Bio: The Heat

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Actionkomedin THE HEAT blev en oväntad framgång på bio i USA, den fick förhållandevis bra recensioner, och med Paul Feig som gjorde BRIDESMAIDS vid rodret hade jag faktiskt rätt höga förväntningar. Tyvärr lämnade jag pressvisningen aningen besviken.
Konceptet här är att göra en typisk buddymovie; en snutfilm modell DÖDLIGT VAPEN och liknande, fast med kvinnor i huvudrollerna och med betoningen på komedi i actionkomedi. Av någon anledning har detta aldrig tidigare gjorts. Vilket kanske inte är så konstigt ändå. Genren är grabbig.
Sandra Bullock är den trångrövade FBI-agenten Ashburn från New York; en streber som hela tiden försöker stiga i graderna och som följer lagen till punk och pricka. Hon är dessutom ordningsam och svär aldrig. Ashburn sätts på att leta upp en galen knarkhandlare som mördar och styckar folk, och skickas iväg till Boston. Där tvingas hon samarbeta med snuten Mullins (Melissa McCarthy), som är Ashburns diametrala motsats. Mullins är ful i mun, odräglig, slarvig, sluskig, och hon hatar förstås Ashburn.
Efter att ha gnabbats genom halva filmen sker såklart det vi alla förväntar oss: Ashburn släpper loss, börjar supa och svära, tuffar till sig; Mullins visar sig ha ett hjärta av guld, och jodå, det omaka paret blir förstås bästa vänner. Något annat hade vi ju inte väntat oss.
THE HEAT inleds med riktigt fräsiga, 70-talsinspiterade förtexter; det är splitscreen och funky music, och tankarna går till gammal blaxploitation - fast där upphör alla likheter. Långfilmsdebuterande Kate Dippold har skrivit manus och i hennes story är kriminalfallet minst sagt sekundärt, den glöms nästan bort helt och hållet emellanåt. Istället koncentrerar man sig på Ashburns och Mullins personligheter, och de situationer de hamnar i tillsammans eller var för sig.

Problemet med filmen stavas Melissa McCarthy. Hon är kul i biroller, hon funkade ju bra i BRIDESMAIDS och BAKSMÄLLAN DEL II, men när hon intog huvudrollen i IDENTITY THIEF höll det inte alls; hon var bara jobbig. Och så är även fallet med Mullins. Hon är tjock, oborstad, skriker och svär oavbrutet - något som är roligt i fem minuter. Sedan blir det bara påfrestande. En rollfigur som Mullins hade kanske fungerat i en rak actionfilm, där alla är oborstade, svärande typer - men inte här. Och nej, jag hade inte tyckt att Mulligan vore roligare om hon vore man. Jag gillade aldrig Svullo.
Däremot är Sandra Bullock rolig. Hon gör förvisso en typ hon gestaltat flera gånger tidigare, till exempel i THE PROPOSAL, men hon gör denna typ bra. Strikt men bortkommen, kontrollerad men klantig. Det är lite intressant att hon i vissa scener fortfarande ofta beter sig lika flickaktigt som hon alltid gjort, sitter hemma och myser i pyjamas och struttar omkring som en tonåring - och kommer undan med detta. Bullock är trots allt 49 år. Å andra sidan - numera ser hon lite skum ut i nyllet i närbilder. I synnerhet runt ögonen. Jag utgår från att hon opererat sig.
Marlon Wayans har en mindre roll som kostymklädd polis i Boston - han är närmat en straight guy i filmen. Mullins otäcka morsa görs av gamla SATURDAY NIGHT LIVE-stjärnan Jane Curtin, och hela familjen består av vedervärdiga (men rätt kul) individer; en härlig samling white trash. Ashburn tittar på TJEJEN SOM VISSTE FÖR MYCKET på TV; scenen där albinon dyker upp på biblioteket, och snart dyker det upp en argsint albinopolis i THE HEAT.

För att till större delen vara en renodlad komedi, är THE HEAT överraskande blodig emellanåt. ett flertal personer blir skjutna i pannan så att hjärnsubstansen sprutar, Ashburn försöker utföra trakeostomi på en killemed blodsöligt resultat, och en väldigt roligscen involverar ett lår och en kniv. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det passar med blodigt våld i en film som den här.
Här och var är det riktigt roligt. Jag gillar den långa episoden där de två huvudpersonerna super ner sig och flippar ut, det är kul att se Sandra Bullock med jordnötter i näsan. En av hennes repliker, "Tongue in cheek", funkar inte alls i översättningen.
Men jag tror att THE HEAT hade blivit bättre om man renodlat dem lite mer - antingen som en komedi utan action, eller som en tuffare snutfilm, som råkar ha flera komiska inslag. Och det vore önskvärt om Melissa McCarthy kunde hålla käften emellanåt och inte svära så förbannat. Jag tänker osökt på RUSH HOUR-filmerna med Jackie Chan och Chris Tucker - och hur oerhört mycket bättre dessa hade blivit om man klippt bort Tucker, eller åtminstone ersatt honom med någon annan. Han bara skriker och är jobbig.

