Visar inlägg med etikett James Mason. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Mason. Visa alla inlägg

onsdag 30 maj 2012

DVD: North Sea Hijack

NORTH SEA HIJACK (Studio S Entertainment)

Jag minns bioannonserna för den här filmen. Jag vill även påminna mig att affischer för den hängde i videobutiker ett par år senare. Oj, vad jag tyckte att den verkade tuff. Roger Moore var förstås en av mina idoler. För mig var han nog den störste filmstjärnan. Han var ju både lord Brett Sinclair och James Bond (Helgonet hade jag bara hört talas om; det var versionen med Ian Ogilvy som visades när jag växte upp). Och i den här filmen hade han ju skägg och sköt med harpungevär!

Dessutom hade filmen en hård svensk titel. 1979. Då kunde man fortfarande ge filmer hårda, svenska titlar. I original heter den här NORTH SEA HIJACK, men den släpptes även som FFOLKES, vilket det står i förtexterna till kopian på denna utgåva. FFOLKES? Är inte det lite för likt "Folkes"? Nej, det kunde den ju inte heta - så den försågs med titeln
SPECIALKOMMANDO - MED UPPDRAG ATT DÖDA. Den titeln - och den tuffa filmaffischen - gjorde att jag verkligen ville se filmen.

Men det dröjde. Först igår såg jag den för första gången.

Denna nya svenska DVD-utgåvas omslag saknar tyvärr motivet från originalaffischen, som ersatts av trista foton. Dessutom är omslaget försett med två citat man inte ska lita på. Göteborgs-Posten kallade filmen "en mycket spännande film". Nej, den är inte spännande. Inte alls. Och Roger Moore själv ska visst ha sagt "North Sea Hijack" är bättre än alla mina Bondsuccéer". Herr Moore måste ha väldigt märklig filmsmak.

NORTH SEA HIJACK är en brittisk produktion, men för regin står gamle, fine, amerikanske westernregissören Andrew V McLaglen, och filmens skurkar är amerikaner. Anthony Perkins, med Michael Parks (iförd roliga glasögon) leder ett litet gäng som kapar en oljeborrplattform, vilken de hotar spränga om de inte får 25 miljoner dollar. Brittiska parlamentet ser ingen annan utväg än att anlita Rufus Excalibur ffolkes (Moore). Superspecialist på den här typen av uppdrag. Han och hans team för kirra detta i en handvändning.
Originalaffischen. Betydligt tuffare.

Nu hör det till saken att ffolkes är en excentriker utan like. Han är en av de mest bisarra filmhjältar jag stött på. Inte nog med att han har ett skägg av modell Brittisk Upptäcktsresande och ofta även klär sig som en sådan. Han är kvinnohatare. Han vill verkligen inte veta av kvinnor. Men han älskar katter. Han har sin bostad - självklart ett gods på landet - full av katter. Hans hobby är att brodera! Han broderar en fin tavla som föreställer en katt. Han tycker inte om rökning, men han dricker whisky med jämna mellanrum - direkt ur flaskan.

James Mason är en amiral som inte alls gillar att fjönten ffolkes ska skickas iväg, men han har inget val. Hur osannolikt det än låter, är ffolkes den tuffaste karlakarlen för jobbet. Så iförd dykardräkter beger sig specialkommandot med uppdrag att döda iväg. Det var en dum idé av ffolkes att dra på sig en knallröd dykardräkt. Han ser fan inte klok ut där han klättrar omkring på oljeriggen. Den italienske Fantomen på äventyr. Gummifantomen.

NORTH SEA HIJACK är en sådan där film man tittar på och har utbyde av tack vare dess skådespelaruppställning. Ja, ni noterar ju själva. Ett sådant här gäng ser man ju sällan idag. Mest beroende på att alla antingen är lastgamla eller döda.

Mycket till actionfilm är det inte. Filmmusiken låter som hämtad från en fräsig cowboyfilm, men det dröjer till filmens sista tio minuter innan det blir lite fajting och harpunskytte. Dock är filmen underhållande fram tills dess. Mest tack vare Roger Moores konstige hjälte. Han känns verkligen som hämtat ur en gammal dammig, brittisk äventyrsroman - kanske till och med en Monty Python-parodi på en sådan. Det här måste ses! Jag tänker även på serier av Johan Wanloo. ffolkes skulle kunna vara hjälten i en Wanlooserie.

Den kidnappade besättningen är norsk, och vid ett tillfälle får ffolkes hjälp av en tuff norsk tjej i mössa. ffolkes tror att hon är en pojke, och när hon fryser kastar han in henne i en dusch och masserar hennes rygg. Först när han vänder på henne upptäcker han att hon faktiskt är en flicka - och då lämnar han badrummet. Nu gick det inte längre bra att massera henne. Jepp, gayvibbarna är lika märkliga som ffolkes.

