Visar inlägg med etikett Jared Leto. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jared Leto. Visa alla inlägg

lördag 20 mars 2021

HBO: Zack Snyder's Justice League


Jag letade upp min recension av JUSTICE LEAGUE från 2017, och förvånades över att jag gett den en trea i betyg. Jag antar att det var för att jag gav groteska överbetyg till Zack Snyders tidigare filmer om Stålmannen  och Läderlappen, och eftersom jag tyckte att JUSTICE LEAGUE var lite bättre än de tidigare filmerna, kunde jag ju inte gärna sätta ett lägre betyg. Dessutom tyckte jag att JUSTICE LEAGUE var lite rolig mellan varven, till skillnad från de tidigare, gravallvarliga rullarna. 

I min recension skrev jag att Joss Whedon varit med och skrivit manus till filmen. Nu visade det sig att han även regisserat stora delar av filmen, efter att den ursprunglige regissören Zack Snyder lämnat inspelningen på grund av meningsskiljaktigheter med producenterna och en tragedi i familjen. Whedon skrev om stora delar av manuset. Dock stod Snyder fortfarande som regissör när filmen gick upp på bio.

Nu har ju Joss Whedon blivit persona non grata i branschen, efter att det uppdagats att han svinat sig under de år hans TV-serie BUFFY OCH VAMPYRERNA producerades - men det är bara att konstatera att det var tack vare Whedon jag tyckte att JUSTICE LEAGUE var hyfsat bra. Det var han som stod för roligheterna och gjorde filmen underhållande.

För några år sedan framgick det att det visst fanns en Snyder-version av filmen. Tack vare diverse kampanjer har nu Zack Snyder färdigställt sin version av JUSTICE LEAGUE.

... Och det är inte utan att jag tänker på SUPERMAN II från 1980. Det står ju i förtexterna att den är regisserad av Richard Donner, men Donner lämnade inspelningen och Richard Lester tog över. Långt, långt senare släpptes en Donner-version av filmen; jag såg den när jag fick en DVD-box med alla Stålmannenfilmerna. Donner har försökt återskapa sin version, sin vision, och många förståsigpåare hävdar att Donners version är mycket, mycket bättre - men själv konstaterar jag att nästan allt jag tyckte var kul med filmen när jag såg den på bio, alla scener jag mindes, är regisserade av Richard Lester! Donners version är allvarligare, mörkare, och mycket tråkigare.

Zack Snyders version av JUSTICE LEAGUE är fyra timmar lång. Fyra jävla timmar! Den är ganska exakt dubbelt så lång som bioversionen! Jag noterar att en del missledda själar där ute på internet tycker att denna nya version är en stor förbättring. En del hävdar att det är en helt ny film. Lurar folk sig själva till att tycka att detta är bra?

Sanningen är snarare att den här nya versionen antagligen är den sämsta superhjältefilm som någonsin gjorts. Den är definitivt den tråkigaste! Jag tyckte att AVENGERS: ENDGAME var mördande tråkig, men ZACK SNYDER'S JUSTICE LEAGUE är tammefan ännu tråkigare. Jag såg dock inte hela filmen på en gång, jag delade upp den på två kvällar, och jag tittade på roligare saker däremellan för att bli på bättre humör.

Jag minns inte så mycket av bioversionen, jag kände igen ett par scener, men att kalla det här för en helt ny film är verkligen att ta i. Det här är förstås i princip samma film - fast dubbelt så lång, och med alla humoristiska inslag bortklippta. Det är högtravande, pretentiöst, och mer gravallvarligt än tre kyrkogårdar och fyra mausoleer tillsammans.

Handlingen är lika oengagerande som tidigare. Den kretsar kring några lådor. En låda är moderlådan. Det hade varit roligare om den hette Hemliga lådan. Skurken är en totalt ointressant, datoranimerad rymdgubbe som heter Steppenwolf. Han anländer med sina onda monster till jorden och lever jävel i jakten på Hemliga lådan. Läderlappen inser att han måste sätta ihop en superhjälteklubb för att bekämpa Steppenwolf. De behöver Stålmannen, men eftersom han dog i förra filmen, måste han återupplivas.

