Netflix: The Power of the Dog

Foton copyright (c) Netflix

Eftersom jag varit upptagen med att skriva en massa seriemanus, hade jag inte riktigt uppfattat att Jane Campions THE POWER OF THE DOG, byggd på en roman av Thomas Savage, släppts på Netflix - jag trodde att det var en biorelease. Dessutom hade jag inbillat mig att det här är en westernfilm - men det stämmer inte riktigt. Det här är långt ifrån en traditionell western - THE POWER OF THE DOG är snarare ett drama som för tankarna till, tja, American Gothic och en del annat åt det hållet. Betoningen ligger på drama.

THE POWER OF THE DOG är inspelad i Nya Zeeland, men utspelar sig på en ranch i Montana 1925. Bröderna Phil (Benedict Cumberbatch) och George Burbank (Jesse Plemons) är ranchägare - och som personer väldigt olika varandra. George är en artig, välklädd herre, medan Phil är en skitig, orakad, burdus slusk, som i alla lägen försöker vara en riktigt karlakarl. Hans stora förebild är en legend som gick under namnet Bronco Henry, och som dött några år tidigare.

Kirsten Dunst spelar änkan Rose, som driver en restaurang. Hon är vek och sorgsen. Rose har en udda son, Peter (Kodi Smit-McPhee), som är tanig, egen, feminin och eventuellt homosexuell. Ranchens tuffa cowboys hånar den tafatte ynglingen. George blir förälskad i Rose och gifter sig med henne. Rose har dock problem med råskinnet Phil, hon mår inte jättebra och börjar kröka. Phil bestämmer sig för att göra en karl av Peter - Phil är kanske inte en karlakarl helt igenom när allt kommer omkring.

Den här filmen har ett enastående filmfoto, den är tjusig att titta på och torde göra sig utmärkt på en stor duk. De mäktiga vyerna filmas ofta sedda genom fönster och dörröppningar, och jag gissar att det är en blinkning till slutscenen i John Fords FÖRFÖLJAREN. 

... Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av handlingen i denna långa och långsamma film. De flesta av rollfigurerna är mer eller mindre osympatiska, eller bara småtrista. Mycket lämnas oförklarat, vilket gör att jag i slutänden känner mig rätt likgiltig. Filmmusiken består av en gnisslande fiol. En del homoerotiska övertoner mot slutet fick mig att associera till Village People snarare än BROKEBACK MOUNTAIN. När bröderna Burbanks föräldrar kommer på besök, vägrar Phil tvätta sig.

Plötsligt dyker gamle, fine Keith Carradine upp som guvernör, och det uppskattas förstås. Slutet är en aning oväntat. Kirsten Dunst och Jesse Plemons är ett par i verkliga livet. Filmens titel är ett bibelcitat.

THE POWER OF THE DOG är en typisk filmfestivalfilm, och den premiärvisades på Venedigfestivalen, där Jane Campion fick pris som bästa regissör. Filmen har vunnit ytterligare en rad priser och nominerats till ännu fler. Det här är urtypen för en film folk vill tilldela priser.

... Men som sagt: jag tycker att den är alldeles för oengagerande. Jag kände inget för rollfigurerna, jag brydde mig inte. Folk beter sig märkligt och pratar lite märkligt. Men om inget annat är den tjusig att titta på, och den har några bra och intressanta scener.

Jag noterar att en del amerikaner anmärker på engelsmannen Benedict Cumberbatchs cowboyaccent, den är visst rätt svajig.

Plus i kanten för att unge Peter har en rockring.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 1/12) 

Bio: Bright Star

Jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till australiska regissören Jane Campion. Faktum är att det första jag tänker på när jag hör hennes namn, är en serie av Camilla Forsman som gick i Kapten Stofil: i bakgrunden i några serierutor hänger parodier på filmaffischer, och en av dessa är "Jane Campions BASTUBAN" (eller om det bara var TUBAN). Väldigt roligt.
Häromdagen var jag, som jag så ofta är, inne på Hamrelius bokhandel och botaniserade bland utländska böcker. I ett speciellt ställ fanns böcker på vilka det nu byggts bioaktuella filmer. En av dessa böcker var en tunn diktsamling av John Keats. Eller var det kanske samlad korrespondens? Jag tittade inte så noga.
John Keats dog 25 år gammal i tuberkulos år 1821. Sin ringa ålder till trots, anses han vara en av världens främsta romantiska poeter. Får man tro Campions film, såg Keats ut som en britpopare och hade lite drag av spjuver.
BRIGHT STAR utspelar sig främst i en by utanför London, och börjar 1818. Abbie Cornish spelar Fanny Brawne, en ung, ganska välbärgad tjej med skinn på näsan. Hon är väldigt modeintresserad och tjänar bra med pengar på klädnadssömnad.
Grannar är de två poeterna mr Brown och Keats. Brown (Paul Schneider) är en burdus karl, medan Keats (Ben Whishaw) förstås är en känsligare själ. Fanny påstår sig inte förstå poesi, och därför ska Keats lära henne allt om konstformen - och det bär sig inte bättre än att de blir kära i varandra. Passion och grejor!
Fast Keats är ju fattig och kan inte försörja sig, och det blir aldrig av att de gifter sig - bland annat står Brown i vägen - så den sjuklige Keats åker iväg till Rom och, tja, dör. Slut. Fast detta var väl ingen spoiler. Vi visste ju från början att han skulle dö ung.
Campions film har ofta ett väldigt vackert foto. Det är inte mycket till biofilm; det är vanligt vidfilmsformat, mest interiörer och bara folk som pratar. Det ser ut som en TV-produktion, och det skulle faktiskt kunnat stå "copyright BBC 1972" eller 1984 eller 1998 eller vilket år som helst; berättandet och estetiken är tidlöst enligt den brittiska traditionen. Men bildkompositionerna är vackra och det är mycket stämningsfulla höstpromenader i skogen och över en äng.
Det är en väldigt stillsam film och tyvärr lite för lång. Jag hade inte precis tråkigt när jag såg den, men mot slutet kändes det lite segt. Och jag är ju inte världens främste anhängare av poesi. Men romansen mellan Fanny och Keats är rätt gullig, och det är intressant att Fanny bor i ett hem där ende mannen är hennes lillebror. Fanny framstår som väldigt modern.
Fanny bär förresten rätt fula kreationer som får henne att se tjock ut. Märkligt. Huvudrollsinnehavarna känns alla märkligt bekanta, och efter att ha kollat upp dem, konstaterar jag att de är från England, Australien och USA, och tillhör de där som ofta har biroller i filmer jag sett, men aldrig noterat deras namn.






(Biopremiär 25/12)