Visar inlägg med etikett Jamie Lee Curtis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jamie Lee Curtis. Visa alla inlägg

tisdag 17 maj 2022

Bio: Everything Everywhere All at Once

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag upptäckte Michelle Yeoh redan på 1980-talet. Hon filmdebuterade 1984, och den första film jag såg med henne, var hennes fjärde film. Jag såg denna film från 1986 som IN THE LINE OF DUTY, den engelska titeln i Hongkong löd ROYAL WARRIORS, medan den på video i England hette POLICE ASSASSINS. I förtexterna till den engelskdubbade version jag såg, hette Yeoh "Michelle Khan". Förvirring uppstod när jag därefter såg filmen IN THE LINE OF DUTY 2, som i England hette POLICE ASSASSINS II. I Hongkong hette filmen YES, MADAM! och kom 1985, den var Yeohs tredje film. Ännu mer förvirring uppstod 1988, när det kom en film som i Hongkong hette IN THE LINE OF DUTY 3. Hjältinnan i denna spelades av Cynthia Khan och inte Michelle Yeoh. Alla dessa filmer är orelaterade, och det kom ytterligare en rad filmer i serien. Den fjärde, med Cynthia Khan, är bäst.

Nå: när jag såg dessa Michelle Yeoh-filmer, och omedelbart blev en fan, hade jag aldrig kunnat gissa att Yeoh drygt 35 år senare, och 60 år gammal, skulle vara det stora affischnamnet på en film som visas på Filmstaden i Sverige. Detta är ganska häpnadsväckande! Jo, hon lyckades ju med tiden göra en karriär utanför Hongkong och blev ett känt namn - men ändå. Jag träffade förresten Michelle Yeoh på en fest en gång. Mötet varade förvisso bara ett par sekunder, men dessa sekunder var svindlande!

Regissörsduon Dan Kwan och Daniel Scheinert kallar sig Daniels när de samarbetar. De gjorde för några år sedan en uppmärksammad film som hette SWISS ARMY MAN, vilken jag inte sett, eftersom den försvann från Netflix, eller var den nu streamades, innan jag hann se den, och därefter glömde jag bort den - jag har inte aktivt letat efter den. Nu har Daniels alltså gjort EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE med Michelle Yeoh i huvudrollen - en film med en hopplös titel. "Hej, jag skulle vilja köpa en biljett till Everywhere Eve ... Öh ... All at ... Äh ... Everton ... Once ... Ni visar inte Jönssonligan?"

Jag hade vissa förhoppningar på EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE. Ganska höga förväntningar. Den har fått bra kritik utomlands, bitvis lysande kritik. Några har skrivit att det är så här en film om parallella universa ska göras, men hänsyftning till Marvels multiverse-filmer. Och jag gillar alltså Michelle Yeoh.

Till min överraskning blev jag rätt besviken på den här filmen. Kanske ska jag skriva mycket besviken.

Redan när filmen rullade igång ringde en varningsklocka: det här är en film från A24. De pretentiösa genrefilmernas hemvist. Bolaget som gör filmer för konstskole-elever och 30-åringar som inte vill se vanliga, banala skräckfilmer, eftersom de föredrar djupa, intellektuella, konstnärliga skräckfilmer som ger dem något. Själv tycker jag att filmerna i de allra flesta fall är löjeväckande pretentiösa - och trista.   

EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE är något slags absurdiskisk, existentiell kung fu-komedi om meningen med livet. Michelle Yeoh spelar Evelyn Wang, en kinesisk immigrant som driver en tvättinrättning i Kalifornien. Hennes make heter Waymond, och spelas av Ke Huy Quan - det var han som var pojken Shortround i INDIANA JONES OCH DE FÖRDÖMDAS TEMPEL! Han fyller 51 i sommar. Evelyn och Waymond har en dotter, Joy (Stephanie Hsu), som är lesbisk, och Evelyn har en krävande far som heter Gong Gong. Han spelas av 93-årige James Hong, som för bara några dagar sedan fick en stjärna på Hollywood Walk of Fame.

Det är dags att deklarera, så hela familjen Wang beger sig till Skatteverket, där de konfronteras med den onda skattmasen Deirdre Beaubeirdre, som spelas av en närmast oigenkännlig Jamie Lee Curtis. Deirdre är allt annat än nöjd med de kvitton och uppgifter Wangs överlämnat. De kan komma att straffas för detta.

