Visar inlägg med etikett James Marsden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Marsden. Visa alla inlägg

torsdag 19 december 2013

Bio: Anchorman 2: The Legend Continues

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jösses, har det redan gått tio år sedan Adam McKays ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY kom? 2003? Tydligen stämmer det. Men det är en film jag ser om lite då och då, och ibland visar för vänner som märkligt nog inte har sett den. ANCHORMAN - med Will Ferrell i sin paradroll - har blivit något av en modern klassiker, om man nu kan kalla en tio år gammal film för klassiker. Alla verkar älska filmen, många citerar den, och nu får äntligen en senkommen uppföljare premiär.
Ron Burgundy var ju som bekant nyhetsankare på Channel 4 i 1970-talets San Diego - samt Guds gåva till kvinnan och en hejare på jazzflöjt. När den nya filmen börjar har det blivit 1979, Ron har gift sig med sin tidigare konkurrent Veronica Corningstone (Christina Applegate), de har flyttat till New York och arbetar på en stor TV-kanal. Men eftersom den högt aktade chefen (cameo av Harrison Ford) tycker att Ron Burgundy är världens sämste reporter får han sparken, medan Veronica blir nyhetsankare. Ron lämnar sin hustru, super ner sig och jobbar på ett delfinarium där alla hatar honom.
Men så får Ron oväntat ett nytt jobb. En rik australier ska starta upp en TV-kanal som sänder nyheter dygnet runt - något som aldrig har gjorts tidigare. Ron samlar ihop sitt gamla gäng, vilka alla övergett nyhetsbranchen. Sportreportern Champ Kind (David Koechner) säljer friterad fladdermus, Brian Fantana (Paul Rudd) är framgångsrik kattfotograf, medan den stenkorkade meteorologen Brick Tamland (Steve Carell) är död. Brick blir överlycklig när han på sin begravning upptäcker att han faktiskt lever.
Ron Burgundy och hans killar är förstås sexistiska, fördomsfulla och rasistiska, och problem uppstår när nyhetskanalens chef är en snygg, svart kvinna (Linda Jackson), som dessutom stöter på Ron. James Marsden är kanalens slajmige stjärnreporter Jack Lime som inte tål Ron Burgundy. Efter att ha visat en ointressant biljakt i direktsändning (sådant existerade inte 1980) gör Ron succé och kanalen blir framgångsrik. Vad som sedan följer är en lång rad sketchartade episoder sammanfogade med en tunn röd tråd. Ron blir ovän med sina vänner, han strular till det med allt och alla, australiern är kriminell, Ron försummar sin son, och allt måste lösa sig på slutet.
Romantisk dejt vid en femstjärnig läskautomat.
... Fast det spelar förstås ingen större roll vad ANCHORMAN 2 handlar om så länge det är roligt - och det är det. Till större delen. Jag har väl egentligen bara en större invändning mot filmen, och det är att den vara en timme och 59 minuter - den är alldeles, alldeles för lång och borde ha kortats med 15-20 minuter. Filmen har svårt att hålla tempot uppe under så lång speltid och gör därmed sig själv en otjänst.
Men när filmen är rolig, vilket den alltså är för det mesta, är den hysteriskt rolig. Vi får se filmhistoriens kanske bästa bilolycka, i vilken alla inblandade har extra stor otur, och scenen där Ron Burgundy äter middag med en svart familj och försöker smälta in lär bli klassisk. Brick Tamland är mer korkad än någonsin; han är obetalbar, och lyckas skaffa sig en lika puckad flickvän, spelad av Kristen Wiig. Liksom i första filmen drabbar olika nyhetsteam från olika kanaler samman i ett blodigt slag, och här gör en farlig massa kändisar cameos - jag nöjer mig med att nämna Jim Carrey och Marion Cotillard som artiga kanadensare beväpnade med hockeyklubbor.
Som fallet är med så många uppföljare försöker man vräka på med mer av allt, vilket inte behöver betyda att det blir bättre. I det här fallet blir det aningen för mycket och alltså även för långt - men det hindrar inte ANCHORMAN 2 från att vara en av 2013 års roligaste filmer. För det är det!
... Och ja: vi får åter se och höra Ron Burgundy spela jazzflöjt!








