Visar inlägg med etikett Jared Harris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jared Harris. Visa alla inlägg

torsdag 24 november 2016

Bio: Allied

Foton copyright (c) UIP

Liksom förra veckans NOCTURNAL ANIMALS, bjuder ALLIED på två filmer i en - varav den ena är betydligt bättre än den andra.

Det är 1942 och den kanadensiske agenten Max (Brad Pitt) anländer till Casablanca. Där ska han möta en kvinna han aldrig träffat; den franska spionen Marianne (Marion Cotillard). De två ska föreställa ett gift par; Max låtsas vara från Paris, men Marianne anmärker på hans brytning. Tillsammans ska de utföra ett viktigt uppdrag för de allierade, och de får förstås inte bli förälskade i varandra. Självklart blir de störtförälskade i varandra och har sex i en bil i öknen under en sandstorm. Sedan går de ut och pangar tyskar.

Det här är fantastiskt tjusigt. Scenografin är enastående, filmfotot är elegant, Brad Pitt och Marion Cotillard är stiliga; han i tropikkostymer och hatt, hon i diverse klänningar. Bortsett från en del sex och våld, är detta trevligt gammaldags. Som en klassisk Hollywoodfilm. Traditionellt, lite romantiskt, lite spännande, mycket underhållande.

Tyvärr slutar detta ökendrama efter en dryg tredjedel av filmens spellängd. Därefter förflyttas vi till London. Ett år har gått och nu är Max och Marianne gifta, och har en liten dotter. De flotta miljöerna i Casablanca är utbytta mot ett grått London. Fula hem. Fula tapeter. Bleka, glåmiga människor.
Plötsligt kallas Max till sin boss (Jared Harris). Det visar sig att man misstänker att Marianne egentligen är tysk spion. Om så är fallet blir det Max' uppgift att avrätta henne. Vägrar han och hjälper henne, kommer även han att avrättas. Nu tänker förstås Max göra allt för att bevisa att kvinnan han älskar inte alls spionerar för fienden.
Denna del av filmen; den största delen, är mycket, mycket sämre än den första. Ibland är det lite märkligt också. Max' syster (Lizzy Caplan) lever öppet i ett lesbiskt förhållande i London - i ett land där homosexualitet var förbjudet fram till förhållandevis nyligen. På en vild fest börjar plötsligt strikta officerare snorta kokain - det gjorde de kanske under kriget, vad vet jag, men det ser allt lite märkligt ut. En tysk spion, som under hela filmen pratat engelska, pratar plötsligt tyska när Max stormar in med sin picka.

När filmen går mot sitt slut blir det plötsligt lite klassisk Guys on a Mission-film under tio-femton minuter - Max tar sig till Frankrike, där han tillsammans med motståndsrörelsen ska ta sig in i ett fängelse för at förhöra en fånge. De franska kämparna bär basker och jag väntade bara på att de skulle presentera sig som Du Quois, Déjà Vu och Chocolat Mousse.
Det är Robert Zemeckis som har gjort ALLIED. En kille som hade en fin karriär på 1980-talet med DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN, TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-trilogin, och som peakade 1994 med FORREST GUMP. Sedan dess har han inte gjort sådär jättemycket, och det han gjort har inte varit alltför minnesvärt. ALLIED är inte heller minnesvärd.

Om jag tycker att Casablancadelen är värd en fyra i betyg, medan resten förtjänar en tvåa, hamnar slutbetyget på en trea. Men det är en svag sådan.








(Biopremiär 25/11)

