Visar inlägg med etikett James Remar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Remar. Visa alla inlägg

onsdag 16 januari 2013

Bio: Django Unchained

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

När jag var barn på 1970-talet läste jag i "Allt om Lucky Luke" att Lucky Luke-albumet "Angivaren" är en parodi på de italienska westernsfilmerna. Italienska? Vaddå för italienska westernfilmer? Det fanns väl inte? Jag hade sett en tråkig tysk western på TV en gång, men det var väl allt. Westerns, det är ju en amerikansk pryl. "Allt om Lucky Luke" innehöll även Gotlibs blodiga parodi "Lucky Luke Spaghetti". Jag förstod inte vad den drev med.

Några år senare såg jag mitt livs första hyrvideo. DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE (BOOT HILL) från 1969 med Terence Hill och Bud Spencer. Det var jag som valde den. Jag tror inte att jag och mina kompisar kände till att den var italiensk. Däremot avskydde vi filmen, vi tyckte att den var skitdålig.

Hyrkassetten från VTC.
Ytterligare några år senare var jag bättre påläst. Jag stegade in på Hvilans Video i Landskrona för att hyra en spaghettiwestern. Alla filmer tio spänn - utom porren, som var dyrare. Jag gick längs den lilla trånga gången i den minimala lokalen, vidare uppför den lilla halvtrappan, och däruppe till höger, i ett sådant där blädderställ, fanns westernfilmerna - eller "Pang-pang", som det stod på skylten. I stort sett samtliga filmer där var italienska. De flesta från VTC. Alla såg väldigt tuffa ut. Jag hade ingen aning om att den jag valde var den tuffaste av dem allihop: Sergio Corbuccis DJANGO från 1966 med Franco Nero i sin genombrottsroll.

Frågan är om inte DJANGO är den western som i långa loppet gjort störst intryck på mig. Visst, Sergio Leones visuella stil slog an något alldeles extra, men DJANGO var tuffare, skitigare, märkligare - och otroligt fascinerande. Den var också något sanslöst våldsam. Filmen totalförbjöds i ett flertal länder - och egentligen var den förstås förbjuden för biovisning även i Sverige. Något VTC tack och lov struntade i.

DJANGO blev en remarkabel framgång och det dröjde inte länge innan italienarna började göra inofficiella uppföljare - copyrightreglerna i Italien är som bekant lite luddiga. Man döpte även om helt orelaterade westerns och stoppade in namnet Django i titeln. Bäst av dessa är en annan av mina favoriter; Giulio Questis mytomspynna och bisarra DJANGO, KILL - IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967. I den finns ingen som heter Django. I Tyskland döpte man om alla nya filmer med Franco Nero till något med Django i titeln, oavsett vad de handlade om.
Det finns bara en officiell uppföljare till DJANGO. 1987 gjorde Nello Rossati DJANGO STRIKES AGAIN (FRUKTAD REBELL i Sverige!) med Franco Nero. En förhållandevis usel film som utspelar sig i Sydamerika. Men nu är tydligen Nero på gång igen med något som ska heta DJANGO LIVES; en lågbudgetfilm.

Nå. Till saken. Till Quentin Tarantino och DJANGO UNCHAINED. En film som blivit Oscarsnominerad - och omdebatterad. Tydligen har den även blivit den Tarantinofilm som spelat in mest pengar. Vilket den är väl värd!
Sedan 1990-talet har jag räknat ut Quentin Tarantino flera gånger. När han gjorde RESERVOIR DOGS och PULP FICTION var han ju coolast i världen. Tyvärr skapade han även en med tiden väldigt irriterande trend med gangsterfilmer med skruvad handling, tillspetsat bildspråk och ironiskt våld (Och nej, PULP FICTION håller ju inte idag). När JACKIE BROWN kom hade jag tröttnat. Men så kom plötsligt KILL BILL VOLUME 1, som jag då tyckte var bättre än allt annat han gjort. KILL BILL VOLUME 2 var lite svagare, och när den gravt misslyckade DEATH PROOF kom, räknade jag ut Tarantino igen. Men vad hände då, jo, då kom mästerverket INGLOURIOUS BASTERDS - som jag genast utsåg till den bästa film Quentin Tarantino gjort. Det tycker jag fortfarande.

