Visar inlägg med etikett Jason Alexander. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jason Alexander. Visa alla inlägg

torsdag 21 maj 2015

DVD: Wild Card

WILD CARD (Nordisk Film)
Jason Statham må vara en bra filmhårding, men han medverkar i alldeles för många filmer - vilket innebär att en del är lite för slätstrukna och ointressanta (vem minns BLITZ?). WILD CARD, i regi av Simon West (THE EXPENDABLES 2), bygger på en roman av William Goldstein, som även skrivit filmens manus, och även om det här inte är speciellt minnesvärt, får jag väl ändå säga att det är hyfsat. Det är okej.
Statham spelar en kille med actionhjältenamnet Nick Wild. Han bor i Las Vegas där han jobbar som något slags livvakt man kan hyra - han agerar "förkläde" åt folk som går på casino. Han är en jävel på att spela kort, men verkar även vara spelmissbrukare, och han har sett sina bästa dagar. En kvinna som blivit våldtagen och misshandlad av några gangsters på ett hotell söker upp Nick, hon vill att han ska lokalisera våldsmännen så att hon kan ställa dem inför rätta - eller ännu hellre ta saken i egna händer och hämnas.
Konfrontationen med dessa gangsters blir brutal (Nick är förstås även en jävel på att slåss och kasta spelkort på folk) och Nick lever därefter farligt. Han tänker vinna ihop en stor summa pengar så att han kan lämna Vegas för alltid, innan maffian hittar- och mördar honom.
Handlingen i WILD CARD är lite luddig. Jag blir inte riktigt klok på vad Nick Wild är för typ och vad han är ute efter. Han verkar mest trött på allting. Handlingen känns märkligt tunn och drygas ut med handlingstrådar som inte fyller någon större funktion.
DVD-omslaget kategoriserar filmen som "action", men det här är en kriminalfilm. Det dröjer 38 minuter innan det första, korta slagsmålet, 25 minuter senare kommer nästa, korta actionscen, och alldeles på slutet får vi ett tredje och sista slagsmål. Dessa fajter är koreograferade av Corey Yuen (TRANSPORTER) och utmärkta, men de är för få för att filmen ska kunna klassas som actionfilm.
Det förekommer en del kända namn i väldigt små roller. Sofía Vergara medverkar i filmens prolog och återkommer inte senare. Nick Wild delar kontor med en advokat, som spelas av Jason Alexander. Alexander gör rollen precis likadant som han gjorde George Costanza, kanske kan han bara göra en typ av figur, och jag skrattade - även om det kanske inte var meningen. Han medverkar bara i en enda scen i början. Stanley Tucci spelar en gangster, och även han medverkar i en enda scen. Även Anne Heche dyker upp i en liten roll.
Boken WILD CARD bygger på heter "Heat" och 1986 kom en filmversion med den titeln. Då spelade Burt Reynolds huvudrollen och hette Mex, och Goldman stod för manus även då. Jag minns inte om jag sett den.
Simon West regisserade även den lite vissna nyinspelningen av THE MECHANIC med Statham i Charles Bronsons gamla roll.
Betyget härunder är lite svajigt, men trots mina invändningar tycker jag att det är en småtrevlig liten film. En scen som involverar en häcksax och ett manligt könsorgan är rätt svettig att titta på.


  



-->

tisdag 13 juli 2010

Ett kärt återseende #2

THE BURNING (1981)
När jag började intressera mig för skräckfilm på allvar i mitten av 1980-talet och därför kastade mig över så många böcker och tidningar som möjligt om ämnet, stötte jag ofta på titeln THE BURNING - den nämndes ofta i svenska artiklar om videovåldet. Men jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade förstås inte sett den, jag hittade inga fakta om den i de böcker jag lyckats få tag på, men en del kompisar sa att "det är en av de räligaste" och folk får fingrar avklippta med häcksax. Till slut skrev jag ett brev till Statens Biografbyrås dåvarande chef Gunnel Arrbäck, och bland annat frågade jag om vad THE BURNING är för film. Hennes svar var jätteroligt. I ett par korta meningar redogjorde hon för filmens handling.

I slutet av decenniet fick jag äntligen tag på filmen; jag tror jag lånade den av en kompis som senare blev uppburen serietecknare. Fast då hade jag redan läst det mesta om den i Phil Hardys "The Encyclopedia of Horror Movies" och i Fangoria. Jag hade även fått tag på de första årgångarna av Scandinavian Film & Video, i vilken det annonserades för filmen. Det roliga med filmen var att den faktiskt var som Arrbäcks beskrivning, varken mer eller mindre! Jag vill minnas att jag inte tyckte den var något vidare.

