Bond-kontring

Min vän och kollega Mats Johnson på Göteborgs-Posten listade de tio bästa- och de fem sämsta James Bond-filmerna - listorna finns HÄR, men de är bakom betalvägg. Jag funderade på om jag skulle kontra, och också lista de bästa och sämsta Bondfilmerna. "Ja, gör det!" tyckte Mats. Så, då gör jag det. Och mina listor blir nog bitvis ganska radikalt annorlunda mot Mats'. 

Men! Jag kom faktiskt inte på tio filmer jag tycker är "bäst". Det fick bli sju. Och ordningen är jag inte helt hundra på, jag höftade. "Men resten av filmerna?" undrar ni. Tja, de finns där i mitten, mellan de bästa och de sämsta. Några är bättre än andra. Några orkar jag se om, andra orkar jag inte se om. Och nej, jag tycker inte att GOLDFINGER är speciellt bra. 

Vad kan man dra för slutsats av mina listor nedan? Jo, att jag gillar TJOFLÖJT!  

DE BÄSTA JAMES BOND-FILMERNA

7. NEVER SAY NEVER AGAIN (1983) 

Vänta nu här, den här räknas väl inte? Sean Connerys comeback producerades inte av EON, den ingår inte i den officiella serien! Nä. Men jag såg om denna nyinspelning av ÅSKBOLLEN förra året, och den visade sig ju vara jättekul! Mycket roligare än jag kom ihåg den som, och oerhört mycket bättre än OCTOPUSSY med Roger Moore, vilken kom samma år. Därför slänger jag in NEVER SAY NEVER AGAIN här.

6. TID FÖR HÄMND (1989)

Timothy Daltons andra och sista Bondfilm. Ett första försök att göra en tuffare och mer realistisk James Bond. Filmen ser ut- och känns som en typisk 80-talsactionfilm, ett intryck som förstärks av Michael Kamens filmmusik. DÖDLIGT VAPEN-versionen av James Bond. Jag gillade filmen när den kom, men många verkade inte uppskatta tilltaget. Men när Daniel Craig senare tog över, blev filmerna ännu hårdare, vilket då plötsligt gick hem.

5. MOONRAKER (1979)

Den här såg jag om igår. Igen. Jag har en tendens att se om den här rätt ofta. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, och jag såg den på bio. Den gjorde ett enormt intryck på mig som liten glytt. Sedan dess har jag fått veta att det här är en film man inte får tycka om. Man ska hata MOONRAKER. Eftersom STJÄRNORNAS KRIG passerat James Bond i popularitet, lät man skicka ut Bond i rymden, där det streds med laserpistoler. Men - det här är faktiskt en av de minst tråkiga filmer som någonsin gjorts! Den här filmen är rolig och underhållande precis hela vägen. Michael Lonsdale är en fantastisk skurk, som dricker te och säger bra, elaka saker. Och: som rymdäventyr är MOONRAKER bättre än alla STJÄRNORNAS KRIG-filmer gjorda efter RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA.

4. UR DÖDLIG SYNVINKEL (1981) 

James Bond återvände till jorden efter MOONRAKER i en film som är lite tuffare än Moores övriga filmer. Skyhögt tempo och en bra skidjakt. Bonuspoäng för att Jack Hedley (polisen i Lucio Fulcis THE NEW YORK RIPPER) har en liten roll. Armborst gick hem hos mig och mina kompisar för 40 år sedan. Bra ledmotiv.

3. SKYFALL (2012) 

Frågan är om SKYFALL ska räknas som en riktig Bondfilm. Visst, de ingår i den officiella serien, men den här filmen är liksom ... något annat. Det är en vacker, lite drömsk, ibland nästan surrealistisk film. En fascinerande film. Som film betraktat är SKYFALL fantastiskt bra. Som Bondfilm vet jag inte riktigt.

2. ÄLSKADE SPION (1977) 

Det är ju bara att räkna upp vad den här filmen innehåller: ubåtar! En hemlig ubåtsbas! Curd Jürgens som galen skurk! Bonds undervattensbil! Caroline Munro i en helikopter! Richard Kiel som Hajen! En inledande skidjakt! Nobody does it better!

