"För värdefulla insatser"

I förmiddags delades Malmö Stads kulturstipendier ut i rådhuset, och jag var självklart där -- inte bara för att se mottagarna få diplom och blommor, utan även för att två av huvudpersonerna, de viktigaste, är vänner till mig.
Förutom de tio stipendierna för konstnärlig utveckling, utvalda av kommunen, delas det även ut två stipendier för värdefulla insatser (i Malmö); här har kandidaterna nominerats av malmöborna.

Den gamle hästkarlen Jan Hemmel

Den första mottag-
aren är min gode vän Jan Hemmel, främst känd som tele-
visions-
man. I den lilla foldern med presenta-
tioner kallas han TV-pionjär och regissör, mångårig producent, programledare och kulturjournalist på SVT (1962-2000).
Själv lärde jag känna Jan bara häromåret då jag hade honom till bordet på en lunch, och jag av någon anledning nämnde att jag skrivit en lång artikel på engelska om den svenska skräckfilmens historia och att jag i den nämner SKÅNSKA MORD-episoden HURVAMORDEN. Som bekant är det ju Jan som regisserat denna klassiska TV-film, och det bar sig inte bättre - eller sämre - än att vi blev vänner.
Jan är inte bara fantastiskt kunnig och trevlig, han är även jävligt rolig!

Fredrik Gertten håller på MFF och känner Joakim Thåström

Den andra pristag-
aren är den allestädes närvar-
ande Fredrik Gertten, en herre jag skrivit om åtskilliga gånger här på TOPPRAFFEL!. Killen far som en skottspole världen över och vinner priser och jag undrar om han har någon koll på hur många han håvat in för BANANAS!* och andra produktioner. Det måste vara dussintals.
Just nu håller han på att förbereda en ny film som förhoppningsvis blir klar om ett halvår. Den här gången handlar det om den sanslösa cirkusen kring BANANAS!*. Av någon anledning känner jag att den film nästan kan bli mer intressant än bananfilmen...
När Fredrik är hemma i Malmö brukar han häcka på Möllan, så gå fram och gratulera pågen om du ser honom!
De tio övriga stipendiaterna är Kerstin Übelacker, film, Kolbjörn Guwallius, foto, Karl Magnus Nilsson, konst, Ella Tillema, konst, Disa Holgersson, konst, David Hornwall, musik, Elin Hörberg, musik, Rebecka Lassbo, musik, Jens Peter Karlsson, teater, och Karolina Bång, serier.
Som gammal seriefantast och ledamot av Svenska Serieakademin tycker jag förstås att det är kul att serier numera finns med som en naturlig del av kulturfloran. Synd bara att stipendiet inte går till en serieskapare som verkligen förtjänar att premieras. Jag var på en vernissage med bilder av Bång häromåret, och jag upplevde det som så fientligt och obegåvat att jag var tvungen att gå. Tyvärr är många seriekritiker och kulturskribenter idag fullkomligt förblindade av politik - vilket även gäller för serieskaparna.

