Blu-ray: Death Weekend

DEATH WEEKEND (Studio S Entertainment)

"Hallå där, min bäste herre, har du inte redan recenserat den här filmen?" utbrister kanske en del av er så att butterkakesmulorna sprutar ur munnen.

Jo, det har jag. Jag skrev om DEATH WEEKEND när den släpptes på DVD för fem år sedan. Den gången klagade jag på den usla bildkvalitén. Inte nog med att bilden var dålig, den var beskuren till formatet 4:3 - det fattades alltså rejält med information i bildkanterna. Varför den släpptes i det formatet kan man ju undra.

Nu har den släppts på Blu-ray, och jag tänkte att jag kan ge filmen en mer rättvis bedömning. Det är ju trots allt så, att om en filmkopia ser för jävlig ut, dras helhetsintrycket ner en hel del.

... Men där sket jag mig på tummen. Jag blev minst sagt gruvligt besviken på denna Blu-ray.

Förvisso visas filmen nu i widescreen, vi får alltså se hela bilden. Och det är ju bra. Men: bildkvalitén är precis lika usel som förra gången! Jag har inte plockat fram DVD:n och jämfört, men det verkar som om det är exakt samma filmkopia som förra gången - men i widescreen. Färgerna är blekta, ibland är bilden utfrätt, flammig, och färgerna skiftar nyans och blinkar. 

Poängen med Blu-ray är förstås att bilden ska vara bättre än på en DVD-utgåva. Man förväntar sig även att utgivaren använder sig av betydligt bättre kopior, gärna restaurerade. DEATH WEEKEND på Blu-ray är förvisso oklippt, men det känns som att sitta och titta på en sliten Super-8-kopia. Jag förstår inte varför man släpper filmen på Blu-ray om det inte går att uppbringa en ordentlig kopia.

Extramaterialet på Blu-ray:en är detsamma som på DVD:n, och det är alldeles utmärkt. Jag beskriver det mer ingående i min recension från 2017. I den skriver jag även vad jag tycker om själva filmen, och där har mina åsikter inte förändrats.

Jag tycker fortfarande att uppståndelsen kring den här filmen i Sverige var märklig. Jag förstår inte de som hävdade att detta är en konstnärligt framstående film. De måste ha drivit med oss - eller så hade de inte sett speciellt många exploitationfilmer.

... För DEATH WEEKEND må vara lite bättre än många liknande rape and revenge-filmer, men den är trots allt bara en exploitationfilm i mängden, och inte så mycket annat.

DVD/Blu-ray/VOD: Death Weekend

DEATH WEEKEND (Studio S Entertainment)

Den svenska debatten om William Fruets exploitationfilm DEATH WEEKEND från 1976 är något som får cineaster och kultfilmsentusiaster i USA; ja, utanför Sverige, att klia sig i huvudet. Inte för att filmen totalförbjöds sju gånger - det mesta i genren förbjöds eller censurklipptes på den tiden - utan för att filmen ledde till en livlig debatt, och för att några censurmotståndare hävdade att det både var en kvalitetsfilm och en antivåldsfilm. Om någon i utlandet faktiskt kommer ihåg denna film, undrar de mest vad som var så speciellt uppseendeväckande med den.

När debatten i svensk media var som störst på 80-talet hyrde jag filmen. Trots att filmen alltså var totalförbjuden för biovisning, fanns den att hyra oklippt på video. På 80-talet verkar den dessutom ha släppts två gånger med samma omslag; dels av Skånes Videofilm i Landskrona, dels av Sweden Movie i Stockholm. Omslaget var ohyggligt fult och amatörmässigt. Jag tror att jag hyrde den på Hvilans Video, men det kan ha varit på Vlado Video. När jag såg filmen första gången förväntade jag mig något i hästväg - men när eftertexterna rullade tänkte jag mest "Var det här allt?".

Senare, i början av 90-talet, köpte jag ett gammalt exemplar av den oklippta hyrvideon med det fula omslaget. Jag har inte sett om den sedan dess. 1990, tror jag att det var, släpptes den på nytt, denna gång av Nordisk Film - och den här gången var det en version som godkänts av Statens Biografbyrå. Sju minuter hade saxats. Jag minns att nyutgåvan fanns på No. One Video i Landskrona - butiken som sedan blev Broadway, som blev Videomix, som blev Hemmakväll. Hemmakvällkedjans ägare startade karriären med No. One Video. Hur som helst - jag såg filmen på hyllan, men jag hyrde den inte. Varför skulle jag betala pengar för att se en hårt nerklippt film?

