Visar inlägg med etikett James D'Arcy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James D'Arcy. Visa alla inlägg

tisdag 18 juli 2017

Bio: Dunkirk

Foton copyright (c) Warner Brothers
Den franska staden Dunkerque heter Dunkirk på engelska. Det står det även genomgående på den svenska textremsan till den här filmen. Men - Dunkerque heter inte Dunkirk i Sverige, utan Dunkerque.
I månadsskiftet maj-juni 1940 utspelades slaget vid Dunkerque, då brittiska trupper evakuerades och flydde per båt hem till England, medan de tyska bomberna regnade över dem. Christopher Nolan har nu gjort en film som handlar om detta - och faktiskt inget annat. Dessutom verkar han utgå från att publiken känner till allt om denna episod ur andra världskriget.
Nolans förra film; INTERSTELLAR, tyckte jag var värdelös - ett sömnpiller utan like. DUNKIRK är bättre, betydligt bättre. Dock har jag en känsla av att den stora, breda publiken inte riktigt kommer att uppskatta det här. Någon egentlig handling saknas, nämligen.
Vi får följa tre parallella historier, vilka utspelas ungefär samtidigt. Den helt okände Fionn Whitehead spelar den ung, brittisk infanterist, som i fiendens kulregn ensam flyr genom Dunkerque och hamnar på stranden, där trupperna står uppradade i väntan på undsättning. Tommy hamnar på en av båtarna, men faran är långtifrån över.
Den alltid strålande Mark Rylance gör en civil sjökapten, som tillsammans med sin som och ytterligare en ung kille beger sig ut för att rädda överlevande soldater. De hittar en chockad soldat (Cillian Murphy) guppande på en båtspillra och plockar ombord honom - vilket leder till problem.
Uppe i luften far några Spitfires omkring och pangar ner Messerschmittar och Heinkel-bombplan. En av Spitfirepiloterna spelas av en mycket känd skådis, vilket vi inte får se förrän i slutscenerna. En annan pilot, den som det fokuseras mest på, görs av Jack Lowden.
Man får mycket krig, panik, ångest och klaustrofobi för pengarna. DUNKIRK känns extremt realistisk. Fast när jag kom ut från pressvisningen visste jag inte riktigt vad jag tyckte. Inga av rollfigurerna presenteras närmare, dialogen är ytterst knapp - det är i princip bara Mark Rylance och Kenneth Branagh, som spelar en officerare bistert vandrande på en pir, som har längre dialogscener.
... Men det här är otroligt snyggt gjort. Detaljrikedomen är enorm, filmfotot av Hoyte Van Hoytema är så fantastiskt att det säkerligen kommer att Oscarnomineras - och kanske till och med vinna. Hans Zimmer bidrar med rätt minimalistisk filmmusik, vilken förstärker de imponerande scenerna.
Allra bäst är scenerna som involverar flygplan. När jag var barn brukade jag läsa serietidningen Pilot, och jag gillade i synnerhet de serier som handlade om Spitfires, till exempel Battler Britton. Det är något magisk med det legendariska Spitfireplanet och allt det representerar. Flygscenerna i DUNKIRK ger en gåshud. De är häpnadsväckande skickligt filmade och så snygga  att man baxnar.
Den omtumlande totalupplevelsen kompenserar bristen på regelrätt handling och engagerande rollfigurer.
Bland övriga medverande ser vi James D'Arcy, och minsann om inte popsnöret Harry Styles har en roll. Styles gör inte bort sig, men det är en aning distraherande med en One Direction-gosse som soldat.
Stort plus för att DUNKIRK bara varar en timme och 46 minuter!
I Göteborg, Malmö och Stockholm visas DUNKIRK på 70mm (av dessa biografer har Royal i Malmö störst duk, Stockholm minst). Jag såg den på 70mm, och jag funderar på om jag tidigare sett någon film i detta format - med undantag för en specialvisning av DESSA FANTASTISKA MÄN I SINA FLYGANDE MASKINER för några år sedan. Den filmkopian såg ut att ha legat nerstoppad i en låda småsten sedan 1965; den var repig, hoppig, massor med filmrutor saknades, och färgerna var urtvättade - de hade lika gärna kunnat visa filmen på Super-8.
DUNKIRK på 70mm är förstås skitsnygg, det här ska visst vara den mest avancerade, flotta 70mm-filmen någonsin - men ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte om jag hade sett någon större skillnad om jag sett filmen på en vanlig, digital visning. Möjligtvis om jag suttit och jämfört filmerna sida vid sida.
Nu är fler 70mm-filmer på väg. Först ska ÅR 2001 - ETT RYMDÄVENTYR vevas i repris, och därefter kommer Kenneth Branaghs nyinspelning av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.
 