Anthony Perkins svettas mycket och i en scen imiterar han norrmännens accent.

En kul liten film. Jag hade nog älskat den när jag var tolv.

lördag 6 juni 2009

DVD/TV: Ivanhoe

DVD/TV: IVANHOE (Sony Pictures)

Svenskar är ett märkligt folk när det gäller TV och underhållning. Många av oss växte ju upp med bara två TV-kanaler - eller till och med bara en (och så fanns det vi privilegierade som även kunde se dansk TV). Detta ledde ju till att "alla" hade sett vad det nu var som visats dagen innan, och vi fick förstås nöja oss med att se de program och filmer ett par personer valt ut som lämpliga för svenska folket. Den abslolut populäraste TV-serien någonsin på svensk TV är ju FAMILJEN MACAHAN! I USA är det få som kommer ihåg den serien, även om det var den då dyraste TV-serie som producerats. För amerikaner är James Arness synonym med sheriff Matt Dillon i KRUTRÖK och inte Zeb Macahan. En av de vanligaste frågorna jag får från läsare är "När kommer MACAHAN på DVD?" (Presskillen på nystartade DVD-bolaget Spiderbox Entertainment låter meddela att Coop (!!!) sitter på Skandinavienrättigheterna, vilket låter hur bisarrt som helst)

En annan älskad TV-serie är DEN OSYNLIGE MANNEN, som floppade i USA och bara producerades i en säsong. Konstigheterna fortsatte in på 90-talet, då Joe Penny som spelade Jake i RÄTTVISANS MÄN (JAKE & THE FATMAN) röstades fram som årets utländska TV-personlighet av Aftonbladets läsare, ett faktum David Letterman tyckte var hejdlöst roligt när han vann priset och läste upp tidigare vinnare i ett av sina program.

Och så har vi då TV-filmen IVANHOE från 1982.

När jag var liten fick jag Walter Scotts roman "Ivanhoe - Den svarte riddaren" av min morfar. Jag tror att utgåvan var från 40-talet och den stod i mormor och morfars tobaksdoftande bokhylla. Jag hade altid varit fascinerad av dess omslagsmålning; en riddare i tuff, svart rustning och tornérspel. En dag fick jag alltså boken och morfar textade prydligt mitt namn på försättsbladet. Så, när de andra ungarna i min lågstadieklass tragglade sig igenom böcker om att mor är rar och far är en orm, läste jag "Ivanhoe". Fast det gick inte så jävla bra. Småkillar brukar sällan ta sig igenom tegelstenar författade på 1800-talet.

Men det är möjligt att jag redan hade sett filmen från 1952 med Robert Taylor som Ivanhoe och Elizabeth Taylor som Rebecca (jag trodde dessa Taylors var syskon), och med Joan Fontaine och George Sanders. I vilket fall var det en av mina favoritfilmer när jag var barn och den gick ibland som söndagsmatiné på TV. Det här var ju på den tiden då cowboys, Tarzan och riddare fortfarande gick hem hos barn. Det fanns flera scener i denna film i knalliga färger som etsade sig fast, från inledningen där Ivanhoe sitter till häst utanför ett fönster och sjunger en ballad och någon där inne tömmer ut en hink vatten över honom, fram till den avslutande tvekampen mellan Ivanhoe och den slemme Brian de Bois-Gilbert - just den striden tyckte jag var ruskigt spännande, i synnerhet som den började med att de valde vapen - en hade yxa, den andre spikklubba. När jag som vuxen såg om filmen, kom jag fortfarande ihåg ljudet av tillhyggena som dunkade in i sköldarna.

Men så kom då den där TV-filmen 1982. Den måste ha visats på svensk TV ganska tidigt på året och direkt efter den engelska premiären, eftersom jag minns att jag tyckte det var konstigt att de redan hunnit göra en storfilm 1982 (att den spelats in året innan tänkte jag förstås inte på. Jag var korkad på den tiden). Riktigt vad som hände vet jag inte, men plötsligt blev det en tradition att SVT skulle visa den här filmen varje nyårsdag i flera år framöver. Under hela 80-talet for min familj tillsammans med en annan familj till Lindvallen och åkte skidor över nyår, och på nyårsdagen skulle det tittas på IVANHOE. Jag kommer i synnerhet ihåg ett år, då Anders var i sjuårsåldern och enbart intresserad av sport. När Robin Hood och hans armé stormar slottet, kom Anders in och frågade "Vilket lag leder?".

