skräckfilm. Jo, visst är det en skräckfilm, men den är inte speciellt otäck och kuslig. Däremot är filmens mysterium hyfsat spännande, jag ville veta vad det är som försiggår.

Det här är ingen större film, men den är helt okej, den lite bättre än genomsnittet, och den vinner på Hershey, Davison och de övriga medverkande.

Som statister i bakgrunden kan vi se två av Axelle Carolyns kollegor från "Trailers from Hell"; regissörerna Mike Mendez och Mick Garris. Kanske finns där fler kändisar som jag inte noterade.

 

 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)

Amazon: Bingohelvetet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Detta är den andra av de två Welcome to the Blumhouse-filmer; lågbudgetskräck producerad av Blumhouse Television för Amazon Studios, som hade premiär den första oktober - den andra var BLACK AS NIGHT. På Amazon Prime Video listas skräckkomedin BINGOHELVETET under både denna titel, och under originaltiteln BINGO HELL.

Bingo. Bingoskräck. Detta är onekligen en unik genre. En udda genre. Men är det en bra film bara för at den är udda? Tyvärr inte.

Detta är den mexikanska skådespelerskan Gigi Saul Guerrero långfilmsdebut som regissör - hon har tidigare gjort en lång rad kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer. Det är synd att den här filmen, vars manus Guerrero också varit med och skrivit på, inte är bättre än den är.

I den spansktalande stadsdelen Oak Springs bor en massa till åren komna människor som vägrar låta sig anpassas och gentrifieras. Lupita (Adriana Barraza) heter en bestämd dam som ser till att gemenskapen är stor i området, som främst bebos av mexikaner och svarta. Många lokaler i Oak Springs har slagit igen, eller sålts.

En dag anländer en mystisk man som kallar sig mr Big (Richard Brake). Han öppnar över en natt en ny, flott bingohall, där vinsterna är höga. Befolkningen flockas. Här ska vinnas pengar! De stora summorna lockar, nu kan de bli rika och lämna Oak Springs, skit i Lupita och hennes stolthet! Några av berättelsens huvudpersoner vinner också stora pengar. Men - priset för vinsterna är högt. Mr Big är något slags demon, kanske satan själv, Oak Springs vinnare dör på bisarra, blodiga sätt, och ja, det här är ett tema som tidigare använts av bland andra Stephen King. Den enda som förstår vad som sker, är Lupita. Snart är det demondödardags.

Nästan alla medverkande i BINGOHELVETET spelar över på ganska irriterande sätt. Det känns som om skådespelarna gör överdrivna parodier på typiska mexikaner och svarta i pensionsåldern eller äldre. De skriker ofta sina repliker, i synnerhet Lupita är högljudd. Men vad vet jag, kanske pratar- och beter sig folk i sådana här stadsdelar så här på riktigt. Gigi Saul Guerrero är mexikanska, hon borde veta. Jag noterar att en hel del anklagar filmens rollfigurer för att vara rasistiska stereotyper, men jag tror nog att Guerrero bara försökt göra dem roliga. Detta misslyckas hon dock med.

BINGOHELVETET har en del politiska budskap som blir lite för övertydliga, vilket stör helhetsupplevelsen. Dessutom är samtliga rollfigurer rätt osympatiska. De är mest jobbiga och påfrestande. Så pass jobbiga att jag istället sympatiserade med mr Big. Det finns inget i filmen som engagerar, inget som får mig att bry mig om det som sker.

Dock tycker jag nog att BINGOHELVETET bättre än BLACK AS NIGHT - detta beroende på att Guerrero och hennes filmfotograf Byron Werner ger intryck av att vara virtuoser. Filmen är vildsint gjord, med knalliga färger, märkliga kameravinklar, och lite för överarbetad klippning. Dödsscenerna är blodiga och grisiga. Det är uppenbart att Guerrero gillar genrefilm, och med ett bra, ordentligt manus skulle hon kunna göra en riktigt bra, häftig film.

Filmens förtexter får mig att tänka på gamla MOTEL HELL från 1980. Den handlar om ett motell som heter Hello, men där o:et slocknat. I förtexterna till Guerreros film står det först BINGO HALL, innan A:et byts ut mot ett E.

(Amazonpremiär 1/10)

Amazon: Black as Night

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jason Blum och hans Blumhouse; ett produktionsbolag som främst gör skräckfilmer, har börjat samarbeta med Amazon Studios. Welcome to the Blumhouse kallas projektet, och de producerar genrefilm som får premiär direkt på stremingtjänsten Amazon Prime Video. De gjorde några filmer förra året som jag inte har sett, men nu har de skickat ut två nya filmer samtidigt: BINGOHELVETET, som jag tänker se ikväll, och den här. Fler är på väg under oktober.

BLACK AS NIGHT, som regisserats av Maritte Lee Go, är en vampyrkomedi - och det är en rätt märklig film. Historien utspelas i New Orleans. 16-åriga Shawna (Asjha Cooper) är på väg hem efter en fest en natt, när hon får se en tiggare attackeras av ett gäng vampyrer. Hon blir också attackerad, men kommer undan. 

Ingen tror på Shawnas berättelse, förstås, men det visar sig att Shawnas morsa också blivit vampyr - morsan försöker bita sin dotter, men solskenet genom fönstret gör att vampyren tar fyr. Morsan trillar ut genom fönstret och dör. Tillsammans med sin bästis, en homosexuell mexikan, och en kille hon är förälskad i, letar Shawna upp en tjej som säger sig vara vampyrexpert. Denna tjej är nog den enda vita personen i hela filmen. Sedan beger de sig ut för att ta reda på varför det finns så många vampyrer i stadsdelen - och för att ta död på dem.

