Visar inlägg med etikett Janelle Monáe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Janelle Monáe. Visa alla inlägg

fredag 30 december 2022

Netflix: Glass Onion: A Knives Out Mystery

Foton copyright (c) Netflix

Jag beklagar att denna recension är en vecka sen - jag har varit bortrest över julen. Nu är jag hemma igen och det vore ju dumt om jag inte skrev om denna film, eller hur. I synnerhet som jag recenserade den första filmen.

I efterhand ångrade jag betyget jag satte på Rian Johnsons KNIVES OUT när det gick upp på bio 2019. Jag satte en fyra i betyg - enbart för att jag inte ville gödsla med femmor. Men senare tänkte jag att jag nog skulle satt en femma ändå, eftersom jag verkligen gillade filmen. Jag har dock inte sett om den sedan den kom, och jag vet inte om jag håller med mig själv.

Netflix var snabbt framme och lade beslag på rättigheterna till uppföljarna till KNIVES OUT, det verkar bli åtminstone två sådana, och nu har den första av dem haft premiär. GLASS ONION: A KNIVES OUT MYSTERY biovisades först i några länder, men i Sverige strömmas den direkt på Netflix.

Edward Norton spelar miljardären Miles Bron, en Elon Musk-typ som bor på en egen grekisk ö. Bron har bjudit en brokig skara människor till ön för att lösa ett mordmysterium. Dessa människor är ett gammalt kompisgäng och inbjudningen kom i form av ett märkligt pussel - något slags överdimensionerad version av the Lament Configuration i HELLRAISER-filmerna.

Väl på plats på ön ska de lösa mordet på Miles Bron. Denne har nämligen lagt ner en massa tid på att skapa ett mysterium, en lek de ska ägna helgen åt. Med i sällskapet finns även världens bäste detektiv, Benoit Blanc, som bjudits in av misstag. Blanc återkommer från den första filmen och spelas åter av Daniel Craig. Självklart mördas en av gästerna på riktigt.

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev rätt besviken på GLASS ONION. Filmen är inte direkt dålig, men den är långtifrån lika bra som KNIVES OUT, trots att Rian Johnson skrivit och regisserat även denna gång.

Gästerna på ön spelas av Kate Hudson, Dave Bautista, Janelle Monáe, Kathryn Hahn, Leslie Odom Jr, Jessica Henwick och Madelyn Cline. Med undantag för Monáe har de alla en sak gemensamt: de är fruktansvärt osympatiska och jobbiga. Jag satt och hoppades att de skulle mördas hela bunten så snart som möjligt.

Dessa rollfigurer är dessutom alldeles för överdrivna och parodiska - persongalleriet i den första filmen var skruvat, men gestalterna var ändå på något sätt trovärdiga. Så är inte fallet den här gången. Kate Hudson är nästan direkt dålig i sin roll som avdankad modell, hon känns hämtad från en nyårsrevy i Ödeshög.

Miles Brons ö är supermodern och högteknologisk. Det är lite science fiction över bostaden - Bron och hans ö skulle kunna vara hämtade ur en James Bond-film. Kanske är det här en korsning av Agatha Christie och James Bond? Ett intryck som förstärks tack vare Daniel Craigs medverkan.

Upplösningen är inget vidare - mördaren är den jag trodde det var och jag brydde mig inte riktigt. Motivet är lite luddigt och upplösningen blir en antiklimax.

... Nu får jag kanske filmen att låta sämre än den är. Det finns många bra inslag i GLASS ONION. Framför allt har den Daniel Craig i huvudrollen - och han är mycket bättre som den egensinnige Benoit Blanc än han var som Bond. Han ser verkligen ut att trivas i rollen. Janelle Monáe är också bra. Här finns flera bra scener, flera roliga scener, och filmfotot är glassigt. Jag tror att filmens största problem helt enkelt är att den inte är lika bra som KNIVES OUT. 