1. I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST (1969)

George Lazenbys enda film som James Bond. Bond-kännare, verkliga Bond-experter, brukar framhålla den ofta förbisedda I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST som den absolut bästa Bondfilmen. Och så är det nog. Till skillnad från Sean Connery och framför allt Roger Moore, ser den atletiske Lazenbys Bond faktiskt ut att vara kapabel att göra det han gör. Telly Savalas är en utmärkt Blofeld, Diana Rigg är cool som kvinnan Bond gifter sig med, actionscenerna är bättre koreograferade än i tidigare filmer, och John Barrys ledmotiv är svinbra.

DE SÄMSTA JAMES BOND-FILMERNA

5. ÅSKBOLLEN (1965)  

Tom Jones' låt under förtexterna må vara en klassiker, men det här är ju en vansinnigt tråkig film. Det känns som om halva filmen består av dykare som simmar i slowmotion. Nyinspelningen NEVER SAY NEVER AGAIN är otroligt mycket bättre.

4. DIAMANTFEBER (1971) 

Sean Connerys första comeback som Bond. Han är märkbart ointresserad och lite rund om magen, när han i denna film lufsar runt i Las Vegas. Bitvis känns filmen som ett avsnitt av en amerikansk TV-deckare. Men! Filmen har det absolut bästa ledmotivet! 

3. QUANTUM OF SOLACE (2008) 

Jag har sett den här två gånger. Jag minns ingenting. Ingenting av handlingen, inga enskilda scener. De kör bil, slåss och skjuter konstant. Men Olga Kurylenko gillade jag skarp.

2. VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL (1999) 

Pierce Brosnans Bond kämpar mot en skurk som ... Ja, vaffan var det nu? Robert Carlyle är något slags terrorist, men ser mest ut som en arg snubbe från Hem till gården. Denise Richards ska föreställa kärnfysiker. Ja, jösses.

1. LEVANDE MÅLTAVLA (1985)

Roger Moores sista film. Han är för gammal, plastikopererad, och anlitade stuntman bara för att promenera. Nä, inte riktigt, men nästan. Tanya Roberts uppgift är att skrika. Dolph Lundgren syns knappt i sin lilla roll. Jag tyckte att den här var en stor besvikelse när jag såg den 1985, idag tycker jag att den är ännu sämre. Det här är en riktigt vissen film, Christopher Walkens skurk till trots. 

Slutligen: någon undrar kanske vem gubben på fotot ovan är. Det är amerikanen Barry Nelson som Jimmy Bond i "Casino Royale", ett avsnitt av TV-serien CLIMAX! från 1954. Detta är den första James Bond-filmatiseringen. Programmet är i svartvitt, jag har färglagt fotot.

Bio: No Time to Die

Foton copyright (c) SF Studios

Så är den då här till slut, NO TIME TO DIE, den sista filmen med Daniel Craig som James Bond. NO TIME TO DIE skulle ju gått upp på bio redan våren 2020, men så kom det en pandemi i vägen, och premiären sköts upp gång på gång - samtidigt som intresset för filmen svalnade alltmer, inbillar jag mig. Men, nu har jag sett den.

Inför filmens ursprungliga premiärdatum såg jag om alla Bondfilmerna. Ja, kanske inte riktigt alla, jag valde nog bort några. Nu är det alltså ett och ett halvt år sedan jag gjorde detta återbesök, men omtitten gjorde att jag fick omvärdera en hel del av filmerna.

Jag brukar hävda att 1969 års I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST med George Lazenby är den bästa Bond-filmen. Det tycker jag nog fortfarande. Men - de filmer jag sett om flest gång sedan de kom, och som jag fortfarande ser om lite då och då, är de som kom mellan 1977 och 1981, det vill säga ÄLSKADE SPION, MOONRAKER och UR DÖDLIG SYNVINKEL. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, när den kom 1979. Jag var i London med mina föräldrar 1977 och imponerades djupt av den enorma affischen utanför Odeonbiografen, Bond var överallt, men det dröjde till en sommarrepris någon gång efter 1979 innan jag faktiskt såg filmen. 

ÄLSKADE SPION i London 1977.

MOONRAKER är en film man inte får tycka om - men jag jag tycker att den är fantastiskt kul. Bitvis otroligt dum, men konstant underhållande och med imponerande studiobyggen. De här tre filmerna från 1977-1981 har det gemensamt, de är fantastiskt underhållande. Därefter började Roger Moore, och filmerna med honom, tackla av. Att jag har ett nostalgiskt förhållande till de här tre filmerna spelar förstås också in.

