Visar inlägg med etikett James Gandolfini. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Gandolfini. Visa alla inlägg

torsdag 20 juni 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: James Gandolfini

James Gandolfini har oväntat kastat in hatten under en semesterresa till Italien, där han drabbades av ett slaganfall. Han var bara 51 år gammal.
För de flesta är James Gandolfini synonym med Tony Soprano i TV-serien THE SOPRANOS (1999-207). Men inte för mig. Jag såg det första avsnittet när det sändes på svensk TV, men jag tyckte att det var så trist att jag struntade i att se resten. Och det var väl ett misstag från min sida. Jag har nog några DVD-boxar liggande, bör kanske kolla in dem.
Däremot har jag sett Gandolfini i en massa filmer. Ofta dök han upp som tjock italiano, åtminstone i början av karriären. Jag konstaterar att figurerar i fler filmer än jag trodde; han dyker upp i småroller jag helt glömt bort. Han är med i DEN SISTE SCOUTEN, TRUE ROMANCE, RÖTT HAV och GET SHORTY. Han mötte Charlie Sheen i TERMINAL VELOCITY och Demi Moore i DEN EDSVURNA.
Vidare syntes han i den märkliga PERDITA DURANGO, i Clint Eastwoods misslyckande MIDNATT I ONDSKANS OCH GODHETENS TRÄDGÅRD, den konstiga FALLEN, och i SUPER 8 (alltså 8MM), THE MEXICAN och i bröderna Coens THE MAN WHO WASN'T THERE. De senaste två-tre åren var han mer anlitad än någonsin och medverkade i fyra, fem, sex filmer om året, till exempel LINJE 123 KAPAD, WELCOME TO THE RILEYS, KILLING THEM SOFTLY och ZERO DARK THIRTY. Han kommer att dyka upp i ytterligare en handfull filmer och TV-serier som just nu ligger i post production.
James Gandolfini började sin skådespelarkarriär på olika teatrar i New York. Han söp en hel del, tog en del kokain och var tidvis kraftigt överviktig - men det verkar som om filmstjärnelivet var bra för honom - han slutade supa och gick ner i vikt.
Fast det hindrade honom inte från att dö i förtid.
JAMES GANDOLFINI
1961 - 2013
R.I.P.






