Bio: The Homesman

Foton copyright (c) Scanbox

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 4:

Okej - det var pressvisningen jag missade, jag hade kunnat se THE HOMESMAN på premiärkvällen, men jag såg OUIJA istället. Men nu har jag sett filmen på en ordinarie visning.

Western. Den kanske manligaste filmgenren. Filmer från en mytisk tid då män var män, hästen var mannens bästa vän, och kvinnor var prostituerade som framställdes i god dager. Om de nu inte var trista tanter. Och i vägen för raffel med rykande pickadoller.

När jag släntrade in i biosalongen konstaterade jag att publiken mest bestod av kvinnor. Det beror nog på att Tommy Lee Jones' film på sina håll har lyfts fram som ett "kvinnodrama". Samtidigt noterade jag att någon kvinnlig kritiker anmärkte på att Jones, som själv innehar den manliga huvudrollen, tar upp för stor plats. Fast det är jag bara tacksam för.

Nyligen pratades det danska i den danska westernfilmen THE SALVATION. Nu pratas det danska igen. Danskan Sonja Richter och svenske David Dencik spelar nämligen ett danskt par i en liten obetydlig håla mitt ute i ingenstans. Richters rollfigur, fru Svendsen, har blivit sinnessjuk av alla påfrestningar i det hårda livet. Samma öde har drabbat två andra kvinnor, spelade av Miranda Otto och Grace Gummer, den sistnämnda är dotter till Meryl Streep. Befolkningen i den lilla hålan klarar inte av att ha kvar de tre oberäkneliga tosingarna, så de ska skickas iväg till en kyrka i Iowa. Färden kommer att ta flera veckor, men ingen karl vill åta sig att köra dit.

Hilary Swank är den ensamstående och giftaslystna Mary Bee Cuddy, som erbjuder sig att köra. Vintern är på väg och färden lär bli hård. Cuddy ger sig iväg och stöter snart på George Briggs (Tommy Lee Jones), en kuf som deserterat från armén och som lämnats till häst med en snara om halsen. Cuddy skär av snaran mot att han ska följa med på färden som beskyddare - och eftersom han även får 300 dollar för besväret tackar han ja.

Därefter består filmen mest av långa scener där sällskapet långsamt rör sig framåt och pratar och det händer inte så mycket. Ibland dyker det upp någon kuf. Plötsligt, två tredjedelar in i filmen, tar historien en oväntad vändning. Den sista tredjedelen är betydligt bättre än de första två, nu börjar det hända saker och vissa scener är riktigt inspirerade och närmast surrealistiska - som när Briggs med sällskap anländer till ett besynnerligt lyxhotell.

När jag ser THE HOMESMAN, som bygger på en roman av Glendon Swarthout, tänker jag på klassiker som DE SAMMANBITNA (1969) och HUKA DIG, ROOSTER ... NU LADDAR HON OM (1975), och liksom Kim Darby och Katharine Hepburn i dessa två filmer, är Hilary Swank en rätt irriterande typ. Jag förstår att hon är ensamstående. Usch, så jag säger - fy på mig!

Den som förväntar sig ett hårdkokt westernraffel väntar förgäves. THE HOMESMAN är ett väldigt långsamt drama utan några som helst spänningsmoment, trots en handfull traditionella westerninslag som slagsmål och brutal hämnd. Det här får väl liknas vid en westernballad, och om filmen kommit för 40 år sedan hade den hetat BALLADEN SOM CUDDY & BRIGGS. "Vuxenwestern" vill en del kalla det här. Tråkig western, lär många andra vuxna kalla filmen.

James Spader dyker nästan oigenkännlig upp i en liten bisarr roll, John Lithgow är med, liksom William Fichtner, och i en väldigt liten roll på slutet ser vi Meryl Streep.

THE SALVATION var en dansk western, THE HOMESMAN är producerad av Luc Bessons Europa Corp., vilket innebär att detta är en fransk-amerikansk western. Tommy Lee Jones har gjort en rätt bra film, men den är allt i segaste laget.

... Men nu vill jag se en riktig western, med sammanbitna män, järnhårda nypor, whiskey och väloljade puffror som dras snabbt i tid och otid!