... Vid sidan av DJANGO UNCHAINED får jag nog skjuta in nu.

För satan vad bra det här är!

DJANGO UNCHAINED öppnar med Luis Bacalovs klassiska ledmotiv från 1966-års DJANGO, och de röda förtexterna har samma typsnitt som originalets. Extra trevlig är textskylten "And with the friendly participation of Franco Nero".
Jamie Foxx är Django, som tillsammans med en handfull slavar transporteras genom ödemarken. Slavdrivarna rider, de kedjade slavarna till fots - och barfota. Men mitt i den kalla vinternatten dyker plötsligt tandläkaren och prisjägaren dr King Schultz (Christoph Waltz) och hans häst Fritz upp. Han vill köpa Django, eftersom Django har sett och därför kan känna igen tre efterlysta mördare. Schultz köper Django, men tvingas ändå att döda slavdrivarna, och så ger sig den udda duon Schultz och Djano iväg. "A nigger on a horse!" utbrister folk förskräckt när de får se Django komma ridande.

Django hjälper till att jaga banditer under vintern och får en tredjedel av prissumman som ersättning, därefter ska han leta upp sin tysktalande (!) fru Broomhilda von Shaft (Kerry Washington), som ska finns på en plantage någonstans. På vägen träffar Django och Schultz på en massa udda existenser. Don Johnson är den grymme och slajmige plantageägaren Big Daddy, som samlar ihop ett maskerat uppbåd för att göra sig av med duon efter att de dödat tre efterlysta på plantagen.

Mängder av badguys stryker med innan de når fram till den excentriske Calvin Candies (Leonardo DiCaprio) plantage, där även Broomhilda finns - samt en obehaglig gammal slav; Stephen (Samuel L Jackson), som har bott på plantagen i 76 år och går helt i Candies ledband. Här ägnar man sig åt "mandingofajter" (brutala slagsmål mellan slavar), och här går det snett för Django och Schultz. Självklart för att den förestående hämnden ska bli ännu mer tillfredställande.
Django möter Django! Franco Nero till höger.
Två timmar och 45 minuter varar det här. Långt? Javisst! Men långtifrån lika långt som, tja, HOBBIT eller LES MISÉRABLES.  Okej, nu hjälper det ju att jag är stor westernfan. Western, denna den manligaste av genrer. Bara detta faktum gör ju att jag är vänligt inställd.

DJANGO UNCHAINED är en väldigt cool film. Och dess coolhet beror till stor del på dess fantastiska skådespelaruppbåd. Här är så gott om kända ansikten att man nästan inte lägger märke till alla - och det var svårt att hänga med och läsa namnen i eftertexterna. Men vi hittar bland andra James Remar, Don Stroud, Russ Tamblyn, Bruce Dern, Jonah Hill, Zoe Bell, Robert Carradine, Tom Savini, Michael Parks - och Tarantino själv. Han har gått och blivit lite fläskig. Franco Nero figurerar i en liten och kort scen.

Jamie Foxx är utmärkt som Django, men filmens klarast lysande stjärna är Christoph Waltz. Karln är fullkomligt fantastisk! Det är inte konstigt att han Oscarnominerats - det är klart att han ska förses med guldgubben. Även Leonardo DiCaprio är strålande. Han har nog aldrig varit bättre än här, som ambivalent, insmickrande tosing.
De senaste veckorna har Quentin Tarantino tvingats försvara allt våld i filmen. Något han är trött på att göra. Men DJANGO UNCHAINED är en sanslöst våldsam och blodig film! Den är så våldsam att tapeterna skiftar färg. Bokstavligt talat - kolla in väggarna under filmens eldstrider! Det ser ut att spruta litervis med blod när folk blir skjutna och aldrig har det plaskat och slaskat mer när kulor slår in i människokroppar än här. De som inte skjuts får skallen krossad med hammare, eller blir piskad, kastad till hundarna, eller annat lämpligt. Eller sprängd med dynamit. Nej, det här är väl ingen datefilm. Fast det är det å andra sidan ingen som har påstått.