Hyrvideon från 1980-talet.

Nu finns DEATH WEEKEND ute på DVD i oklippt skick. Om jag förstått det hela rätt, är detta den enda DVD-utgåvan i världen av filmen. Så - vad är det då man får om man köper filmen?

DEATH WEEKEND är en kanadensisk film, producerad av Ivan Reitman, som började sin karriär med att producera filmer som SHIVERS, RABID och ILSA - TIGRESS OF SIBERIA, innan han slog igenom stort med GHOSTBUSTERS, DAGISSNUTEN, och liknande maintreamfilmer, vilka han även regisserade.

Regissören William Fruet stod även för manuset till DEATH WEEKEND, vilket är kraftigt inspirerat av Sam Peckinpahs STRAW DOGS och framför allt Wes Cravens LAST HOUSE ON THE LEFT. Faktum är att DEATH WEEKEND släpptes som THE HOUSE BY THE LAKE i USA. Jag hade en kompis som jobbade på Din Video i Partille; de där som sålde köpkassetter i pappfodral. När de skulle lägga ner fick jag en lista på alla titlarna de släppt - och på listan fanns THE HOUSE BY THE LAKE, med det handskrivna tillägget "(= Death Weekend. Rätt kass.)". Jag har dock aldrig sett ett fysiskt exemplar, eller ens fått bevis på att Din Video faktiskt släppte filmen under denna titel.

Hyrvideon från 1990-talet.

Brenda Vaccaro från MIDNIGHT COWBOY spelar fotomodellen Diane, som tillsammans med den slajmige tandläkaren Harry (Chuck Shamata) är på väg till den senares lyxvilla på landet. Harry har utlovat fest med några vänner, men det är bluff och båg - Harry vill bara ha sex med Diane och ta nakenbilder på henne.

När de kommer körande i Harrys Corvette, dyker det upp en annan bil. I denna sitter fyra tosiga ligister; Don Stroud spelar gängets ledare Lep. Diane kör Corvetten och tävlar med ligisterna, som under biljakten kör av vägen och ner i en å. De blir skitförbannnade och vill hämnas.

Vistelsen i lyxvillan börjar lite avigt, när Diane undrar varför de utlovade gästerna aldrig dyker upp. Några som dock dyker upp är ligistgänget. De slår sönder inredningen, Lep våldtar Diane, och Diane ger igen på de mest skoningslösa sätt. Som i så många andra, liknande filmer blir det moraliskt tvivelaktigt när det verkar som om Diane faktiskt gillade att bli våldtagen trots allt, och fantiserar om Leps kyssar, medan smäktande musik spelas på ljudspåret.

Home Invasion kallas genren - ibland även Terrorfilm. Det här är även en Rape & Revenge-film. Det finns åtskilliga liknande filmer i genren, främst amerikanska, men även italienska. Några är bättre och mer effektiva än DEATH WEEKEND, några är sämre. DEATH WEEKEND är till viss del mer välspelad än övriga filmer i genren - vilket beror på Vaccaro, Shamata och Stroud, men de övriga ligisterna spelar över så att det blir komiskt; de framstår som utvecklingsstörda pajasar. DEATH WEEKEND är även mindre våldsam och blodig än konkurrenterna.

Tyvärr är kopian Studio S nu släppt i risigaste laget. Den är i det gamla Full screen-formatet, det vill säga, bilden är kapad till 4x3. Själva bildkvalitén är också vissen; oskarp och med märkliga färger, och ofta hackar bilden när folk rör på sig. Det känns som att titta på en lågupplöst YouTube-video, streamad till TV:n. Originaltrailern, som ligger på DVD:n, visas dock i rätt format. Om det finns en bättre kopia någonstans, 35mm-rullar, kanske till och med originalnegativen, vet jag inte, men det är förstås inget svenska Studio S har råd att ta tag i för restaurering.

Bortsett från bildkvalitén tycker jag att DEATH WEEKEND är en rätt okej film. Det är en hyfsad film i sin genre. Uppståndelsen i Sverige är svår att förstå.

