Visar inlägg med etikett James Ransone. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Ransone. Visa alla inlägg

onsdag 4 september 2019

Bio: Det: Kapitel 2

Foton copyright (c) SF Studios
Hur många romaner som bara har två kapitel har du läst? Om en bok är väldigt tjock, kan författaren välja att dela in den i två eller fler delar, och därefter dela in varje del i ett flertal kortare kapitel.
Om en bok är väldigt tunn, kan författaren dela in den i två delar, och strunta i kapitel. Del ett och del två ser bättre ut än kapitel ett, kapitel två, och sedan slut.
Del två av filmatiseringen av Stephen Kings "Det" har fått underrubriken "Kapitel 2". Den första delen hade ingen underrubrik alls. Vad var det för fel på att kalla filmen "Del två"? Boken består inte av två kapitel på 500 sidor vardera. Och historien slutar här, det blir inte fler kapitel - till skillnad från John Wick-serien, där uppföljarna också kallas kapitel, men som hittills är tre, och fler filmer lär komma.
Det här är sådant jag sitter och funderar på en regnig onsdagseftermiddag.
Okej, DET: KAPITEL 2, i regi av Andy Muschietti, som även stod för den första filmen. Jag tyckte att 2017 års DET var rätt bra. Filmen var inte speciellt otäck, men den var en trevlig och nostalgisk barndomsskildring från 1980-talet. Filmen var även lite intressant, eftersom de vuxna, och vuxenvärlden, var betydligt mer skrämmande än filmens monster; den barnätande demonen Pennywise the Dancing Clown (Bill Skarsgård).
Pennywise dyker upp i den lilla staden Derry i Maine vart 27 år för att leva jävel, och nu har det gått 27 år sedan den förra filmen. Det är 2016 och barnen från den första filmen är vuxna. Mike Hanlon (Isaiah Mustafa) är den ende som bor kvar i Derry, och när barn börjar försvinna förstår han att Pennywise är tillbaka - så det är dags att sammankalla gänget The Losers, som på 80-talet svor att bekämpa den illasinnade clownen.
Skottlands svar på Björn Kjellman, det vill säga James McAvoy, spelar Bill Denbrough som vuxen. Han är numera en författare som är ökänd för sina dåliga slut. Jessica Chastain spelar Beverly som vuxen, hon är gift med en rik skitstövel som misshandlar henne. Richie (Bill Hader) har vuxit upp till en högljudd, vulgär ståupp-komiker. Den mobbade tjockisen Ben är numera en smal hunk och görs av Jay Ryan. Hypokondrikern Eddie spelas av James Ransone. Stan Uris (Andy Bean) medverkar knappt alls.
Det mest förvånande med DET: KAPITEL 2 är att den är oerhört mycket sämre än den första filmen. Filmen håller på i två timmar och 49 minuter - nej, jag skojar inte. Och det händer inte speciellt mycket. Jag gissar att den vansinnigt trista slutuppgörelsen med Pennywise pågår i minst 45 minuter, den slutar aldrig.
Filmen börjar dock bra. Ett homosexuellt par råkar ut för ett brutalt gäng på ett nöjesfält i Derry. Paret misshandlas, en av dem kastas i floden, och då dyker oväntat Pennywise upp och sätter tänderna i killen. Detta är en mycket stark och våldsam inledning. Men! Inga av de inblandade i denna prolog återkommer senare i filmen! Vilka var gänget? Hur gick det för killen som överlevde?
Ofta är det svårt att köpa att de vuxna skådespelarna ska gestalta samma rollfigurer som de i del ett. Barnen i den första filmen var charmiga och sympatiska - men som vuxna är de flesta av dem direkt osympatiska. Flera av dem är rejält störiga. I synnerhet Bill Hader och James Ransone, som skriker mest hela tiden, och som har svårt att säga en mening utan att stoppa in ett "fuck".
Handlingen är ologisk och egentligen mest konstig, storyn haltar, och en scen på en kinakrog är väldigt märklig. Spännande och otäck är filmen inte det minsta. Bill Skarsgård som Pennywise är knappt med alls. Det förekommer den del monstrum och blod, men det är lite för överlastat från att bli effektivt - det som fungerar bäst i skräckväg är en stillsam scen med en gammal tant.
Apropå monstrum och specialeffekter finns här även ett direkt citat från John Carpenters THE THING: det växer ut spindelben från ett avslitet huvud, varpå en av rollfigurerna utbrister "You've got to be fucking kidding".
Betyget här under är svagt. Faktum är att DET: KAPITEL 2 räddas av den första filmens barnskådespelare, vilka återkommer i en rad flashbackscener. Utan dem hade jag satt en etta i betyg på denna sega, tråkiga film.
Peter Bogdanovich har en cameo som filmregissör i början, vilket var lite roande, och Stephen King själv är riktigt kul i en roll som antikhandlare, han är med flera minuter.
DET från 2017 blev en stor succé på bio. Även om KAPITEL 2 är betydligt sämre lär väl även den bli en framgång, eftersom alla som såg den första filmen kommer att se den för att få veta hur det går. 
Jag vill nog hävda att den första filmen står stadigt på egna ben, uppföljaren känns onödig - trots att den bygger på en bok.
För övrigt led TV-versionen från 1990 av samma problem. Huvudpersonerna som vuxna är ointressanta, trista, och lättglömda.










