Netflix: The Guilty

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det radioteater här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag hade inte kollat upp den här filmen speciellt noga innan jag började att titta på den, inte mer än att jag sett att huvudrollsinnehavaren Jake Gyllenhaal pushat för den på Instagram. När eftertexterna började rulla, noterade jag att THE GUILTY är en amerikansk nyinspelning av den danska filmen DEN SKYLDIGE från 2018, en film som regisserades av Gustav Möller; en ung man från Göteborg. 

Jag har inte sett DEN SKYLDIGE. Den visades på Göteborgs filmfestival, och jag ser att den hade en svensk premiärdatum, men jag har ingen aning om huruvida den gick upp på bio, eller släpptes direkt på DVD. Jag minns dock vagt att jag läste något om den 2018, men valde bort den, eftersom den ärligt talat lät rätt trist, och fotona ur filmen såg ännu tristare ut.

Jag ser att många totalsågar THE GUILTY, med motiveringen att originalet är mycket bättre, och att nyinspelningar av europeisk film för amerikaner alltid är onödiga. Jo, så är ofta fallet, men det finns en hel del undantag. Den norska filmen KRAFTIDIOTEN (som hette EN ISKALL JÄVEL i Sverige) var en rätt bra film, men den amerikanska nyinspelningen COLD PURSUIT med Liam Neeson hade ett mer genomtänkt manus, och filmen fungerade bättre. Eftersom jag inte sett DEN SKYLDIGE har jag inget att jämföra THE GULTY med.

THE GUILTY är regisserad av Antoine Fuqua, en man som gjort sig känd för slagkraftiga, robusta filmer. Den här gången har han gjort en minimalistisk film. I huvudrollen ses alltså Jake Gyllenhaal, som jag tycker är en av vår tids främsta amerikanska skådespelare (vilket även hans syster Maggie är). Utöver Gyllenhaal får vi inte se särskilt många skådespelare - i bild. 

Gyllenhaal spelar polisen Joe, som ställt till det för sig och ska ställas inför rätta. I väntan på rättegången har han omplacerats till larmcentralen, där han tar emot samtal. Los Angeles härjas av bränder, många behöver hjälp, men plötsligt ringer en kvinna som heter Emily (Riley Keough). Hon har blivit bortförd av en man som heter Henry (Peter Sarsgaard), och som kan vara Emilys våldsbenägne man. Joe försöker komma fram till var Henrys bil befinner sig, så att han kan skicka dit några poliser som kan stoppa Henry innan Emily råkar riktigt illa ut.

Det bär sig inte bättre än att Joe försöker lösa fallet där han sitter på larmcentralen. En dryg timme in i filmen tar handlingen en tvär vändning.

Ungefär 98% av THE GUILTY består av bilder i olika vinklar på Joe som pratar i telefon. Två-tre arbetskamrater syns ibland i bakgrunden, eller kommer fram och säger något till Joe. Övriga medverkande syns aldrig i bild - vi får aldrig se Emily och Henry. Ethan Hawke medverkar också, han spelar en polis, men vi får bara höra hans röst.

Det här är ett grepp vi sett tidigare, till exempel i BURIED, LOCKE och SEARCHING. En ensam skådespelare som pratar i telefon (SEARCHING utspelas på en datorskärm). Handlingen utspelas i realtid. THE GUILTY fungerar varken bättre eller sämre än nämnda filmer. Filmen fick mig även att tänka på THE CALL med Halle Berry, men hon lämnar larmcentralen i den filmen.

Jag kan tänka mig att Antoine Fuqua valde att göra den här filmen eftersom den är perfekt som pandemiprojekt. Visst, det är en amerikansk produktion, vilket innebär att ett rejält gäng människor varit inblandade i produktionen - men framför kameran är det alltså ganska folktomt. THE GUILTY spelades in på elva dagar, och Fuqua satt tydligen ensam i en skåpbil och regisserade visa monitorer, för att hålla ordentligt avstånd.

Filmen blir ibland överraskande spännande, vilket är Jake Gyllenhaals och manusets förtjänst. Samtidigt har Gyllanhaal emellanåt en tendens att spela över, vilket antagligen beror på att han måste bära filmen helt ensam. Det blir lite teaterskådespeleri. Då och då tappar filmen i tempo, det är mer drama än thriller, och slutscenerna är lite vissna och väl melodramatiska.