Men! Extramaterialet på DVD:n är väldigt intressant. I en nygjord dokumentär på tjugo minuter pratar Ronny Svensson, Studio S-bossen SEO, Jan Guillou och Gunnel Arrbäck; tidigare direktör på Statens Biografbyrå, om DEATH WEEKEND. Jan Guillou citeras på den gamla hyrvideons baksida, han tillhörde de som försvarade filmen och tyckte att det var skamligt att den totalförbjudits. Jag har alltid trott att Jan Guillou, Per Ahlmark och andra som försvarat filmen skojat - i GT kallade Olle Grönstedt filmen för "konstnärligt högstående". Kom igen, de kan väl inte mena allvar?

På DVD:n ligger också två radioindlag från SR:s Kulturkvarten, först ger Sydsvenskans Jan Aghed sin syn på DEATH WEEKEND och ifrågasätter Jan Guillous påståenden om att det handlar om "politisk censur", därefter får Guillou kontra. Jag får väl säga att jag aldrig trodde att jag skulle hålla med Aghed, men i det här fallet gör jag det.

Politisk censur? Guillou hävdar att filmen förbjudits därför att den handlar om en stark kvinna som slår tillbaka och dödar alla busarna, inte för att den är speciellt våldsam. Visst tycker jag, som Guillou, att censur är något förkastligt som inte hör hemma i ett modernt, västerländskt samhälle, men Guillous resonemang är fullkomligt vansinnigt. Som jag skrev ovan, så förbjöds eller klipptes nästan allt i denna genre, oavsett om det var män eller kvinnor som slog tillbaka på våldsamma sätt. Här kan man skjuta in att den version av Clint Eastwoods flera gånger förbjudna SUDDEN IMPACT som slutligen godkändes, hade fått slutet ändrat - scenen på slutet där Dirty Harry låter Sondra Lockes hämnare slippa undan kapades, så att det framstår som att hon åker dit. Men! Det var inte Biografbyrån som stod för detta "politiska" klipp. Warner hade hyrt in en frilansande censor som såg till att klippa bort alldeles för mycket för att filmen säkert skulle kunna godkännas. När jag en gång pratade med Gunnel Arrbäck underströk hon att Biografbyrån aldrig skulle göra ett sådant klipp; ändra i handlingen av politiska skäl.

Jan Agheds bild av DEATH WEEKEND är mer rättvis. Det är en billig exploitationfilm. Han nämner även en rad andra filmer med samma hämndmotiv vilka godkänts för visning, för att motbevisa Jan Guillous stolliga teori.

På DVD:n ligger även ett inslag från Aktuellt 1987, vilket jag faktiskt kommer ihåg. Här får vi se GeBe Films Bernt Elmquist åter lämna in filmen för granskning, följt av ett försvarstal av Olle Grönstedt. Dagen efter inslaget visats skrattade min klasskompis Robban när vi pratade om det, och han beskrev hur det suttit en gubbe i TV och babblat om kvalitetsfilm, följt av klipp ur DEATH WEEKEND där Don Stroud sparkar på en av sina kompisar. Det kan ha varit efter detta TV-inslag jag gick iväg och hyrde filmen.

DVD:n avrundas med en trailer, radioreklam, ett bildgalleri, och ett stort antal trailers för skräckfilmer från 1970- och 80-talen, alla släppta av Studio S Entertainment. En av dessa är MOTORSÅGSMASSAKERN, vilken jag tycker är betydligt mer konstnärligt framstående än DEATH WEEKEND.

Visst är det kul att DEATH WEEKEND nu släppts, men det är mest en film för inbitna fans av genren - och det är lite synd att bildkvalitén inte är bättre. Det vore intressant att se hur den skulle te sig i originalformat; 16x9, och med skarp bild och klara färger. Då hade kanske den eventuella konstnärligheten framträtt bättre?

Bio: Hamilton 2: Men inte om det gäller din dotter

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

HAMILTON 2: MEN INTE OM DET GÄLLER DIN DOTTER (en hopplös titel ingen kommer ihåg, det blir oftare INTE UTAN MIN DOTTER) fick sin premiär som öppningsfilm på Malmö Filmdagar. Det var jävligt modigt att visa den direkt innan THE BOURNE LEGACY. Det hade varit ännu modigare att visa den direkt efter Bournefilmen. Nu tyckte jag förvisso inte att THE BOURNE LEGACY var särskilt bra, men den ställer den här svenska B-filmen i ännu sämre dager.

Första gången vi fick se Mikael Persbrandt som Jan Guillous agent Carl Hamilton var i vintras i danskan Katrine Windfelds HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE. Succé på bio, men det var ingen bra film. Tafflig och amatörmässig, men med en del hyfsat bra actionscener.