Plötsligt, mitt under mötet, dyker det upp en Waymond från ett parallellt universum! Han tar över Waymonds kropp och släpar in Evelyn i en städskrubb för att prata om märkliga, otroliga saker som Evelyn inte tror på. Onda människor från andra universa är på väg. Multiversum hotas av en le jävel som heter Jobu Tupaki. Dessutom får Evelyn veta att Waymond vill skilja sig från henne!

Slagsmål uppstår inne på Skatteverket, Evelyn råkar nita Deirdre, så hon får polisen efter sig. Evelyn förses med teknik så att även hon kan hoppa mellan sina olika inkarnationer i olika universa. Hon är filmstjärna i ett universum, i ett annat lever hon i ett förhållande med Deirdre, och i denna värld har de varmkorvar som fingrar (ja, faktiskt). I ett tredje universum jobbar hon på en restaurang tillsammans med en kock, som styrs av en tvättbjörn han har på huvudet. Konstigast är ett universum där Evelyn och Deirdre är stenar som ligger på en klippa, och konverserar med hjälp av filmens textremsor. Då och då utbryter kung fu-slagsmål.

EVERYTHING EVERYWHERE ALL AT ONCE varar två timmar och 19 minuter - och jag trodde aldrig att den skulle ta slut. Jag tyckte att filmen var rätt bra fram tills att Evelyn börjar hoppa mellan olika universa. En och annan scen är rätt rolig, men - det här är en fullkomligt hysterisk film. Större delen av filmen har åt helvete för snabba klipp, en del av humorn är alldeles för tramsig, på fel sätt, och filmens anslag är märkligt pretentiöst. Filmen vill säga något om livet, och Evelyns hoppande mellan olika liv ska hjälpa henne att lappa ihop förhållandet med Wang. 

Filmens slagsmål är alldeles för likartade. Inget av dem sticker ut. Det känns som om samma scener upprepas gång på gång på gång, jag upplevde filmen som extremt tjatig och högljudd, vilket ledde till att jag blev uttråkad. Jag är för gammal för det här! kände jag.

... Men jag kan förstå att en del gillar det här. Jag kan tänka mig att om Daniels hade klippt bort en halvtimme, dragit ner på tempot, och minskat antalet klipp, hade jag uppskattat filmen mer. Den hade antagligen varit lika pretentiös, men mindre tröttsam. Skådespelarinsatserna i filmen är bra, liksom filmfotot. Jamie Lee Curtis är bäst. Multiversumfilmen THE ONE från 2001 med Jet Li innehåller bättre fajter, även om den filmen inte är jättebra. Den nya Dr Strange-filmen, även den med multiversum som tema, pressvisades inte i Göteborg, så den kommer jag att se- och recensera först när den släpps på Blu-ray.

Den här filmen får mig att tänka på så kallade vanity projects. En ny regissör gör en enormt framgångsrik film, och får därför fria tyglar att göra precis vad som helst som nästa projekt - och presenterar då en svindyr soppa som floppar så att det stänker om det. Jag har sett ett par sådana filmer i Cannes - SOUTHLAND TALES är ett exempel. Daniels film floppade dock inte.

Hmm. Nu blev jag sugen på att se om några Cynthia Khan-filmer. Hon fick aldrig en internationell karriär.


 

   

 

 

 

(Biopremiär 20/5)


tisdag 22 mars 2022

Blu-ray/VOD: Roadgames

ROADGAMES (Retro Film)


Richard Franklin hette en australisk regissör som gjorde ozploitationfilmer som mjukporrfilmen FANTASM, den fruktansvärt tråkiga skräckfilmen PATRICK, och den nu Blu-ray-aktuella ROADGAMES, innan han hamnade i Hollywood, där han regisserade PSYCHO II, LINK och en del annat.

ROADGAMES är från 1981, och när den gick på bio i Sverige hette den LIFT MED DÖDEN, en titel den fick behålla på hyrvideo (och den skulle inte förväxlas med en film med Charlene Tilton som fick samma titel). Jag minns filmen från 80-talets videobutiker, men jag hyrde den aldrig. Jag hade inte sett den innan denna nya Blu-ray kom ut.

