Bio: Johan Falk: Kodnamn Lisa

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har inte sett någon Johan Falk-film sedan JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER; den förra som biovisades. Däremellan kom det ju en rad avsnitt som släpptes direkt på DVD och TV-visades. Således har jag nu sett den första delen av historien om polisens undercoversnubbe Frank Wagner (Joel Kinnaman) - och den sista. Jag har alltså ingen aning om vad som hänt däremellan - och jag minns inte så mycket av del ett av den här sagan.

Tydligen har jag inte missat speciellt mycket. Av allt att döma har det inte hänt någonting alls, och det mesta avhandlas under förtexterna. Åtminstone actionscenerna. Frank bor nu tillsammans med flickvän (Ruth Vega Fernandez) och litet barn, och de har samlat ihop en massa pengar de ska öppna kafé i Frankrike för. De har hela summan i kontanter i en ryggsäck i lägenheten! Smart.

Men nu vill varken diverse gangsters eller filmens manusförfattare Anders Nilsson och Viking Johansson) att Frank ska kunna ta sig till Frankrike helt problemfritt. Svenska gangsters och ryska supertorpeder görmed jämna mellanrum sitt bästa för att plocka Frank. Med hjälp av det gamla, fina tricket med lakan ihopknutna till till rep, lyckas frank och familj fly - och de tar sig till den ständigt sammanbitne (och nu rätt plufsige och ointresserade) Johan Falk (Jakob Eklund). Falk har egentligen sagt upp sig, men han hjälper Frank ändå - och han och hans team tar lagen i egna händer. Tufft värre, är det väl tänkt.

KODNAMN LISA är makalöst dålig. Det här är en nästan osannolikt usel film. Jag ser att regissören Charlotte Brändström har gjort över trettio filmer; de flesta av dem i Frankrike. Här i Sverige har hon bland annat gjort den usla Wallanderfilmen HÄMNDEN och en tidigare Johan Falk-film. Hon verkar inte ha lärt sig någonting alls på att göra så här många filmer. Filmfotot är platt; med rudimentär ljussättning och simplast möjliga kamerauppställningar. Det är alldeles för TV-mässigt. Berättartekniskt finns det inget driv, det här engagerar inte det minsta, och ibland blir det mer än lovligt rörigt. Vad händer? Vad håller de på med? Fast det får väl även manusförfattarna skyllas för. Dialogen är torftig och ofta konstruerad. Jessica Zandén övertygar inte alls som polischef, hon verkar mest spela teater. Alexander Karim funkar bra, han har dessutom lite Hollywoodutseende, men hans kollega är en invandrare som knappt verkar kunna svenska. Jag förstod sällan vad han sa. Är det realistiskt att kunna arbeta som polis när man har problem med språket?

Å andra sidan förstod jag inte heller vad Joel Kinnaman sa. Han mumlar mer än någonsin. Han låter som en puttrande kaffebryggare. Hans storhet är minst sagt obegriplig.

Som vanligt utspelar sig filmen i Göteborg, och det är ju lite trevligt. För mig ganska välbekanta miljöer. Några gubbar sitter på Flygarns Haga. Jag fick lust att åka till Göteborg när jag såg filmen. För att imponera har man fläskat på med en shoot-out i Femmanhuset. Den är inte så imponerande, men lite kul. Mikael Tornving bär en Sator-T-shirt i en av de sista scenerna.

Det absolut roligaste med JOHAN FALK: KODNAMN LISA är filmaffischen. Under titeln står det nämligen "Oklippt version". Öh ... Va? Vadd, oklippt? Skulle det finnas även en annan version? Som är censurklippt? Och vad är det i så fall de har klippt bort? För som actionfilm är det här inte helt oväntat väldigt lamt. Det rockar dåligt. "Oklippt version"... Det känns som att vara tillbaka på 70- och 80-talen, när Statens Biografbyrå härjade vilt.

Nej, gott folk. Det finns ingen som helst orsak att se det här på bio. Blir du iväglurad för att se filmen, så kräv pengarna tillbaka.

Under eftertexterna intervjuas den autentiska person som rollfiguren Frank Wagner är baserad på. Hans ansikte är pixlat och hans röst är förvrängd.

(Biopremiär 15/3)

Bio: Änglagård - Tredje gången gillt

Foton copyright © Tony Nutley, Sweetwater Produktion AB

Tillåt mig börja med ett erkännande. Ett fullkomligt omtumlande avslöjande.