Men det var då.

Nu, mer än tjugo år senare, har jag sett om THE BURNING. Mycket blod har runnit mellan broarna sedan 80-talet, jag har sett den ena skräckfilmen sämre än den andra, och som mina trogna läsare vet, ser jag nu på 80-talsslashers med nya ögon; då blev jag trött på dem, men idag är de ofta riktigt trevliga - i synnerhet det faktum att de alltid sköts på 35mm och biovisades, åtminstone i början av 80-talet. De såg helt enkelt ut som riktiga filmer och inte någons semestervideor.

Engelsmannen Tony Maylams (som senare gjorde Rutger Hauer-rafflet SPLIT SECOND) film är intressant på flera sätt. THE BURNING är nämligen en av Miramax' första produktioner - kanske den allra första? - och hjälpte till att bygga upp Weinsteinbrödernas filmimperium, på samma sätt som TERROR PÅ ELM STREET byggde upp New Line. Tony Maylam stod för filmens story tillsammans med Harvey Weinstein, medan Bob Weinstein skrev manuset tillsammans med en annan kille. Filmen är uppenbart inspirerad av FREDAGEN DEN 13:E (1980), det här är nästan en karbonkopia, men Harvey Weinstein hävdar att han skrev storyn till THE BURNING långt innan Fredagsfilmen hade premiär. Fast det tror vi ju vad vi vill om.

THE BURNING börjar på Camp Blackwood, där några småkillar tänker skoja med och skrämma den väldigt elake trädgårdsmästaren Cropsy. Fast det lyckas de inget vidare med. Jovisst blir gubben skrämd, men han tar fyr i samma veva. Han kutar runt som en fackla, innan han hamnar på sjukhus.

Flera år senare kommer Cropsy ut från sjukhuset, han självklart något alldeles groteskt vanställd, och om han var elak innan, är det inget mot vad han är nu - jösses, pågar och töser, nu är han allt en le fan! Det första han gör är att sticka en sax (en vanlig sax, häcksaxen kommer senare) i en prostituerad, och sedan beger han sig ut i skogen, vem vet vad det kan finnas för löst folk där man kan klippa itu med sin häcksax?

Ni må tro att har har tur, Cropsy! Han hittar ett helt gäng så kallade unga vuxna, som förestår en massa småungar. Dessa unga vuxna gör vad unga vuxna brukar göra när de är på läger i de amerikanska skogarna. De badar, spexar, paddlar kanot, bråkar med den obligatoriske, mobbande quarterbackhunken som är korkad, eller misstar den obligatoriske tönten för att vara ett pervo. Och så har folk sex med varandra bakom buskar och blad.
Men så kommer då Cropsy och lägger sordin på stämningen, och det med besked. Han svingar glatt sin häcksax och hucker och klipper ihjäl folk så att blodet sprutar. Mest omtalad är den beryktade scenen i vilken Cropsy gömt sig i en kanot och några intet ont anande unga vuxna paddlar dit på en flotte. Cropsy far upp som Carl-Gustaf ur lådan, och köttar loss. Sedan jagas det lite och slakten fortsätter, innan den manligaste i församlingen slår
* * * SPOILER! * * *
en yxa i huvudet på Cropsy, som genast avlider. Slut.
* * * SLUT PÅ SPOILERN * * *
Det här referatet var ganska kort - men Gunnel Arrbäcks var ännu kortare.

Som synes är det samma gamla story en gång till. Skillnaden är bara att THE BURNING är ytterst kompetent gjord på flera sätt. Filmfotot är betydligt bättre än genomsnittet. För klippningen står Jack Sholder, som senare gjorde THE HIDDEN. Rick Wakeman har komponerat ett elektroniskt soundtrack, som skapar bra stämningar och som påminner en aning om italiensk skräckfilmsmusik.
Våldet är blodigare, råare och mer grafiskt än i de flesta andra slashers från den här tiden, Tom Savini stod för effekterna. Nu är jag ju själv en avtrubbad stackare, men jag vet att många fortfarande upplever massakern på flotten som chockerande.

Slutligen anser jag nog att skådespeleriet är en bra bit över den gängse slasherstandarden. Det är förstås även roligt att en del blivande kändisar figurerar i THE BURNING. Holly Hunter ska finnas där någonstans, men jag hittade henne inte. Däremot går det inte att missa en ung Jason Alexander. Jepp, George Costanza! Med hår! Tyvärr överlever han (vad jag kunde se), det hade ju varit roligare om han strukit med på ett kreativt sätt.