Den här filmen har en frän affisch, och två skådisar jag gillar i huvudrollerna; Stacy Keach och Jamie Lee Curtis. Handlingen är dock i tunnaste laget, jag hade förväntat mig mer - "Var det här allt?" tänkte jag när eftertexterna rullade.

Keach spelar en amerikansk lastbilschaufför i Australien. Hans enda sällskap är hans tama dingo, som kanske är en hund. Det är inte tillåtet att plocka upp liftare.

En seriemördare härjar i trakten, och Keach tror sig se mördaren och dennes skåpbil. Trots förbudet plockar Keach upp en liftare, spelad av Lee Curtis, och när de färdas över den australiska ödemarken dyker mördarens skåpbil upp flera gånger. Polisen vill inte lyssna på Keach, så han får allt ta och jaga rätt på mördaren på egen hand.

ROADGAMES känns lite grann som en blandning av LIFTAREN, DUELLEN och MAD MAX - och kanske även lite MOTORSÅGSMASSAKERN i det att det förekommer kufar på etablissemang i ödemarken. Scenerierna är ofta maffiga och det förekommer en hel del roliga och märkliga rollfigurer. Dock blir det aldrig särskilt spännande, och det saknas twister i storyn. För att det inte ska bli helt tyst under större delen av filmen, pratar Keach nästan oavbrutet med sin dingo, och detta upplevde jag som rätt irriterande. Brian Mays bitvis bombastiska filmmusik gör att det mer låter som en actionfilm än den thriller det är.

Filmen påstås vara Quentin Tarantinos favorit-ozploitationfilm, vilket känns lite märkligt. Nå - ROADGAMES är en helt okej liten film, men den är verkligen inget utöver det vanliga.


 


söndag 17 oktober 2021

Bio: Halloween Kills

Foton copyright (c) UIP

HALLOWEEN KILLS skulle haft premiär i oktober förra året, men så kom ju den där pandemin i vägen, och premiären fick flyttas fram ett helt år - det passar ju trots allt bäst att låta en film om halloween gå upp på bio när det är halloweentider. Fast å andra sidan, här i Sverige firar folk halloween precis när de vill, och själv firar jag inte alls. Inte mer än att jag ser en skräckfilm om dagen under oktober.

I min recension av 2018 års HALLOWEEN gick jag igenom hela filmserien, så det slipper jag göra den här gången. Dock är det ju rätt förvirrande med den där filmtiteln. John Carpenters ALLA HELGONS BLODIGA NATT från 1978 heter HALLOWEEN i original. Rob Zombies nyinspelning från 2007 heter HALLOWEEN. Uppföljaren från 2018 till Carpenters första film heter HALLOWEEN. Nästa år kommer en ny uppföljare till SCREAM, den femte filmen i serien. Den heter SCREAM. När man 2011 gjorde en prequel till 1982 års THE THING, döptes denna till THE THING. Vad är det med folk? Är det inte förvirrande nog att uppföljaren till RAMBO III heter RAMBO, medan det inte finns någon RAMBO 1, eftersom den heter FIRST BLOOD.

Jag tyckte att HALLOWEEN - alltså den från 2018 - var rätt bra. Den var underhållande, rätt spännande, och välregisserad av David Gordon Green. Green har även regisserat den nya HALLOWEEN KILLS.

... Men den här gången är filmen betydligt sämre. För att tala klarspråk: HALLOWEEN KILLS är en jävla röra. Som de säger i utlandet: it's all over the place.

Filmen inleds riktigt bra. De första scenerna utspelar sig i Haddonfield 1978, under seriemördaren Michael Myers ursprungliga härjning, dokumenterad i John Carpenters film. Det här är en  lovande inledning, här finns till och med en Donald Pleasence-imitatör som dr Loomis (om hans ansikte är deepfake vet jag inte). 

Därefter hoppas det till 2018, och historien tar vid där den förra filmen slutade. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) ligger på sjukhus. En massa människor träffas på en pub, några av de närvarande fajtades mot Michael Myers redan i filmen från 1978, som Marion (Nancy Stephens) och Lindsey (Kyle Richards).