(Biopremiär 7/11)

Bio: Lincoln

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Vid sidan av FLIGHT, har ännu en Oscarsnominerad film biopremiär den här helgen. Tolv nomineringar har den fått, Steven Spielbergs LINCOLN, bland annat för Bästa film, Bästa regi och Bästa manliga huvudroll. Och ja, detta är en typisk film som vinner en massa Oscars. Sådant här brukar gå hem hos the Members of the Academy. Storslaget, "viktigt", amerikansk historia, stora känslor och lite svulstigt - allt förstärkt att John Williams insmickrande filmmusik.
Vad som är lite - eller rättare sagt: mycket - intressant med LINCOLN, är att den var en så kallad Limited Release på bio i USA. Till skillnad från Spielbergs övriga filmer, som alltid går upp på tusentals biografer över hela landet, visades den här på ett mindre antal utvalda ställen där den ansågs dra publik. Tydligen är Abraham Lincoln inget amerikaner springer benen av sig för att se. Dessutom kom det flera Lincolnfilmer förra året. Först fick vi ju den rätt misslyckade ABRAHAM LINCOLN: VAMPIRE HUNTER, som följdes av den roligare låg-lågbudgetkopian ABRAHAM LINCOLN VS ZOMBIES.
På sätt och vis kan jag förstå att man inte gick ut på bred front med LINCOLN. Det är inte bara det att filmen är lång som ett ösregn; två och en halv timme. Nej, till större delen känns detta mest som filmad radioteater. Det här är nämligen ingen biografi över Abraham Lincolns liv från vaggan till teaterlogen. Istället fokuserar man på inbördeskrigets slutskede 1865.

Överspelets okrönte konung Daniel Day-Lewis gör titelrollen, och han är tack och lov rätt nertonad som presidenten. Här är Lincoln en vänlig, sympatisk, lågmäld och lugn man - hur han var i verkligheten har jag förstås ingen som helst aning om. Karln har ju blivit en myt. Nationen är splittrad och Lincoln måste göra allt för att förbjuda slaveri. Han måste få kongressen att rösta för ett förbud - och detta måste göras innan kriget tar slut, annars är det av diverse komplicerade anledningar för sent. Samtidigt gillar Lincoln inte att kriget måste fortsätta. Alldeles för många amerikaner stryker med och stoppas kriget på en gång kan stora mängder liv räddas.
LINCOLN öppnar med ett slag i gyttja. Blårockar mot grårockar, drivor av folk som spetsas på bajonetter. Bland nordstatarna finns ett färgat regemente. Ett par av dessa svarta soldater får kort därpå tillfälle att prata med den mycket förstående Lincoln. ett par vita soldater kommer fram och citerar berömda tal presidenten hållit. Jo, eftersom det här ju är en Spielbergfilm blir Abraham Lincoln nästan allsmäktig. Han är som en gud.
Nå, efter det inledande fältslaget består större delen av filmen av scener där folk sitter i möten och pratar och pratar och pratar. Eller står i talarstolar och pratar och pratar och pratar. Och jo, det blir lite väl sömnigt.

Ett flertal riktigt bra skådespelare medverkar, de flesta iförda peruker och lösmustascher. Vi hittar till exempel gamle, fine Hal Holbrook (född 1925) som politikern och generalen Preston Blair (vars far var utbildad vid något som heter Transylvania University), Tommy Lee Jones, David Strathairn, Joseph Gordon-Levitt, James Spader spelar en som heter Bilbo (!), och Sally Field är fru Lincoln.
Jag är intresserad av USA:s historia, jag är intresserad av inbördeskriget, och jag gissar att detta hänger ihop med min intresse för vilda västern-genren. Och jag borde egentligen finna LINCOLN synnerligen intressant. Men njä, det här är lite för tungrott. Lite för stillastående.
Fast med tanke på hur usla dagens unga - det vill säga den största biopubliken - brukar vara på historia, är det nog många som inte vet hur filmen kommer att sluta!
...Och en packe Oscarstatyetter lär den här nog få.

(Biopremiär 25/11)