Bitvis är filmen även väldigt rolig. Scenerna med Big Daddys uppbåd är ren komedi. Och vi får se Django utföra festliga dressyrtrick medan ledmotivet till DOM KALLAR MIG TRINITY spelas.
En del har anklagat filmen för att vara rasistisk. Var de nu fått detta ifrån. Spike Lee, den lille surmulne gubben, vägrar att se filmen av respekt för sina förfäder. Här ska det inte komma någon och göra underhållningsfilm baserad på slaveriet! Men är det några som har gjort rasistiska filmer i sina dagar, är det väl Spike Lee och de likartade regissörer som kom fram samtidigt? DJANGO UNCHAINED innehåller ordet "nigger" oräkneliga gånger, vilket många retat upp sig på. Det är bara det att filmen utspelar sig två år före inbördeskriget och folk pratade så på den tiden. Att korrigera språk och beteende är historieförfalskning och fegt. Man kan inte fly undan det förlutna genom att sticka huvudet i sanden, vilket många verkar tro idag.

I vilket fall: DJANGO UNCHAINED är en fantastisk film! Jag tycker att det här är otroligt bra. Tufft, spännande, brutalt, underhållande, smart och fullkomligt enastående skådisar. Årets bästa film redan nu? Det är mycket möjligt!

Jag vill redan se om den ...






(Biopremiär 18/1)

måndag 26 december 2011

DVD: Setup

SETUP (Scanbox)
Det är inte utan att man undrar vad Bruce Willis sysslar med nuförtiden. Han verkar inte längre kunna sälja en film på sitt eget namn, och istället dyker han upp i småroller - ibland i udda och/eller obskyra filmer. Påfallande ofta ger han intryck av att vara en vresig gubbe och han brukar framstå som lätt ointresserad.
Det första man ser när man tittar på omslaget till SETUP, är förstås Bruce Willis. Men. Han är med knappt tio minuter i filmen. Förvisso utspridda över hela filmen, men ändå. Istället innehas huvudrollen av Curtis "50 Cent" Jackson, som även producerat. Varför han ville producera just den här dussinvaran förstår jag inte. Han borde dessutom ha hållit sig undan filmkamerorna - han har noll utstrålning och agerar taffligt.
Jackson och vad som verkar vara två vänner visar sig vara brottslingar som ska göra en juvelkupp. Efter att denna avklarats, plockar den ondaste av dem (Ryan Phillippe, som hade en karriär en gång i tiden) fram en picka och skjuter ner Jackson och den tredje snubben. Den tredje dör, medan Jackson mirakulöst överlever och tänker hämnas.
Det här är verkligen skittråkigt. Handlingen är fullkomligt ointressant. För att försöka fixa till det och göra det hela lite häftigare, slänger regissören Mike Gunther då och då in stillbilder och presentationstexter när figur dyker upp ("The Hitman"), och ibland krystas det fram små ovidkommande scener med "ironiskt våld" à la Tarantino, i försök att vara lite rolig. Inte fan blir det kul.
Bruce Willis spelar en gangsterboss som gillar att läsa tidningar tryckta på papper. Gamle favoriten James Remar har en liten roll som Phillippes råskinn till farsa, som sitter på kåken.
Saggigt, degigt och ointressant. Se något annat.

onsdag 17 november 2010

Bio: RED

Foton copyright (c) Nordisk Film

De senaste dagarna har jag skrivit om filmer baserade på böcker jag inte läst. Senast HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, och dessförinnan om IGELKOTTEN. Den sistnämnda fann jag sebar och dessutom njutbar utan att känna att jag borde ha läst boken först. Den förstnämnda hängde jag inte med i alls - precis som fallet var med TWILIGHT- och SAGAN OM RINGEN-filmerna.

RED bygger på en tecknad serie från DC Comics, och nej, jag har inte läst den heller - men jag hade inga problem med att begripa vad det gick ut på.

