Bio: Jumanji: The Next Level

Foton copyright (c) Sony

Nu ska jag be att få citera mig själv. Så här skrev jag 2017 i min recension av JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE:

"Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt - om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande."

Trots att jag alltså tyckte att filmen var fruktansvärd och rimligtvis borde floppa, blev den en succé, ja, en enorm succé. Åtminstone i Amerika. Ovanstående citat passar in även på upppföljaren, som återigen är skriven och regisserad av Jake Kasdan. Enda skillnaden på de två filmerna är att den nya filmen lyckas med konststycket att vara ännu sämre. Så - jag kan ge mig fan på att det här blir ännu en dundersuccé.

Det tar en evighet för handlingen att komma igång. Den första filmens tonåringar - de som den gången fick kvarsittning, hittade det mystiska TV-spelet Jumanji, och sögs in i detta magiska spel - återkommer. De är alla intetsägande och besitter varsin egenskap, varsin personlighet, så som amerikanska tonåringar på film (och även dvärgar i sagoskogen) brukar skildras, men de fick sig några uppfostrande lektioner i att vara människa i den första filmen.

Jag kom inte ihåg de här ungarna överhuvudtaget, så slätstrukna är de, men en av dem heter Spencer (Alex Wolff), och han hälsar den här gången på sin mor och sin sjuklige morfar Eddie (Danny DeVito) över julen. Eddie får i sin tur besök av sin gamle affärspartner Milo (Danny Glover), som han inte pratat med på evigheter, eftersom Eddie är sur på Milo. Av någon anledning har Spencer med sig Jumanji-spelet, och när han plötsligt är försvunnen förstår hans kompisar vad som hänt.

För att få tillbaka Spencer från spelet måste tonåringarna, trots att de inte vill, åter bege sig in i den mystiska spelvärlden, i vilken man förvandlas till sin spelfigur och får uppleva äventyren på riktigt. Av någon anledningen råkar även Eddie och Milo sugas in i spelet.

Spelfigurerna - och skådespelarna som gör dessa - är de samma som i förra filmen. Men - den här gången har något blivit fel. Tonåringarna har inte hamnat i samma kroppar som förra gången. Till exempel har Danny DeVitos Eddie blivit Dwayne Johnson, medan Danny Glover blivit Kevin Hart. Övriga spelfigurer görs av Jack Black, Karen Gillan, Nick Jonas och några till.

Det går nog närmare en halvtimme, jag vet inte, jag kollade inte på klockan, innan äventyret i Jumanji-världen sätter igång. Handlingen där är något krystat om att den onde härskaren Jurgen den Brutale bär en stor juvel runt halsen, och denna juvel måste stjälas för att spelet ska kunna avslutas, och tonåringarna - och gubbarna - åter kan slungas tillbaka till sina egna kroppar i sin egen värld.

Om man gjort en fem minuter lång sketch i vilken Dwayne Johnson låtsas vara Danny DeVito och Kevin Hart låtsas vara Danny Glover, hade det kunnat bli väldigt kul. Den över två timmar långa JUMANJI: THE NEXT LEVEL är allt annat än kul. Att Johnson och Hart nu är gaggiga innebär att tempot är långsamt när de två gör eller säger något. I övrigt är filmen ganska hysterisk. Men för att vara en film det händer mycket i, är det märkligt att filmen är helt stillastående. Den rör sig inte framåt för fem öre. Det smäller och brakar, hjältarna jagas av strutsar, apor och banditer, de rör sig genom djungler och snölandskap - och hela tiden är det så förtvivlat tråkigt att det kröp i kroppen på mig. Ingenting är roligt. Allting är irriterande. Jag ville gå därifrån.

Om filmen gjorts för trettio eller fler år sedan, hade vi åtminstone fått riktiga stuntmän och maffiga studiobyggen, istället för en plastig, datoranimerad sörja.

Jag hade hellre sett en film i vilken en vresig Danny DeVito sitter och gnäller i sitt kök i två timmar.