torsdag 11 september 2014

Bio: The Boxtrolls

Bilder copyright (c) UIP Sweden
BOXTROLLS. Ja, jösses. Detta måste vara årets i särklass mest bisarra familjefilm. Om det nu verkligen är en familjefilm. Jo, visst är det tänkt att det ska vara en sådan - men jag har en känsla av att främst vuxna kommer att uppskatta- och ha roligt åt dessa groteskerier, medan många små barn antagligen blir rädda och drömmer mardrömmar.
Om jag inte visste att detta är en amerikansk film, hade jag gissat på en brittisk produktion. Den känns väldigt brittisk i stil och ton. Det är folket som gjorde PARANORMAN som ligger bakom detta leranimerade äventyr som bygger på en barnbok. BOXTROLLS utspelar sig i staden Cheesebridge, där alla bara är intresserade av ost. Staden styrs av den egotrippade Lord Portney-Rind, som bär vit hatt; det finaste man kan ikläda sig.
Under staden huserar boxtrollen - märkliga varelser som  iklär sig kartonger och som smyger ut på nätterna för att stjäla metallprylar de bygger uppfinningar av. Stadsborna tror att boxtrollen även stjäler ost - och kidnappar små barn. Detta stämmer dock inte - men för tio år sedan hamnade en liten gosse av diverse anledningar hos boxtrollen, som uppfostrat honom som sin egen. Pojken har döpts till Ägg och nu får han reda på att han inte alls är ett boxtroll. Det hade han ingen aning om.
I staden härjar även de onda rödhattarna, anförda av den maktgalne Snatcher. De kallar sig Utrotare och far omkring för att utrota boxtroll. Men saker och ting är inte som de ser ut. Ägg och hans nyfunna vän, Lord Portney-Rinds dotter Winni, måste ställa en massa saker tillrätta.
BOXTROLLS är en osannolikt skitig film. Det ser ut som en mer bisarr och och vidrig version av Tim Burtons mardrömsvärldar. Alla människor är bleka och fula och har märkliga linjer - ådror? - i sina ansikten. Boxtrollen älskar att svina sig. De livnär sig på insekter och är allmänt grisiga. Men det är äckligt även när människorna äter ost - vilket de ofta gör.
... Och allt detta äckliga, tja, i det här fallet är det något positivt! Det är jättekul att allting är så vidrigt. Och allt annat i filmen är flängt och knasigt. Det är uppfinningsrikt, det är lite kaotiskt. Det är roligt.
Fast jag gissar att originalversionen är ännu roligare. Filmen, som är i 3D, pressvisades i sin svenskdubbade version; det är ju denna de flesta kommer att se, men filmen förlorar säkert oerhört mycket på de tristare svenska rösterna. I originalet får man nämligen höra Ben Kingsley, Jared Harris, Nick Frost, Tracy Morgan, Elle Fanning, Simon Pegg och många andra kända namn.
Fast jag ser här på SF:s hemsida att BOXTROLLS även kommer att visas i sin engelska version - om än inte i 3D. Det är möjligt att jag höjer betyget efter att ha sett den.







(Biopremiär 12/9)