(Biopremiär 19/7)






tisdag 5 februari 2013

Bio: Hitchcock

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Filmcensuren var tuff i Sverige långt in på 1990-talet. Och den var ännu tuffare innan dess. Inte ens stora, respekterade, geniförklarade filmkonstnärer gick säkra. Ta en titt på den här klipplistan från oktober 1960:
Jo, det handlar förstås om Alfred Hitchcocks PSYCHO. Fullkomligt vansinnigt - man klippte ner filmens mest berömda scen, och inte nog med det: tydligen var det skadligt att se folk städa toaletter på den tiden. Mottagandet av filmen i Sverige blev också besynnerligt. Till exempel skrev en stor svensk dagstidning något i stil med att det är synd att en konstnär som Hitchcock ägnar sig åt sådant här skräck - jag har tyvärr inte kvar boken med det exakta citatet.
Jag brukar hävda att PSYCHO är den bästa skräckfilm som någonsin gjorts. Det står jag för. Hur många andra 53 år gamla filmer är fortfarande otäcka första gången man ser den? Jo, jag känner människor som sett den i modern tid och skrämts. Själv såg jag den för första gången när jag var i femtonårsåldern och jag tyckte att den var ohyggligt spännande - det enda jag visste var att någon skulle  mördas i duschen; jag hade ingen aning om vem - och vem mördaren var. Sedan dess har jag sett PSYCHO otaliga gånger. Det här är en film man ständigt återvänder till, och vid varje titt hittar man nya detaljer man missat tidigare.
Eftersom Fox bara försett pressen med en (1) bild, får jag illustrera med annat.
Jag brukar även hävda att Hitchcock var världens bäste regissör. Långtifrån allt han gjorde var bra, han gjorde flera ljumma och några direkt kassa filmer, men han höjer sig högt över mängden.
Nu kommer filmen om inspelningen av PSYCHO, för regin står spelfilmsdebuterande Sacha Gervasi; en manusförfattare som skrev THE TERMINAL och skaffade barn med Ginger Spice. Sicken en!
Anthony Hopkins är Alfred Hitchcock och filmen börjar 1959 med premiären på dundersuccén I SISTA MINUTEN (som ju är världens bästa film alla kategorier). Hitchcock är 60 och några bolagsmänniskor påpekar detta och låter antyda att han kanske bör lägga av när han är på topp. Dessutom har han problem med hälsan - han var ju en stadig bit, den där Alfred.
Hitchcock har inga som helst planer på att lägga av. Istället vill han återskapa sin ungdoms entusiasm och filmatisera en snaskig skräckroman. Valet faller på Robert Blochs lilla bok "Psycho", en berättelse inspirerad av the Wisconsin Ghoul, nekrofilen och prakttosingen Ed Gein - en man vars verk även inspirerade MOTORSÅGSMASSAKERN och DERANGED (båda kom 1974). Hitchcock är skyldig Paramount en sista film, men de vill inte producera PSYCHO - möjligtvis distribuera den. Därför tänker Hitchcock själv finansiera filmen, som ska bli en lågbudgetfilm i svartvitt. Budgeten slutade på $800 000, Hitch hade redan flyttat in till Universal, vilket är orsaken till att det berömda huset från PSYCHO står på Universals tomt.
Helen Mirren är Alfreds hustru, manusförfattaren Alma och den här filmens andra huvudperson. Hon har varit gift med Alfred i trettio år men känner att det nu börjar att knaka i fogarna. Hon spenderar dagarna med den flörtige Whitfield Cook (Danny Huston), som bland annat skrev RAMPFEBER och FRÄMLINGAR PÅ TÅG, och de arbetar på ett helt annat manus (som av allt att döma aldrig filmades - om det nu stämmer att de faktiskt skrev ett manus tillsammans). Istället anlitar Hitchcock Joseph Stefano (Ralph Macchio!) för att skriva PSYCHO.
Filmen börjar spelas in; Scarlett Johansson, Jessica Biel och James D'Arcy gör Janet Leigh, Vera Miles och Anthony Perkins, och Kurtwood Smith från ROBOCOP är den avigt inställde chefen för filmcensuren som har mängder av anmärkningar mot filmen. Och hela tiden plågas Alfred Hitchcock av mardrömmar om Ed Gein, som spelas av Michael Wincott.
Jag ska inte komma här och påstå att jag är någon expert på inspelningen av PSYCHO, men jag får intrycket att man tagit sig stora friheter i HITCHCOCK, som bygger på en bok. Jag gissar att väldigt mycket är ren hittepå - bland annat verkar inspelningen av duschmordet vara en ren efterkonstruktion. Det påstås förresten att Hitch inte ens var närvarande då; att det var Saul Bass som regisserade scenen, men om så verkligen var fallet låter jag vara osagt.
Men oavsett filmens sanningshalt är detta en synnerligen bra, trevlig och underhållande film. Nu är jag förvisso svag för filmer som handlar om filminspelningar, i synnerhet i det gamla Hollywood, och inte blir det sämre av att det den här gången handlar om en av mina absoluta favoritfilmer. Det är en fascinerande värld och fascinerande miljöer. Filmskapandet ligger oerhört långtifrån de filmprojekt jag är inblandad i. På nästan alla sätt.
Det är dock inte utan att jag undrar vilka som kommer att se den här filmen. Finns det tillräckligt många movie buffs? Kommer "vanligt" folk att ha något att hämta här? Ingen aning. Dock går det alldeles utmärkt att se filmen enbart för dess skådespelare. HITCHCOCK har bara fått en Oscarnominering; den för smink och hår, men Hopkins och Mirren borde allt ha fått varsin nominering. Anthony Hopkins är kanske inte så lik Alfred Hitchcock till utseendet, men nog för att han låter och känns som den legendariske regissören. Scarlett Johansson och Jessica Biel ser inte alls ut som Leigh och Miles; jag inbillar mig nästan att de hade varit mer porträttlika om de bytt roller med varandra - men detta hindrar inte töserna från att vara bra i sina roller. James D'Arcy är faktiskt hyfsat lik Perkins även till utseendet. Som Hitcocks assistent Peggy ser vi Toni Collette, som är riktigt festlig i rollen. Danny Elfman står för den tidstypiska filmmusiken.
Slutligen kan jag inte låta bli att nämna att HITCHCOCK är en film från Fox - och som till större delen utspelar sig hos konkurrenten Paramount. Hmm...