Och så har vi den där Anthony Andrews. Han blev något av en sexsymbol. Fan vet varför. Jag tycker att han ser stelopererad ut. Snacka om stiff upper lip! Min syrra tyckte han var skitsnygg, medan min moster avfärdade honom som "tvåltolle". I min familj går Anthony Edwards fortfarande under epitetet "Tvåltollen". Under några år dök Andrews upp i en del andra hjälteroller, bland annar fjollade han runt och skanderade "They seek him here, they seek him there" som Röda Nejlikan.

IVANHOEs bad-guy Brian de Bois-Gilbert spelades av den då okände Sam Neill, som innan gjort arthouse-skräckisen POSSESSION, och det här var väl strax innan han blev mästerspionen Reilly på TV. Det är lite lustigt att Neill blev den stora stjärnan, medan många av de andra medverkande försvunnit eller glömts bort (Anthony Andrews, Olivia Hussey, Lysette Anthony) eller till och med dött (James Mason, fast han dog ganska omgående när filmen var klar).

Redan 1982 hade jag två stora invändningar mot IVANHOE. För det första tar han på sig en ljusblå rustning. En blå! Herregud, han är ju för fan den svarte riddaren! Jag menar, hur fan ser det ut när den mystiske svarte riddaren gör heroisk entré, och så är han blå! Riddarsmurfen! Och den andra invändningen var förstås att Wilfred of Ivanhoe (som förresten har 80-talsfrisyr) väljer fel brud på slutet. Det tyckte jag även i 50-talsversionen, men det är värre i den här filmen. Storyn går ju ut på att vår hjälte är kär i både den fattiga judinnan Rebecca (Hussey) och den rika Lady Rowena (den då tonåriga Anthony), fast han är ju mer kär i kalaskexet Rebecca förstås, men han kan ju inte ha ihop det med en judinna. Så han väljer Rowena, och det är obegripligt. Lysette Anthony är blond och vän och, tja, hon påminner om en skär fis. Varje nyårsdag när man såg filmen, hoppades man att Ivanhoe äntligen skulle välja rätt, men icke! Han tillbringade säkert resten av livet med att titta på ALLSÅNG PÅ SKANSEN medan Rowena planerade parmiddagar.

Vad finns det för andra människor i rollistan? Främst återfinns den allestädes närvarande John-Rhys Davies, redan på den tiden var han med i alla filmer som gjordes. Rickard Lejonhjärta spelas av Julian Glover. Mest ihågkommen är väl hovnarren Wamba (George Innes), mest för att det är han som klär ut sig till munk och säger "Pax vobiscum" för att ta sig in på slottet. Tack vare alla eviga  repriser, har ju "Pax vobiscum" blivit ett bevingat uttryck i Sverige.

Efter ett antal år slutade SVT att visa IVANHOE. Genaste snappade TV3 upp den för att fortsätta med nyårstraditionen. Jag såg den på TV3 för några år sedan, efter att inte ha sett filmen på flera år - för jag var rätt trött på den. Nu är det möjligt att jag har fel här, men jag inbillar mig att filmen har varit censurerad de senaste gångerna jag sett den. Kan detta stämma? Det skulle i så fall vara scenerna där James Mason torteras och Wamba brinner upp (sorry, om du nu inte sett filmen, men jo, Wamba brinner upp). Och det är ju ett oskick att klippa och ha sig.

Ni noterar kanske att jag inte skriver om vad IVANHOE handlar om. Nej, varför ska jag göra det? Ni har ju alla redan sett filmen - många av er en hel massa gånger. Men nu finns den alltså på DVD (birollsinnehavaren James Mason har fått top-billing), så att ni kan se den när ni vill, med perfekt bild, utan reklamavbrott och utan eventuella censurklipp. Men med tanke på att hela svenska folket redan sett filmen, ter sig Sonys baksidestext minst sagt märklig: "(Skådespelarna) bjuder på en version av IVANHOE som du aldrig sett den förut!" Hallå? Vad menas? Däremot finns det en massa andra versioner jag aldrig sett förut. Det finns ett par miniserier och TV-filmer från 90-talet. Åtminstone en av dessa finns på DVD i Sverige, men jag har inte sett den. Och jag ser gärna att klassikern från 50-talet kommer på DVD, om den nu inte redan finns därute någonstans. Men mest av allt vill jag att TV-serien med en ung Roger Moore släpps!

Så - tycker jag något om IVANHOE från 1982? Jag har en farlig massa att berätta om fenomenet Ivanhoe, men gillar jag filmen?

Jodå. Den är väl helt okej. Som sagt, filmen stod mig efter ett tag upp i halsen. Men visst är det här ett välgjort, påkostat och underhållande äventyr (Bondveteranen Vic Armstrong ansvarade för stunten), om än aningen segt med sina två timmar och sjutton minuter. Det är trevligt på ett gammaldags sätt. För mig känns det som om 1982 var nyss, men det är ju faktiskt 27 år sedan. Och, well, they don't make 'em like this anymore.