-->



onsdag 23 april 2014

Bio: Pompeii

Foton copyright (c) Nordisk Film
Vesuvio. Det är en pizza med tomat ost skinka. Men det var knappast denna pizza som dödade staden Pompejis befolkning år 79 efter Kristus. Nej, det var förstås vulkanen Vesuvius som fick ett utbrott och ställde till det. Och ja, jag beklagar - detta var en fet spoiler. Åtminstone om du som läser detta är så korkad och obildad att du inte känner till Pompeji och dess undergång.
Det har gjorts en rad filmer om Pompeji. Mest känd är kanske den italienska THE LAST DAYS OF POMPEII från 1959, som bygger på romanen med samma namn, och som hade Sergio Leone som medregissör. 2014 års vulkanfilm har regisserats av Paul WS Anderson - det vill säga den riktige Paul Anderson (den falske Paul Anderson är han som kallar sig Paul Thomas Anderson). Ingen Milla Jovovich den här gången, men väl 3D och en massa action. Filmen blev ingen större framgång i USA, och det finns orsaker till det, men sällan har undergången varit vackrare.
En film om Pompeji kan ju inte bara handla om själva vulkanutbrottet - man måste förstås stoppa in lite annat också. Hjältar, skurkar, äventyr och kärlek. Det spelar egentligen ingen roll. Man kan hitta på vad som helst - allt stryker ändå med i slutscenerna. Andersons film handlar om en gladiator som kallas "kelten" - det dröjer innan vi får veta att han egentligen heter Milo (Kit Harington). Som barn i Britannien slaktades inte bara Milos familj, utan hans folk av den grymme senator Corvus (Kiefer Sutherland) och hans blodtörstiga romerska armé. Milo växte upp som slav och som gladiator är han oövervinnelig.
Milo hamnar i Pompeji där han blir kompis med den biffige gladiatorn Atticus (Adewale Akinnuoye-Agbaje) och förälskar sig i den nobla tösen Cassia (Emily Browning), dotter till borgmästarparet Aurelia och Severus (Carrie-Anne Moss och Jared Harris). Den romansen blir förstås problematisk. Än mer så, då den rälige Corvus dyker upp och är intresserad av att investera i Pompeji. Vid sin sida har Corvus den ännu grymmare Proculus (Sasha Roiz), som spökat ut sig i något slags Napoleonfrisyr.
Konflikter, jakter och fajting, och vad tror ni händer precis när läget är som värst för Milo och hans käresta? Jo, vulkanskrället börjar spy ut rök och sten och lava.
POMPEII är en rappt berättad film som aldrig hinner bli tråkig - den varar bara en timme och 45 minuter, vilket är anmärkningsvärt idag när katastroffilmer och andra storfilmer brukar ligga på två och en halv timme. Problemet med filmen är kärleksparet i centrum. Kit Harington är en osedvanligt blek muskelhjälte. Han har utstrålning som en tallrik överkokt blomkål serverad med äggsås. Han ger ett mesigt och valpigt intryck, trots alla muskler, och liknar sångaren i ett tyskt popband från 1980-talet. Vore han med i THE EXPENDABLES hade han blivit skjuten innan förtexterna. Emily Browning är söt men blek även hon - och det tänder aldrig till mellan de unga tu, kemin är inget vidare. Han är bara tråkig. Men bra på att slåss och döda folk.
Däremot är filmens skurkar bra. Kiefer Sutherland tar i för kung och fosterland och ser ibland ut som Malcolm McDowells Caligula. För att i USA vara en PG-13-film är filmen förvånansvärt våldsam och blodig. Actionscenerna är mestadels bra.
... Och ja, Pompejis undergång är kärleksfullt skildrad. Vulkanutbrottet är maffigt värre. Katastrofen är fläskig. Jordbävningar, byggnader som faller som korthus, en tsunamiliknande våg, ett skepp som far fram längs en gata, tusentals människor som flyr och dränks i lava. Allt i 3D och ackompanjerat av pampig musik och domedagskörer.
POMPEII går knappast till filmhistorien och är väl en bagatell i katastroffilmsfacket - men man kan ha betydligt värre saker för sig en kväll än att se detta spektakulära romarraffel.







(Biopremiär 25/4)

-->



fredag 16 december 2011

Bio: Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Foton copyright © Twentieth Century Fox Sweden
 
Guy Ritchie målade in sig i ett hörn med genren han skapade; de lätt ironiska, brittiska gangsterfilmerna, som började med LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och fortsatte med SNATCH, REVOLVER och ROCKNROLLA (samt den beryktade och gangsterlösa floppen SWEPT AWAY). Jag kan inte påstå att jag är en större anhängare av dessa filmer, och konceptet blev uttjatat ganska snabbt - men så kom SHERLOCK HOLMES, som gjorde succé när den släpptes 2009 och som var en mycket bra film.

De senaste två åren har varit bra för sir Arthur Conan Doyles gamle detektiv. Förutom Ritchies film, kom det en utmärkt TV-serie från BBC i vilken Holmes' och Watsons äventyr utspelas i dagens London, och den billiga cash-in-rullen från mockbusterbolaget The Asylum; en film jag tyvärr inte sätt, påstås vara den bästa filmen den studion producerat - i den möter Holmes dinosaurier, och det låter alldeles utmärkt i mina öron.

... Och nu är Guy Ritchie tillbaka med en uppföljare till sin hit, återigen med Robert Downey Jr som titelfiguren och med Jude Law som Watson, och precis som den första filmen är det här en rafflande, actionpackad historia i vilken Sherlock Holmes varken beter sig som- eller ser ut som i de oyaliga tidigare film- och TV-versionerna, minst av allt som Basil Rathbones berömda tolkning från 30- och 40-talen. Enligt Holmesspecialister ligger Downeys tolkning betydligt närmare figuren i de ursprungliga berättelserna - men för att vara ärlig får jag erkänna att jag aldrig läst någon av Doyles böcker. Jag är inte intresserad i Sherlock Holmes i sig.