(Biopremiär 20/12)

-->



måndag 14 oktober 2013

Bio: The Butler

Foton copyright (c) Scanbox

"Based on a true story" kan betyda lite vad som helst. Framför allt får man ofta ta ordet "true" med en eller flera nypor salt. Bygger filmen på någons memoarer, får man utgå från att det skarvats en del redan i boken, och sedan har filmskaparna "förbättrat" det hela ännu mer. THE BUTLER bygger på en artikel. Den har jag förstås inte läst, men med tanke på att filmens huvudpersoner råkar uppleva nästan alla betydande händelser under 1900-talets amerikanska historia, känns den här storyn rätt uppdiktad.

Det börjar på 1920-talet. Lille Cecil Gaines lever i fattigdom, de arbetar på en plantage, och en av de grymma plantageägarna skjuter ihjäl Cecils far. Damen i huset (Vanessa Redgrave i en minimal roll) låter Cecil börja arbeta inne i huset, hon ska göra en bra "house nigger" av honom. Han blir minsann en duktig servitör, växer upp, lämnar plantagen och lyckas få jobb som butler på ett etablissemang. Där får han så pass gott rykte att han headhuntas av Vita Huset för att arbeta där.
Medan Cecil, som nu spelas av Forest Whitaker, spenderar dagarna i Vita Huset, sitter hans hustru Gloria (Oprah Winfrey) hemma och kedjeröker och börjar supa. Cecil påstår sig vara helt ointresserad av politik, vilket är en fördel om man är Butler i Vita Huset. Han ser presidenter komma och gå, Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan, och han passar upp alla på samma sätt. Äldste sonen Louis (David Oyelowo) flyttar hemifrån för att studera och aktiverar sig i de svartas kamp för lika rättigheter. Rashatet är stort, Louis kastas i fängelse för jämnan, han hänger med Martin Luther King och Malcolm X, han går med i Svarta Pantrarna, han blir politiker. Hans lillebror är mer sansad och vill slåss för sitt land och inte för sin ras, och när Vietnamkriget bryter ut är det inte svårt att lista ut hur det kommer att gå.

Regissören Lee Daniels är själv svart och han vill här skildra de svartas historia och hur jävligt det var under större delen av 1900-talet och i viss mån än idag. Problemet med THE BUTLER är dock att det blir för tillrättalagt och strömlinjeformat - och lite för otroligt. Vad vet jag, allt är kanske sant, men det blir lite för mycket när familjen Gaines hela tiden befinner sig i världshändelsernas centrum, som vore de familjen Forrest Gump.
Det blir också lite för mycket maskerad över det hela. Whitaker och Winfrey åldras flera decennier under filmen och i synnerhet hon ser efter ett tag mer och mer ut som en vandrande reklamskylt för Buttericks. En farlig massa kända skådisar figurerar i birollerna, varav en del roller är så små att de närmast är statister. Mariah Carey har ingen replik alls som Cecils mor, Robin Williams är Eisenhower, James Marsden är en väldigt idealistisk JFK, Liev Schreiber är en hetlevrad Lyndon B Johnson, John Cusack är Nixon, men om det inte stått att det är han, hade jag aldrig gissat det. Bäst är Alan Rickman som Reagan; Jane Fonda gör Nancy, Vidare ser vi Terrence Howard, Cuba Gooding Jr och Lennie Kravitz, plus autentiska filmklipp med Jimmy Carter, Obama och några andra.

Emellanåt är filmen rätt rolig - men jag är inte säker på att det alltid är meningen att det ska vara roligt. Egentligen är det här förstås en intressant historia - men som helhet är det alldeles för polerat. Den insmickrande pianomusiken förstärker det sliskiga intrycket.







