Visar inlägg med etikett James Brolin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Brolin. Visa alla inlägg

lördag 14 maj 2016

DVD/Blu-ray/VOD: High Risk

HIGH RISK (Studio S Entertainment)
Mitt omdöme om den här filmen blir aningen orättvist. HIGH RISK är en äventyrsfilm från 1981 i regi av Stewart Raffill. James Brolin, Bruce Davison, Cleavon Little och Chick Vennera spelar fyra kompisar som fått idén att åka till Colombia, för att bryta upp en knarkbarons (James Coburn) kassaskåp, i vilket det ligger fem miljoner dollar. De utrustas med skjutvapen av Ernest Borgnine (som medverkar ungefär en minut), åker iväg, och tar sig obehindrat in i skurkens bostad - men sedan går allt fel. De jagas genom djungeln av knarkbaronen och hans män, samt av en rövarliga anförd av Anthony Quinn.

HIGH RISK är lite märkligt ryckigt berättad; Raffill struntar i princip i att presentera oss för huvudpersonerna, vi får inget egentligt motiv till varför de tänker stjäla pengarna och hur de fått reda på att de finns där. Men det spelar ingen större roll, det är full fart och action med en stor dos humor. Filmen känns som en skräpig B-film, men med en rad stora namn i rollistan.

Tyvärr är den här DVD-utgåvan under all kritik. Formatet är beskuret till 4:3, bildkvalitén är risig, ljudet är ännu värre. Det enda som saknas är trackingstörningar, då hade VHS-känslan varit total.

Den senaste tiden har jag sett en engelsk utgåva dyka upp i diverse nätbutiker för 5-10 spänn. Jag inbillade mig att Studio S letat upp en flott version, men icke - det här är säkert samma version man kan köpa för en femma (plus frakt). Den usla tekniska kvalitén gör att jag sänker betyget, trots att filmen är rätt kul och underhållande. Synd att Stewart Raffill inte heter Stewart Raffel.

När HIGH RISK gick på bio i Sverige hade Statens Biografbyrå gjort tre censurklipp; lite vildsint pang-pang, samt en kort snutt med gräsrökning plockades bort.

torsdag 4 juni 2009

Bio: Last Chance Harvey

Dustin Hoffman är den ensamstående Harvey Shine, en halvmisslyckad musiker som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Han har lite problem med karriären och väntar på ett viktigt besked - men han måste också flyga till London, där hans dotter ska gifta sig.
Parallellt får vi följa Emma Thompson som Kate Walker, en ensam kvinna som jobbar på Heathrow och som har problem med sin ständigt ringande och otroligt ensamma morsa (som dessutom inbillat sig att hennes polske granne är styckmördare, eftersom han grillar i ett skjul i trädgården). Kates hurtiga arbetskamrat försöker ständigt para ihop Kate med karlar och få ut henne.
Harvey och Kate möts ett kort ögonblick på Heathrow innan han hastar iväg till ett hotell dottern bokat åt honom. Det är bara det att han är den ende som ska bo där - Harveys exfru har hyrt ett hus alla andra gäster bor i. Och inte nog med det, det visar sig att dottern vill att hennes blivande styvfar (James Brolin! Fast utan skägg...) ska leda henne till altaret, och inte Harvey. Detta gör Harvey nedstämd, och direkt efter bröllopet tänker han flyga tillbaka till New York och strunta i bröllopsfesten.
Han far till Heathrow - och missar sitt plan. Nästa går först dagen därpå. Och till råga på allt ringer de från New York och berättar att han förlorat sitt jobb. Så - rejält nerstämd lufsar Harvey in på en bar på flygplatsen för att trösta sig med sprit, och där sitter - just det! - Kate och är lite sur och läser en bok. De börjar prata. Och prata. Och fortsätter prata. Och han följer med henne in till London igen. Hon tycker att han verkligen måste gå på bröllopsfesten och han tvingar henne att följa med. Och efter det pratar de mer. Harvey har fått sin sista chans och den här gången verkar han lyckas.
Jag vet inte, men jag börjar väl bli gammal, som mer och mer uppskattar sådana här filmer. Intelligenta dramer om medelålders människor - fast Hoffman är väl i övre medelåldern, minst sagt. Jag antar att LAST CHANCE HARVEY är en typisk historia av det slaget som kallas "bitterljuv" - ett ord jag aldrig använt, eftersom jag aldrig behövt det. Visst har vi sett storyn förr och det är en klassisk liten kärlekshistoria med en del småroliga inslag och framför allt med utsikter om ett lyckligt slut. Trevligt på alla sätt, alltså. Men skådespelarna gör Joel Hopkins (manus och regi) film till något mer.
Större delen av LAST CHANCE HARVEY består av att Dustin Hoffman och Emma Thompson diskuterar. Ibland sitter de ner. Ibland promenerar de. Men det är en njutning att se två utomordentliga skådespelare hantera den intelligenta, välskrivna dialogen (att jämföra med ANTICHRIST, som jag såg direkt efteråt, och i vilken huvudpersonerna kämpar med den tillgjorda, knöliga dialogen). Harvey och Kate må vara misslyckade på flera sätt, men de framstår som väldigt sympatiska och förtjänar en ny chans - och varandra. Även om han väl är runt tjugo är äldre än hon.
Fast det roligaste med LAST CHANCE HARVEY är filmaffischen: på den syns det minsann inte att Hoffman är huvudet kortare än Thompson!






(Lite väl snällt betyg till en sådan här bagatell, men vaffan, solen skiner)
(Biopremiär 5/6)