Jag har inte sett de två första ÄNGLAGÅRD-filmerna!

Nix.

När den första ÄNGLAGÅRD kom 1992 hade jag ännu inte börjat skriva i NST (det skedde först '93), recensera biofilm och därmed se det mesta på repertoaren. Och det fanns ju ingen som helst an´ledning för mig 1992 att se en Colin Nutley-film med Helena Bergström, eller hur? Alla andra gick och såg den - folk till och med rekommenderade den för mig - och jag blev bara mer och mer avskräckt. 

Eftersom jag inte såg den första filmen, struntade jag förstås i del två, som kom 1994. Den slaktades visst av en enhällig kritikerkår.

Men nu har jag sett del tre. Inspelad sexton år efter del två. Jag såg den förra veckan.

Eftersom jag inte hade någon aning om vad som hände i de tidigare filmerna, hittade jag på en egen version. Helena Bergströms Fanny organiserade hemliga MMA-turneringar på en ö. Rikard Wolff var hennes främsta fighter. Jakob Eklund var en CIA-agent som infiltrerade tävlingarna för att avslöja en drogkartell.

Tyvärr stämde detta inte alls. Jag hade inte en siffra rätt. En kollega berättade att Fanny istället försökte ta reda på vem som är hennes far. Jaha. Roligare än så var det inte.

Det märkliga är att medan jag såg ÄNGLAGÅRD 3: THE CRACKDOWN, kändes det som att jag hade sett de tidigare filmerna. Bra - för jag kan ju inte påstå att jag lockades att se dem.

ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT är verkligen filmskapande på gräsrotsnivå. Det påstås ju att Colin Nutley inte arbetar efter ordentliga manus, utan låter skådisarna improvisera fram dialog och scener efter ett löst synopsis. Om detta verkligen stämmer låter jag vara osagt, men den här filmen har tammefan inte mycket till manus. Tillståndet är skandalöst illa på den fronten.

Tydligen brann Änglagård ner i förra filmen. Fanny bor på Mallorca, där hon driver ett hotell. Eller om det nu är en restaurang. Hon har även en femtonårig dotter; Alice, som spelas av Molly Nutley; Helena Bergströms riktiga dotter. Tösen vill plötsligt åka till Västergötland för att ta reda på vem som är hennes far. Tydligen har hon ingen aning om detta - och Fanny vet fortfarande inte vem hennes egen far är; är det Sven Wollter eller Tord Peterson?

Så tillsammans med läderbögen Zacc (Wolff) åker de till Sverige. Därefter följer en oändlig rad sketcher och lösryckta scener. Ja, det här är osannolikt illa gjort. Det känns som om filmmakarna har tagit en säsong av HEM TILL GÅRDEN eller en liknande serie och klippt ner den till två timmar. Och då inte på ett logiskt sätt, utan genom att behålla snuttar ur samtliga 50 avsnitt eller så. Hopp, hopp, hopp, hopp, hopp. Det här är jättekonstigt. Det känns som om filmen bygger på ett gammalt manus av Claes Eriksson från 80-talet; en parodi på TV-serier av den simplaste sort.

Precis allting i ÄNGLAGÅRD 3 är otroligt ointressant. Är det vuxna människor som gjort den här filmen? Riktar den sig till en vuxen publik? Beter sig moderna svenskar på landsbygden på det här sättet? Varför vet Fanny fortfarande inte vem som är hennes farsa? Och varför vet inte dottern vem hennes farsa är? Varför har inte Fanny berättat det - eftersom hon vet om det? Och framför allt: varför springer alla runt på bygden och skvallrar om detta och annat, som vore det en skandal på 1800-talet?

Maria Lundquist dyker upp i ett par scener som föreståndare för en lanthandel och hon är jätterolig. Hon berättar att det enda som hänt de senaste sexton åren, är att hennes make har opererat öronen. Men denna och hennes andra scener har ingenting med någonting att göra. Det är bara inslängda sketcher. Plötsligt får Fanny för sig att hon ska öppna spa i prästgården. Då förvandlas filmen till en ren amatörfilm.

Genom hela filmen slängs det in en massa klipp ur de två tidigare filmerna. Därmed medverkar även nu döda skådisar som Ernst Günther och Viveka Seldahl. Och därmed bjuds vi på några nakenscener.