Förhandssnacket här i Sverige har förstås mest handlat om Noomi Rapace, som spelar den kvinnliga huvudrollen som den romska spåkvinnan madam Simza - i artiklar och intervjuer har man varit väldigt noga med att skriva "romsk" eftersom man ju inte längre får säga "zigenare". Dock omtalas hon och hennes folk som zigenare i filmen, eftersom det förstås var det ord som användes 1891. Hm, innebär detta att sådan där förbannad zigenarjazz som förpestar bland annat Kustorikas filmer numera ska kallas "romsk jazz"? Och hur är det med den klassiska hötorgstavlan på zigenarkvinnan?
Ärkefienden professor Moriarty (Jared Harris) är tillbaka och den här gången försöker han ... Tja ... Jag är inte riktigt säker på vad det är han har i görningen. Han är den onda hjärnan bakom en rad terrordåd i i några europeiska storstäder, och han verkar ha något att vinna på att på olika länder att hamna i luven på varandra och därmed starta ett världskrig, madam Sims bror har på något sätt blivit indragen i det här, men den ganska invecklade (eller kanske inte så invecklade, vad vet jag) intrigen går fullkomligt vilse i filmens makalösa produktionsdesign och flashiga berättarteknik.

SHERLOCK HOLMES: A GAME OF SHADOWS är fantastiskt läcker att titta på, detta är en otroligt tjusig film. Här finns också en del riktigt bra scener, flera kul idéer och de många humorinslagen är roliga. Robert Downey är antagligen min favoritskådespelare, han torde vara den bästa skådespelaren aktiv idag, och Jude Law är förvånansvärt bra och låter bli sitt sedvanliga överspel, medan Stephen Fry är skojig som Holmes' bror Mycroft. Men tyvärr måste jag säga att jag allt blev lite besviken den här gången. Som fallet så ofta är nuförtiden, är filmen lite för lång, och eftersom jag inte bryr mig det minsta om handlingen (som antagligen finns där någonstans), känns det här ännu längre. Det fläskas på med många fräsiga actionscener, men de tenderar att bli lite tjatiga - och ibland hade jag problem att uppfatta vad som egentligen sker, tack vare den snabba klippningen och alla kreativa kameravinklar. Jag börjar väl bli gammal. Å andra sidan är en MATRIX-inspirerad jakt genom en skog rätt fantastisk; skott och kanonkulor swischar förbi våra springande hjältar.

Och Noomi Rapace? Hon blev en världssuccé som Lisbeth Salander, men hon är märkligt färglös som Sim. Hon är en väldigt snygg tösabit, men hon har inte så mycket att göra här; hennes rollfigur är inget kul och hon har inga coola repliker. Hon ger mest intryck av att vara en designerzigenare iförd trendiga etniska kläder. Rapace blir ännu mer slätstruken jämförd med den ljuvliga Rachel McAdams (som jag är hemligt förälskad i), som återkommer som Irene Adler i prologen, innan hon tas av daga efter bara några scener. Väldigt synd.

Den första halvan av GAME OF SHADOWS är bättre och mer engagerande än resten, och jag gillar att Ritchie visar upp det viktorianska London som något som närmast kan liknas vid en myllrande fantasyvärld; jag älskade scenerna på en ganska bisarr klubb, komplett med brudar som svingar sig i trapetser över borden och servitriser iförda manskläder. Visuellt sett påminner filmen om en fransk tecknad serie, medan berättandet är mer av amerikansk snitt. Hans Zimmer bidrar med utmärkt filmmusik och han har till och med lyckats klämma in några snuttar från Ennio Morricones musik till SIERRA TORRIDA till en scen där hjältarna rider häst och har sig.

Jag skulle inte ha något emot att se en tredje film i den här serien, men jag skulle uppskatta om de hittar på en story som fångar mitt intresse nästa gång.

Ja, just det: jag gillade scenen där de äter igelkottsgulasch.






(Biopremiär 16/12)