För att göra det hela mer förvirrande, pekar vissa handlingstrådar på uppföljare - som högst troligt aldrig kommer att göras. Och sedan 2017 har Vattenmannen fått en egen film, medan Mirakelkvinnan fått två egna filmer (den andra biovisades inte i Sverige, den går direkt till HBO om ett par veckor), och en ny film om Läderlappen är under inspelning.

Zack Snyder vet inte hur man berättar en historia. Den här filmen är närmast stillastående och hela filmen känns som om den visas i slowmotion. Ett flertal scener är dessutom i slowmotion på riktigt. Allt kompas av filmmusik som känns hämtad från en avslappningsskiva för meditering. Halva filmen (nä, inte riktigt, men det känns så) är evighetslånga slagsmål. Nästan allting är green screen och datoranimationer. Det är som att titta på ett TV-spel man inte kan styra själv. En scen med sjungande islänningar är så löjeväckande att jag skrattade högt.

Färgskalan Zack Snyder använder sig av går i rostbrunt och stålblått. En stil som nog upplevdes som ny och cool en gång i tiden, men det är rätt fult. Det är en ful film. Allt är plastigt och artificiellt. Det närmast kvadratiska filmformatet, med svarta band på sidorna, beror på att filmen ursprungligen gjordes för IMAX.

... Men jag måste tillstå att Ben Affleck är bra som en lite plufsig Läderlapp. Han säger förresten "fuck" i en scen på slutet; en nyinspelad grej där han pratar med Jokern (Jared Leto).

Säga vad man vill om de gamla Marvelfilmerna jag skrev om förra månaden, men de var aldrig lika extremt skittråkiga som ZACK SNYDER'S JUSTICE LEAGUE.



 

 

 

 

(HBO-premiär 18/3)


fredag 6 oktober 2017

Bio: Blade Runner 2049

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag såg inte BLADE RUNNER när den hade biopremiär 1982. Trots detta har Ridley Scotts klassiker blivit den film jag sett flest gånger på bio - i olika versioner. Dock har jag aldrig sett originalversionen på bio; den med Deckards berättarröst och ett lyckligt slut. Jag bryr mig inte om vad andra anser, jag tycker att det är den bästa versionen - jag gillar berättarrösten.

Förutom på bio, har jag förstås sett BLADE RUNNER på TV, på VHS, på DVD - och nu har jag en Blu-ray på ingång. När jag var ung var jag ganska besatt av filmen, jag tyckte att den var fantastisk på alla sätt (möjligen med undantag för Vangelis' sömniga musik - fast det vågar jag inte erkänna). Nu är det dock ganska längesedan jag såg BLADE RUNNER - jag har inte sett den sedan THE FINAL CUT biovisades 2008.

35 år senare har vi fått en uppföljare. Frågan är vem som väntat på den. Fanns det verkligen ett behov; en efterfrågan? Okej om den kommit fem eller kanske till och med tio år efter Scotts film, men 35 år? Sedan 1982 har det kommit otaliga filmer med starka drag av BLADE RUNNER, det har kommit imitationer, det har kommit bra och usla filmer - Scotts film var unik när den kom, och den har behållit sin position inom genren sedan dess. Men - vi har liksom sett det här nu, om än i andra filmer. Gigantiska, glittrande, dystopiska framtidsstäder är ganska standard i senare års science fiction-filmer.

BLADE RUNNER 2049 har regisserats av Denis Villeneuve. Han har gjort flera riktigt bra filmer - PRISONERS, SICARIO och ARRIVAL. Detta bådade gott, men BLADE RUNNER 2049 är det svagaste han fått ur sig.
Trettio år efter händelserna i den första filmen, har Tyrell Corporation; företaget som tillverkade replikanter; det vill säga människoliknande androider, gått omkull. En ny, mer avancerad typ av replikanter tillverkas. Blade Runners; de poliser som jagar förrymda exemplar av den gamla typen av replikanter, finns fortfarande i detta framtida Los Angeles där ingen verkar komma på att man kan tända i taket för att slippa gå omkring i konstant mörker. Ryan Gosling spelar K. Han är Blade Runner - och replikant.