Michael Myers är fortfarande lös i Haddonfield, och han går runt och slaktar folk i drivor. Han köttar folk till höger och vänster hela tiden. Tydligen är han på väg till huset där han som barn mördade sin syster, men det tar en evighet för honom att komma dit. Ett uppbåd på flera hundra människor jagar Myers, men de lyckas inte så bra med att stoppa honom. Poliserna är också usla på att stoppa Myers. Myers verkar ha utvecklat övernaturliga krafter sedan förra filmen, för den här gången bryr han sig inte när han blir knivhuggen eller skjuten. Han bara går vidare och fortsätter att döda alla som kommer i hans väg.

Jamie Lee Curtis är knappt med alls. Lite förvånande. Hon spenderar hela tiden på sjukhuset, och syns bara i ett fåtal scener; som om hon hyrts in över en helg. Istället handlar HALLOWEEN KILLS om en fruktansvärd massa människor. Hur många som helst. Det här är en stökig film - och den handlar inte om något speciellt, känns det som. Inte mer än att Michael Myers ska kunna mörda så många som möjligt på 105 minuter.

... Och sedan sluter filmen plötsligt. Tvärt. Utan något ordentligt slut. Detta beror på att fortsättningen HALLOWEEN ENDS har premiär om ett år. HALLOWEEN KILLS är alltså bara en halv film. 

Det här är en synnerligen våldsam och blodig film, den innehåller massor med splatter. Men det är lite svårt att bry sig när det inte finns en fungerande handling. Myers dödar för dödandets skull. Han går fram värre än Jason Vorhees i FREDAGEN DEN 13:E-filmerna.

HALLOWEEN KILLS har visst redan spelat in en massa pengar, och den går bättre än nya James Bond-filmen i USA. Jag undrar vad det kan bero på. Tycker publiken verkligen att det här är en bra skräckfilm? Eller är de bara svältfödda på genrefilm?

Hantverksmässigt finns det inte mycket att klaga på, filmfotot är bra, skådisarna gör väl bra ifrån sig, effekterna är bra, och John Carpenter har varit med och skrivit filmmusiken.

Tydligen ska PJ Soles och Bob Odenkirk vara med någonstans, men jag såg dem inte. Nick Castle, som spelade Michael Myers i originalfilmen, upprepar rollen - utom i inledningen, där den yngre Myers görs av Airon Armstrong.






 

(Biopremiär 15/10)


tisdag 26 november 2019

Bio: Knives Out

Foton copyright (c) Nordisk Film

Från stort, enormt påkostat rymdäventyr - till en liten pusseldeckare med ett fåtal spelplatser. Rian Johnsons förra film var STAR WARS: THE LAST JEDI, en film som av någon anledning fick många STJÄRNORNAS KRIG-fans att sparka bakut.

Rian Johnson har dock gjort sig känd för betydligt mer skruvade filmer än rymdopera-spektakel. Hans THE BROTHERS BLOOM var väl mer intressant än bra, medan LOOPER var riktigt bra - och av någon anledning är min recension av LOOPER en av mina mest lästa texter här på TOPPRAFFEL!. Den nya filmen KNIVES OUT är Rian Johnsons bästa film - utan tvekan. Det här är en fullkomligt underbar liten film, som lyckas sticka ut från mängden på flera sätt. Det är högst troligt att detta är den bästa film du kan se på bio i vinter (THE IRISHMAN, som jag ännu inte sett, kommer förvisso att göra en kort vända på bio, men eftersom det är en Netflix-film, lämnar jag den därhän).

På ett enormt gods på landet bor den ytterst framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer). Eller: Thrombey bodde där. Filmen inleds nämligen med att Thrombey hittas död i sitt arbetsrum dagens efter sitt 85-årskalas. Han ligger på soffan med halsen avskuren och fortfarande hållande kniven i handen. Var det verkligen självmord? Var det inte troligare mord?

Familjen Thrombey är minst sagt dysfunktionell - och samtliga familjemedlemmar, plus övrig personal, är förstås misstänkta. Alla hade skäl att ta livet av gubben, alla är ute efter miljonerna. Alla utom den unga Marta Cabrera (Ana de Armas), Harlans sköterska. Hon stod Harlan nära och eftersom hon var den sista som såg honom i livet, vet hon lite mer om dödsfallet.