"Men det är ju Sean Connery som är den riktige Bond!" utbrister många av er. Visst, Connery är bra i sina filmer - men filmerna håller inte riktigt, tycker jag. Jag mindes MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER som fantastisk, men även den tyckte jag var lite väl träig. Faktum är, att den Conneryfilm jag nu gillade bäst, är comebacken utanför den egentliga serien; NEVER SAY NEVER AGAIN från 1983. Den tycker jag dessutom är en av 80-talets bästa Bondfilmer. De som är 20-30 år äldre än jag har en nostalgisk relation till Sean Connery, på samma sätt som jag har en till Roger Moore.

Jag tillhör de som accepterade Timothy Dalton på en gång, jag hade inga som helst problem med honom, tvärtom tycker jag att han är jättebra i rollen, även om humorn skruvades ner rejält. Det blev bara två filmer för hans del, och de bjuder på robust 80-talsaction.

Med start 1995 gjorde Pierce Brosnan fyra Bondfilmer. Jag hade inte sett de här sedan de kom, innan jag såg om dem förra året. Jag mindes Brosnan som en bra Bond i en ojämn filmserie. Jag recenserade ett par av dem i HD/NST, och en rubrik löd "James Bond räcker inte till". Jag måste säga att det inte var speciellt kul att se om de här - Brosnan är nog den sämste James Bond hittills. Det är först i den sista filmen, den flängda och festliga DIE ANOTHER DAY, han känns bekväm i rollen, och agerar charmigt avspänt som i sin TV-serie REMINGTON STEELE.

Så kommer vi då fram till Daniel Craig. En herre jag aldrig riktigt accepterat som James Bond. CASINO ROYALE var en rejäl nystart, och tonen blev hårdare och aningen mer realistisk. Nu gav man sig åter på att göra det man försökte göra på 80-talet med Daltons filmer, fast den här gången gick det hem hos publiken.

Jag tyckte att CASINO ROYALE, 2006, var bra, med filmen därpå, QUANTUM OF SOLACE, var bara en obegriplig och öronbedövande actionorgie. När jag såg den 2008 klagade jag och de flesta andra på att det var omöjligt att följa med i handlingen - till och med Judi Dench sa att hon inte riktigt förstod vad filmen handlade om. Jag såg om QUANTUM, och jag har redan glömt vad den handlar om - men jag tror att det är någon variant på Polanskis CHINA TOWN.

SKYFALL är dock en fantastisk film. Det är en fantastisk film. Det är en majestätisk film. Den är vacker och fascinerande. Men! Precis som Craigs övriga filmer, vill jag inte riktigt kalla den för en Bondfilm, även om filmens huvudperson är en agent som heter James Bond. SKYFALL följdes av SPECTRE. En del reagerade på att jag skrev en positiv recension av denna. Många hatade SPECTRE. Jag vet inte riktigt varför så många hatade den. Själv hade jag längtat efter att åter få se en överspelande skurk och lite mer tjoflöjt.

... Och då har vi kommit fram till NO TIME TO DIE. Daniel Craig tackar för sig. Distributören lät meddela att vi absolut inte får ha med några spoilers i våra recensioner, vi får inte förstöra nöjet för publiken. Hmm ... Det brinner verkligen i fingrarna, delar av filmen bygger nämligen på överraskningar. Innan filmen startade skojade en kollega om hur den skulle sluta, och han hade tammefan rätt!

Nå. NO TIME TO DIE, som regisserats av Cary Joji Fukunaga (kan man göra JANE EYRE kan man göra Bond!), inleds med en hela 25 minuter lång prolog. En liten fransk flicka bor med sin vinpimplande morsa i ett ödsligt hus bland snöiga berg. En maskerad man kommer in och skjuter ihjäl den berusade kvinnan som degar i soffan, men det är kvinnans make mördaren är ute efter. Flickan kommer undan.

Vi hoppar några decennier fram i tiden, och flickan har vuxit upp till dr Madeleine Swann (Léa Seydoux), James Bonds flickvän, som vi presenterades för i SPECTRE. Bond, den late drulen, har gått i pension, och häckar med Madeleine på Jamaica. Men, när de åker till Italien och Bond besöker sin gamla kärlek Vespers grav, dyker det upp folk som försöker ta kol på honom. Han gissar att Madeleine döljer något, så han säger upp bekantskapen och sätter henne på ett tåg.