Jag kan tänka mig att THE GUILTY skulle kunna funka precis lika bra som radioteater, utan någon alls i bild.

(Netflixpremiär 1/10)

Bio: Spider-Man: Far from Home

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Då var det superhjältedags på TOPPRAFFEL!
Igen.
Det är superhjältedags för jämnan nuförtiden, och jag tänker att det är väl få av mina läsare som bryr sig - eftersom jag själv knappt bryr mig. En typ av film som alltför sällan gjordes när jag var barn och verkligen ville se sådant, kommer nu i så pass stora mängder att även en stor del av fansen verkar tröttna.
... Å andra sidan är SPIDER-MAN: FAR FROM HOME en film om Spindelmannen, och Spindelmannen är ju den bäste superhjälten. Det är svårt att misslyckas totalt med Spindelmannen. Även om jag tyckte att THE AMAZING SPIDER-MAN 2 var en besvikelse, föredrar jag dem framför en massa andra superhjältefilmer (Sam Raimis allmänt sågade SPIDER-MAN 3 har jag inte sett om sedan den kom, den var också en besvikelse, men jag misstänker att den ändå var bättre än det mesta i genren som görs idag).

Jag spenderade precis en semestervecka i sommarstugan. En intressant grej är att jag minns vissa serietidningar jag läste där under min barndoms sommarlov, jag associerar vissa nummer av en del serietidningar med stugan. Bland annat några nummer av Atlantics Spindelmannen i slutet av 1970-talet.
Om jag läste några Spindelmannenavsnitt med superskurken Mysterio i stugan minns jag dock inte. Jag läste några klassiska Mysterio-avsnitt även som vuxen för 15-20 år sedan, men jag måste säga att jag inte minns så mycket av figuren, mer än hur han ser ut och att han skapar illusioner. Jag minns inte vem det var under hjälmen och vad han var ute efter - och varför.
Jake Gyllenhaal spelar Mysterio i Jon Watts SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Han dyker upp som en mystisk superhjälte som hjälper agentorganisationen SHIELD att bekämpa ett monstrum som attackerar- och ödelägger städer runt om i världen. Jag vet inte om det ska komma som en överraskning att Mysterio visar sig vara en skurk med lömska planer, större delen av den unga biopubliken känner säkert inte till gestalten, men det är trots allt en av de mer välkända skurkarna från Spindelmannens klassiska epok.
Nick Fury (Samuel L Jackson, förstås) behöver Spindelmannens hjälp för att bekämpa det globetrottande monstrumet, men det blir lite besvärligt, eftersom Peter Parker (Tom Holland) - det vill säga Spindelmannen - åkt på skolresa till Europa, där han med sin klass kuskar runt mellan olika länder.
Peter Parker är störtförälskad i MJ (som aldrig kallas Mary-Jane, och som spelas av Zendaya, en tös utan efternamn), och han planerar att berätta detta för henne högst upp i Eiffeltornet. Peter blir dessutom alltmer desperat, eftersom hans kompis Ned (Jacob Batalon) plötsligt får ihop det med Betty Brant (Angourie Rice). Problem uppstår förstås när både montrum och Mysterio dyker upp och ställer till det.

 Jag tyckte att 2017 års SPIDER-MAN: HOMECOMING, även den i regi av Jon Watts, var jättebra - trots en del fundamentala fel. Jag gillar verkligen inte att Spindelmannen fått en högteknologisk dräkt tillverkad av Tony Stark, och att han jobbar åt SHIELD. Det bryter mot allt det som gjorde Spindelmannen så bra under seriens första decennier - den ensamme, nördige killen som sitter på pojkrummet om nätterna och lagar sin hemmagjorda Spindelmannendräkt. Med mera.
Den högteknologiska dräkten försvinner dock ganska snart i FAR FROM HOME, som jag tycker är en till större delen jätterolig film. Här finns mängder av skojiga scener och ett kul persongalleri - framför allt gillar jag de två töntiga lärarna som försöker hålla styr på skolklassen medan städerna de besöker brakar ihop. Historien om Peter, MJ, Ned och Betty är också lite gullig. Eftersom filmen tar vid där AVENGERS: ENDGAME slutade, har det uppstått en del märkligheter i tidslinjen, vilket jag personligen tycker är lite dumt.