Den som ska hjälpa polisen att lösa fallet är privatdetektiven och sydstatsgentlemannen Benoit Blanc (Daniel Craig), en excentriker med stor E. Blanc har förstås en knivskarp hjärna och ser det ingen annan ser.
KNIVES OUT har en fullkomligt fantastisk skådespelarensemble. Jamie Lee Curtis spelar Harlans dotter Linda, som är gift med den otrogne Richard (Don Johnson), och Chris Evans spelar deras bortskämda rövhål till son. Michael Shannon gör Harlans son Walt, vars son är en tonårig nazist. Harlan hade ytterligare en son som nu är död, men dennes änka, livsstilsgurun Joni (Toni Collette) är närvarande. K Callan gestaltar Harlans mor (!), en märklig kvinna som är så gammal att inget vet hur gammal hon är. Frank Oz spelar advokaten som läser upp testamentet, och vi hittar även gamle, fine M Emmet Walsh i en liten roll. Walsh är 84. Plummer fyller 90 nästa månad.

Traditionella deckare är sällsynta på bio. Jag vet inte varför. När det handlar om kriminalfilmer serveras vi thrillers, snutfilmer och actionfilmer - men whodunnits, i vilka en detektiv löser en mordgåta, får vi numera nästan aldrig. Vi fick MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN för två år sedan, men det är allt jag kan komma på i skrivande stund. Och det är lite synd, eftersom det var riktigt trevligt att sitta i biosalongen och själv försöka lösa fallet tillsammans med Benoit Blanc.
KNIVES OUT är en betydligt bättre film än nyinspelningen MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Benoit Blanc är dock en variant på Hercule Poirot. Daniel Craig briljerar i rollen - det är kul att se Craig göra något inspirerat. Han gör rollen med ett lätt överspel, vilket passar gestalten perfekt. Men alla är jättebra i den här filmen. Snygg är filmen också, och trots att den varar över två timmar, känns den aldrig seg och tråkig. Detta beror på ett tätt, välskrivet manus utan dödkött, på en otroligt bra dialog, samt på en utmärkt regi. Vi är inte bortskämda med allt det här på en gång.

KNIVES OUT är rolig, spännande, och hela tiden intressant och engagerande. En femma i betyg ligger nära till hands, men jag nöjer mig med en fyra. Jag vill inte gödsla med femmor i år.
   






(Biopremiär 29/11)

onsdag 17 oktober 2018

Bio: Halloween

Foton copyright (c) UIP Sweden

Någon gång när jag gick på högstadiet, det kan ha varit 1981, hade en klasskompis - rättare sagt: hans storebror - hyrt John Carpenters ALLA HELGONS BLODIGA NATT, alltså den första HALLOWEEN-filmen från 1978. Tanken var att vi skulle se den hos klasskompisen efter skolan. Det var bara det att vi inte tänkt på att det var en hyrfilm som skulle returneras, så den var tillbakalämnad när skoldagen väl slutade.

Det dröjde sedan rätt många år innan jag faktiskt lyckades se ALLA HELGONS BLODIGA NATT, jag tror att jag hyrde den på A-Video i Helsingborg. Vid det laget hade jag redan hunnit se flera blodiga slasherfilmer och jag blev allt lite besviken när jag väl såg Carpenters prototyp - den var ju mycket tamare än FREDAGEN DEN 13:E-filmerna.

Sedan dess har jag sett filmen flera gånger. Jag har säkert nämnt det flera gånger här på TOPPRAFFEL!, men jag har aldrig varit någon större anhängare av vare sig HALLOWEEN eller John Carpenter. Jag såg om ett par Carpenterfilmer i somras, BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA och PRINCE OF DARKNESS; två filmer jag inte sett sedan de kom på 1980-talet och som jag då tyckte var usla, men som överraskande många hyllar som bortglömda mästerverk. Jag tyckte fortfarande att de var usla. Carpenter har gjort ett par filmer som är bättre (THE THING), och flera som är ännu sämre.

HALLOWEEN från 1978 har frän filmmusik, den har Jamie Lee Curtis, och mördaren Michael Myers ser ju cool ut i sin vitmålade William Shatner-mask, men jag tycker fortfarande att det känns som att filmen till större delen består av att Donald Pleasence står i en buske och säger "Eeeeevil!".