... Och först nu följer förtexterna, till vilka det rätt trista ledmotivet spelas.

Fem år senare. Bond är fortfarande pensionär, när CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright) dyker upp och behöver hjälp. Brottsorganisationen Spectre är i farten igen. Blofeld (Christoph Waltz) sitter i fängelse, men verkar styra allt från sin cell. En forskare spelad av svenske David Dencik har kidnappats, han har utvecklat det slutgiltiga kemiska vapnet; Herakles, som riktas in på offrens DNA. Spectre vill förstås använda detta. Men allt är inte som det ser ut. Och den maskerade mannen från prologen dyker förstås upp igen, han är en viss Lyutsifer Safin (Rami Malek), som pratar med obehaglig röst och som är filmens huvudskurk.

Pensionären Bond klampar upp till Secret Service, och där visar det sig att han ersatts med en ny 007:a, en kvinna som heter Nomi (Lashana Lynch). Chefen M (Ralph Fiennes) gillar inte att Bond jobbar för CIA, så han sveper ett par glas whisky, vilket ju är brukligt. Bond ger sig iväg för att hitta- och stoppa Safin, och Madeleine dyker förstås upp igen, eftersom hon står högt upp i rollistan.

NO TIME TO DIE lider av ett par stora problem. Det främsta problemet är att den är åt helvete för lång. Den varar två timmar och 43 minuter. Den är en hel timme för lång - och denna sista timme känns som en enda stor antiklimax. Den bygger upp till ett slut jag personligen tycker är riktigt, riktigt visset. Men, fram till denna sista timme tyckte jag att filmen var riktigt bra.  

Det andra problemet är filmen gjorts till något slags märklig snyftare. James Bond är djupt förälskad i Madeleine, och han saknar Vesper. Det är mycket tårar. Visst, Ian Flemings romangestalt fungerar inte i vår tid, inte som han är skriven i böckerna, och inte som han skildrades i filmerna från 1960- och 70-talen. Figuren måste justeras - men att göra honom gråtmild är förstås fel, Bond är ingen sentimental romantiker. Daniel Craig är inte James Bond i den här filmen, han är någon annan.

En del har under de gångna åren fruktat att det är den nya figuren Nomi, den nya 007, som är filmens nya hjälte. Det har klagats extra mycket på att hon är en svart kvinna, framför allt de de mer reaktionära lägren. Nu visar det sig att Nomis roll i filmen är förhållandevis marginell, det är Bond som är huvudpersonen. En annan märklig diskussion, är den om att Bond nu bör spelas av en kvinna. Visst, låt Bond spelas av en kvinna! Men då måste Modesty Blaise spelas av en man, om de gör en film om henne, annars blir det inte rättvist.

Det kanske mest uppseendeväckande i NO TIME TO DIE är att M i en scen blir förbannad och utbrister "For fuck's sake!" - det måste väl vara första gången det sägs "fuck" i en Bondfilm?

Någon egentlig Bondkänsla, den som fanns i de äldre filmerna, infinner sig aldrig, magin saknas - med ett undantag: Bond åker till Kuba, för att där assisteras av en agent som heter Paloma (Ana de Armas), som är söt, rolig, och charmig - och iförd en rejält urringad klänning. Bond byter om till smoking, de beställer drinkar, och sedan börjar de slåss med- och skjuta på attackerande skurkar. Plötsligt tar Bond och Paloma en 30 sekunders cocktailpaus i striden - för att sedan fortsätta att slåss och skjuta. Detta är det enda i hela filmen som är kul, och jag skulle vilja att hela filmen var så. Tyvärr tackar Paloma för sig när uppdraget är utfört, och försvinner ur handlingen.

Sist i eftertexterna står det som vanligt "James Bond will return". Vi som satt kvar skrattade glatt åt detta.

När - eller om - de påbörjar en ny filmserie om James Bond, hoppas jag att de återgår till att göra kul filmer. Nu har vi sett Bond som en våldsam flåbuse i fem filmer, nu kan vi det här.