(Biopremiär 6/9)

måndag 17 augusti 2015

Bio: Sinister 2

Foton copyright (c) Scanbox
Först en liten varning riktad till er som inte sett den första filmen: SINISTER 2 är en direkt fortsättning, och därför måste jag avslöja hur det slutade förra gången. Okej? Bra.
I en tid när de flesta skräckfilmer som går upp på bio förses med den snälla, amerikanska åldersgränsen PG-13, kom Scott Derricksons SINISTER som en frisk fläkt för tre år sedan. Det här var en överraskande bra och otäck film (jag såg nyligen om den tillsammans med min flickvän, som också gillade den), och den hade dessutom försetts med Ethan Hawke i huvudrollen som författaren Ellison. Ellison råkade på den osedvanligt elake demonen Bughuul, som sedan urminnes tider verkar livnära sig på barn. Ellison hittade 16mm-filmer med groteska mord; hela familjer slaktades på de mest brutala sätt - och det var alltid ett av familjernas barn som var mördaren, och som sedan blev ett av Bughuuls onda spökbarn. Den alltmer paranoide Ellison försökte få klarhet i det hela - men blev på slutet yxmördad av sin dotter.
James Ransone spelade den namnlöse vicesheriffen som hjälpte Ellison i den första filmen, och han har nu tilldelats huvudrollen i uppföljaren, som regisserats av Ciarán Foy. Vicesheriffen är numera före detta vicesheriff och spenderar det mesta av sin tid på att försöka stoppa den egentligen ostoppbara Bughuul. Detta gör vår namnlöse vän genom att leta upp de tomma hus där de mördade familjerna bott och elda upp dem - men när han kommer till ett hus beläget intill en kyrka i vilken en massaker skett, visar det sig att en kvinna och hennes två söner flyttat in i huset.
Shannyn Sossamon spelar Courtney, medan Robert Daniel Sloan och dennes äkta broder Dartanian Sloan gör pojkarna Dylan och Zach. Dessa tre gömmer sig i det avsides belägna huset, eftersom Courtneys galne och våldsbenägne exmake vill ha vårdnaden om pågarna och tar till alla lömska knep.
Dylan är den vekare av pojkarna och han besöks varje natt av spökbarn som leder ner honom i källaren för att titta på snuffmovies - 16mm-filmer barnen har tagit när de dödade sina familjer. Bughuul och spökena vill att Dylan ska bli en av dem - men Dylan kämpar emot.
Courtney är glad att den före detta sheriffen dyker upp och hjälper till, men exmaken blir alltmer hotfull - och Zach, som känner sig försummad, ändrar personlighet han med. Inte till det bättre.
Återigen är det här en skräckfilm som försetts med en R-rating i USA - och återigen är detta ett plus. Rollfigurerna får svära, våldet är snaskigare, och det röks till och med en cigarrett i en scen. Ciarán Foys film är dock inte riktigt lika bra som originalet. James Ransone är en väldigt sympatisk hjälte och handlingen fungerar; framför allt vill man verkligen se Courtneys exmake råka illa ut. Tyvärr är några av spökbarnen inga höjdare till skådisar, vilket förtar dessa scener - och spökbarnen förekommer alldeles för ofta och har lite för mycket dialog. Slutet är lite rumphugget - och jo, det öppnar för en SINISTER 3.
Men om det är kalla kårar och obehag man är ute efter får man en hel del valuta för pengarna. Förvisso känns det precis som i den första filmen lite långsökt och konstigt med smalfilmande spöken - men det är effektivt. De gryniga filmerna med de brutala morden är väldigt obegagliga. De är sadistiska, blodiga och sättet det skildras på är påträngande. Stämningen förstärks av den ofta bisarra musiken, komponerad av tomandandy. Ett inslag med en amatörradio, en inspelning på norska och ett leksakspiano är effektivt. En övertoning från en bild på huset till ett svartvitt foto på samma hus får mig att tänka på en liknande scen i THE HOUSE BY THE CEMETERY.
Eftersom den skräck vi numera oftast utsätts för i biomörkret är tama, snälla produktioner som ANNABELLE och OUIJA känns SINISTER-filmerna välkomna. De gör sitt jobb bra, De är effektiva. De är elaka. De är lite nasty. Och det är bra,
Dessutom ser Bughuul ut som sångaren i ett hårdrocksband.
Jag ser gärna en SINISTER 3.