HALLOWEEN-serien är en ganska märklig filmserie och lite svår att hålla ordning på. Men - så här ser den ut:

*ALLA HELGONS BLODIGA NATT 2/HALLOWEEN II (1981). Den här tar vid där den första filmen slutar. Jamie Lee Curtis är tillbaka som Laurie Strode och spenderar filmen på ett sjukhus, där Michael Myers härjar. Filmen innehåller betydligt fler mord och mer blod än den första. Även Donald Pleasence återvänder som Michael Myers-jägaren dr Loomis. Det påstås att producenterna var missnöjda med filmen, som regisserats av Rick Rosenthal, och plockade in John Carpenter, som tvingades filma lite extra våld och blod.

*ALLA HELGONS BLODIGA NATT 3/HALLOWEEN III: SEASON OF THE WITCH (1982). Man fick för sig att istället för att låta Myers återkomma, skulle nu HALLOWEEN-filmerna vara fristående skräckfilmer på temat halloween. Engelsmannen Nigel Kneale (som bland annat skrivit några klassiker från Hammer) skrev den ursprungliga storyn, men den förvanskades så pass mycket, att Kneale stämde filmbolaget och fick sitt namn borttaget. Alla hatade denna märkliga film när den kom, men idag har den omvärderats. Jag tycker den är rätt kul.

*HALLOWEEN 4: THE RETURN OF MICHAEL MYERS (1988). Michael Myers återvände och härjade loss i en ganska slätstruken film, men den är åtminstone bättre gjord än mycket annat i genren. Även dr Loomis återvände.

*HALLOWEEN 5: THE REVENGE OF MICHAEL MYERS (1989). Den här tyckte många var osmaklig när den kom, eftersom Myers jagar en liten flicka. Flickan spelades av Danielle Harris, som fortsatte i genren och som nu är lite av en skräckdrottning. Dr Loomis var också tillbaka.

*HALLOWEEN 6: THE CURSE OF MICHAEL MYERS (1995). Det här är en skitkonstig film om en märklig kult och en cowboy. Paul Rudd debuterade i den här filmen. Donald Pleasence dog under inspelningen, vilket ledde till flera kompromisser.

*ALLA HELGONS BLODIGA NATT - 20 ÅR SENARE/HALLOWEEN H20 (1998). Tjugo år efter den första filmen återvände Jamie Lee Curtis som Laurie Strode. Nu är hon rektor på en skola och måste skydda sin son, eftersom Michael Myers beslutat sig för att skära ner på en Halloweenfest. Filmen var rätt hypad när den kom, men den är i ärlighetens namn inget speciellt. På slutet halshugger Laurie Michael Myers.

*HALLOWEEN: RESURRECTION (2002). Inte fan dog Michael Myers efter halshuggningen. Här dyker han upp igen - och dödar Laurie Strode! Det här är en dum och kass film.

*HALLOWEEN (2007). Rob Zombie gjorde en onödig nyinspelning av den första filmen. Hårdare, blodigare, jag har för mig att den är rätt okej, men alla rollfigurerna är, som i alla Rob Zombies filmer, osympstiska.

*HALLOWEEN II (2009). Rob Zombie följde upp med denna film, som blev allmänt hatad. Zombie berättar mer om Michael Myers, om vem han är - och försöker svara på frågor ingen ställt.

Så.

Nu!

Nu skriver vi 2018 och vi får ännu en film som bara heter HALLOWEEN - detta är alltså den tredje HALLOWEEN-filmen som bara heter HALLOWEEN! De kunde väl åtminstone bemödat sig med en undertitel? Typ HALLOWEEN: KUL GREJ PÅ VÄG TILL HADDONFIELD, ILLINOIS.

John Carpenter är en av producenterna och han står, tillsammans med ett par andra, för filmmusiiken. Regissör är David Gordon Green, som gjorde de usla PINEAPPLE EXPRESS och YOUR HIGHNESS, det är lite märkligt att han fick jobbet.