 

(Biopremiär 30/9)

DVD/Blu-ray/VOD: Becoming Bond

BECOMING BOND (Studio S Entertainment)

I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST är en av de bästa James Bond-filmerna, kanske den allra bästa, och George Lazenby - som ju bara spelade Bond en gång - är den ende av Bondskådisarna som faktiskt ser ut att kunna göra det James Bond gör på riktigt. Roger Moore hade stuntman bara för att promenera.
En film om George Lazenbys karriär låter minst sagt intressant. Tyvärr är BECOMING BOND, i regi av Josh Greenbaum, inte den film om Lazenby jag helst vill se.
Filmen inleds med att George Lazenby sätter sig i en fåtölj och låter sig intervjuas. Tyvärr nöjer Greenbaum sig inte med detta; med att göra en rak dokumentär. Istället har han valt att dramatisera det Lazenby berättar, och större delen av filmen är därför en spelfilm. Josh Lawson spelar George Lazenby - Lawson ser ibland ut som Robin Williams, och ibland som Aaron Eckhart, men aldrig som George Lazenby.
Lazenby berättar om sin barndom och uppväxt i Australien, om sina kärleksaffärer där, och jobbet som bilförsäljare. Han hamnade så småningom i London, där han fortsatte att sälja bilar tills han blev upptäckt av en fotograf, som gjorde Lazenby till fotomodell. Han lärde känna en kvinna, i filmen spelad av Jane Seymour, som tipsade om att man sökte en ny Bondskådis efter Sean Connery. Lazenby snackade till sig jobbet, men fick nog av hela branschen efter en film och hoppade av.
De dramatiserade scenerna är tyvärr rätt töntiga. Det är lite småtaffligt gjort, det ser märkligt lågbudget ut, och det är ganska illa spelat och skrivet. Det påminner mest om sketcher om George Lazenby.
Men det som irriterar mest med BECOMING BOND är att den slutar med att han gjort I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST. Lazenby säger att han därefter ägnade sig åt motorsport, gifte sig, och bildade familj. Slut.
... Inte ett ord om att han faktiskt fortsatte att göra film! George Lazenby har 61 credits på IMDb. Han medverkade i actionfilmer i Australien och Hongkong, han var med i italienska thrillers, han har dykt upp i mängder av TV-serier. Det var denna karriär jag var nyfiken på och ville veta mer om! Hans uppväxt är förhållandevis ointressant, och berättelsen om hur han blev Bond är uttjatad. Men den långa B-filmskarriären - där hade det funnits något kul att behandla!
Betyget nedan är i snällaste laget - men eftersom det är en film om George Lazenby är jag snäll.
Förutom att finnas ute på DVD, streamar filmen även på C more Play.

-->

Bio: Spectre

Foton: Jonathan Olley & Francois Duhamel  © 2015 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc., Danjaq, LLC and Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Oftast är jag tidigt ute med mina recensioner. Det händer jag jag är en av de första med att recensera en film i Sverige. Vid en del tillfällen är jag lite sen. Den här gången är jag sist.

Herregud! Varför har jag inte recenserat Sam Mendes' nya Bondraffel SPECTRE tidigare? Flera av mina läsare har hört av sig och undrat. När ska jag recensera? Vad tycker jag?

Så här är det: SPECTRE pressvisades inte. Eftersom jag numera bor i Göteborg, är det aningen mer omständligt för mig att gå på vanliga visningar. Dessutom jobbar jag med annat än att recensera sedan några månader, vilket tar sin lilla tid. Jag gjorde ett par försök att se SPECTRE - men det var utsålt. Och det fortsatte att vara utsålt just när jag hade tid att se filmen. Förra veckan blev det äntligen av - och även då var det fullsatt.

Att inte se SPECTRE på bio hade känts konstigt. Jag har sett alla Bondfilmer på bio sedan MOONRAKER 1979 - och eftersom biograferna på den tiden även körde repriser ("festivaler") under sommarmånaderna, lyckades jag även se 1977 års ÄLSKADE SPION på bio. Således kommer här en mer än två månader försenad recension.

... Eller vad jag ska kalla det. Det är ju liksom inte riktigt lönt att recensera en film ni alla redan sett. Men några kommentarer blir det.