(Biopremiär 11/10)

onsdag 9 oktober 2013

Bio: 2 Guns

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Det bästa med den isländske regissören Baltasar Kormákurs 2 GUNS är att Mark Wahlbergs rollfigur heter Stig. Okej, han heter egentligen Michael Stigman, men kallas Stig - och det är ju ett osedvanligt roligt namn på en actionhjälte. Det roligaste sedan Rolf i den italienska krigsfilmen ROLF.
2 GUNS bygger på en tecknad serie jag aldrig hört tala om och än mindre läst. Jag hade dock vissa förhoppningar på filmatiseringen efter en lovande trailer och hyfsat bra recensioner i USA. Grundkonceptet är lovande även det; två skurkar visar sig vara agenter, ovetande om den andres identitet.
Denzel Washington är DEA-agenten Bobby Trench som utger sig för att vara kriminell och slår sig samman med hårdingen Stig. De ska råna en bank, men Bobbys baktanke är att sätta dit Stig och hans boss. De rånar en bank på över fyra miljoner dollar, men Stig visar sig vara agent för militären, med avsikt att sätta dit Bobby och hans anhang. För att inte röja sin täckmantel skjuter Stig Bobby i axeln och lämnar honom i ödemarken. Detta uppskattar inte Stigs chef (James Marsden) och skickar ut folk för att döda honom. Bobby har överlevt och har en massa folk efter sig och han tvingas förstås att samarbeta med Stig. Bill Paxton anländer som psykopatisk, genomond CIA-agent - pengarna som stulits tillhör CIA. Stig och Bobby måste slåss mot allt och alla.
2 GUNS börjar bra med en rätt rolig scen på en diner i samband med att de ska råna banken. Därefter hoppar filmen tillbaka i tiden, och arbetar sig framåt, förbi dinern, och sedan vidare - och det blir rätt stökigt. Ja, ibland mer än lovligt stökigt. Det är aldrig bra när man ser en actionfilm och undrar vad folk sysslar med, varför och hur de hittade till de olika platserna. Kormákur får aldrig riktigt ordning på storyn. Å andra sidan har han kanske inte räknat med att publiken kommer att tänka efter.
Men det egentliga problemet med filmen är att den aldrig blir så rolig jag gissar att det är tänkt - och detta beror på att Stig och Bobby är rätt osympatiska typer. Det rikliga våldet är grovt, blodigt och ofta sadistiskt; det ska väl många gånger vara så kallat "ironiskt våld", men det funkar inte filmen blir därför lite nasty - på fel sätt.
Det förekommer en hel del bra namn här. Edward James Olmos är en mexikansk knarkkung i hatt, Fred Ward gör ett inhopp som officer, och Paula Patton är Bobbys raffiga agentkollega som lyckas kombinera dialog och topless på ett föredömligt, Oscarvärdigt sätt. Föredömligt är även Paxtons inspirerade överspel. Wahlberg har samma nollställda uttryck han brukar köra med, medan Washington är mer animerad. Och har skägg.
Här och var lyser det till, en scen med prickskytte på hönor är briljant bisarr, och slutuppgörelsen är bra (den involverar dessutom kor), men jag kan inte säga annat än att jag blev besviken på 2 GUNS; det är en blodsölig actionkomedi (eller action med humorinslag) som inte funkar som den ska.
Detta är för övrigt ingen uppföljare till Andy Sidaris' klassiker GUNS från 1990.







(Biopremiär 11/10)

-->



måndag 29 oktober 2012

Bio: Möhippan

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för riktigt avskyvärda filmer:

BRIDESMAIDS var ju en fantastiskt rolig film. Därför är det ju lätt att tro att MÖHIPPAN (som heter BACHELORETTE i original) ska vara en film i samma anda - men där skiter man sig allt på tummen. Ursprungligen är detta en pjäs av Leslye Headland, som även skrivit långfilmsmanuset och regisserat. Filmen lanseras som en komedi, dess trailer ger sken av att det här är en komedi, men ärligt talat - det vetefan vad det här är. Filmen vet inte själv vilket ben den ska stå på.