Jamie Lee Curtis är tillbaka som Laurie Strode. Inte nog med att hon inte dog i HALLOWEEN 8 - inget av det som hänt i filmerna från 1981 och framåt har inträffat. Greens film struntar nämligen i alla uppföljare, och fortsätter där Carpenters original slutade 1978. Åtminstone nästan. Carpenters film slutade som kanske är bekant med att Michael Myers blev skjuten, trillade ut genom ett fönster och ner på en gräsmatta - men försvann omedelbart.

När 2018 års HALLOWEEN inleds har Michael Myers suttit på mentalsjukhus i 40 år. Laurie Strodes liv har under dessa 40 år varit ett helvete. Hon är ett nervvrak med dålig kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) och tonåriga barnbarnet Allyson (Andi Matichak). Laurie, som ser ut som en röktant från Trelleborg, är beväpnad till tänderna och spenderar dagarna med att vänta på Michael Myers återkomst. Karen och Allyson tycker att hon måste lägga ner det där tramset.

Men vad händer? Jo, under en fångtransport rymmer Myers. Det är den 31:a oktober och han beger sig till Haddonfield, Illinois, för att döda Laurie - och alla som kommer i hans väg. Denna natt är Allyson på Halloweenfest, förstås, och hennes bästis sitter barnvakt. Ingen tror på Laurie förrän det är för sent.

När det gäller den här filmens handling finns det en del att anmärka på. För att vara en film som i artiklar och marknadsföring omtalas som ganska unik, är det här förvånansvärt ooriginellt. Det är i princip samma story en gång till. Tonåringar festar - och dödas. Några poliser letar efter Michael Myers - och dödas. En knepig doktor är besatt av fallet Myers, precis som dr Loomis var.

I vanlig ordning är logiken inte den bästa. Varför är det så få poliser som jagar Myer när de vet att han rymt? Det måste väl finnas fler än landsfiskalen och fjärsman i trakten. Och varför i hela världen tänder de inte lamporna när de vet att Myers gömmer sig i någon vrå? Tänd i taket, för fan! Då är chansen större att ni hittar honom!

Men!

Det spelar ingen roll att handlingen är dum och ologisk.

David Gordon Greens HALLOWEEN är nämligen en jävligt intensiv skräckfilm. Jag har sett hundratals slashers, jag känner till genrens mekanik, jag kan inte överraskas. Trots detta tyckte jag faktiskt att HALLOWEEN var riktigt spännande och engagerande. Spännande på riktigt, alltså. Jag kan väl inte påstå att jag sympatiserade med de flesta av rollfigurerna som stryker med, många är där bara  för att slaktas - men scenerna där Myers har ihjäl folk är riktigt, riktigt effektiva.

Anledningen till att filmen funkar så bra, är att regin är bättre än i de tidigare filmerna, liksom de flesta av skådespelarna. Jamie Lee Curtis (som märkligt nog ser ut som Bruce Willis i ful peruk) är inte oväntat jättebra, men även hennes familj är bra - de framstår som riktiga människor. En del humor är lika oväntad som välkommen.

När det gäller våld och splatter levererar filmen. Den innehåller många fler mord än de tidigare filmerna, och dessa mord är rätt snaskiga och brutala. Som så ofta är fallet, är slutet inget hinder för en uppföljare och den allra sista bilden fick mig att associera till FRIDAY THE 13th: THE FINAL CHAPTER.

Det finns en del bildcitat från 1978 års ALLA HELGONS BLODIGA NATT; ett par närmast identiska scener, och minsann om det inte är Nick Castle som spelar Michael Myers - han som var bakom masken 1978. Även PJ Soles; Lynda i originalfilmen, dyker upp i en liten roll som lärare.

HALLOWEEN 2018 är en film över förväntan. Jag är rätt nöjd.

    

    




(Biopremiär 19/10)

onsdag 16 november 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Scream Queens - Säsong 1

SCREAM QUEENS - SÄSONG 1 (Twentieth Century Fox)

Inte nog med att jag är dålig på att titta på TV-serier - ibland har jag inte ens koll på vad de handlar om. Till exempel trodde jag att SCREAM QUEENS var en skräckserie med Jamie Lee Curtis. En traditionell slasher. Således blev jag förvånad när jag upptäckte att det handlar om en renodlad komediserie, om än med splatterinslag.