Riktigt lika bra som HOMECOMING är det här nog inte. Slutet drar ner helhetsintrycket. För i vanlig ordning varar slutstriden i en evighet, säkert bortåt en halvtimme. Denna slutstrid är heller inte speciellt bra, eftersom Mysterio alltså skapar illusioner - vilket innebär att vi aldrig vet om det vi ser faktiskt händer på riktigt.
Men jag kan ha överseende med detta. Betyget här under är lite tveksamt, men jag tycker att filmen är bättre än det mesta i genren just nu.
För övrigt var Jake Gyllenhaal en av kandidaterna till att ta över rollen som Peter Parker efter Tobey Maguire. Numera är förstås Gyllenhaal alldeles för gammal. Vad som är lite lustigt är att jag nog aldrig såg Spindelmannen som ung tonåring när jag var barn, han kändes mer vuxen.
J Jonah Jameson figurerar som hastigast. Han spelas av JK Simmons - som ju gjorde rollen i Sam Raimis tre filmer 2002-2007, samt Jamesons röst i animerade TV-serier.
Slutligen: man vet att man är en medelålders karl när man inser att det numera är Spindelmannens faster May (Marisa Tomei) man sitter och suktar efter!

(Biopremiär 3/7)

Bio: The Sisters Brothers

Foton copyright (c) TriArt

Nu blir det western här på TOPPRAFFEL! Och franskt.

Låt mig för omväxlings skull inleda med att lista det jag inte tycker om i filmen THE SISTERS BROTHERS:

*Filmfotot gör att filmen ser ut som en Netflix- eller HBO-produktion. Med undantag för enskilda scener, är filmen inte storslagen som traditionella westerns, eller spaghettiwesterns för den delen.

*Samma filmfoto är alldeles för ofta så pass mörkt att det är lite svårt att se vad det är som sker.

*Filmen är för lång och på något sätt känns det som om man hade kunnat klippa bort en stor del av den sista halvtimmen utan att någon saknat dem.

*Alexandre Desplats filmmusik är för anonym och trist. Av någon anledning har de få westerns som görs idag sällan typisk westernfilmmusik. Här finns inget medryckande ledmotiv, ingen musik som förstärker scenerna. Istället är det mest lojt plinkande och plonkande.

... Men i övrigt! I övrigt, bortsett från det ovannämnda, tycker jag att detta är en riktigt bra film!

Regissör är Jacques Audiard, som bland annat gjort MITT HJÄRTAS FÖRLORADE SLAG, EN PROFET och RUST AND BONE. THE SISTERS BROTHERS må vara en western på engelska, men det är främst en fransk produktion, inspelad i Spanien och Rumänien.

John C Reilly och Joaquin Phoenix spelar bröderna Elli och Charlie Sisters, prisjägare i Orgegon 1851. De  två har fått i uppdrag av en kommendör (Rutger Hauer i en roll som är så liten att han inte har några repliker - och han syns knappt alls) att leta upp en viss Hermann Kermit Warm (Riz Ahmed), som stuckit med stålar, eller hur det nu var.

En tredje person, den pretentiöse John Morris (Jake Gyllenhaal), hjälper bröderna Sisters, och har skickats i förväg för att lokalisera Warm. Morris, som helst vill skriva äventyrsromaner, lyckas hitta Warm i ett vagntåg med guldgrävare. Morris gör sig till vän med Warm, för att Warm inte ska smita innan Eli och Charlie dyker upp. Men, när det visar sig Warm uppfunnit ett revolutionerande sätt att hitta guld på, struntar Morris i bröderna Sisters, och startar istället ett bolag tillsammans med Warm.

Eli Sisters, den äldre av bröderna, är en lugn person som nu helst vill dra sig tillbaka och leva ett annat, mindre våldsamt liv. Lilllebror Charlie är en hetsporre som gärna super och slåss. De två är en variant på den klassiska sadelluffarduon vi sett i många filmer och TV-serier, och läst om i många böcker och serietidningar. Vid ett partillfällen är det lite Terence Hill och Bud Spencer över bröderna.

THE SISTERS BROTHERS är dock en betydligt mörkare, alllvarligare och råare film än Hill & Spencers muntra filmer. Ibland flyter blodet friskt. Men - ofta är filmen riktigt, riktigt rolig. Några scener är jättefina, bland annat en där Eli köper en tandborste, och dialogen är bra - här finns en hel del utmärkta replikskiften. En scen där ett stort gäng råbarkade karlar dansar i en ring på en saloon är fullkomligt fantastisk och direkt bisarr. Filmen bygger på en bok av kanadensaren Patrick DeWitt.

