Visar inlägg med etikett Jan Kounen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jan Kounen. Visa alla inlägg

måndag 11 april 2022

Bio/Blu-ray/VOD: Min kusin

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

MIN KUSIN har premiär på bio samma dag som den släpps på Blu-ray och VOD. Själv såg jag den på bio.

Det här är en komedi av Jan Kounen, som jag intervjuade för 25 år sedan, då han var aktuell med actionfilmen DOBERMANN. Kounen var en trevlig, och framförallt rolig, kille; han ansågs vara ett ungt stjärnskott. Idag är han inte lika ung, men det är å andra sidan inte jag heller. Kounen följde upp DOBERMANN med den fruktansvärt usla BLUEBERRY, en western som byggde på de franska seriealbumen. BLUEBERRY totalfloppade, vilket ledde till att ett flertal planerade westernfilmer skrotades, och Kounens karriär fick sig en törn. Sedan dess har han mestadels gjort dokumentärer, men han har även fått ur sig en och annan långfilm.

Vincent Lindon spelar Pierre Pastié, som är VD för- och delägare i ett stort familjeföretag som ägnar sig åt drycker. Pierre har ett stort och flott kontor, och han bor med sin familj i en stor, flott villa. Ont om pengar har han inte. Nu är det dags att skriva på ett synnerligen viktigt kontrakt, så att Pierre slutligen kan bli ensam ägare till företaget.

Företagets andre delägare är Pierres kusin och barndomsvän Adrien (François Damiens). Adrien är inte som andra människor. Pierre kallar Adrien "galningen", han står inte ut med honom. Adrien lider av kraftiga humörsvängningar, han har märkliga idéer om saker och ting, och han får bisarra infall. Ofta är han som ett stort barn. Adrien måste skriva på kontraktet, och det är lättare sagt än gjort.

Efter många om och men lyckas Pierre få Adrien att gå med på att följa med till en exklusiv vingård i Bourdeaux för att möta några viktiga människor och avsluta affären. De lyckas dock inte resa hela vägen. Företagets privatplan tvingas nödlanda, och här förvandlas filmen till en roadmovie, när Pierre och Adrien på olika sätt försöker fortsätta färden.

MIN KUSIN är en trevlig och smårolig film. Jag skrattade när jag såg den, den är aldrig tråkig, och den är tjusig att titta på. Mot slutet hinner den bli lite sentimental, eftersom Pierre och Adrien förstås även gör en livsresa och kommer underfund med varandra. Överraskningen på slutet är inte den mest oväntade. De två huvudrollsinnehavarna är rutinerade karaktärsskådespelare och gör bra ifrån sig.

Jag satt faktiskt och tänkte på Franquins Gaston - seriefiguren, alltså - när jag såg filmen. Stackars Pierre gör en rad försök att få kontraktet undertecknat, men Adrien ställer hela tiden till det med sina upptåg.

MIN KUSIN påminner en hel del om många andra franska komedier. Den här typen av film har nästan blivit en egen fransk genre. Men inte mig emot, så länge det är trevligt och underhållande. 



 

 

 

(Biopremiär 15/4)


måndag 22 december 2014

Bio: Kärlek och brott

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - som det ju blir för jämnan.

... Och det blir ännu en film som hade premiär för ett par veckor sedan, men som jag inte haft tid att se förrän nu. Jag har förstått att KÄRLEK OCH BROTT, med manus och regi av Albert Dupontel, som även innehar den manliga huvudrollen, har blivit en enorm framgång i sitt hemland; den roffade till och med hem två stycken Cesarstatyetter. Det är lite förvånande. Dels för att detta är en väldigt bisarr film med en del överraskande blodiga (men komiska) scener; i Sverige går folk man ur huse när det vankas familjebuskis, inte surrealistisk splatstick. Och dels för att detta inte känns som en speciellt "stor" film.

Jag hade läst en del recensioner av filmen innan jag lyckades se den; bara hyllningar, så mina förväntningar var på topp. Jag kan inte påstå att jag blev besviken - även om jag hade förväntat mig mer.

Sandrine Kiberlain från MADEMOISELLE CHAMBON, KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och POLIS spelar Ariane, domare och arbetsnarkoman. Hon brukar sällan släppa loss och festa till det, men så på en nyårsfest blir hon rejält packad. Sex månader senare upptäcker hon att hennes ständiga illamående beror på att hon är gravid - men hon vet inte vem som är fadern.

Efter DNA-test kommer man på att fadern otroligt nog är en viss Bob Nolan (Dupontel), en inbrottstjuv som sitter inspärrad efter att ha huggit armar och ben av en gubbe, samt slitit ut och ätit upp dennes ögon! Ariane och Bob försöker tillsammans komma på hur det hela har gått till - och frikänna Bob från brottet. Han hävdar förstås att han är oskyldig.

KÄRLEK OCH BROTT är en bitvis sjövild komedi; tankarna går inte bara till Monty Pythons mest groteska excesser, utan estetiskt sett även till filmare som Jean-Pierre Jeunet, och diverse franska serietecknare. Här finns en fullkomligt sanslös obduktionsscen som måste ses; något liknande får vi aldrig se i populära svenska komedier. Plötsligt dyker Terry Gilliam (!) upp som psykopaten Charlie Meatson på en TV, och när ett nyhetsprogram tolkas för döva, är det Jean Dujardin som står för gestikulerandet - och jösses, vad han viftar och grimaserar. De två regissörerna Gaspar Noé och Jan Kounen finns också med någonstans, men jag kände inte igen dem.

Men jag tycker nog inte att Dupontels film är helgjuten. Ett flertal långa scener utspelar sig inomhus, där rollfigurerna bara sitter i ett rum och pratar. Förvisso är dialogen ofta rolig, men det känns som att filmen stannar upp, och lite som ett stilbrott jämfört med andra visuellt kreativa och lekfulla scener. Därför sänker jag betyget ett snäpp.

... Men detta hindrar inte KÄRLEK OCH BROTT från att vara en av årets roligare komedier.








(Biopremiär 5/12)