(Biopremiär 6/12)

Bio: Jumanji: Welcome to the Jungle

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Nu ska jag berätta vad jag minns av filmen JUMANJI från 1995:

*Jag såg den på VHS.
*Robin Williams var med i den.
*Den handlade om ett magiskt brädspel.
*Det skrevs mycket i pressen om filmens datoranimationer; filmen var rätt tidigt ute med sådana. Många klagade på de halvtaffliga animationerna.

... Detta är allt alltså jag minns. Detta minns jag inte:

*Vad filmen handlade om.
*Vad som hände.
*Vad Robin Williams gjorde.

Nu, 22 år senare, kommer något slags uppföljare i regi av Jake Kasdan (SEX TAPE, BAD TEACHER). Som vi har väntat! Eller - nä, det har vi väl inte?

2003 var Dwayne Johnson med i en film som hette THE RUNDOWN. När den gick på export döptes den om till WELCOME TO THE JUNGLE. Denna nya film har inget med den filmen att göra, trots att herr Johnson är med i båda. Den har heller ingenting att göra med WELCOME TO THE JUNGLE från 2013 med Jean-Claude Van Damme. Den har jag stående osedd på DVD-hyllan.

JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE inleds 1996 med att en ung kille hittar brädspelet Jumanji på en strand. Han tar hem det, men blir besviken på att det inte är ett TV-spel. Då förvandlas brädspelet till ett TV-spel - och killen försvinner.

Hopp till nutid. Fyra jobbiga tonåringar med olika personligheter - och som självklart inte tycker om varandra - får kvarsittning. I ett förråd på skolan hittar de Jumanji - som nu alltså är ett TV-spel från 1996. De sätter igång spelet - och sugs in i det, bokstavligt talat.

De fyra tonåringarna dimper ner i en djungel och har då blivit sina spelfigurer, vilka spelas av Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart och Karen Gillan. Här är det roliga (nåja) att den självupptagna, ytliga, snygga tonårstjejen förvandlats till Jack Black. Karen Gillan klagar på att hon är iförd ett slags Lara Croft-utstyrsel, vilken är opraktisk i djungeln.

Dessa fyra spelfigurer har olika egenskaper - och tre spelliv vardera. Deras uppdrag är att hitta något slags juvel och föra den till en mystisk jaguarklippa innan den slemme skurken som jagar dem genom djungeln. Vilda djur utgör ett ständigt hot. Ibland dör spelfigurerna, men kommer tillbaka - så länge de har spelliv kvar.

Det skojas om att tonårstjejen i Jack Blacks kropp måste lära sig att kissa med en pillesnopp. Det är inte speciellt roligt, men det är filmens höjdpunkt. Det är är nämligen plågsamt att sitta igenom det här dravlet - Variety utnämnde filmen till en av årets sämsta.

Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt - om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande.
Det enda jag tyckte var lite coolt, var att skurken har tusenfotingar och skorpioner som kryper ut ur hans öron och mun när andan faller på.

Självklart tvingas dessa fyra tonåringar/spelfigurer att lära sig att samarbeta - och självklart blir de bästa vänner på kuppen. Under eftertexterna spelas "Welcome to the Jungle" med Guns N' Roses.
Ett parti Fia med knuff är roligare julunderhålllning än JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE.
Och då hör det till saken att Fia med knuff är ett jävligt tradigt spel.

Om jag skulle ta och se den där filmen med Van Damme jag nämner ovan?

(Biopremiär 22/12)

Bio: Sex Tape

Foton copyright (c) UIP Sweden

Amerikaner är ett lustigt folk. Här sitter de och försöker göra en vågad sexkomedi; de spikar ihop en film som hemma i USA blir Rated R för "strong sexual content, nudity, language and some drug use" - och när den går upp här i Sverige anses den som så pass tam att den förses med sjuårsgräns. Inte för att jag tycker att sjuåringar ska se den här filmen, för det tycker jag inte, men det det säger en del om Amerika, deras moral och om Cameron Diaz uttalande om att inget lämnas åt fantasin i den här filmen.