Ett slags årskrönika

I vanlig ordning håller alla tidningar och en massa Internetsajter på att summera året som gått. Jag borde kanske försöka mig på att göra detsamma, så här ett par timmar innan jag traskar iväg för att fira in det nya året. Eller dricka gravöl för det gamla. Vad det nu är man gör.
Ett problem med att summera året som gått, är att - jösses, det är ju så mycket jag fullkomligt glömt bort. Verkligen. Jag minns ju nästan ingenting, känns det som.
Jag upplever det som att jag skrivit mer än någonsin i min karriär. Jag har ju liksom bara suttit här och sprutat ut texter medan världen stått i brand. Men så har också TOPPRAFFEL! skördat vissa framgångar på kuppen.
Alla tidningar tar upp askmolnet. Ja, just det. Det hade jag förträngt helt. Kanske för att jag inte drabbades. Kanske för att jag trodde att det problemet hörde till 2009 - åren har börjat flyta ihop för mig.
Kronprinsessans bröllop hade jag också helt glömt bort. Jag följde det inte på TV. Däremot följde jag förstås med spänning debatten om boken om kungen. Jag förstår inte riktigt varför så många blev så upprörda. Vaddå, det var ju inga nyheter - och trodde någon att det inte går till så i de kungliga kretsarna? Och vad hade journalisterna förväntat sig att kungen skulle säga när han dök upp på pressträffen under hjortjakten och sa att han nu skulle vända blad. "Sorry, folket, det var dumt gjort av mig. Ajabaja mig."?
Här måste jag skjuta in att vi vi under nästa år kommer att införa kaffeflickor här på TOPPRAFFEL!-redaktionen. I vanlig ordning ska "vi" utläsas som "jag".
Fast känner jag mig själv rätt, lär kaffeflickan bli en glad, rund tant som kommer fram och frågar om jag vill ha en påtår till budapeststubben.
Det var en farlig massa snack om Wikileaks och Julian Assange. Jag vet inte. Jag har inga större åsikter där. När det gäller nätet och datorer, tycker jag att ett annat namn bör hängas ut: Steve Jobs. Jag tycker att det är en rejäl skandal att Apple sitter och censurerar nätpublikationer efter deras av allt att döma viktorianska riktlinjer. Och om svenska utgivare följer dessa regler, är det en än värre skandal. Det är ju för fan inte klokt.
Sedan har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på vad man ska ha dessa läsplattor till, mer än läsa e-böcker med. Och jag föredrar ju väldoftande böcker tryckta på papper.
Vad minns jag mer från året?
Årets största händelse var utan tvekan att jag äntligen fick intervjua Dolph Lundgren. Förvisso bara på telefon, men ändå. Och eftersom Dolphan tyckte att vi  borde träffas och sitta ner för ett längre snack, kan det nog bli en fortsättning.
En annan av årets största händelser var förstås att samme Dolph ledde Melodifestivalen. Nu tittade jag bara på avsnitten med Dolph, och sketcherna var mer märkliga än bra, men ändå - Dolph Lundgren ledde Melodofestivalen!
(I dagens Skånska Dagbladet finns förresten en TT-notis i vilken Dolph säger att han ångrar många av de filmer han medverkat i, att han gjort dem bara för pengarna. Han säger att de kan ha skadat hans karriär och att det är en sak om han är bra i en dålig film, men illa om han också är dålig i en dålig film. Men han är även rätt positiv till sin situation, eftersom han har haft jobb oavbrutet)
Malmö har ju varit ... konstigt under året. Hela stan spårade ur mer än vanligt, men sina våldsamma gänguppgörelser och liknande. Och så dök den där nye Lasermannen upp och sköt på folk och försatte stan i skräck och försämrade Malmös rykte ute i världen.
Jag är ingen större anhängare av Malmöfestivalen, men i år var den lite väl svajig. Bokstavligt talat. Man fick för sig att bygga två scener nere på Posthusplatsen vid hamnen. Där var det blåsigt, må ni tro. Så pass illa att flera konserter fick ställas in.
Och så invigdes den "nya" centralen. Det borde de kanske väntat med. För stället är bara halvfärdigt, om ens det. Visst har den nya glashallen tillkommit, men de två tidigare hallarna står nu i princip tomma, vilket ger ett fånigt och illa genomtänkt intryck. Där ska det slå upp butiker och restauranger vad det lider, men det dröjer.
Och inte blev det bättre av tågkaoset denna vinter. Det verkar knappt gå några tåg från Malmö, och jag blir ofta stoppad på stan av strandade turister och affärsmän som undrar vart de ska ta vägen mitt i natten i väntan på eventuell transport nästa morgon.
Hände det något annat?
Tja, jag lyckades förse mig med en imponerande solbränna i somras.
Jag gjorde min debut som skådespelare - som polisen Wennerberg i skräckfilmen MARA. En film som fortfarande inte är färdigklippt.
Jag informerades om att TOPPRAFFEL! kandiderade till Stora KulturbloggPriset, dock utan att bli en av de fem nomerade. Men det var ju oväntat.
Jag recenserade 191 biopremiärer.
Jag och en vän blev utslängda från ett galleri eftersom vi bara var där för att titta på konsten och inte köpa skiten. Därför uppmanar jag till bojkott och smutskastning av Galleri MIVA i Västra Hamnen!
Chefen och och redaktören på Xomba.com började ge mig något slags star treatment, vilket är kul - nu börjar jag få fans runt om i världen. Även om horder av ungar ville döda mig efter att jag varit negativ till årets Harry Potter-film.
Hmm. Just det. Återigen var det väldigt många kändisar som dog. Personligen sörjer jag Jean Rollin mest. Och så utbröt Den Stora Porrdöden - flera legendariska porrstjärnor gick och dog.
Jag gjorde ett försök att bli matbloggare, men det går lite trögt. Nej, jag har inte lagt ner TOPPGAFFEL!, men jag får nog ta och äta på några andra ställen än jag vanligen gör. Den restaurang jag besökt oftast är utmärkta SMAK.
Jag skrev ett kapitel i den oerhört trevliga boken som firar Fantomentidningens första 60 år i Sverige.
Jan Hemmel kom ut med sin bok "Skånska mord" och höll ett intimt litet releaseparty i slottets kyliga fängelsehåla. Jag åt gammalt bröd där. "Åt du av det?" utbrast förläggaren. "Det var ju ett skämt!"
Även Åke Cato hade releaseparty för sina memoarer. Där hamanade jag intill Berra och herr Storch från SÄLLSKAPSRESAN.
Och, tja, detta summerar väl mitt 2010.