(Biopremiär 9/8)

-->

Bio: I Don’t Know How She Does It

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Åh fy faaaaaaan ... !
Nu är den kokta hästen stekt. I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT är tammefan något av det absolut sämsta och mest påfrestande jag sett i år. Och det här är illa på ett helt annat sätt än andra filmer jag sågat. Det här är nämligen inte inkompetent gjort, uselt spelat och allmänt amatörmässigt. Den här gången är det innehållet som får mig att känna mig som en scanner vars huvud är på väg att explodera.
Douglas McGrath har regisserat den här filmen, som bygger på vad jag gissar är en bästsäljande chick lit-bok av Allison Pearson - och jag får alla fördomar om denna typ av böcker bekräftade.
Sarah Jessica Parker har huvudrollen som Kate Reddy, framgångsrik finansanalytiker. Hon klättrar på karriärstegen och konkurrerar ut rövslickande manliga kollegor. Men stackars Kate har det minsann inte så lätt - hennes liv är rätt kaotiskt.

Ni förstår, Kate är gift; hennes make Richard görs av Greg Kinnear, som också verkar ha ett viktigt jobb, fast jag minns inte riktigt vad det var. Paret har två små barn på två och sex år. Och ja jösses, Kate vet inte riktigt hur hon ska hinna med allt - medan hennes vänner och kollegor imponeras och undrar hur hon hinner med allt, hur hon lyckas vara så duktig.
Mer problem uppstår när Kate tar ett rejält karriärkliv framåt och ska börja samarbeta med den stilige Jack Abelhammer (Pierce Brosnan) och hjälpa honom att sälja in saker till oerhört viktiga kunder, det handlar väl om miljardaffärer. Stackars Kate jobbar allt mer, hon umgås allt oftare med den charmige Jack, och herrejösses, hennes familj blir putt för att hon sällan är hemma, och dottern gnäller "Men du lovade ju att vi skulle bygga en snögubbe!". Och hur bara vågar Kate sabba familjens Thanksgivingfirande?!

Kate far omkring och svettas. Det är föräldramöten, ungarna ska lämnas på skola och dagis, det ska bakas till en skolbasar (tydligen väldigt viktigt i Amerika), det ska fixas barnkalas - och det ska jobbas i finansvärlden. Vad Richard gör hela dagarna vet jag inte. Varför kan inte han baka och hämta och lämna ungar? Eller passar detta inte in i Kates - och Allison Pearsons - världsbild? Vid ett tillfälle skulle Kate vara hemma och passa ungarna en kväll när Richard skulle ut, men eftersom Kate tvingades jobba över uppstod problem, så karln fick tag på någon okänd gammal tant som fick sitta barnvakt. Richard kommenterar tilltaget med "Men du var ju inte hemma, Kate". Som om han är fullkomligt handfallen i hemmet.
Filmens humor består till exempel i att barnens skola drabbats av löss och nu har Kate också fått löss - hjälp, samma dag hon ska träffa Jack Abelman för första gången! Kate har även en assistent, Momo (Olivia Munn), som aldrig rör en min och hela tiden fäller syrliga kommentarer.

I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT berättas delvis som en dokumentär om Kate, i vilken hennes vänner och kollegor intervjuas och berättar om vår huvudperson. Ibland stoppar Kate filmen, vänder sig mot kameran och talar direkt till publiken - då ska hon oftast förklara saker och ting, främst hur män fungerar. Ibland antecknas en massa saker tvärs över bilden.
I slutändan står det förstås klart att kvinnor som Kate är de mest fantastiska som finns, moderskapet är det bästa som finns, familjen är det bästa som finns, ja, allting är det bästa som finns. I synnerhet om man är stenrik och jobbar i finansvärlden - som Kate Reddy.
Kvinnosynen i den här filmen är rätt märklig och jag undrar hur många vanliga människor som kan relatera till det här. Tja, arbetande, gifta kvinnor med familj känner kanske igen en del - men till saken hör ju att Kate också är en lyxlirare. Jag hade kunnat acceptera en film om svinrika brudar med familjeproblem - och det hade varit underhållande och roligt. Men detta är motsatsen till underhållande och roligt.
Jag höll på att bli vansinnig när jag såg den här, hade den gått på TV hade jag stängt av efter fem minuter. Det här är plågsamt! Sarah Jessica Parker tycker jag inte alls om, däremot gillar jag förstås Greg Kinnear och Pierce Brosnan, och även Kelsey Grammer medverkar, liksom Jane Curtin. Christina Hendricks är rätt charmig som Kates kompis, men medverkar alldeles för lite. Det enda positiva jag kan säga om filmen är att den bara varar 89 minuter. Dock 89 långa minuter.
Jag hatade I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT. Det här är en jävla kärringfilm!

(Biopremiär 11/11)