(Biopremiär 21/8)

-->

tisdag 27 november 2012

Bio: Sinister

Foton copyright (c) Scanbox
Jag hade faktiskt vissa förhoppningar på SINISTER av Scott Derrickson - och det berodde inte på det han tidigare regisserat; BESATT, THE DAY THE WORLD STOOD STILL, den usla HELLRAISER: INFERNO. SINISTER hade en bra buzz, mottagandet i USA blev förhållandevis positivt, och filmen är försedd med ett par effektiva trailers. Fast jag har vant mig vid att bli besviken. Jag vill gärna att varje ny skräckfilm jag ser ska vara bra, men det är sällan jag låter mig imponeras eller ens underhållas. 2012 har det gått upp förhållandevis få skräckfilmer på bio i Sverige. Åtminstone två av dessa har jag tyckt varit alldeles utmärkta; THE WOMAN IN BLACK och THE CABIN IN THE WOODS - men annars plågas vi av dynga som THE DEVIL INSIDE och PARANORMAL ACTIVITY 4. På DVD-fronten ser det än värre ut. Det väller ut mög.
Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad av SINISTER! Konkurrensen är alltså inte mördande, men det här är tammefan en av årets bästa skräckfilmer. Förvisso gick åsikterna isär efter pressvisningen, vissa gillade inte filmen alls, men jag gjorde det - i SINISTER förekommer en del grepp och inslag jag alltid gillar. Framför allt innehåller den riktiga skådisar.
Ethan Hawke spelar författaren Ellison Oswalt som skriver böcker om verkliga mordfall. Nu har han dock inte fått ur sig en bästsäljare på tolv år och det lyser tomt i börsen. Tillsammans med sin familj tvingas han att flytta till en ny stad och ett billigare hus. Ellison har dock en baktanke med huset de flyttar in i: där har det en gång i tiden begåtts ett makabert mord. Rättare sagt, fyra stycken på en gång. Familjen som bodde där hittades hängd i ett träd i trädgården. Fast Ellison berättar inte detta för sin fru Tracy (Juliet Rylance), hon är trött på att luras till att bo på brottsplatser. Den lokale sheriffen (Fred Dalton Thompson) är inte speciellt förtjust i att en kontroversiell författare som Ellison flyttar dit.
Det dröjer inte länge innan Ellison inser att han kommit något stort på spåren, han kommer över material så chockerande att hans planerade bok kan bli en fläskig kioskvältare. För i huset hittar han en Super-8-projektor och en låda med filmer. Ellison slår sig ner i sitt arbetsrum och börjar titta. Det är familjefilmer från olika årtionden. De börjar alla idylliskt - och slutar med groteska mord på familjemedlemmarna.
Tillsammans med en hjälpsam vicesheriff (James Ransone) konstaterar Ellison att det finns ett samband mellan morden, som skett i olika delar av landet. Något annat de har gemensamt är att vid varje mordtillfälle har ett av familjens barn försvunnit.
Ellison, som är en vettig och realistisk människa, men som på grund av all stress dricker lite för mycket, börjar höra märkliga ljud i huset. Han känner att det finns någon där. Han attackeras av osynliga krafter och i Super-8-filmerna upptäcker han en märklig och otäck skepnad som dyker upp i bakgrunden. En professor som kontaktas nämner en demon vid namn Bughuul (eller Bagul i den svenska texten). En varelse som äter barn...