Rebel Wilson är den kraftigt överviktiga Becky, som ska gifta sig med en stilig man. Det gamla gänget samlas för en möhippa - men om det verkligen är gamla kompisar till Becky eller ej blev jag aldrig riktigt klok på, jag fick intrycket av att de mobbade henne i skolan. Det är Kirsten Dunst, Lizzy Caplan och Isla Fisher som spelar kompisarna - inget fel på den skådisuppsättningen, alltså, men de spelar en trio fullkomligt motbjudande människor.
Jag är inte den som reagerar på svordomar, grovt språk och sexskämt, men när sådant förekommer i en komedi, måste det skötas med viss finess. Det funkar ju alldeles utmärkt i TED - men i MÖHIPPAN funkar det inte alls. Det blir bara billigt och vulgärt på fel sätt. Här finns noll tajming.
Tjejernas möhippa spårar snart ur. De super och knarkar och råkar slita sönder Beckys bröllopsklänning - och hon ska gifta sig dagen efter. De tillbringar natten med att försöka laga och tvätta den, vilket inte går så bra. Sedan spårar det ur ännu mer - med till exempel en överdos.

Jag vet inte - är det meningen att det här ska vara roligt? MÖHIPPAN är till större delen ett ganska allvarligt drama, fullspäckat med vad man säkert tror är nattsvart humor. Men i slutändan blir det här varken det ena eller det andra. Det blir bara en synnerligen irriterande och bitvis ganska obehaglig historia.
En lustig detalj är att det är killarna som framstår som de normala och sympatiska - åtminstone i förhållande till de vidriga huvudpersonerna. Och killarna - James Marsden spelar en av dem - förekommer knappt alls i filmen.

Av någon anledning flyttades premiären på MÖHIPPAN fram - dessutom till en måndag. Mycket märkligt. Eller anses detta vara en lämplig höstlovsfilm?

Skitdålig film. Jag hatade det här möget. Se om SKYFALL istället!






(Biopremiär 29/10)

torsdag 6 oktober 2011

Bio: Straw Dogs

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment 

Nyinspelningarna fortsätter att välla in, och här har vi den aningen oväntade nya versionen av Sam Peckinpahs på sin tid oerhört kontroversiella STRAW DOGS från 1971 - en film som på bio i Sverige hette STRAW DOGS - DET GALNA GÄNGET och på video fick den märkliga titeln STRAW DOGS - DE GALNA HUNDARNA. Vilka hundar?

Att man spelat in en ny version är i det här fallet inte så konstigt; originalet - som bygger på en bok - är trots allt 40 år gammalt, det går inte att jämföra med alla dessa remakes på skräckfilmer från 80-talet. Och att filmatisera samma roman flera gånger är inget nytt, det har man sysslat med sedan filmens barndom.
Jag har inte sett Peckinpahs film på kanske tjugo år och har den således inte i färskt minne. Jag minns inte så väldigt mycket mer än att den fridfulle matematikern Dustin Hoffman och hans läckra fru Susan George flyttar till Cornwall i England, där de genast hamnar i trubbel med några lokala busar. David Warner är en av de slemma, en björnsax spelar i stor roll, Hoffman förvandlas till en brutal hämnare och i den mest kontroversiella och beryktade scenen blir George våldtagen två gånger - och man får efter ett tag intrycket av att hon motvilligt gillar det.

STRAW DOGS är även känd för att den brittiska filmcensuren inte tillät att filmen släpptes på video 1984. Först 2002 godkändes den, efter att man klippt i våldtäktsscenen, men distributören vägrade släppa en censurerad version. Senare kom den till slut ut oklippt. Här i Sverige har den hela tiden varit oklippt.

En av poängerna med originalfilmen är att det är lille Dustin Hoffman som genomgår förvandlingen till skoningslös hämnare. I Rod Luries version, är det James Marsden som är den fridfulle David Sumner, som den här gången är filmmanusförfattare. Marsden är ju känd som superhjälte i X-MEN och han är långt ifrån en tanig liten stugsittare, även om han bär glasögon och beter sig som en snäll helyllekille. Kate Bosworth är hans fru Amy, och nej, Bosworth är ju ingen Susan George (här hör det till saken att jag är väldigt svag för den truliga George när hon var ung).