Det är en ond värld och allting riskerar att gå åt helvete. För att undvika detta, måste K leta upp den försvunne Rick Deckard (Harrison Ford), det vill säga den förra filmens hjälte. Under jakten på Deckard börjar K fundera på sig själv och sitt konstgjorda liv - för kanske är han inte den han tror att han är.

BLADE RUNNER var en futuristisk pastisch på 1940-talets film noir. BLADE RUNNER 2049 är en pastisch på BLADE RUNNER.

BLADE RUNNER var en existentiell noir-deckare. BLADE RUNNER 2049 är ett existentiellt drama som varar i nästan tre timmar! Det dyker upp en ond karatebrud, men filmen är till allra största delen ett dialogdrivet drama.
Tempot är ohyggligt långsamt. Filmen är pretentiös - de alldeles för långa scenerna med Jared Leto som ond företagsboss hade mått bra av att kortas eller klippas bort helt, hans dialog är hemsk. Ryan Gosling vandrar genom filmen som en sömngångare, han behåller ett och samma ansiktsuttryck, och han ser fullkomligt ointresserad ut av det som försiggår runt honom. Fast det är inte speciellt mycket som försiggår - tempot är så långsamt, att det känns som om det inte händer något alls. Alla verkar befinna sig i något slags dvala. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmmusiken, som imiterar Vangelis' gamla teman, och låter weeeeeooooooweeeeeooooo.

K:s flickvän är ett hologram (Ana de Armas), Robin Wright är K:s chef, Dave Bautista spelar en förrymd replikant i inledningen, och Edward James Olmos från förra filmen återkommer i en scen. Från förra filmen återkommer även Sean Young som replikanten Rachael. Hennes förekomst är intressant - det är nämligen bokstavligt talat Rachael från den förra filmen som medverkar. Det är en datoranimerad Rachael, det vill säga en ung Sean Young - antagligen försedd med repliker fällda av dagens Sean Young. Där kan vi verkligen prata om replikanter - Sean Youngs roll görs av en replikant!

... Men Harrison Ford, då? undrar ni i falsett. Jodå, han är ju på affischen och syns i trailern, så visst är han med. Men vi får vänta i nästan två timmar på hans uppdykande, och hans roll är liten. Den är så liten att den närmast går att jämföra med de filmer där Steven Seagal sitter på en stol i några scener för att motivera att hans namn står på omslaget.
Visst är BLADE RUNNER 2049 en snygg film. Här finns några bra scener. En del tycker kanske till och med att det är en fascinerande och tänkvärd film. Själv tycker jag mest att det här är en långtråkig, ospännande och sömnig film som aldrig tar slut. Det lär dröja väldigt länge innan jag ser om den här filmen, och om jag ser om den, kommer jag knappast att se hela i ett svep.

Däremot kommer jag att se om 1982 års BLADE RUNNER så fort jag får hem Blu-ray-utgåvan. För det är fortfarande en väldigt bra film.
 








(Biopremiär 5/10)

tisdag 2 augusti 2016

Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.
Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.
Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.
Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)