Som tydligt framgår är skådespelaruppbådet i Audiards film utmärkt. Bäst är dock John C Reilly, en man som visat sig ha en enorm bredd om skådespelare - nästa vecka får vi se honom som Oliver Hardy i den utomordentliga HELAN & HALVAN.

En intressant detalj i filmen är eldstriderna. Eftersom det är 1850-tal, pangar man med rejäla skjutjärn, som Colt Navy, Colt Army och Colt Dragoon - klassiska westernfilmpickadoller som Colt Single Action och Peacemakern kom senare. Hur som helst - när rollfigurerna trycker av ett skott, slår det gnistor om pickan, och det låter POFF! snarare än BANG! Nu har jag aldrig sett och hört de här gamla revolvrarna avfyras i verkligheten, men jag inbillar mig att det var så här de faktiskt lät.

Det är möjligt att mitt betyg nedan är i snällaste laget, men låt oss uppmuntra det faktum att vi nu kan se en cowboyfilm på bio!

  






(Biopremiär 15/3)

Bio: Nocturnal Animals

Foton copyright (c) UIP Sweden
Modeskaparen Tom Ford regidebuterade 2010 med EN ENDA MAN - och ärligt talat minns jag absolut ingenting av den, mer än att Colin Firth spelade huvudrollen, och att filmen var makalöst snygg. Jag läste nu min recension av den, och konstaterar att jag var djupt imponerad av EN ENDA MAN. Där ser man.
När nu Tom Ford gör sin andra film, är genren thriller. Eller dramathriller. Vi får två filmer i en: ett drama och en thriller.
"Nocturnal Animals" är titeln på ett bokmanus galleriägaren Susan (Amy Adams) fått av dess författare; hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Susan läser boken - och vi får se denna dramatiserad:
Tony (Gyllenhaal igen) med fru och tonårsdotter beger sig iväg på en bilresa. Färden går genom ett öde Texas, mörkret faller, och plötsligt dyker det upp en bil som prejar dem av vägen. Den andra bilen stannar också, och ur denna kliver tre riktigt rejält obehagliga typer. De påstår att det är Tony som kört på dem, och även om de erbjuder hjälp med att fixa ett punkterat däck, är de minst sagt hotfulla.
Efter en lång stund; en otroligt jobbig stund både för Tony och hans familj, och för oss i publiken, fortsätter färden - men inte som tidigare. En i gänget kör iväg med Tony, medan frun och dottern trycks in i den andra bilen. Tony dumpas mitt ute i ingenstans och lyckas komma undan. Efter att ha stapplat omkring hela natten hittar han ett hus och ringer polisen.

Michael Shannon spelar den minst sagt hårdföre snuten Bobby Andes. Bobbys och Tonys jakt på gärningsmännen går från att följa lagen till att bli en våldsam hämndaktion.
Denna thrillerhistoria påminner en hel del om de där amerikanska noirfilmerna som gjordes på 1950-talet, ofta av B-filmsbolag. Men i Tom Fords film är allt sju resor värre. Här finns drag av THE LAST HOUSE ON THE LEFT, och det är bitvis riktigt otäckt. Och det är riktigt bra. Om filmen NOCTURNAL ANIMALS enbart bestod av denna historia, hade betyget tveklöst blivit en femma.
... Men nu får vi även ramhandlingen om galleristen Susan. Hon lever med en otrogen man (Armie Hammer), hon är trött på sitt jobb och på den sterila konst hon visar där. I tillbakablickar får vi se hur hon tjugo år tidigare träffade- och gifte sig med Edward, och hur hon kort därpå lämnade honom. Susan upplever Edwards bok som en metafor över deras äktenskap, kanske som hämnd.

Jag tycker att historien om Susan förtar effekten av thrillern; av filmen i filmen. Susan rör sig i exklusiva, kalla miljöer, estetiken är utstuderad, och det ser ibland ut som en italiensk thriller från 1980-talet; kontrasten är stor mot den dammiga öknen i Texas. Visst är det tjusigt. Elegant. Men Susans historia är inte alls lika engagerande och spännande som Tonys blodiga jakt på sin familjs mördare.
Förtexterna till NOCTURNAL ANIMALS är ... Ja, jösses. De måste ses. Eller kanske inte ses. Filmen har antagligen den mest bisarra förtextssekvens jag någonsin sett.
Om jag tycker att thrillerdelen förtjänar en femma i betyg, medan dramadelen ska ha en trea, bör slutbetyget rimligtvis bli en fyra.