Eftersom det är längesedan filmen hade premiär, har jag hunnit läsa mängder av recensioner, samt åtskilliga kommentarer på till exempel Facebook. Några har hyllat filmen, andra har sagt att de är på det hela taget rätt nöjda, medan påfallande många har varit besvikna och rabblat upp en massa invändningar.

Efter att slutligen ha sett filmen kan jag bara säga: vad klagar ni på?

Jag gillade verkligen CASINO ROYALE. Jag ser att jag gav QUANTUM OF SOLACE en trea i betyg, men jag minns absolut ingenting alls av den. den borde nog fått en tvåa. SKYFALL gav jag däremot en femma. Det är en fantastisk film, en udda fågel i filmserien; drömsk, surrealistisk, ganska konstnärlig, men väldigt, väldigt bra.

Men! Nu har vi sett en "ny", tuffare James Bond i hårdare filmer. Nu är det gjort. Och risken med en tuffare Bond, är att figuren bara blir en hårding i mängden. Han skulle kunna heta vad som helst, filmerna skulle kunna tillhöra andra filmserier. Jag började alltmer sakna det som gör att vi älskar de gamla filmerna: en elegant playboy som fäller one-liners och som är försedd med krystade agentmanicker. Jag saknade de bisarra superskurkarna som försökte ta över världen.

I SPECTRE får vi:

* En bestyckad bil som till och med är utrustad med katapultstol.

* En komisk biljakt.

* En supersurk med enormt, hemligt högkvarter.

* Skurken arrangerar långsökta fällor, istället för att bara döda Bond på en gång.

* Skurken har byggt en avancerad tortyrmaskin han plågar Bond med - istället för att bara döda honom på en gång.

* Skurken bär loafers utan strumpor och säger ofta "Ko-ko!".

* Bond fäller flera one-liners.

* Bond beställer en vodka-martini, skakad, inte rörd, men får en hälsodrink istället.

* Skurkarna flyr i bilar, men Bond jagar dem i flygplan.

... Och det är ju sådant här vi vill se i Bondfilmer. Vidare finns här ett flertal maffiga actionscener, och svensk-schweiziske Hoyte Van Hoytemas filmfoto firar triumfer - kolla in den lååånga kameraåkningen som inleder filmen.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om Daniel Craig. Han är en bra Bond, men det är för mycket rysk hejduk över honom. Monica Bellucci har inte mycket att göra i sin roll, hon är knappt med alls. Jag gillar Léa Seydoux, men hon är lite blek som filmens Bondbrud. Ralph Fiennes är en bra M, liksom Naomie Harris som Moneypenny, och de här två har mycket att göra i filmen. Christoph Waltz är både fjollig och slemmig som Blofeld.

Eftersom så många påstått sig vara besvikna på SPECTRE, trodde jag att jag också skulle bli det. Men - ett annat agentraffel som också kom förra året, var MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION. En film jag gillade och som jag gav en fyra i betyg. SPECTRE påminner om ROGUE NATION på många sätt. Det är samma typ av film. Jag tycker att SPECTRE är lika underhållande. Jag kommer att se om SPECTRE, både en och flera gånger, när den släpps på Blu-ray - vilket sällan är fallet med dagens actionfilmer. Därför tycker jag att det vore konstigt om jag sätter ett lägre betyg på SPECTRE än jag gjorde på ROGUE NATION.

Filmen levererade trots allt precis det jag var ute efter.

Tyvärr innehåller SPECTRE det absolut sämsta Bondledmotivet någonsin. Hur tänkte producenterna där?

(Hade biopremiär 30/10 2015)

Bio: Skyfall

Foton: François Duhamel Skyfall ©2012 Danjaq, LLC, United Artists Corporation, Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Tillåt mig att inleda med ett citat:

"Skyfall.

What an amazing movie!

Thrilling.

Exciting.

Funny.

Poetic. 

Surreal.

Haunting.

Beautiful.

This movie doesn't look and feel like any other action movie. This is big drama.

By far one of the very best movies of 2012! And I loved the last ten minutes."

Det är faktiskt mig själv jag citerar. Detta är nämligen vad jag skrev på Facebook när jag kom ut från Royal i Malmö strax efter halv tre i natt (Nej, av "säkerhetsskäl" pressvisades filmen inte i Malmö). Jag var hänförd. Förvisso hade jag hört och läst mycket gott om filmen, men ändå - det här hade jag absolut inte väntat mig.