Men i övrigt måste jag säga att STRAW DOGS modell 2011 blev en stor överraskning!
England är utbytt mot den amerikanska södern. Paret Sumner flyttar hem till hennes föräldrahem, en stor gård utanför en riktig håla bebodd av de värsta rednecks man kan tänka sig. De sitter förvisso inte i träden och spelar banjo, men det är inte långt ifrån.

Det dröjer inte länge förrän David hamnar på kant med ortens invånare. På en bar utmärker sig genast den dominante Coach (James Woods), som super, skriker, svär och slåss, och få vågar säga emot honom. På samma bar dyker Amys gamle pojkvän Charlie (Alexander Skarsgård) upp. Charlie och hans ruffiga polare tilltalar hela tiden David med Sir och Mr Sumner, men det framgår tydligt att de inte gillar denne stropp från Los Angeles som tror att han är något.

David och Amy har anlitat Charlie och dennes lilla gäng för att laga taket på gården, något de inte är så bra på; de föredrar att dricka öl och tjuvjaga. Dessa bonnläppar är dessutom djupt religiösa och inte blir den redan jobbiga stämningen bättre när de får veta att David inte är troende.

Charlie kan inte låta bli att sukta efter Amy, alla trånar efter henne, och efter att ha lurat ut David i skogen, våldtas Amy.
I handlingen förekommer även en förståndshandikappad man; Jeremy (Dominic Purcell), som har något slags märklig relation till en femtonårig tös, dotter till Coach. Coach blir vansinnig när dottern umgås med Jeremy, och detta kombinerat med Charlie och hans polare leder fram till en minst sagt våldsam, blodig och superbrutal upplösning.

Jag hade inga förväntningar alls på STRAW DOGS, de amerikanska recensioner jag läst har varit blandade; väldigt positiva eller negativa. Men jag måste utbrista:

Äntligen! En riktigt jävla hård thriller! STRAW DOGS är verkligen stenhård.

Som bekant finns det något härligt tillfredställande med hämnarfilmer av det här slaget. Och i Luries film vill man verkligen se stackars David Sumner äntligen få nog och ta kål på det vidriga packet. Och nog för att det är ett vidrigt pack, alltid. Värre avskum får man leta efter. Charlie, Coach och de andra är rejält obehagliga typer.

Vad som gör den nya STRAW DOGS bra, är att den är välgjord och har brå skådespelare. Marsden och Bosworth må vara blekare än Hoffman och George, men de andra är strålande. James Woods är - självklart! - fullkomligt fantastisk. Vilken typ! Och Alexander Skarsgård gör väldigt bra ifrån sig, han pratar med bred sydstatsdialekt och lyckas kombinatinera Stilig hunk med Psykopat.

... Och ja, filmen är alltså extremt våldsam och blodig (björnsaxen gör comeback!). Tack och lov har man inte velat göra ännu en tonårsanpassad mjäkrulle; det här är tungt, dystert, och musiken är ödesmättad. En del brister i logiken är det lätt att ha överseende med.

Till saken hör förstås att USA är fullt av typer som Charlie och hans anhang. Jag känner folk i New York och Los Angeles som inte vågar åka till landsbygden, eller till vissa stater, eftersom det finns alldeles för många konstiga typer där. Inskränkta, bisarra politiska åsikter, otäckt religiösa, allmänt obildade.