(Biopremiär 18/11)



-->

Bio: Southpaw

Foton copyright (c) Scanbox
Varje gång det kommer ett nytt, stort boxningsdrama, dyker det upp amerikanska recensenter som hävdar att det är den bästa boxningsfilmen sedan TJUREN FRÅN BRONX. Varje gång. Nu har jag inte sett TJUREN FRÅN BRONX på kanske 25 år, det blir aldrig till att jag ser om den, men jag minns den som mycket bra - och bättre än de boxningsfilmer som kommit de senaste decennierna. Med undantag för ROCKY IV, förstås. ROCKY IV och GRABBEN FRÅN BROOKLYN med Danny Kaye är de enda boxningsfilmer jag sett mer än en gång.
Chansen att jag kommer att se om Antoine Fuquas nya film SOUTHPAW är inte stor. Det känns som att den gjort sitt efter en titt - och med tanke på hur om- och uppskriven den varit, är det inte utan att jag blev rätt besviken på den.
Jake Gyllenhaal spelar den obesegrade lättviktsmästaren Billy "The Great Hope" Hope, som inleder filmen med ännu en seger. Fajten är blodig, som alltid när Billy boxas, och under presskonferensen efteråt dyker den aggressive boxaren Miguel Escobar (Miguel Gomez) upp i publiken och vrålar att han vill möta Billy. Billy provoceras, men vägrar möta Escobar.

Billy bor i ett stort, flott hus med sin älskade fru Maureen (Rachel McAdams) och lilla dotter Leila (Oona Laurence). De lever i lyx, men efter att Billy hållit ett tal på en välgörenhetsgala, dyker Escobar och hans anhang upp igen. Tumult uppstår, någon drar pistol - och skjuter ihjäl Maureen. Ja, Rachel McAdams försvinner alltså redan i början av filmen. Billy verkar inte må så bra redan redan från början; han ger intryck av att ha fått några smällar för mycket, men efter hustruns död flippar han helt. Han skallar domaren under sin nästa match, han blir avstängd, han tar en pistol och går iväg för att hämnas.
Här har filmen förvandlats till en mörk kriminalthriller och Jake Gyllenhaal vibrerar av galenskap. Han är ju duktig på att spela galen, Gyllenhaal. Minns bara hans strålande insats i NIGHTCRAWLER. Men - direkt efter detta går filmen in på ett nytt spår. Det visar sig att Billy slösat för mycket med stålarna. Han är nu utfattig och kan inte behålla huset. Inte nog med det - lilla Leila tas ifrån honom, eftersom han anses vara en olämplig förälder.
Härifrån handlar SOUTHPAW om hur Billy försöker återfå både vårdnaden om Leila - och sin värdighet. Han börjar träna för den rättrådige Tick Willis (Forest Whitaker), som inte tillåter svordomar, och innan vi hinner säga "Rocky Balboa", hägrar en stor comebackmatch i Las Vegas. Och då vet vi vad vi får! Just det: ett träningsmontage!

Jag förvånas över att SOUTHPAW i slutändan inte är mer än vad den är - ett traditionellt boxningsdrama som leder fram till Den Stora Matchen, då hjälten ska ge igen. Inget fel med detta i och för sig, men anslaget ger sken av att berättelsen ska utvecklas till något annat; något annorlunda. Dessutom blir det lite för sentimentalt och Forest Whitakers rollfigur fungerar mest som något slags moraliskt samvete. I en scen håller han en bibel i handen.
Jake Gyllenhaal ger dock allt i rollen som Billy Hope, och de förhållandevis få boxningsscenerna är välgjorda, svettiga och blodiga, och inkluderar slowmotion.
"Southpaw" är namnet på en viss typ av uppercut som Billy får användning för. Den nyligen bortgångne James Horner står för filmmusiken.

  





(Biopremiär 7/8)

-->

Bio: Nightcrawler

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag ser Dan Gilroys regidebut NIGHTCRAWLER och tänker genast att, herregud, Jake Gyllenhaal borde ha spelat Jokern i THE DARK KNIGHT, inte Heath Ledger. I huvudrollen som Lou Bloom har Gyllenhaal ett nästan konstant, brett, tillgjort och väldigt obehagligt leende; hans blick är intensiv, men känslolös och kall - och blicken och leendet speglar perfekt Lous kalla, cyniska och beräknande själ. Eller snarare brist på själ.

