Visar inlägg med etikett James Cromwell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Cromwell. Visa alla inlägg

onsdag 7 mars 2012

Bio: The Artist

Foton copyright (c) Scanbox

Långt om länge når den fransk-belgiska THE ARTIST Sverige.

Fem Oscars, bland annat för Bästa Film.

Sju BAFTA.

Fyra Critics Choice.

Tre Golden Globes.

... Plus ytterligare 59 priser, bland dem priset för bästa skådespelare i Cannes.

Är filmen värd allt detta; alla priser och allt beröm? Låt mig för en gångs skull dra till med ett rungande JA som svar.

Regissören och manusförfattaren Michel Hazanavicius är tidigare mest känd för sina två filmer om OSS 117; båda släppta på DVD i Sverige under beteckningen AGENT 117 - och båda enorma framgångar i hemlandet Frankrike. Men att Hazanavicius skulle gå vidare med en film som THE ARTIST känns rätt oväntat.

Agent 117 spelades av den franske superstjärnan Jean Dujardin, som även var Lucky Luke i en rätt konstig film, och det är Dujardin som försetts med alla dessa skådispriser för sin huvudroll som the artist. Bérénice Bejo, som Oscarnominerades för den kvinnliga huvudrollen, var även hon med i en av AGENT 117-filmerna, men hennes karriär är längre än jag trodde; jag hade ingen aning om att hon var med i till exempel EN RIDDARES HISTORIA och en väldig massa annat.
Handlingen i THE ARTIST är väldigt enkel, inga krusiduller alls. Det är inte utan att tankarna går till SINGIN' IN THE RAIN när filmen börjar i Hollywood år 1927 och Dujardin är den firade stumfilmsstjärnan George Valentin; ett slags kombination av Douglas Fairbanks och Rudolph Valentino. Efter premiären på Valentins senaste film råkar en av hans fans, den peppiga Peppy Miller (Bejo) trilla genom avspärrningarna och fotograferas när hon pussar Valentin.

George Valentin är stenrik och lever flott, men hans äktenskap är det värre ställt med - hans fru vantrivs, och det gör väl han också. Samtidigt spekulerar pressen i vem den där Peppy är. Peppy åker till Hollywood och söker jobb som statist. Hennes småroller blir större och större - men så meddelar filmbolaget Kinographs ledning och dess regissör (John Goodman) att stumfilmens tid är förbi, nu vill publiken ha talfilm - och publiken har alltid rätt. Och enligt bolaget vill ingen höra George Valentin prata. Stjärnan bara skrattar åt dem, han anser att talfilm bara är en fluga, så han beslutar sig för att skriva, producera och regissera en egen film - en stumfilm.
Peppy Miller blir stor, hyllad, superpopulär stjärna i talfilmer. Valentins film floppar rejält, han blir en arbetslös föredetting och super ner sig (vilket bland annat leder till en scen med kreativa hallucinationer).

Jag satt med ett fånleende genom hela filmen. THE ARTIST är pure movie magic. Det är en film som får mig att förstå varför jag älskar film. Och det är en film för folk som älskar film. Som älskar all film. Och vars hjärtan kanske klappar lite extra åt klassisk Hollywoodfilm.

Att själva berättelsen är lite tunn spelar ingen som helst roll när den berättas så här medryckande och fantastiskt. Till saken hör att THE ARTIST dessutom är en stumfilm! Svartvit, normalformat (det vill säga nästan kvadratisk bild), den sparsamma dialogen framförs med hjälp av textskyltar, Ludovic Bource (AGENT 117 där med) står för ett enastående musikspår, och i och med ljudfilmens intåg leks det lite grann med ljud i framför allt en drömscen.
Men nu är ju inte THE ARTIST en 85 år gammal film, utan från 2011, vilket innebär att den inte bara tekniskt sett är bättre än filmerna från åren runt 1930; skådespelarna är betydligt mer naturliga i sitt agerande, trots vissa grimaser och överdrifter som används för att förklara skeendena. Bland de övriga medverkande ser vi alltid lika pålitlige James Cromwell som Valentins chaufför och butler, gamle favoriten Ed Lauter från DEATH WISH 3 dyker upp som Peppys butler, Penelope Ann Miller gör Valentins fru, medan Caligula själv - Malcolm McDowell - har en minimal roll som en man som söker en statistroll.