BLACK AS NIGHT ser ut- och känns som ett avsnitt av någon tvålopera för tonåringar, fast med mer våld. Det ser betydligt billigare ut än Blumhouses bioproduktioner. Handling och manus är påfallande ... slarvigt ihoptotade. Vampyrhistorien funkar inte alls. Det här är en film om och av svarta amerikaner - och det känns som om filmskaparna fokuserat för mycket på att göra ett politiskt inlägg, än att berätta en bra, fungerande historia. Allting är alldeles för övertydligt, de skriver publiken på näsan.

Delar av filmen är märkligt taffliga. Filmen känns längre än den är. Vad som är jättekonstigt är att Asjha Cooper är 28 år gammal, och ser ut att vara 28. Hittade de ingen riktig tonåring? Hon är inte speciellt bra i rollen. När hennes mor blir vampyr, brinner upp och dör, reagerar hon knappt. "Fan också, där strök morsan med," typ.

Keith David spelar vampyrernas ledare. BLACK AS NIGHT är inte helt hopplös, men nä, det här är inte speciellt bra. New Orleans' miljöer borde utnyttjats bättre.

Ett inslag i filmen tyckte jag var jättebra! Hjältarna har fångat en vampyr, och för att få honom att prata, torterar de honom genom att trycka en vitlök mot hans kind! En hel vitlök, alltså. Det förekommer även en del andra, liknande inslag, vilket gör att jag blir något mer förlåtande.

 

 

(Amazonpremiär 1/10)

Bio: The Invisible Man

Foton copyright (c) UIP Sweden

James Whales DEN OSYNLIGE MANNEN från 1933, byggd på gamle HG Wells' roman, är en lite underskattad film. Jag tycker att det är en av Universals bästa skräckfilmer från 1930-talet; jag föredrar den framför de mer kända och populära DRACULA och VARULVEN. Jag tror att mysfaktorn spelar in en hel del.

Den kortlivade TV-serien DEN OSYNLIGE MANNEN från 1975 var stor barndomsfavorit. Denna agentserie påstods bygga på Wells' roman, vilket kan kännas långsökt, men tittar man på det utmärkta pilotavsnittet finns det faktiskt en del likheter.

Universal Pictures storsatsning på att väcka nytt liv i sina klassiska skräckfigurer under samlingsnamnet Dark Universe föll ihop som ett korthus när den första filmen, den vansinnigt usla THE MUMMY med Tom Cruise, totalfloppade. Nu gör dock Jason Blum och hans skräckfilmsbolag Blumhouse ett försök att, som det heter, reboota Universals skräckuniversum.

2020 års THE INVISIBLE MAN har bara titeln gemensamt med HG Wells' bok. Ja, och det faktum att det förekommer en tosing som är osynlig. För manus och regi står skådespelaren Leigh Whannell, som skrev manus till SAW och de fyra INSIDIOUS-filmerna. Whannell regidebuterade med INSIDIOUS: CHAPTER 3.

Elisabeth Moss spelar Cecilia Kass (ja, jag fnissade åt att hon heter Kass), som lever med den stenrike, men våldsamme och kontrollerande uppfinnaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). De bor i ett fullkomligt fantastiskt hus på en klippa vid San Franciscos kust. Cecilia vill lämna Adrian, så en natt drogar hon honom och rymmer. Hon gömmer sig hos en polis som heter James (Aldis Hodge), och hon vågar inte lämna hans hus i tron att Adrian är efter henne.

Efter några veckor dyker Cecilias syster Alice (Harriet Dyer) upp och berättar att Cecilia slipper oroa sig mer. Adrian är död - han har begått självmord. Inte nog med det - Cecilia får dessutom ärva en massa pengar som hon tänker använda till att bekosta James' dotters collegeutbildning.

Slut.

... Nej, jag skojar bara. För det är nu handlingen går igång. Adrian må vara död, men det finns någon i huset som vill ställa till det för Cecilia. Någon ... osynlig. Cecilia misstänker att Adrian inte alls är död, hon tror att han uppfunnit ett sätt att bli osynlig och nu vill hämnas för att hon lämnade honom. Cecilia berättar detta för sina vänner, men de tror självklart att hon är vansinnig. Terrorn fortsätter och Cecilia blir alltmer galen, hon bryter ihop totalt.

Leigh Whannells THE INVISIBLE MAN påminner till större delen om de andra spökfilmerna från Blumhouse och liknande bolag. Skillnaden är att det inte är ett spöke eller en poltergeist som slungar runt rollfigurerna, utan en osynlig man. Som ännu en film i denna genre är Whannells film hyfsad, den är okej. Den är bättre än många andra, liknande filmer. Dock har den ett flertal logiska luckor, handlingen är för dum, och när jag på väg hem efter pressvisningen funderade på filmen fick jag inte ihop det.

Vad som lyfter filmen är filmfotot. Det är riktigt, riktigt bra. Överraskande bra. Väl valda miljöer, flott filmade. Jag hade inte förväntat mig att filmen skulle vara så här estetiskt tilltalande. Speciellt spännande och otäck är filmen inte, och jag har ofta svårt för skräckfilmer där huvudpersonen, i det här fallet Cecilia Kass, är psykiskt instabil redan från början. Hon går från halvknäpp till helknäpp. Elisabeth Moss, som visst är fanatisk scientolog, blir alltmer sliten och glåmig, tills hon nästan framstår som ett spöke själv. 

Helt utan anledning varar THE INVISIBLE MAN två timmar och fyra minuter. Den blir aldrig direkt tråkig, men den är ändå drygt tjugo minuter för lång. Det slängs in ett par twister för mycket, och jag antar att det är dessa som sabbar logiken. 

(Biopremiär 28/2)