Jake Kasdan (BAD TEACHER) har regisserat SEX TAPE och manuset är författat av bland andra Jason Segel, som innehar den manliga huvudrollen. Segel är Jay, som sedan många är är gift med den framgångstika bloggerskan Annie (Diaz). De har två barn, bra karriärer, stort hem - men sexlivet har gått i stå. De brukade ha världens vildaste sexliv, men nu får de sällan till det.

Men så får Annie en lysande idé - tycker hon. De ska göra en porrfilm. Så de spelar in en sådan med Jays nya iPad. De plockar fram 1970-talsklassikern "Kärlekens nöjen" och går igenom bokens samtliga ställningar. Men istället för att sedan radera filmen, råkar Jay ladda upp den i molnet - och ovetande lägga den på ett gäng iPads som delas ut till intet ont anande. Snart får Jay ett anonymt SMS. Någon har sett filmen, vet vilka de två är, och hotar att ladda upp filmen på Youporn om han eller hon inte får $25 000.

Nu börjar en vild jakt på alla kopior av filmen, den får ju absolut inte spridas, och en rad tokiga situationer följer.

Om vi tar snusket först: nej, det här är inte speciellt vågat. Detta är ju en "stor" komedi med kända stjärnor. De många sexscenerna lämnar det mesta å fantasin. Vi får se Diaz och Segels rumpor ett flertal gånger - men det är allt. Diaz lyckas hela tiden inta poser så att bröst och skrev döljs av lämpliga objekt. Dialogen är full av "fuck" och "fucking" - men samtidigt använder de termen "vagina". Hallå? Det här är förhållandevis osexigt.

Logiken är det också lite si och så med. Filmskaparna verkar inte riktigt veta hur datorer och Internet funkar - och därför funkar inte filmens utgångspunkt. Internet framställs nästan som något stort och mystiskt som inte kan behärskas av vem som helst.

Men trots ovannämnda invändningar blir lite lite kul ändå. Åtminstone ibland. Allra roligast är Rob Lowe som Annies blivande chef - en äckligt smajlande, inställsam kille som beter sig bisarrt och som har de mest fantastiska porträtt på sig själv i sitt lyxiga hem. Jack Black listas inte i rollistan och dyker upp som Youporns ägare.

... Och snacka om fet produktplacering för Youporns del! Porrsajen tackas inte, den nämns inte ens, i eftertexterna; inte vad jag såg, men produktionen måste ha gjort någon deal med dem. Även Appleprodukter figurerar ymnet.

SEX TAPE är okej, rätt harmlös, lite småkul - men i slutändan inte mer vågad än en skandinavisk sexkomedi från 1960-talet.

(Biopremiär 25/7)

Bio: Bad Teacher

Efter att ha sett den så kallade Red Band-trailern för BAD TEACHER hade jag faktiskt hyfsat stora förväntningar på den här nya komedin. För er som inte känner till det, är en Red Band-trailer en barnförbjuden trailer som kan innehålla svordomar, sex, naket, blod, våld och annat omoget ungar gillar. Trailern till BAD TEACHER innehöll en del grovt språk - och var riktigt kul.

Regissören Jake Kasdan, som till MÄNNISKOR EMELLAN-regissören Lawrence Kasdan, har tidigare främst jobbat för TV och har bland annat regisserat ett avsnitt av CALIFORNICATION, en av de få, ny(are) TV-serier jag faktiskt ser och gillar (annars föredrar ju jag favoriterna från 1970-talet). I BAD TEACHER spelar Cameron Diaz junior high-lärarinnan (motsvarande ungefär en mellanstadiefröken) Elizabeth Halsey, som efter att ha sagt upp sig från sitt jobb - vilket hon hatar - dumpas av sin stenrike fästman, eftersom han insett att hon bara är ihop med honom för pengarna.
Elizabeth flyttar in i en liten, sketen lägenhet (där hon har en minst sagt bisarr snubbe som roommate), och tvingas börja undervisa igen. Och hon avskyr det. Hon hatar sitt jobb, hon hatar eleverna och hon hatar sina irriterande kollegor. Hon gör det här enbart för pengarna.