Jean Dujardin är verkligen värd sin Oscar - och alla andra priser. Han är fantastisk. Som stumfilmshjälte är han dashing! Han fäktas, han steppar, men han visar även andra sidor. Det är möjligt att Bérénice Bejo redan var en stor stjärna i Frankrike, men hennes insats här är en, som det heter på främmande språk, star making turn. Hon är fullkomligt bedårande. Det här måste vara det största genombrottet för en fransk (om än argentinskfödd) skådespelerska sedan Audrey Tautou i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE.

Men filmens största stjärna torde Uggie vara. Uggie spelar George Valentins hund, som nästan är mer Milou än Milou själv.

Jag har ingen aning om vad den så kallade "vanliga" biopubliken kommer att tycka om THE ARTIST. "Va? Inget ljud? Ingen färg? Vaffan är det här för skit?". Härommånaden såg jag trailern för THE ARTIST i en salong full av medelålders tanter, och deras kommentarer gick mest i stil med "Va e de för nån konstig film?".
THE ARTIST är underhållande från början till slut, den är fascinerande, det är en otroligt snygg film; filmfotot är fantastiskt - som sagt: jag satt där i hundra minuter med ett saligt leende på läpparna.
Det här är en underbar film.

Gillar man inte THE ARTIST måste man allt vara en hjärtlös själ.






(Biopremiär 9/3)

onsdag 30 september 2009

Bio: Surrogates

I en nära framtid har man lyckats utveckla en form av android som kan ersätta ens egen kropp och göra saker man själv inte orkar, vill eller kan. De verkliga, levande människorna ligger hemma, uppkopplade till en androidstyrningsanordning, vilket förstås gjort Jordens befolkning mer än lovligt försoffad. De flesta som rör sig på gator, torg och arbetsplatser är androider - surrogat. Hur dessa surrogat ser ut och vilket kön de har väljer man själv, och självklart består världen nu av snygga "människor" varav de flesta är rätt unga eller till och med barn.
Men så börjar plötsligt någon att ta kål på surrogaten, vilket innebär att även robotarnas ägare dör. Vem eller vilka ligger bakom dessa mord, och varför? Bruce Willis är polisen som tar tag i fallet. Rättare sagt: hans surrogat, som ser ut som Willis fast med slätare, plastigare hy och Elton John-frisyr. Men när Willis' surrogat stryker med, tvingas den levande, riktige polisen - med rakad skalle och skägg - lämna fåtöljen och bege sig ut i verkligheten i denna komplicerade historia.
89 minuter inklusive eftertexter, så lång är denna storsatsning från Touchstone/Disney. Förvisso en bra speltid, men storyn hade behövt längre tid på sig. Det blir ryckigt och tillkrånglat, och en del logiska lyckor uppstår.
Vad värre är, är att TERMINATOR 3-regissören Jonathan Mostows regi är osedvanligt lam, vilket medför att SURROGATES blir märkligt oengarerande och trist - när filmen slutade fick jag bara en känsla av "Vad det här allt?". Och en tråkig film är alltid sämre än en dålig film, och den här filmen är betydligt tråkigare än till exempel den dumma THE FINAL DESTINATION.
Visst innehåller filmen en del snygga effekter (av KNB FX) och skådisnamn som James Cromwell och Ving Rhames (med hår och skägg). En och annan actionsekvens är bra, som en helikopterjakt. Men manuset, som bygger på en tecknad serie jag aldrig hört talas om, är alltså alldeles för förvirrad. Jag antar att det finns samhällskritik inbyggt där någonstans, eftersom massor med folk redan idag är beroende av att hänga i virtuella världar på Internet - men jag förstår inte varför dessa framtidsmänniskor vill vara uppkopplade mest hela tiden och aldrig göra något själva. Varför gifta par väljer en virtuell verklighet. Hur överlever människorna där de nästan oavbrutet ligger i fåtöljer?





(Biopremiär 2/10)