tisdag 4 mars 2014

Bio: Dallas Buyers Club


Foton copyright (c) Noble Entertainment
Okej, vad var det nu som behövdes för att svänga ihop en Oscarsfilm? Vi tar en titt på listan:
* Baserad på sanna händelser - Check!
* Svår sjukdom - Check!
* Huvudpersonen genomgår karaktärsuteckling och kommer till insikt - Check!
* Huvudpersonen är kraftigt utspökad och fläskar på med hela registret - Check!
* Huvudpersonen har en transsexuell sidekick - Check!
* Angeläget budskap på slutet - Check!
Jean-Marc Vallées DALLAS BUYERS CLUB pressvisades inte förrän dagen efter Oscarsgalan, vilket förstås innebar att jag visste att Matthew McConaughey och Jared Leto tilldelats varsin Oscar för sina insatser. Således satt jag bara och tänkte på detta när jag såg filmen. "Visa mig nu här ett Oscarsperformance ska se ut!". Själv höll jag givetvis på Bruce Dern, som var nominerad för huvudrollen i NEBRASKA, men jag kan förstå att McConaughey vann. Det här är en sådan är film och en sådan där roll man vinner Oscars för. Dock skulle jag inte bli förvånad om McConaughey förlorade ett gäng svenska fans efter sitt tacktal på galan; han höll en lång utläggning om Gud och framstod i den närmaste som en frikyrkopastor.

Speciellt skenhelig är inte Ron Woodroof; Matthew McConaugheys rollfigur i DALLAS BUYERS CLUB. Han är rodeoryttare, grovarbetare, halvalkis och ett riktigt osympatiskt svin. I filmens öppningsscen har han sex med två tjejer samtidigt, gömda under rodeoarenans sittlatser. Det skulle han ha låtit bli. Året är 1985 och Woodroof läser i tidningen att Rock Hudson dött i aids. Men det är ju en bögsjukdom och inget machokillen Woodroof kan få, tycker han - varpå han genast utvecklar hiv. Han har nämligen sex med en massa brudar och alltid utan skydd. Läkarna ger honom trettio dagar, men Woodroof är inte den som är den - han läser på om sin sjukdom och upptäcker att det finns mediciner som kan bromsa sjukdomsförloppet. Dessa mediciner är dock inte tillåtna i USA, så Woodroof börjar smuggla in dem.
Ett år senare är han fortfarande i livet och tillsammans med den hiv-smittade transan Rayon (Jared Leto) och några andra startar han Dallas Buyers Club, där hiv-sjuka kan bli medlemmar och köpa de förbjudna medicinerna. Läkemedelsindustrin gillar förstås inte det här, så de ger sig på Woodroof - men Woodroof ger inte upp. Läkarna gav honom alltså trettio dagar, men tack vare de mediciner han tog blev de trettio dagarna sju år. Woodroof dog först 1992 och i eftertexterna nämns hur många liv som räddats tack vare medicinerna han smugglade in, propagerade för och försökte få lagliga.

DALLAS BUYERS CLUB är en typisk Oscarsfilm - i synnerhet Matthew McConaugheys rolltolkning. Han kastar in allt, inklusive köket. Make up-avdelningen har fått gå loss på honom, han ser ett tag ut som John Holmes när denne närmade sig aidsdöden, han har bred Texasdialekt och svär konstant innan han skärper sig och blir affärsman. Att Jared Leto skulle få en Oscar för sin roll var mer otippat, det är lite för mycket maskerad där. Men han är ju inte dålig. Jennifer Garner spelar läkaren som efter en tveksam start blir Woodroofs vän. Det var ju rätt länge sedan man såg till henne. Hon bär fula glasögon i ett försök att få henne att se lite mer tradig ut. Det gick väl sådär. En skådis det var ännu längre sedan jag såg, är Griffin Dunne. Jag minns honom bara från EN AMERIKANSK VARULV I LONDON och EN NATT PÅ STAN, men när jag kollar på hans filmografi konstaterar jag att han medverkat kontinuerligt i mängder av filmer och TV-serier jag aldrig hört talas om.
Den här filmen skulle mycket väl även ha kunnat vinna Oscarn för bästa film. Nu gjorde den inte det. Och 12 YEARS A SLAVE (som snodde priset) och framför allt THE WOLF OF WALL STREET och NEBRASKA är betydligt bättre filmer.
För övrigt är filmen inspelad i Louisiana och inte Texas.