Det förra James Bond-rafflet; QUANTUM OF SOLACE, var ju inget vidare. Daniels Craigs debut som agent 007; CASINO ROYALE, var jag mycket förtjust i, filmen som ju rebootade hela serien och började om från scratch. Förvisso ser Craig inte alls ut som "min" James Bond - hur nu han ser ut - men som actionhjälte är han utmärkt. Och därför blev jag besviken på uppföljaren. Nu har jag förvisso inte sett om den sedan oktober 2008, men det enda jag minns är att jag inte begrep någonting alls av handlingen, och att det var konstant, öronbedövande action.

Som de flesta av min generation - och äldre generationer - har jag ett djupt förhållande till James Bond som den kanske främste actionikonen. Karln har ju följt med sedan jag var en liten kotte, långt innan jag kunde se filmerna eller läsa böcker och serietidningar om honom, visste jag vem han var; föräldrar och andra vuxna refererade till honom. Sommaren 1977 i London däckades jag av skyltningen för ÄLSKADE SPION (som jag inte lyckades se förrän några år senare), och dokumentären om inspelningen av samma film, som SVT visade, fick mig att rita James Bond-serier - baserade just på inspelningsreportaget! MOONRAKER, en av de sämsta filmerna i serien, blev den första Bondfilm jag såg - och den golvade mig. Oj, vad bra jag tyckte att den var!

Engelsmannen Sam Mendes är en alldeles utmärkt regissör - men han är knappast känd för action. Det närmaste han kommit, är gangsterdramat ROAD TO PERDITION och kanske JARHEAD, men han är ju mest känd för sina dramer AMERICAN BEAUTY och REVOLUTIONARY ROAD, och hans senaste film var lågbudgetkomedin AWAY WE GO. Att välja honom som James Bond-regissör känns ju lite udda. Originellt. Dumdristigt?

Det visade sig att Sam Mendes var ett alldeles utmärkt val. Mer än utmärkt. Han har närmat sig uppdraget på ett fullkomligt unikt sätt. SKYFALL liknar ingenting annat.

När filmen öppnar - tyvärr utan den klassiska vinjetten med pistolpipan (av någon anledning avslutar den filmen) - befinner sig Bond och hans gröna kollega Eve (otroligt söta Naomie Harris) i Turkiet (där ju Liam Neeson nyss var och dödade de flesta i TAKEN 2), där de jagar den skicklige hitmannen Patrice (Ola Rapace). Under ett långt slagsmål på taket till ett framrusande tåg försöker Eve skjuta Patrice, men Bond är i vägen. Via radio ger den kallblodiga M (Judi Dench) order om att skjuta ändå. Eve skjuter Bond, som trillar ner i en flod, medan Patrice kommer undan.

Bond antas vara död, M skriver hans dödsruna - och råkar genast illa ut. Den före detta MI6-agenten Raoul Silva (Javier Bardem) är ute efter M och attackerar MI6:s högkvarter. Tack och lov dog aldrig Bond, han häckade istället på en idyllisk ö, där han lägrade damer och drack sprit. Han ser attacken i London på TV och åker hem. Oj, vad han ser sjavig ut.

En ung spoling som kallas Q (Ben Whishaw) dyker upp och utrustar Bond med en pickadoll och fäller ett flertal roliga, självrefererande repliker, han har möte med M och den lika kalla överordnade Gareth Mallory (Ralph Fiennes), och så bär det av till Shanghai för att leta upp Patrice och Silva. På vägen träffar Bond även den obligatoriska mystiska damen; den här gången heter hon Sévérine (Bérénice Marlohe).

SKYFALL liknar ingen tidigare Bondfilm. Den går inte att jämföra med tidigare filmer. Med tanke på att Daniel Craigs 007 år så olik tidigare tidigare gestaltningar till utseende och stil, och Mendes' approach så annorlunda, är det nästan tveksamt om detta egentligen är en Bondfilm - den hade fungerat på egna ben med figurer med andra namn. Men nu utspelar sig det är i Ian Flemings universum och den klassiska Bondmusiken spelas. Okej, det här är en Bondfilm.