Efter att ha sett HAMILTON 2 framstår Windfelds första film som en milstolpe bland svenska spänningsfilmer. Den här gången står Tobias Falk; en kille som mest jobbat med datorspel, för regin, och herregud - det här är ju en riktig praktkalkon. HAMILTON 2 är fantastiskt dålig på de flesta sätt. Filmen borde nästan klassificeras som komedi. Eller som väldigt lång reklamfilm - produktplaceringarna är inte nådiga.

Låt mig ta det positiva först: handlingen. Denna är föredömligt enkel. Muslimska separatister dyker upp i Sverige för att ta kål på någon snubbe eller vad det nu var, men Hamilton och några SÄPO-agenter dyker upp. SÄPO-chefen Eva Tanguy (Frida Hallgren) skjuter ihjäl en av bovarna. Därmed har tidigare neutrala Sverige tagit ställning i kriget mot terrorismen, och Tanguy måste straffas. Slemma typer med stora skägg kidnappar Tanguys dotter Nathalie (Nadja Christiansson) och för henne till ett ökenland. Sicken otur för muslimerna att Nathalie är Carl Hamiltons guddotter! Hamilton beslutar sig för att hämta tillbaka ungen och sätter ihop ett team bestående av Eva Tanguys ex-make Pierre (Reuben Sallmander) med förflutet i främlingslegionen, den sammanbitna Mouna Al Fathar (Saba Mubarak), och ytterligare en kille, en ganska anonym sådan, vilket är bra att ha till hands om någon av hjältarna måste dödas av skurkarna. De åker till Jordanien, där filmen är inspelad, och pangar folk, Hamilton tillfångatas och torteras som Rambo, kommer undan, och pangar ytterligare lite folk.

Hamilton gör en hypnotisk gest

(Han övar kanske inför HYPNOTISÖREN)

HAMILTON 2 är ibland hejdlöst rolig. Mikael Persbrandt agerar inte i den här filmen. Han poserar. Han går hela tiden omkring och strajkar poser och ser ut som om han modellar för Elloskatalogen. Rak rygg, titta lätt till vänster eller höger, armarna längs sidorna. Eftersom Hamilton är en rätt osympatisk typ, framstår han som ännu mer osympatisk.

Actionscenerna är häpnadsväckande usla. Här har man dragit "Bournetricket" till sin spets. Man ser överhuvudtaget inte vad som händer. Under slagsmålen står kombattanterna ofta med ryggen mot kameran! Det enda man ser i bild är en rygg och ett par armar som viftar - filmat med epileptisk kamera. Och det bjuds på en hel del slagsmål i den här filmen. Så fort det är två män i bild samtidigt, blir det fajting. Trör du på min hatt?! Smock! Okej, nä, inte riktigt. Men nästan.

Eva Taguy gör en hypnotisk gest

Reuben Sallmander är festlig som Pierre. Han går omkring och imiterar Armand Assante och tänder oavbrutet nya cigg. Även när de är på uppdrag och ska gömma sig i mörkret insisterar Pierre på att kedjeröka. Frida Hallgren ger intryck av att vara en mellanstadiefrökan bosatt i en 80-talsvilla i Härslöv snarare än chef för SÄPO. Till de amerikanska och brittiska rollerna har man anlitat lagom taffliga aktörer, killen som spelar den amerikanske skurken är riktigt usel - hittade de honom på blocket?

Filmen innehåller en scen där hjältarna sitter ombord på en helikopter och smetar kamouflagefärg i ansiktet - men de lyssnar inte på "Long Tall Sally". Redan efter fem minuter började jag och min kompis i fåtöljen bredvid min att räkna alla produktplaceringar. Windows! Aftonbladet! Taxi Kurir! Det är skyltar och logotyper överallt, hela tiden.

THE EXPENDABLES 3: THE UNDESIRABLE

Filmfotot är dåligt, det är sämre än förra gången. Allting ser digitalt ut, man verkar ha glömt bort att korrigera filmen i efterhand, och precis som alltid är fallet numera, är alla flygbilder gryniga. Musiken är den gamla vanliga, anonyma ljudmassan som aldrig förstärker scenerna. Den känns bara oinspirerad.

Jag vet inte vad HAMILTON 2 hade för budget. Den var säkert dyr med svenska mått mätt, men det handlar om normal, amerikansk B-filmsbudget, fast det hela är sämre utfört än en amerikansk standard-actionfilm gjord direkt för DVD-marknaden.