Fast det är ju klart, det här låter nästan som skildringen av Norrland i filmer som JÄGARNA ...
(Och fan vet om det inte finns ännu fler knäppgökar i Los Angeles)








(Biopremiär 7/10)

torsdag 31 mars 2011

Bio: Hopp

Foton copyright (c) UIP
Tim Hill, mannen som gjorde ALVIN OCH GÄNGET och GUSTAF 2, slår till igen, den här gången med en påskfilm.
När såg du en påskfilm senast? Var det EASTER PARADE? Eller RAPA-NUI? Eller kanske PÅSKMANNEN RINGER ALLTID TVÅ GÅNGER?
Familjefilmen HOPP öppnar på Påskön, Rapa-Nui, och där presenteras vi för en massa harar och kycklingar. De jobbar alla i en fabrik som tillverkar påskgodis. Bland hararna finns även den främste av dem: Påskharen! Men nu är det snart dags för Påskharens lille son PH att ta över. PH står inte för Penis till Höger. I originalversionen heter han EB - Easter Bunny, förstås.
Men lille PH vill inte alls bli Påskhare, han vill bli trummis. Han gör inget annat än spelar trummor hela dagarna. Så denne lille datoranimerade kanin rymmer och hamnar i USA, där han genast ser till att bli utslängd från the Playboy Mansion, som PH trodde var ett tillhåll för kaniner - där finns ju bunnies.
Strax därpå håller han på att bli överkörd av en kille som heter Fredde (James Marsden); en redig slarver som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar trots att han är vuxen. Fredde lyckas aldrig fixa jobb, och han lyckas inte med så mycket annat heller. Och nu måste han ta hand om en vild, pratande, trumspelande hare.
En dag upptäcker PH att David Hasselhoff ska komma till stan i jakt på talanger, och PH ser sin chans att slå igenom som stjärntrummis. Och Fredde får samtidigt för sig att han vill bli världens första mänskliga Påskhare...
Tekniskt sett är HOPP väldigt välgjord. Den animerade haren flyter bra in i miljöerna.
Men i övrigt är det här rätt tradigt. Det är segt och inte speciellt roligt. Jag skrattade till ett par gånger, det är ju kul att Hopp bajsar gelégodisägg, och The Hoff är kul. Och det är kul när Hopp låtsas vara en leksak. Men annars är det här absolut ingenting. Jag tror nog att ALVIN OCH GÄNGET var roligare.
Vad som gör HOPP än värre är det faktum att den är dubbad till svenska. Huga! Det känns bara konstigt att se Marsden, Hasselhoff och Gary Cole som Freddes farsa prata svenska ur synk. Även Russell Brand dyker upp på ett hörn - det lustiga här är att i originalversionen är det han som gör PH:s röst. I den svenska versionen hörs Tommy och Anton Körberg, Nils Eklund och en massa andra vars namn jag inte hann läsa. 
Finns det förresten några skräckfilmer med påsktema, typ HALLOWEEN och STILLA NATT, BLODIGA NATT? Jag kan bara komma på gangsterfilmen DEN BLODIGA LÅNGFREDAGEN.
...Och ska du bara se en kaninfilm i ditt liv, väljer du inte HOPP, utan NIGHT OF THE LEPUS.
Ja, och så får du förstås ta och se om HARVEY med Jimmy Stewart.






(Biopremiär 1/4)