Finns det inget posivt att säga om den här filmen? Jo. En sak. Jens Fischer står för ett utomordentligt filmfoto. Det är mättat och fullt av liv, det är flott och ser ut som riktig biofilm. Det får oss i publiken att känna dofterna av den idylliska svenska sommargrönskan.

Och det är väl just denna idyll som kommer att få svenska folket att vallfärda för att se ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT. För det kommer de säkert att göra. Detta är väl julens enda breda publikfilm, och tydligen älskar svenska folket sådant här.

Även om det hela egentligen är under all kritik.

I ett par scener bjuds det på omotiverad steppdans.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Johan Falk - GSI: Gruppen För Särskilda Insatser

I annonserna för JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER lanseras filmen som sommarens hårdaste actionfilm. Sommar, jag det stämmer ju onekligen. Film, visst är det en film. Men hård? Och action?
När Anders Nilssons NOLL TOLERANS kom, lanserades den som en actionfilm, och många kritiker omtalade den också som actionfilm. Men inte var väl det en actiofilm. Det var en vanlig, svensk snutfilm, aningen bättre än genomsnittet, men liknade mest en TV-film på stor duk. Därefter gick det utför; de två uppföljarna var riktigt dåliga. Och nu kommer det åter ett helt gäng filmer med Jakob Eklund som Johan Falk, varav GSI är den första, och det är fortfarande gamle Mats-Helge Olsson-medarbetaren Anders Nilsson som ligger bakom.
Filmen är inspirerad av verkliga händelser, de senaste veckorna har det ju stått en hel del i pressen om den där svenske agenten som arbetade under cover och som väl är mordhotad av de flesta. Johan Falk har fått nytt jobb, han ska bli en del av specialteamet Gruppen För Särskilda Insatser i Göteborg, och de är på jakt efter ett gäng som handlar med droger och rånar värdetransporter. I synnerhet är det en viss Frank Wagner man är efter, eftersom han sköt ihjäl en av medlemmarna i GSI. Det är bara det att Wagner jobbar för GSI, visar det sig, och han vill inget hellre än dra sig ur - han kan aldrig mer leva ett normalt liv. Han kommer att för alltid vara stämplad som grov brottsling.
Och nej, det här är inte bra. Estetiskt är GSI rätt vissen, det ser bara ut som en billig TV-deckare med väldigt rudimentära kameralösningar. Vidare är det både totalt spännings- och humorbefriat. Det här är lika mycket actionfilm som Wallander, det vill säga knappt alls. För att en film ska kallas actionfilm, måste fokus ligga på just action - våldsamma hjältar som gör tuffa saker och vapenfetischism. I scenen där polisen dödas, byggs det upp till en tuff shoot-out inne på hotell Gothia Towers. Det är bara det, att det liksom aldrig blir något av det. Det pangas litegrann, men det är rätt valhänt. Och slutuppgörelsen är närmast ett antiklimax - återigen byggs det upp till en rejäl eldstrid, med det hela är över på ett par sekunder.
Större delen av speltiden pratas det. Folk sitter ner och diskuterar och replikerna är ibland rätt illa skrivna. Det blir lite konstigt när det ska bli någon sorts drama. I synnerhet en scen är konstig; när Frank Wagner ska avslöja sig för Johan Falk och tar sig in i den senares hem. De sitter i en soffgrupp och pratar och pratar och Wagner berättar precis allt och pratar om att folk är ute efter honom, och sedan plötsligt bara går han, som om det inte var så farligt ändå.
Jakob Eklund är väl hyfsad, men han börjar se lite plufsig ut och ser mest ut att jobba i en heminredningsbutik, eller sälja mattor. Mikael Tornving är intressantare och borde fått vara hjälten istället.
Till skillnad från MAÑANA, som inte utnyttjade Malmö, är det dock väldigt mycket Göteborg i GSI. Det känns rätt trevligt att de rör sig i för mig ganska bekanta miljöer, och det var kul att få se Svenska Mässan på ett helt nytt sätt. Men ibland blir det nästan lite för mycket Göteborg. Ullevi dyker upp för jämnan. Det är som i amerikanska filmer om Paris, där Eiffeltornet syns från alla fönster. Det hålls till och med en begravning med Ullevi som fond.
Vill man vara snäll, och det vill man, kan betyget bli en tveksam tvåa.






(Biopremiär 26/6)