(Biopremiär 7/3)

-->



torsdag 29 juli 2010

Bio: Mr Nobody

Foton copyright (c) PAN Vision
Mina trogna läsare torde känna till att jag har svårt för alla dessa hajpade, hippa, "konstnärliga" och framför allt pretentiösa regissörer som ploppat upp de senaste tio åren eller så och som dyrkas av vissa människor som inte vet bättre. Typexempel är ju Spike Jonze. Han borde hållit sig till Beastie Boys-videor. Och så har vi fransmannen Michel Gondry, som dessutom samarbetat med Jonze för att uppnå värsta möjliga effekt. Gondry är illa nog på egen hand, som i obehagliga THE SCIENCE OF SLEEP; en film om psykfall som får ihop det. Han lyckades sabba BE KIND REWIND, en film som hade alla förutsättningar att bli en härlig fjöntfilm. Nu skadesköts filmen med hjälp av märkliga pretentösa drag. Så jag undrar verkligen hur den kommande GREEN HORNET kommer ett bli...
En tredje herre är belgaren Jaco Van Dormael.
I ärlighetens namn har jag inte sett hans tidigare filmer, och gubben har hållit på i trettio år nu. Fast jag minns att alla - som i "alla" - snackade om TOTO LE HÉROS, som kom 1991.
När jag bänkade mig på pressvisningen av MR NOBODY var jag lite fel på det. Dels visste jag inte om det var den eller THE BOYS ARE BACK som skulle visas, jag var väl ovanligt förvirrad. Men framför allt hade jag fått för mig att MR NOBODY är en asiatisk film. Fråga mig inte varför. Dock hade jag noterat att filmen skulle vara två och en halv timme. Det är ju ett jävla sätt, om det inte handlar om superhjältar eller cowboys.
Apropå cowboys, tänker jag alltid på DET VILDA GÄNGET när bolaget Wild Bunchs logga dyker upp på duken. Och så tänker jag på Cannes och andra filmfestivaler. Wild Bunch dominerar på många festivaler, och ofta är deras filmer typiska festivalfilmer. Det känns som om de är gjorda för till exempel Cannes, och inte för vanlig biodistribution. MR NOBODY kommer från Wild Bunch.
Jared Leto spelar Nemo Nobody (redan namnet är pretentiöst!) som vaknar upp och upptäcker att året är 2092. Herr Nodody är 120 år och kommer att bli den sista människan som dör av hög ålder - år 2092 dör inte människor längre. Därför ska Nemos död direktsändas på TV.
Fast den rynkige gubbstrutten är övertygad om att han bara är något på trettio år gammal.
Och så börjar han drömma och filosofera. En typisk frågeställning i filmen: Varför minns man inte framtiden?
Han funderar på om han levt rätt liv, det liv han borde ha levt. Har han älskat rätt kvinna? Och så vidare. Det är lite svårt att redogöra för filmens handling. I alla fall för mig, eftersom jag hela tiden hörde en röst från filmduken som sa "Du känner hur dina ögonlock blir tyngre..."
MR NOBODY består av en väldig massa episoder ur Nemos liv, berättade lite huller om buller sådär. En del av de här episoderna är riktigt bra. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om en av de olika parallella trådarna.
Vidare är filmen ofta väldigt tjusig. Denna fransk-tysk-belgisk-kanadensiska film kan inte ha varit billig att göra, och den är inspelad i samtliga fyra länder. I synnerhet framtidsscenerna är imponerande med sina science fiction-landskap.
Men pretto-sci-fi är en irriterande genre. MR NOBODY är en pretentiös film. Allting är artificiellt och lite sökt. Här finns inga riktiga människor, all dialog är konstruerad, ingenting flyter naturligt. Precis som fallet är med Jonze och Gondrys verk.
Inte blir det bättre av att filmen är en timme för lång. Rhys Ifans medverkar i filmen - han verkar hålla på att bli något slags bisarr art house-favorit. Diane Kruger är också med och förgyller sina scener.
Men filmen funkar säkert bra som ambientbakgrund på en fest.
...Fast jag kan ge mig fan på att vissa typer kommer att njuta i fulla drag av det här. Jag känner ett par sådana människor. De skriker av smärta om man stänker vigvatten på dem.






(Biopremiär 30/7)