Men en dag dyker den unge och av allt att döma väldigt rike Scott Delacorte (Justin Timber-
lake) upp, han är ny lärarvikarie, och Elizabeths nya mål är att få honom att falla för henne. En av orsakerna, förstår ni, till att Elizabeth behöver en massa pengar, är att hon tänker genomgå en bröstförstoring. Och en sådan är dyr. Men om hon har en större hylla, kan hon få vilken rik kille hon vill.

Emellertid upptäcker en av de andra lärarna, den mest irriterande; Amy Squirrel (Lucy Punch, som faktiskt ser ut som en ekorre), vad Elizabeth har i kikaren. Hon konstaterar att Elizabeth låter sin klass kolla på filmmedan hon själv sover vid katedern, att hon röker gräs, att hon förfarar sprit i klassrummet och att hon bara är ett rövhål som är ute efter att snärja den mesige och töntige Scott. Den avspände och ganska coole gympaläraren Russell (Jason Segel) inser också allt detta, men dessa fakta gör att han blir förtjust i henne.

Ska jag vara ärlig, är Elizabeth Halsey den minst roliga rollfiguren i BAD TEACHER. Trailern gav mig intrycket att hon skulle vara makalöst kul, men det är hon inte. Och problemet med Kasdans film är Cameron Diaz och hennes roll.  När man ser en film som BAD TEACHER är förstås realism inte det första man är ute efter, men Elizabeth är lite för mycket, hon är ett enda stort "Varför?". Varför är hon lärarinna? Varför beslutade hon sig för att bli en sådan? Hur fan lyckades hon bli en lärarinna? Hur fick hon sedan jobbet på skolan? Visst, hon är väldigt manipulativ, men om hon nu hatar allt med yrket, varför valde hon inte något helt annat, något hon kanske till och med skulle tycka om?

Men vad som trots allt gör BAD TEACHER lite kul, är de andra rollfigurerna. Det var de som fick mig att skratta. Lucy Punch är underbar som den "knasiga" (enligt henne själv), alltid överdrivet glada Amy, vars löjliga "svordomar" är obetalbara: medan Elizabeth spottar ur sig "fuck" i parti och minut, säger Amy saker som "Oh, shut the FRONT DOOR!".

John Michael Higgins är bra som den delfinälskande rektorn, och det är även Phyllis Smith som den lite äldre och överviktiga Lynn, som verkar beundra Elizabeth och tycka att hon är cool. Och ja, den mesige Justin Timberlake är passande mesig som Scott, som bland annat framför en mesig kärlekssång. Men bästa figuren är nog Dave Allen, som bara medverkar i ett par korta scener. Han är den konstige, skäggige läraren som liknar Gilbert Shelton, och som i en scen är DJ på en fest och jonglerar med en LP-skiva.

Cameron Diaz blir 39 nu i sommar och hon börjar ärligt talat se rätt sliten ut. Jag tänker mig ju liksom fortfarande henne som den där oemotståndligt söta, unga tjejen i THE MASK - en film som snart är tjugo år gammal. Hon lever kanske ett hårt liv nuförtiden, vad vet jag. Fast hon är fortfarande rätt attraktiv och biltvättarsekvensen i BAD TEACHER är ganska ... fantastisk.

Avslutningsvis måste jag nämna en intressant detalj med den här filmen: I USA har den inte oväntat gått och blivit Rated R; det vill säga, den har en 17-årsgräns på grund av "sexual content, nudity, language and some drug use". Men här i Sverige är filmen barntillåten. "Framställningen innehåller ingenting som bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn," skriver Statens Medieråd i sitt utlåtande.

(Biopremiär 25/6)