Lou är en fifflare och småtjuv i Los Angeles; han säljer stöldgods, påstår sig alltid leta efter jobb, sätt att tjäna pengar på, och en natt råkar han passera en bilolycka. Där träffar han den sliskige Joe Loader (Bill Paxton) och dennes frilansande nyhetsteam; Loader drar runt på stan på jakt efter olyckor och brottsplatser, helst så blodiga och chockerande som möjligt, filmar dessa, och säljer till högstbjudande TV-kanal. Lou inser genast att detta yrke är hans kall - så han skaffar omgående en videokamera och en polisradio.

Det dröjer inte länge innan han lyckas filma en spektakulär händelse och han säljer materialet till en desperat TV-kanal med svikande tittarsiffror. Dess nyhetschef Nina (Rene Russo) är en hårdhudad, cynisk kvinna som bara tänker i tittare och pengar, och hon tycker se sig något lovande i den oerhört målmedvetne och skrupelfrie Lou. Lou anlitar en ung, hemlös kille; Rick (Rick Garcia), som sin assistent, och tillsammans glider de runt nattetid i ett hotfullt, neonblänkande Los Angeles, konstant på jakt efter katastrofer och lidande; Lou styr och ställer med järnhand, han vet exakt vad han vill, och hans tveksamma metoder blir allt djärvare och materialet han filmar alltmer grafiskt och spektakulärt.

Dan Gilroy, manusförfattare till lättglömda bagateller som FREEJACK och THE BOURNE LEGACY, har även skrivit NIGHTCRAWLER, och det är en genuint obehaglig, mardrömslik värld han målar upp. Filmfotot är fullkomligt enastående; det är lätt grynigt med varma, något överstyrda färger; närvaron är total. Med undantag för en av de anställda på TV-kanalen; en kille som visar sig ha moraliska betänkligheter och vill hålla sig inom lagens ramar, är alla rollfigurer cyniska, ruttna och kliniskt fria från mänskliga känslor. Mina tankar går främst till TAXI DRIVER, åtminstone vad gäller stämningen, men det är inte utan att jag även kommer att tänka på den sleaziga gamla B-filmen VICE SQUAD (1982), om någon nu kommer ihåg den.

Jake Gyllenhaal gör sitt livs roll som Lou Bloom. Han är fullkomligt fantastisk; han medverkar i princip i varje scen och han bränner hål på duken. Han är inställsam, hänsynslös, psykotisk, och oerhört otäck. Han går, med tiden bokstavligt talat, över lik för att nå sina mål. Han utövar utpressning och han går över yrkets alla gränser. Fast han gillar inte när hans intervjuoffer (med betoning på offer) svär - det här handlar ju om amerikansk TV. Det är helt okej med sönderslitna, blodiga kroppar och brinnande bostäder, men ve den som råkar säga ett fult ord! Brotten och olyckorna han filmar rangordnas av honom och Nina: helst ska offren vara vita och komma från bra områden, medan gärningsmännen bör vara svarta eller latinamerikaner - ingen bryr sig om en mexikan som dödats i ett slumkvarter, anser de. De försöker även bygga stories genom att skrämma upp de välställda boende i villakvarter.

En biljakt mot slutet känns kanske lite onödig, som en inkastad actionscen, men denna är så otroligt snyggt gjord att jag verkligen inte ska klaga. Jag klagar inte överhuvudtaget. Tvärtom: jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade. Satan, vad bra den här filmen är! NIGHTCRAWLER är årets bästa film! Jag brukar alldeles för ofta klaga på filmer som är ospännande och oengagerande. Gilroys film är verkligen spännande; det här är en extremt tät, stämningsfull film, och ja, jag blev engagerad av det jag såg däruppe på bioduken. Det händer alldeles, alldeles för sällan.

NIGHTCRAWLER är en film av ett slag vi sällan ser idag - och det är väldigt synd.

(Biopremiär 28/11)

Bio: Prisoners

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Man vinner 50 spänn på Triss. Man får oväntat besök. Man ser en thriller som är intressant, välgjord och väldigt spännande.

Det sistnämnda hände idag. Jag såg Denis Villeneuves PRISONERS. Kanadensaren Villeneuve har tidigare gjort den uppmärksammade och prisade NAWALS HEMLIGHET, en film jag helt glömt bort. PRISONERS, regissörens första film på engelska, är dock något helt annat. Framför allt är det en riktigt bra thriller - detta trots att jag har en rad anmärkningar på filmen; ganska allvarliga anmärkningar jag glatt bortser från.