Konst: Little Theatre of Gestures (Kummel med Hemmel)

I fredags invigdes en ny utställning på Malmö Konsthall; Little Theatre of Gestures, och jag bevistade pressvisningen dagen innan och fick en guidad rundtur. "Utställningen Little Theatre of Gestures handlar om förändringar. Små förändringar. De förändringar vi gör med oss själva eller i vår omgivning. Utställningen försöker utforska och studera det sätt på vilket vi visar upp dessa förändringar, det teatrala i objekt och kroppar, på scen och i vardagslivet." Så står det i programförklaringen, vilket inte sa mig någonting alls när jag läste pressutskicket. Efter att ha sett utställningen kan jag inte säga att jag blivit så mycket klokare. I samarbete med Basels konstmuseum ställs verk av nio konstnärer ut - och det hela är väldigt splittrat. Så pass splittrat att jag oftast mest stod och tänkte "Jaha?". Vad som är lite roligt, är en man som när han som ung såg en John Wayne-film blev så besatt av vilda västern, att han åkte dit för att leva som cowboy, vilket han misslyckades med. Han tröttnade efter en månad, och gjorde en rad bilder som på en och samma gång visar upp drömmen och misslyckandet. Videokonst är något jag inte begriper mig på. Vad är det för skillnad på en vanlig, pretentiös kortfilm och videokonst? Tja, om filmen visas i en monitor på en konsthall är det tydligen videokonst. Här fanns flera exempel på detta. En irländsk konstnär hade tagit en artikel ur Playboy från 1960-talet, då tidningen var förbjuden på Irland. Texten är en diskussion mellan några människor; de pratar om sexuella böjelser. Konstnären har placerat några skådespelare i en kåk på Irland och låtit dem spela upp dialogen från Playboy. En rätt kul idé, dock förpackad och presenterad på ett irriterande prettosätt. En tysk kvinna gör konst av vardagsföremål. Två strykjärn som fungerar som brödröst. En kläpp från en kyrkklocka stående mot en vägg. En gummibåt som pumpas upp med hjälp av ett pianodragspel är riktigt kul, medan ett verk som enbart består av en pocketdeckare med en ihjälslagen mygga på (!) förtjänar utvisning. En japan hade slängt ut något slags mattor (eller var det isolering?) i en hög på golvet. Japanen själv pratade om sitt verk, men jag hörde absolut ingenting. En tysk kvinna hade satt ihop en avdelning om Selma Lagerlöf och dennas korrespondens med en av sina kvinnliga brevvänner. Tyskan pratade om det här på ett sätt som gjorde det hela tråkigt och ointressant. En mexikan tillverkade på 1940- och 50-talen visitkort med olika yrkestitlar och lät sedan fotografera sig själv i dessa yrkesroller, vilket är rätt kul. En vägg består av tavlor som aldrig blir färdiga, konstnären avslutar aldrig sina verk, utan bara fortsätter att måla. Flera saker på utställningen är säkert roligare än de framstod som, då hela inramningen andas konstlat allvar. Det hade varit roligare om konstnärerna var mer tjoflöjt och inte pratade om sina grejor som gällde det liv och död. På presslunchen som följde på visningen serverades kummel och jag hade den trevlige Jan Hemmel (regissör till HURVAMORDEN!) till bordet.