Manuset av Neal Purvis, Rober Wade och John Logan är väldigt smart och gör något mer av storyn och rollfigurerna. James Bond är en rätt vilsen figur i en märklig värld där det inte längre finns några naturliga fiender; den här gången kommer hotet inifrån. Men filmens anslag gör att det här känns som en mystisk sagovärld. Filmfotot är otroligt vackert, bildkompositionerna och färgsättningen är fantastiskt tjusiga. Tempot är intressant återhållsamt utan att vara segt och tråkigt. Det hela blir nästan drömskt. Se bara på scenerna från Shanghai, som påminner lite om BLADE RUNNER - och en scen med Bond och Sévérine i varsin lägenhet i varsin skyskrapa med sönderskjutna fönster är häpnadsväckande vacker. Den långa slutuppgörelsen i Bonds barndomshem Skyfall; ett dystert gods på en hed i Skottland, för tankarna till både Hammer Films och Sam Peckinpahs STRAW DOGS.

Under dialogscenerna framgår det tydligt att Sam Mendes främst är dramatiker. Dessa besitter en tyngd och ton som är ovanlig i actionfilmer, och de är kanske aningen teatraliska - vilket för en gångs skull är positivt. Det är mycket blickar, det är väldigt dramatiskt, nästan högtravande.

Samtidigt är filmens mångtaliga actionscener enastående. De är tuffa, intensiva och hårda - slutstriden tillhör de hårdaste i Bondfilmernas historia. Ola Rapace överraskar som en bra buse. Albert Finney dyker upp mot slutet som en härligt skäggig gubbe med hagelgevär.

SKYFALL är en fantastisk film. Den gav mig gåshud. I synnerhet de sista tio minuterna, där alla trådar knyts ihop och men öppnar upp för en ny början. Det är en lång film, två timmar och tjugo minuter, men det märks inte. Detta är fascinerande, hypnotiskt och underhållande hela vägen. Jag förstår att det faktiskt har pratats om Oscarvarningar här. SKYFALL är faktiskt värd Oscars!

SKYFALL är en av årets bästa filmer.

Nu får vi hoppas att det inte kommer att ta fyra år innan nästa film - vilket även skulle innebära att Daniel Craig börjar bli lite för gammal för rollen.

Fast nog vore det väl kul om Bond nästa gång får konfronteras med en klassiskt galen skurk som vill ta över världen och som har ett hemligt undervattenshögkvarter...

(Biopremiär 26/10)

Första bilden ur nya Bondfilmen

Skyfall. Tja, det finns väl inte så mycket att tillägga. Men hur är det, ska Skyfall uttalas på engelska eller svenska? Det vill säga det samma som ösregn.

Daniel Craig som James Bond
Fotograf: François Duhamel
Copyright: ©2012 Danjaq, LLC, United Artists Corporation, Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

TOPPRAFFEL! sörjer: John Barry - åh, nej!

En av världens bästa människor har gått bort, 77 år gammal: kompositören John Barry.
Snobbar som jobbar.
James Bond.
Nästan allt som är bra.
Nästan allt som TOPPRAFFEL! står för.
Han var en fantastisk människa med en fantastisk produktion bakom sig.
Låt oss skänka honom några varma tankar när vi äter klenor till eftermiddagskaffet.
RIP.
Läs mer HÄR.

Dr Nej som serie

Förra månaden såldes ett nummer av serietidningen DC Comics Showcase från 1962 på auktion. Priset stannade på £142.

Tidningen innehåller en serie baserad på Ian Flemings "Dr. No". Det var första gången en Bondfilmen adapterats i serieform. Fast Bond är ju inte speciellt lik Sean Connery på det här omslaget. Kanske bygger serien på boken?

Mendes. Sam Mendes.

Denna nyhet trillade in via The Hollywood Reporter för en minut sedan:

Sam Mendes, av alla människor, ska regissera nästa James Bond-film! Hans senaste film var ju allt annat än Bondlika AWAY WE GO, och innan dess REVOLUTIONARY ROAD; knappast fetaction den heller.

Fast det är ju klart, resultatet kan bli ... intressant. Kanske en laid back, intellektuell, dialogdriven Bondfilm?

Eventuellt kan inspelningarna börja i juni för premiär under 2011.

De som inte blev Bond

Det här var intressant:
LIFE har publicerat bilder på de fem finalisterna när det jagades en ny James Bond till I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST. Kolla HÄR. Ta en extra titt på bild 28, på vilken Lazenby poserar med svenska Agneta Eckemyr.