Hugh Jackman är Keller Dover. En riktig karlakarl som jagar - och är troende. Han svär och är hård, men ber till Gud på amerikanskt manér. Han är gift med Grace (Maria Bello) och de har två barn. Familjen ska fira thanksgiving med grannarna Franklin och Nancy Birch (Terrence Howard och Viola Davis) och deras barn. Efter middagen upptäcker de plötsligt att familjernas yngsta döttrar; två sexåringar, har försvunnit.

En mystisk husbil hade tidigare setts parkerad på gatan utanför. Polis tillkallas, det intilliggande skogsområdet genomsöks utan resultat, och den tystlåtne kriminalsnuten Loki (Jake Gyllenhaal) rycker ut. Han hittar husbilen och griper dess unge förare Alex (Paul Dano) - som dock visar sig vara efterbliven; han har en tioårings IQ. Det går inte att få den vettskrämde Alex att erkänna något och efter en dag i häktet sätts han på fri fot och hämtas av sin faster Holly (Melissa Leo) som han bor hos.

Keller accepterar inte detta, han är fullkomligt övertygad om att det är Alex som är gärningsmannen. Därför kidnappar Keller grabben och låser in honom i ett ödehus. Där tänker Keller tortera Alex tills han erkänner - och han lyckas övertala den betydligt vekare och tvekande Franklin att hjälpa till. Samtidigt som den alltmer vansinnige Keller tar lagen i egna letar Loki efter en annan gärningsman, eftersom han inte tror att Alex är den skyldige. Och letandet efter de två flickorna fortsätter.

PRISONERS är en väldigt mörk film. Mörk på flera sätt. Handlingen är mörk, ibland kolsvart. Filmfotot är mörkt. Filmen ser ut som en skandinavisk film. Det är kallt, miljöerna är kalla. Naturen och medelklasskvarteren med sina villor ger ett ogästvänligt intryck. Långsamma åkningar, inga snabba klipp. Fotografen Roger Deakins har jobbat mycket med bröderna Coen och här ligger han nära FARGOs look - fast några snäpp gråare, mörkare och mer påträngande. Stämningen är genomgående obehaglig, ett intryck som förstärks av islänningen Jóhann Jóhanssons sparsmakade musik, som oftast enbart består av ett dovt, olycksbådande muller.

Jag undrar om namnet Keller är en blinkning till Fritzl och hans källare. Keller Dover förvandlas under filmen alltmer till Den Onde. Han närmar sig gärningsmännen i tortyrporrfilmer. Och vad fanns det för baktanke med att kalla snuten Loki? Lite lustigt sammanträffande att PRISONERS går upp samma vecka som THOR: THE DARK WORLD, som ju innehåller en ondsint Loke.

Nå. Trots att jag tycker att det här är bra och spännande, har jag alltså invändningar. Framför allt haltar logiken en hel del. Jag kan inte gå in på det här utan att spoila filmen, men jag fick inte ihop det hela, flera händelser förklaras aldrig på ett tillfredställande sätt - om de nu går att förklara. Loki är en besynnerlig snut; han har uppenbarligen haft en tuff uppväxt - han nämner barnhem vid ett tillfälle och han har en massa tatueringar, och han är så pass udda och introvert att man undrar hur han kunde bli polis. Å andra sidan är ortens polischef lika konstig, han verkar helt ointresserad av fallet, framstår som underordnad till Loki, och han vill oftast gå hem. Dessa rollfigurer får mig att tänka på både Coens och David Lynch.

Skådespeleriet är genomgående bra, men det finns en antydan till överspel hos den konstant skitförbannade Hugh Jackman. Och både han och Gyllenhaal demonstrerar sin ilska och frustration genom att slå sönder saker. Gör folk verkligen det i verkligheten? Jag har nog bara sett sådant på film.

Men som sagt: jag bortser från från dessa invändningar. PRISONERS är en väldigt lång film, två och en halv timme - men för en gångs skull känns det här inte alls långt. Det säger en hel del om hur bra och absorberande filmen är. Det här är årets mest spännande thriller. Nej, förresten: detta är årets enda thriller som faktiskt är spännande!