Jag läser i dagens tidning att man inte börjat spela in den tredje Hamiltonfilmen än, manuset är inte ens klart. Men premiärdatum är satt till nästa sommar. Persbrandt tänker efter den lämna över rollen som Hamilton till någon annan.

Precis som förra gången gissar jag att HAMILTON 2 kommer att gå bra på bio och ännu bättre på DVD. Men om man verkligen tycker att det här är bra borde man skämmas.

Det här är inget annat än en kalkonfilm!

 

(Biopremiär 7/9)

Bio: Hamilton: I nationens intresse

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Eftersom det aldrig skulle falla mig in att läsa en bok av Jan Guillou, har jag förstås inte läst romansviten om hemlige agenten Carl Hamilton (däremot har jag läst agentböcker av Hamilton - Donald Hamilton. Och av Ludlum och Fleming och gänget, och en fruktansvärd massa Nick Carter). Men jag har sett filmerna - eventuellt med undantag för DEN DEMOKRATISKE TERRORISTEN, som jag aldrig såg på bio och inte minns om jag sett senare.

TÄCKNAMN COQ ROUGE tyckte jag var sådär; lite grå och vissen - och Stellan Skarsgård är inte mycket till actionhjälte. Visst fnissade vi alla åt hans kullerbytta. Däremot minns jag att jag tyckte att TV-serien FIENDENS FIENDE var riktigt spännande och engagerande. Jag såg den inte när den sändes på TV, eftersom jag inte hade TV4 då, men jag gick ner till Videomix lite längre ner på gatan och hyrde kassetterna. Minns att jag en kväll gick dit två gånger för att hyra ytterligare en del. Fast självklart var Peter Haber inte mycket till actionhjälte.

I VENDETTA tog Stefan Sauk över och inte helt oväntat gjorde han en riktigt osympatisk, rälig Hamilton, som såg ut att vara galen. Det vi minns mest från den här filmen (som var en nerklippt TV-serie) är stuntmannen som väldigt tydligt bär hjälm en ett bilstunt. Och vad gäller HAMILTON med Peter Stormare väldigt lik Ingmar Bergman i huvudrollen, minns vi förstås främst Mark Hamill som bov och all festlig och odiskret produktplacering. Parodin i Svenska MAD är mer minnesvärd.

Tösabiten som Hamilton tar av daga. Sicken en!

Nu har Mikael Persbrandt tagit över och skriverierna har varit oändliga. Bortsett från hans struliga privatliv och knarkdomar, har man rapporterat om hur han tränat med Navy SEALS och haft sig. Visst har förberedelserna gett resultat. Persbrandt är den bästa Hamilton hittills, han ser ut att vara kapabel att göra det han gör, och hans iskalla blå ögon skänker rollfiguren kyla.

... Men annars är det här inget att skriva hem om. Den danska regissören Katrine Windfeld har tidigare mest jobbat med TV, bland annat har hon gjort ett par avsvitt av WALLANDER - och HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är trots allt den första filmen av tre och avsedd för TV. Här i Sverige har vi ju traditionen att biovisa pilotavsnitt.

Den här gången är den svenska vapen som är på vift. Gustaf Hammarsten spelar en kille som jobbar som GPS-expert hos vapentillverkaren Nordfors, och han ser till att bli fångas av terrorister i Somalia; han har blivit snodd av ett gäng busar Hamilton träffat på redan i början av filmen. Medan GPS-killen råkar illa ut, håller Hamilton på att vänslas med en sjuksköterska hemma i Stockholm. Han vill lägga pickan på hyllan och stadga sig, men det bär sig inte bättre än att han råkar skära halsen av henne med en fruktkniv! Hon dör och Hamilton röjer undan spåren. Liv Mjönes spelar en alldaglig och gravid polis som försöker lösa fallet med den mördade sjuksköterskan, men Hamilton har skickats iväg för att rädda GPS-killen, vilket han ska göra tillsammans med en slagkraftig donna. Och medan agenterna är nere i varma länder och slåss och skjuter och spränger, går Sveriges statsminister Pernilla August omkring och är brydd tillsammans med politikerna Dan Ekborg och David Dencik. Och på ett kontor i Dallas sitter onda amerikanska företagsledare och ... är onda.

Hamiltons medhjälpare. Hon är vred.