Att låta en man vara huvudperson i skräck- och främst spökfilmer är ganska ovanligt. Det är inte alltid det funkar. Jag konstaterar att ofta struntar vi i publiken i männen, de får gärna stryka med. Och mäns förhållande till spökerier är ofta annorlunda än kvinnors, något jag kommit fram till under samtal med diverse människor. Påfallande många kvinnor verkar tro på det övernaturliga, till skillnad från män - och om en man råkar ut för något oförklarligt utgår han oftast från att det är något förklarligt och undersöker det hela grundligt för att hitta en vettig förklaring. Vilket Ellison Oswalt gör här.
SINISTER är en mörk film med en ganska vuxen ton - och här finns scener som är genuint otäcka. Detta sagt av mig som i stort sett aldrig låter mig skrämmas av skräckfilmer. Men det finns förstås en del grejor som alltid funkar - åtminstone på mig. Långsam, krypande spänning, hemsökta hus, upphittade snuffmovies, döda barn, stillbilder som plötsligt rör på sig, mörka korridorer. SINISTER har ett anslag och en story som tilltalar mig - jag tyckte verkligen att filmen var intressant och spännande, ett tecken på detta var att jag satt och gned min haka, vilket jag kommer mig på att göra när det blir kusligt på film.
Det tekniska hantverket är alldeles utmärkt, med stämningsfullt filmfoto och bra miljöer. Speciellt mycket våld och blod finns här inte, det som förekommer antyds mest - men alla filmer med stora brandyxor och motorgräsklipparmord är per automatik bra. HELLRAISER-kompositören Christopher Young står för filmmusiken - vilken egentligen inte kan klassificeras som musik. På ljudspåret hörs mest brummanden och märkliga ljud, vilket förstärker obehagskänslan.
Ytterligare en bidragande orsak till min positiva hållning till SINISTER är karaktärsskådespelaren Ethan Hawke i huvudrollen. Han övertygar som Ellison och skänker filmen en viss tyngd. Även övriga medverkande är bra. Filmen fungerar även som drama.
Fast helt perfekt är Derricksons film förstås inte. En nyckelscen med spökbarn som förföljer Ellison är tänkt att vara riktigt creepy, men det ser mest ut som om ungarna framför något slags amatördansföreställning i slowmotion. Och Bughuul må se cool ut på håll, men när han kommer närmare kameran är han kanske för lik någon medlem med corspe-paint i något norskt black metal-band. Och var köps- och framkallas alla Super-8-rullar?
Men när det gäller helheten får jag allt erkänna att jag är hyfsat imponerad. Det är ytterst sällan jag sitter i en biografsalong och känner nackhåren resa sig, det är sällan jag tycker att handlingen i en skräckfilm är intressant, och det är sällan jag inte irriterar mig på rollfigurerna.
SINISTER borde rimligtvis skrämma brallorna av en publik som inte är lika härdad som jag, och jämfört med sumprullar som PARANORMAL ACTIVITY-serien, är det här en milstolpe i skräckfilmshistorien. Jag gillar den här - gå och se den!
...Avslutningsvis måste jag nämna det märkliga och fullkomligt flängda som hände i Frankrike när SINISTER skulle gå upp där nere. Distributören Wild Bunch beslutade sig nämligen för att dra tillbaka filmen! Wild Bunch hade även PARANORMAL ACTIVITY 4, och när den biovisades blev publiken ... galen! Inte bara som här i Sverige, där de snackar, skriker, stökar, kastar popcorn och pratar i mobil. Nej, de unga fransmännen hade rånat biografpersonal och pissat i biofåtöljer under visningarna! Fullkomligt sanslöst. Så, Wild Bunch ville inte riskera någonting den här gången...






(Biopremiär 30/11)