(Biopremiär 8/2)




torsdag 15 mars 2012

Bio: W.E.

Foton: Anthony Souza ©2011 W.E. Commissioning Company Limited. All Rights Reserved. 
Madonna är en sällsynt framgångsrik artist. Hon är även en sällsynt usel filmregissör. Hon långfilmsdebuterade 2008 med den rätt ruttna FILTH AND WISDOM, och nu har hon gjort en betydligt större film, en film som till och med Oscarnominerades - för bästa kostymer. Andra nominerar är fullkomligt otänkbara. Madonna har säkert fått göra den här filmen enbart för att hon är Madonna.
W.E. är ett slags parallellfilm till THE KING's SPEECH och initialerna står för Wallis och Edward. Edward är kung Edward VIII (James D'Arcy), som avsade sig tronen för att gifta sig med amerikanskan Wallis Simpson (Andrea Riseborough, som liknar Madonna en aning), en kvinna med två kraschade äktenskap bakom sig. Detta är förstås en intressant historia som skulle kunna ha blivit en engagerande film. Men Madonna, som var inblandad även i manuset, nöjer sig inte med detta.
I en parallellhandling som utspelar sig i New York i slutet av 1990-talet, får vi följa Wally (Abbie Cornish), som lever i ett olyckligt äktenskap. På Sotheby's ska man auktionera ut hertigen av Windsors (alltså den före detta kungens) ägodelar. Den sorgsna Wally är besatt av W.E., som hon anser vara århundradets romans - även om den romansen var långt ifrån smärtfri. Wally får ihop det med en enkel rysk säkerhetsvakt (Oscar Isaac) på Sotheby's. Mohamed Al-Fayed förekommer som något slags länk mellan Wally och prinsessan Diana och W.E. på någon vänster jag inte tänkte närmare på ...
... eftersom jag var upptagen med att tänka på annat. W.E. är nämligen en ganska fruktansvärd film och jag har svårt att förstå varför den går upp på bio. Det här funkar inte alls. Filmen är stor och påkostad, massor med folk och miljöer. Men strukturen är usel, det hoppas fram och tillbaka, hit och dit, och vi får aldrig riktigt stifta bekantskap med rollfigurerna. Vad såg Wallis och Edward i varandra? Varför blev de så kära? Edward gör absolut inget annat än kedjeröker, och de två verkar mest vara irriterade - på varandra eller på omgivningen. Historien om Wallys romans med ryssen känns otroligt banal.
Ganska exakt två timmar varar det här, två timmar som känns som två dygn (i synnerhet om man är kissnödig), fotot är hetsigt, klippen snabba, och i slutändan blir W.E. en enda stor gigantisk meningslöshet. Kritiken i utlandet var förödande. Det torde den bli även här.
Nämen! En kort recension. Ovanligt för att komma från mig. Men jag har absolut ingenting att säga om det här. W.E. är en dålig och otroligt tråkig film.
Under en partyscen från 30-talet spelas "Pretty Vacant" med The Sex Pistols på soundtracket. Både Abbie Cornish och Oscar Isaac var med i SUCKER PUNCH.







(Biopremiär 16/3)