Till allt detta kan man lägga den faktum att 80-talet inte riktigt hunnit bli 80-tal än - brudarna i filmen ser fortfarande mest ut som 70-talsbrudar. Och allt detta tillsammans innebär förstås att jag tyckte att THE BURNING var oemotståndlig och underhållande. Kanske spelar nostalgin en stor roll i min bedömning, men det skiter jag i. Det här är en av de bästa slasherfilmerna vid sidan av FREDAGEN DEN 13:E del 1 och 4, och ett fåtal andra.

fredag 22 januari 2010

Bio: Hachiko - En vän för livet

Jag har en kompis som alltid omnämner Lasse Hallström som "Lasse Lagom". Och det ligger något i det. Jag har förvisso aldrig varit så förtjust iHallströms filmer, men sedan han kom till Hollywood, har han producerat "europeisk film" för amerikaner som är för korkade för att se riktig europeisk film. Om ni förstår mitt resonemang. Och det gör ni säkert. Annars får jag hänvisa tillMoviezine som lämpligt filmforum för er.
HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET bygger på en japansk film, vilken i sin tur är baserad på en sann berättelse som utspelade sig i Tokyo på 1920-talet: en professor hittade- och tog sig an en hund, som var så trogen att den alltid satt på den lokala järnvägsstationen och väntade på att husse skulle komma hem från jobbet. Även efter professorns död fortsatte jycken att vänta, och närHachiko gick bort restes en bronsstaty av honom som finns på den där stationen.
I Hall-
ströms film är hunden fortfa-
rande japansk; i början skickas han från Japan till USA, men adresslappen lossnar och den lille valpen skuttar ensam runt på en liten idyllisk järnvägsstation i en liten idyllisk by. MusikprofessornRichard Gere hittar hunden som får bo hos honom, trots hustrun Joan Allens protester. Hachi , som hunden får heta, är väldigt klok och väldigt trogen, och ja, varje dag promenerar han till stationen för att invänta RichardGeres hemkomst.
På stationen blir Hachi även kompis med de som jobbar däromkring; slaktaren, den trevlige korvgubben, kvinnan i bokhandeln och hennes katt, och mannen som säljer tågbiljetter. Den sistnämnde spelas av Jason Alexander (från THE BURNING), av alla människor. Han har inte så mycket att göra och jag satt mest och väntade på att han skulle presentera sig som ArtVanderlay, och hävda att han jobbar med import and export.
Richard Gere har en vacker dotter som gifter sig med en trevlig ung man, och dottern blir gravid, och eftersom vi känner till historien bakom filmen, vet vi ju attGere ska dö helt plötsligt (Hachi är så klok att han vet vilken dag det kommer att ske), vilket han gör, så att hunden kan fortsätta att gå till stationen och vänta i tio års tid.
"Hjärtevärmande!" kommer en del att tycka om det här. Och en kollega; en kvinna på 60+, som satt bakom mig på pressvisningen satt och snyftade till och från. Jag hörde fler som grät i salongen. Nu må jag låta som enkallhjärtad jävel, men jag tyckte bara det här var ... småfånigt. Just för att det är så beräknande: en gullig, klok hund, stora hundögon, RichardGere (som är medproducent), total idyll, vänskap bortom döden och insmickrande pianomusik.

En märklig grej med HACHIKO är att jag aldrig hört talas om den tidigare. Hallströms filmer brukar man ju annars känna till, som den kommande DEAR JOHN. Men det kan bli ännu märkligare i det här fallet: HACHIKO är producerad av Stage 6, ett bolag som jag tror tillhör Sony. Stage 6 producerar vanligen filmer som THE MARKER med Steven Seagal, THE SHEPHERD med Van Damme, och DVD-uppföljare som BOOGEYMAN 3 och VACANCY 2. HACHIKO håller vanligt vidfilmsformat och är ganska återhållsam rent filmiskt. Det är en liten film och känns anpassad för ett litet format. På dess amerikanska hemsida står bara att den skulle haft USA-premiär i december förra året, men jag hittar inte en enda amerikansk recension av den. Är detta månne enkabel-TV-film eller direkt på DVD-film som får svensk biopremiär eftersom det är Lasse Hallström som gjort den? Och den är faktiskt copyrightad 2008!
För det här känns inte som något annat än en gammal anonym TV-film från 1970-talet; sådant som visades som sportlovsmatiné på TV när jag växte upp. Jag vet inte vilken publik Hallströms slätstrukna och banala, om än sympatiska och välspelade film riktar sig till. Förutom äldre kvinnor. Och kanske unga flickor som tycker om djur.
Det roligaste med HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET, är att den gamle B-filmsskurken Cary-Hiroyuki Tagawa spelar en gammal vän till Richard Gere.






(Biopremiär 22/1)