onsdag 4 november 2009

Bio: The Box

Richard Kelly långfilmsdebuterade år 2001 med DONNIE DARKO, en märklig och smart liten film som vann en massa priser, blev en kultfilm över en natt och gjorde Jake Gyllenhaal till stjärna.
Jag var inte ensam om att med spänning se fram emot Kellys nästa film - vilken oturligt nog visade sig bli SOUTHLAND TALES, som 2006 tävlade i Cannes. Kritikerkåren hävdade att detta ytterst märkliga och tråkiga science fiction-drama var en av de sämsta filmer som någonsin visats i Cannes. Och ja, SOUTHLAND TALES är fruktansvärd. Jag misstänker att det var något slags vanity project: efter DONNIE DARKOS framgångar, försågs unge Richard Kelly med en massa pengar han fick göra vad han ville med - han var ju "konstnär".
SOUTHLAND TALES spenderade några år på hyllan innan den släpptes direkt på DVD i större delen av världen. Den här gången var filmen kraftigt kortad och omklippt, men det är fortfarande ett rörigt och pretentiöst filmhelvete.
...Och nu är Richard Kelly tillbaka på världens biodukar med THE BOX, en film som hårdlanseras.
Författaren Richard Matheson är en legend. Han är troligen mest känd för sin vampyrroman "I Am Legend" ("Varulvarna" på svenska!!!), som filmatiserats tre gånger, men han har skrivit mycket, mycket mer än den för tidskrifter, TV, filmer och annat. Han skrev manus till ett par av Roger Cormans Poe-filmer, han skrev för THE ALFRED HITCHCOCK HOUR och THE TWILIGHT ZONE, han jobbade med Dan Curtis på dennes version av DRACULA med Jack Palance, han skrev Playboynovellen som Spielbergs bästa film DUELLEN bygger på, och romanen "The Legend of Hell House", och... Jag kan hålla på i en evighet.
THE BOX bygger på Mathesons novell "Button, button", som jag inte har läst, så jag ska inte spekulera i vad som händer i den. Richard Kellys version - Kelly skrev även manus - utspelar sig 1976. Cameron Diaz och James Marsden spelar ett gift par som båda samma dag får dåliga nyheter. Diaz måste sluta sitt jobb som lärare och Marsden kom inte in på en astronaututbildning. Inte bra - eftersom de behöver stålarna.
Men det dröjer inte länge innan någon knackar på dörren. Diaz öppnar och möter en mystisk man (Frank Langella), som saknar halva ansiktet; efter en olycka har han ett hål genom huvudet (faktiskt en riktigt cool make up-effekt). Den mystiske mannen kallar sig Arlington Stewart och han har ett mycket märkligt erbjudande:
Han räcker Diaz en låda med en stor, röd knapp på. Han ger henne ett val och 24 timmar att bestämma sig. Om hon bestämmer sig för att trycka på knappen kommer Stewart att ge henne en miljon dollar cash. Men! Då kommer någon hon inte känner någonstans i världen att dö. Om hon inte trycker på knappen, kommer Stewart tillbaka och hämtar lådan och hon ser honom aldrig igen.
Diaz diskuterar vad hon ska göra med sin man. De behöver ju pengarna. Och det här erbjudandet är ju bara konstigt. Det kan liksom inte vara något annat än ett trick. Och efter att ha öppnat dess botten, konstaterar de att lådan är tom. Så ... de trycker på knappen.
Fram tills nu är THE BOX riktigt bra. Jag menar det. Det är både spännande och intressant, som en bra Richard Matheson-historia ska vara. Men det dröjer bara cirka 30 minuter in i filmen innan de trycker på knappen.
Eftersom jag inte läst novellen, vet jag inte vad som händer i den versionen efter att de tryckt på knappen. Om vi alls får veta vad som händer. Hade jag skrivit storyn, hade jag slutat där. Detta hade blivit en perfekt episod av ALFRED HITCHCOCK PRESENTS. Knappen triggar vår fantasi. Vi behöver inte få veta vad som händer.
Fast nu är ju inte Richard Kelly jag. Han fortsätter med historien i ytterligare 75 minuter - och hans film blir dålig. Usel! Den fortsätter i all evighet, den blir töntig, den urartar i metafysiskt mumbojumbo, och den ... Herregud, Kelly förvandlar den till en av årets sämsta filmer! Jag hatade den. Jag såg THE BOX på en pressvisning för mer än två månader sedan, och på den lämnade ett par kritiker visningen, och efteråt verkade det som om alla avskydde filmen. Vi var alla överens om att den öppnar väldigt bra, direkt enastående. Men man kan väl inte släppa bara filmens första tredjedel, eller hur? (Tja, hade jag varit Kelly, hade jag gjort det, jag hade släppt den som en halvtimmes TV-film med ett bra slut)
Precis som SOUTHLAND TALES, är THE BOX en tråkig och irriterande soppa. Kanske var Richard Kelly ett one hit wonder. Precis som M Night Shyamalan. Deras senaste filmer har mycket gemensamt: de är pretentiösa, tråkiga och jönsiga. Snälla Hollywood, sluta ge dem pengar!





(Biopremiär 6/11)