Låt mig ta det som är bra först: actionscenerna. För första gången har man faktiskt lyckats få till det när det gäller action. Filmskaparna är kraftigt inspirerade av Jason Bourne och senaste inkarnationen av James Bond, så det är snabba klipp, hårt och brutalt - fast man kör förstås med "Bournetricket", som det kallas: när man klipper så att det inte syns att kombattanterna egentligen inte kan slåss. Blodigt är det också, man har inte sparat på squibs när folk blir skjutna, och antalet skott i huvuden är många. Blodet sprutar hejvilt. Extra plus för att filmen hör och häpna avslutas med ett frejdigt COMMANDO-slagsmål mellan Hamilton och skurkledaren.

Denne skurk spelas av Jason Flemyng, en väldigt välrenommerad herre vi känner igen från oändligt många filmer, till exempel LOCK, STACK AND TWO SMOKING BARRELS, SNATCH, FROM HELL, TRANSPORTER 2, STARDUST, MIRRORS, KICK-ASS, CLASH OF THE TITANS, THE SOCIAL NETWORK, X-MEN: FIRST CLASS ... Fast övriga engelskspråkiga aktörer är inget vidare. Här måste jag skjuta in att Persbrandts engelska svajar. Hans försöker låta tuff, men liksom så många svenskar norr om Hallandsåsen uttalar han till expempel "go" som "goo". Väldigt märkligt.

Den här pressbilden innehåller en fet spoiler, så jag fick allt ta och maskera lite!

Bra action och många bra svenska skådisar. Men resten är allt annat än bra. Windfeld har koncentrerat sig på actionscenerna (rättare sagt, hennes fightco-ordinator och stuntkillar har gjort ett bra jobb), men så fort det inte är action, det vill säga större delen av filmen, blir det trist. En massa tradigt pratande, allting väldigt oinspirerat iscensatt.

Tekniskt sett har filmen osannolika brister. Emellanåt undrade jag vaffan det var jag tittade på. För det mesta är det digitala fotot platt och tråkigt. Men. Vissa scener, främst flygbilder, håller extremt dålig bildkvalitet; de ser ut att vara filmade med mobilkamera. Det ser för jävligt ut. Eftertexterna är de suddigaste jag sett, och det berodde inte på att projektorn var felinställd. Ofta ser HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE ut som en amatörfilm.

inte blir det bättre av den typiska, svenska filmmusiken - oinspirerade, saggiga stråkar i jämntjocka lager. Det saknas ordentliga teman och musiken förstärker inte filmens händelser. Det är precis som om filmskaparna aldrig sett en amerikansk actionfilm, som om de inte vet hur man gör och vad för musik som ska användas.

Det där kontoret i Dallas väcker munterhet. Träpaneler på väggarna, drinkbord. Det ser ut att vara inspirerat av TV-serien DALLAS, vilket det säkert också är.

HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är inte lika tradig som alla dessa BECK- och WALLANDER-filmer, men det går ju inte att påstå att det här är bra. Dock lär den svensa biopubliken strunta i sådana petitesser och göra detta till ännu en biosuccé.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 13/1)

Mikael Persbrandt ÄR Daniel Craig

Trailern till den kommande Hamiltonfilmen visades innan HUVUDJÄGARNA. Hmm. Om jag inte räknat fel, är väl Mikael Persbrandt den femte skådisen i rollen som agent Hamilton.
De tidigare filmerna har ju varierat från att vara hyfsade, kanske även bra (vill minnas att jag tyckte om FIENDENS FIENDE), till rätt kassa (Stefan Sauk som Hamilton?!). Hur den här nya blir har jag förstås ingen aning om, för regin står danskan Kathrine Windfeld, som tidigare bara gjort TV, bland annat ett par Wallanderdfilmer - vilket ju inte lovar så gott.
Men: om hela filmen är som trailern kan det ju vara något. För det här ser ju ut som en "riktig" actionfilm. Det här måste vara den första trailern någonsin till en svensk mainstreamproduktion som lägger tonvikten på action och våld. Inte ens ARN-trailern gjorde ju det. Nog ser det ut som om de velat göra en agentfilm i samma anda som Bondfilmerna med Daniel Craig. Inklusive en svettig Persbrandt iförd linne och med bar överkropp.
Fast jag kan ju ha helt fel. Snuttarna i trailern är kanske de enda actionscenerna i hela filmen och tempat i den färdiga filmen kan vara av snigelfart. Och varför skulle de ha med traderöven Pernilla August som Sveriges statsminister?