torsdag 20 januari 2011

Bio: Welcome to the Rileys

Foton copyright (c) CCV
I höstas hade dramat OSKULDENS TID premiär. Det var producerat av Scott Free, det vill säga bröderna Ridley och Tony Scotts bolag, och för regin stod långfilmsdebuterande Jordan Scott - Ridleys dotter.
Här har vi ännu en independentfilm producerad av Scott Free, och vem är det som regisserat om inte långfilmsdebuterande Jake Scott - Ridleys son.
Som jag så ofta brukar hävda, har American Independent blivit en egen genre. Det handlar snarare om look och utförande än att produktionen är oberoende. WELCOME TO THE RILEYS har säkert kostat mer än den ser ut att ha gjort, och i huvudrollerna syns två populära stjärnor: James Gandolfini från SOPRANOS och Kristen Stewart från TWILIGHT-serien.
Gandolfini och Melissa Leo är Doug och Lois Riley, hemmahörande i Indianapolis. De är ett medelklasspar, men Lois har uppenbarligen problem med nerver och annat, och Doug mår inte så där jättebra han heller. När deras dotter var femton omkom hon nämligen i en bilolycka.
Doug åker till en konferens i New Orleans och där går han på en riktigt sunkig strippklubb, på vilken han träffar den prostituerade strippan Mallory (Stewart). Hon är sexton, har rymt hemifrån och av diverse skäl skjutsar Doug henne hem till hennes fallfärdiga, strömlösa hem.
Doug hävdar att han inte tycker om att bo på hotell och betalar Mallory hundra dollar om dagen för att få bo hos henne. Trots hennes närmanden har de inte sex eller gör något annat intimt. Doug har nämligen fått för sig att han kan rädda denna fallna flicka.
Hon är minst sagt stökig, Mallory. En rejält trasig själ, och hon klarar inte av att säga en mening utan ett instoppat "fuck" eller "fucking"; hon kan tävla med Tony Montana i att vara ful i mun. Till slut tröttnar Doug på svärandet och låter henne böta en dollar för varje "fuck".
Hemma i Indianapolis har den zombielika Lois tagit sig samman och får för sig att köra ner till New Orleans för att överraska sin man. Vilket hon gör. Och så förvandlas WELCOME TO THE RILEYS till något slags udda familjedrama med Mallory som substitut för dottern.
Jake Scotts film går i vissa typiska independentfällor, den har en liten tendens att bli pretentiös och saggig, och det förekommer scener där en ensam person sitter stilla på sin sängkant och stirrar tomt rätt fram under en lång stund. Den första delen av filmen tyckte jag var fruktansvärt trist, men det hela tar sig så fort Doug anländer till New Orleans.
Det känns onekligen som om jag sett den här filmen förut. En Pygmalionhistoria om mannen som frälser de ofrälse. Samtidigt frälser mannen sig själv och får något slags sinnesfrid. Men WELCOME TO THE RILEYS vinner på att den har James Gandolfini som Doug, han är utmärkt i rollen. Så är även övriga meverkande.
...Och Kristen Stewart, då? Hon verkar ha specialicerat sig på att spela upprorisk, tvär ung brud. Den buttra Bella i TWILIGHT, den tuffa Joan Jett i THE RUNAWAYS. Och jodå, jag köper henne som Mallory. Det är väl bara en grej som blir lite fånig i filmen: hon spelar alltså strippa - och klär aldrig av sig. Hon strippar aldrig. Vid ett tillfälle kastar hon kläderna eftersom paltorna måste tvättas, men då är hennes kropp hela tiden utanför bild, eller skymd.
Detta beror förstås på att det är Kristen Stewart. Vore det Anne Hathaway, däremot, då jävlar hade vi fått valuta för biljettpengarna, visa som vi är av LOVE AND OTHER DRUGS.
Det här är ett helt okej, välspelat drama, men egentligen inte sådär jätteintressant.
Jag måste även påpeka den svenska översättningen. Killen som ligger bakom den har valt att inte översätta Mallorys alla "fuck". Det står alltså "fuck" och "fucking" i meningar som i övrigt är på svenska. Det ser lite löjligt ut, även om ju svenska tonårngar faktiskt pratar så. Men jag tror att man behållit svordomarna som de är för att hotet med att dra en dollar för varje "fuck" ska funka. Det hade ju bara blivit konstigt med böter för "fan" eller "jävla".





(Biopremiär 21/1)

tisdag 4 augusti 2009

Bio: Linje 123 kapad

Kors i röven! En svensk titel på en amerikansk thriller. Det var inte igår. Tror jag. LINJE 123 KAPAD bygger på John Godeys roman, och filmades första gången 1974 som PELHAM 123 KAPAT (THE TAKING OF PELHAM ONE TWO THREE) med Walter Matthau och Robert Shaw i huvudrollerna. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag sett den eller ej, möjligtvis för väldigt längesedan på TV. Däremot såg jag TV-filmen THE TAKING OF PELHAM ONE TWO THREE från 1998, med Edward James Olmos och Vincent D'Onofrio. Den släpptes på video eller DVD i Sverige, men jag kommer inte ihåg vad den hette, om de nu ändrade titeln. Det enda jag minns av filmen, är att det var väldigt avslagen.  

Till Tony Scotts nya version har de minsann ändrat originaltiteln. Jajamen! Nu heter den ... THE TAKING OF PELHAM 1 2 3. Jodå. Inget ONE TWO THREE här inte. Men filmen handlar fortfarande om 13:23-tåget i New Yorks tunnelbana. En dag kliver psykopatiske skurken John Travolta ombord tillsammans med några beväpnade kumpaner, och de tar helt sonika och kapar tåget i en mörk tunnel, skjuter lite folk och håller passagerarna gisslan i väntan på pengar polisen ska leverera lite mer än en timme senare.