Fallet med Harry Potter och de andra är vanligt i Hollywood idag. Filmskaparna verkar ta för givet att man läst böckerna, eller åtminstone är väldigt insatt i berättelsernas världar och persongallerier. Men om man måste läsa en bok för att kunna se och förstå filmversionen, ja då har man självklart misslyckats fatalt som regissör. Jag har aldrig träffat på någon som sagt "Jag begrep inte GUDFADERN, jag borde nog läst romanen innan." Eller detsamma om BORTA MED VINDEN.

RED står för Retired Extremely Dangerous - och tyvärr minns jag inte vad översättaren dragit till med på svenska. Jag vill minnas att det var något rätt fånigt och desperat.
Bruce Willis är Frank Moses, en pensio-
nerad CIA-
agent som vantrivs något kolossalt med sitt nya, händelsefattiga liv. För att liva upp tillvaron brukar han riva sönder checkarna med pensionspengarna och ringa upp Sarah (Mary-Louise Parker) som jobbar på kontoret som skickar ut checkarna - han gillar helt enkelt att prata med henne.

Men så plötsligt dyker det upp ett gäng tungt beväpnade män, anförda av agenten Cooper (Karl Urban) och gör ett försök att röja undan Moses. De lyckas skjuta Moses' hus i småbitar, men målet kommer undan.

Moses letar upp Sarah, eftersom han miss-
tänker att hon också är ett tilltänkt offer; deras samtal har avlyssnats, och trots att hon protesterar hejvilt, släpas hon iväg på en actionpackat äventyr av ett mer ... udda slag.
Även andra, pensionerade agenter befinner sig i farozonen, så Moses letar upp dessa: den 80-årige charmören Joe (Morgan Freeman), den eleganta Victoria (Helen Mirren) och den bindgalne Marvin (John Malkovich). De är alla fortfarande synnerligen kompetenta mördare och våldsverkare, som nu lever trista liv som pensionärer. Okej, Victoria åtar sig ibland ett och annat uppdrag.

Av allt att döma vet dessa åldringar lite för mycket om saker och ting, och de kommer en enorm konspirationsteori på spåren - flera höjdare, bland annat vicepresidenten, verkar vara inblandade.
RED är en rätt märklig film som inte liknar något annat. Den är proppfull med fantastiska karaktärsskådespelare, som borde få biopubliken - åtminstone den vuxnare delen - att göra vågen i bänkraderna: Richard Dreyfuss, Brian Cox, och blimey om inte den alltid lika härlige gubbstrutten Ernest Borgnine, 93 år gammal, medverkar även han. Och för att glädja oss fans av 80-talsaction och rejäla filmhårdingar, är James Remar med, dock i en alldeles för liten biroll.

Det handlar om action-
kome-
di av det mer bisarra slaget. Handling-
en är lätt vansinnig. Humorn kan ligga i märkliga grejor som att huvudpersonerna bär lustiga kläder för varje ny scen (varifrån kommer dessa kläder?).

Som actionfilm är det högljutt - det smäller riktigt rejält emellanåt, ibland pepprar folk på varandra i en evighet. Fast det är relativt oblodigt; det här är en PG-13-film, och först mot slutet yttras dialogens enda "fuck".

Det är inte varje dag man får se en skådespelaruppsättning som den här brista ut i överdrivet serietidningsvåld. Undrar hur det här skulle se ut i en svensk version - om det gjordes en svensk film i vilken älskade aktörer i 60- 70-årsåldern pangade loss med automatvapen. Jag tror inte man fått några svenskar att ställa upp på sådana här upptåg.

Samtidigt är det något med filmen som inte känns helt rätt. Kanske är det en viss ton av independentfilm och icke-traditionellt berättande. Lite åt samma håll som SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, om än långt ifrån lika utstuderat. Detta intryck förstärks av de ironiska musikvalen. Jag svajar lite vad gäller betyget. En trea eller en fyra? Jag gillar filmen, den är underhållande, cool och actionpackad. Men den känns inte klockren hela vägen.

I en scen plockar Marvin fram en "Swedish K"; en svensk k-pist.





(Biopremiär 19/11)