GLASS ONION varar två timmar och 19 minuter, vilket är alldeles för länge. Filmen utspelar sig under pandemin och i början går folk omkring med munskydd. Detta kan eventuellt leda till att filmen åldras ganska snabbt, och handlingen med ett begränsat antal skådisar på en liten ö gör att det hela känns lite grann som ett pandemiprojekt.

En lång rad kända namn skymtar förbi i småroller: Ethan Hawke, Hugh Grant, Stephen Sondheim, Kareem Abdul-Jabbar och Angela Lansbury med flera. Sondheim och Lansbury har hunnit dö sedan filmen spelades in. Förutom Grekland är filmen inspelad i Serbien. "Glass Onion: A Serbian Film".


   

 

 

 

(Netflixpremiär 23/12)


måndag 24 juli 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Dolda tillgångar

DOLDA TILLGÅNGAR (Twentieth Century Fox)
Jag recenserade inte Theodore Melfis DOLDA TILLGÅNGAR när den gick på bio. Varför då? Jo, därför att jag tyckte att jag hade viktigare saker att göra, än att stiga upp tidigt på morgonen för att åka in till stan och se ett Oscarnominerat drama byggt på sanna händelser. Sova länge kändes viktigare. Läsa serietidningar med.
Men nu när filmen släppts på Blu-ray kan man ju se den, så det har jag gjort.
DOLDA TILLGÅNGAR visade sig föga förvånande vara exakt som jag trodde den skulle vara. Inga överraskningar här, inte. Året är 1961 och tre svarta kvinnor (spelade av Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe) får anställning på NASA som beräknare. De sitter och utför uträkningar. Matematik. De är något makalöst styva på matte, i synnerhet Katherine; Hensons rollfigur.
USA tävlar mot Sovjet om att vara först med en gubbe i rymden. Sovjet vinner förstås, men NASA är ryssarna i hasorna, och ska försöka få upp John Glenn (Glen Powell) i en raket - och jodå, visst måste de till slut motvilligt anlita Katherine, som visar sig vara bäst på att räkna ut omöjligheter.
Men Melfis film handlar lika mycket, ja, ännu mer, om dessa tre kvinnors kamp - mot allt. De bor i en segregerad stad, och rasismen ligger som en blöt, möglig wettexduk över tillvaron. Huvudpersonerna är svarta - och kvinnor. Ett hopplöst fall. Det spelar ingen roll hur duktiga de är, kollegorna på NASA ser ner på dem.
Då är det tur att chefen Al, som spelas av Kevin Costner, påminner om en tystlåten, rättrådig sheriff i vilda västern. Han tar ibland handgripligen tag i saker och ting, och ser till att förhållandena blir lite bättre åtminstone på arbetsplatsen. Kirsten Dunst spelar en kvinna med trötta ögonlock.
Precis som de flesta Oscarnominerade filmer, inleds DOLDA TILLGÅNGAR med pianoklink på soundtracket. Det tidiga 60-talet är minutiöst återskapat - men eftersom den är inspelad i nutid, finns här inga som röker, vilket sänker realismen. 1961 rökte alla, inklusive spädbarn och lik.
Det här är en traditionell berättelse om amerikanska hjältar, om små människors kamp, och om filmen handlat om manliga, vita matematiker, hade en av den säkert spelats av en tårögd Tom Hanks.
DOLDA TILLGÅNGAR är hyfsat intressant och underhållande, trots att den delvis handlar om något så genuint ointressant som matematik. Jag hatade matte i skolan. Jag undrar dessutom om skådespelarna och regissören begrep något av alla uträkningar som görs i filmen.
Jag såg den här tillsammans med min sambo. Hon tyckte att den var betydligt bättre än jag, hon tyckte den var mycket bra - och vill ge den fyra och en halv stjärna. Det får hon gärna vilja, men jag sätter ett lägre betyg.
 







-->