När jag började titta på pilotavsnittet blev jag först väldigt tveksam. En massa hemska, bitchiga collegetjejer i en sådan där hemsk studentförening. Det kändes som om jag var helt fel målgrupp, jag gissade att detta var ännu en flamsig TV-serie riktad till tonårstjejer.

... Dock dröjde det inte länge förrän jag kom på mig att tycka att det här är riktigt kul och underhållande. SCREAM QUEENS liknar inte andra filmer och TV-serier om vidriga collegebrudar - och detta beror inte enbart på att det härjar en maskerad seriemördare; The Red Devil, på skolan.

Emma  Roberts spelar Chanel Oberlin, ordföranden i Kappa Kappa Tau, och den bitchigaste überbitch man kan tänka sig. Hon är så avskyvärd och överlägsen att hon inte nämner de andra tjejerna vid namn - de kallas Chanel #2, Chanel #3 och så vidare. Chanel är vidrigt rik, hon lever i lyx, och håller sig sjukligt smal genom att äta bomull och frigolit. Hon är extremt egoistisk, hatar alla andra - och är väldigt korkad. Alla i serien är korkade, utom skolans nya tjej Grace (Skyler Samuels), som är ganska redig och blir något slags Kitty som detektiv.

Jamie Lee Curtis spelar skolans dekan Cathy Munsch. Hon ligger med eleverna, dricker whisky till frukost, och röker på. Hon beslutar sig även för att ändra på studentföreningens regler, så att alla som vill får bli medlemmar, inte bara de rika och vackra. Chanel protesterar, men snart tågar det in en massa udda tjejer.

... Och de mördas en efter en. För serien är även en parodi på slasherfilm och skräckfilmsklyschor. Som jag nämnde ovan härjar någon som kallas The Red Devil, och som är utkädd till skolans maskot Den röde djävulen. Varför han eller hon mördar folk vet ingen. Ibland härjar dessutom två Red Devils samtidigt. Alla studenter och lärare är misstänkta. Alla har motiv. Dessutom händer det att även studenter och lärare mördar varandra - ibland av misstag, ibland för att passa på när en seriemördare ändå går lös; då går det att komma undan med mord.

Jag måste säga att jag överraskades av hur tramsig humorn är. Det är väl därför den tilltalar mig. Det är rätt mycket kiss & bajs-skämt. Skolans hunk Chad (Glen Powell) är tvångsonanist och har sex med en get. En hel del humor är ... mindre politiskt korrekt. Till exempel en del lyteskomik. Fast det är ju kul när en döv tjej grävs ner till halsen ute på gräsmattan och att hon inte hör när mördaren kommer farande med en motorgräsklippare.

SCREAM QUEENS innehåller en hel del blod och splatter, men det är inte speciellt övertygande och det är mest tjoflöjt över det hela. Vad som är lite märkligt, är att en del bra bifigurer dödas lite för snabbt i serien, de är bara med i ett avsnitt eller två. Jag gillade den käcke killen som får båda armarna avsågade, men som trots detta fortsätter att partaja med kompisarna - men ett eller två avsnitt senare blir han halshuggen.

Några hel- eller halvkända skådisar dyker upp i småroller. Jag tyckte till exempel att Philip Casnoff (Elkanah Bent i NORD OCH SYD) var lysande som töntig Beatlesprofessor. Tyvärr strök han med i samma avsnitt.

Alldeles för ofta lyckas jag inte se klart TV-serier. Jag har fortfarande inte tagit mig igenom hela LUKE CAGE på Netflix. Jag tycker att serien är bra, men inte tillräckligt bra för att jag ska vilja se nästa avsnitt på en gång. Det är i stort sett bara ASH VS EVIL DEAD jag kastar mig över varje söndag. Men jag måste erkänna att SCREAM QUEENS är tillräckligt underhållande - och flängd - för att jag ska se två eller fler avsnitt åt gången. Två av seriens tre skapare jobbar även med AMERICAN HORROR STORY (som jag måste ta mig i kragen och se någon gång) - och samtliga tre ligger bakom GLEE. Den har jag förstås aldrig sett - och jag har heller inte för avsikt att se den.

Jag brukar inte betygsätta TV-serier och gör det inte den här gången heller.