Travolta håller ständig kontakt med T-banans kontrollrum, och vem sitter där om inte gamle helyllekillen Denzel Washington, som är anklagad för att ha tagit mutor men nu får visa upp sig som värsta hjälten. Polisens egen gisslanförhandlare John Turturro anländer, men om Travolta inte får prata med Washington, skjuter han gisslan. Han hinner med att skjuta ett par stycken. Borgmästaren James Gandolfini svettas och ser dessutom ut som George Costanza i borgmästartagen. Det blir biljakt för att få fram pengarna i tid och till slut måste Washington allt lämna skrivbordet och ge sig ut på fältet.

Tony Scott har inte varit så bra på sistone. En gång i tiden gjorde han grejor som DEN SISTE SCOUTEN och TRUE ROMANCE (och TOP GUN om man är inne på sådant). ENEMY OF THE STATE är ju också rätt bra, och bland hans senare filmer är MAN ON FIRE helt okej, när filmen väl kommer igång efter en timme. Men SPYGAME var väldigt vissen, DEJA-VU lite för dum - jag köpte inte premisserna - och så har vi DOMINO. DOMINO är bland det värsta jag sett. Och det största problemet med den, är att den känns som ett desperat försök av en gubbe att vara hipp. "Kidsen gillar det om jag gör så här, om jag klipper som en dåre och stökar till det och filmar konstigt och vräker på med musik". Det är bara det att en som är född 1944 ska inte göra så. Det blir bara fel (ingen annan bör göra så heller för den delen, oavsett när man är född).  LINJE 123 KAPAD har emellanåt en tendens att gå i samma fälla. Borta är 80- och 90-talens slicka reklamfilmsbilder, i stället är det nervigt och hetsigt, snabba klipp, förtexter som rycker och hoppar, omotiverad hackig slowmotion, och allt kompat av rätt bra, tuff musik. Mycket distade elgitarrer. Nu är LINJE 123 långt ifrån lika infernalisk på den fronten som DOMINO, men som sagt - tendenserna finns där. Och jag blir lite irriterad. Det känns som ett försök att liva upp vad som i grunden är ett dialogdrivet drama. Det är Denzel Washington och John Travolta som pratar med varandra i realtid via komradio.   

Filmen blir lite väl fånig emellanåt. Ibland är dialogen riktigt dum - i en dramatisk scen pratar Washington med sin oroliga fru, och hon ber honom köpa med sig tre liter mjölk hem. Jag förstår mycket väl vad de tänkt med replikskiftet, men jag började skratta. Lite skrattretande är även en kille i gisslan som lyckats komma ut på Internet och webkamerachattar med sin flickvän, som hela tiden tjatar om att hon älskar honom. När pengarna ska levereras forslas de med poliseskort bestående av mängder av polisbilar och -motorcyklar, och dessa kör så vårdlöst att det uppstår ett flertal avancerade bilolyckor. Hur töntigt som helst. Här ska man rädda livet på 17 pers i gisslan, och så ser de till att drivor av bilar mosas och flyger genom luften. Hur många skadades? Dog någon?  

John Travolta är förvisso en bra psykopat, hur galen som helst, men han ligger hela tiden på gränsen till överspel. Denzel Washington spelar den där trista typen han oftast gör. De gånger han är skurk eller bad ass, som i TRAINING DAY och MAN ON FIRE, är han ju riktigt bra, men annars blir det för mycket "prästens präktige son" över honom.  

LINJE 123 KAPAD skulle kunnat bli väldigt bra; en klassisk, hård thriller av 70-talsmodell. Men jag har alldeles för många invändningar. Ytterligare en är att jag tyckte filmen blev lite tråkig efter ett tag. Jag skulle kunna vara riktigt snäll och sätta en trea, men det tänker jag inte vara. Ett extra minus för den svenska texten. Filmen verkar översatt av en femtonåring, och misspryds flera gånger av ord som "motherfucker", "fuckad" och "shit". Det ser vansinnigt löjligt ut. 


 

 

  

(Biopremiär 5/8)