(Biopremiär 1/11)

Bio: End of Watch

Foton copyright (c) Nordisk Film

END OF WATCH inleds med årets tuffaste och mest intensiva öppningsscener. Filmat från förarsätet i en polisbil får vi följa med på en vild biljakt, som slutar med att den jagade bilen kraschar, förarna rusar ut och skjuter mot oss - innan de de skjuts ner av två poliser vi tidigare inte sett, bara hört, som störtat ut ur sin bil.

Jake Gyllenhaal och Michael Peña är snutarna Brian och Mike, som rör sig i South Central, Los Angeles. Av någon anledning har Brian fått för sig att dokumentera deras vardag, och videofilmar tillvaron på olika sätt - med handhållen videokamera eller med minikamera fästad i bröstfickan, och ibland filmar även de olika gäng som terroriserar stadsdelen varandra. Ännu en found footage-film? Nja, bara delvis. För ibland får vi se skeendena filmade som, tja, i en vanlig film - vilket ibland fick mig att undra vem som håller i kameran.

Snutarnas tillvaro är hård och ruffig. Enligt filmen är South Central världen skithål där alla är mer eller mindre kriminella eller pundare - eller allmänna drägg. Gängen är brutala och känslokalla, samtliga kriminella i den här filmen är latinos eller svarta, jargongen är rå - det är den även mellan poliserna. Mike är en "fucking Mexican" och ingen hade höjt på ögonbrynen om någon sagt "apejävel" (Stavningen "apajävel" var för övrigt ett missförstånd icke-skånska journalister stod för).

END OF WATCH består av en lång rad olika scenerier; incidenter, som kommer slag i slag i ett våldsamt tempo. Den genomgående tråden handlar om jakten på ett vidrigt gäng, men handlingen bryts upp av utryckningar gällande annat som dyker upp på vägen. Ibland trivialiteter, ibland trivialiteter som leder till något större.

Brian, Mike och deras kollegor håller humöret uppe så gott det går, de skämtar och beter sig ofta som skolpojkar; de hittar på bus på polisstationen. Mikes fru är gravid, Brian ska gifta sig (med Anna Kendrick). Brian och Mike ser på varandra som bröder som ställer upp för varandra i vått och torrt, även om Mike säger att han tycker att Brian är ett rövhål.

Regissören David Ayer har tidigare skrivit manus till bland annat THE FAST AND THE FURIOUS, DARK BLUE och den utmärkta TRAINING DAY, och han har regisserat den stenhårda STREET KINGS. END OF WATCH är om möjligt ännu hårdare. Det här är en rå, skitig och intensiv film, som i det närmaste känns dokumentär. Vore det inte för ett par kända skådisar, hade jag kunnat ta detta för en dokumentär. Det är inte utan att jag undrar var de har hittat alla dessa vedervärdiga kräk till gängmedlemmar. Har de plockat upp riktiga sådana på gatan? De är verkligen övertygande.

Dialogen är lika rå som filmen; nästan ingen klarar av att säga en mening utan otaliga fuck, fucking och motherfucker. Hela tiden. De pratar om sex. Deras skämt kan ligga på låg nivå. Våldet är kallt och brutalt, vid ett par tillfällen närmar man sig skräckfilm, till exempel när man hittar styckade kroppar i ett hus. Slutstriden för tankarna till TV-spel; något first person-shooter.

END OF WATCH kom från ingenstans och visade sig vara en riktigt bra film. Den känns som en väldigt barnförbjuden, ultravåldsam version av SPANARNA PÅ HILL STREET. Aldrig tråkig, ypperligt välgjord, övertygande, och den kammar inte medhårs. Poliserna tillåts vara egoistiska, fördomsfulla, bete sig som svin de med när andan faller på. Okej, en scen där Mike får för sig att kasta brickan och slåss man mot man med en misstänkt gangsta känns som hämtad ur en John Wayne-film.

Jake Gyllenhaal visar ånyo att han är en av sin generations främsta skådespelare. I filmens eftertexter läser jag att den är tillägnad Los Angeles poliskår och "our fallen heroes. God bless."
Den här filmen ska du förstås se!

(Biopremiär 30/11)

Bio: Source Code

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För några år sedan träffade jag regissören Duncan Jones och hans flickvän i VIP-rummet på Fantastisk Filmfestival. Han var där med en kortfilm, jag hade varit på Bokmässan i Göteborg, och anlände till FFF någon av de sista dagarna. Jag hade inte koll på någonting när jag anlände och jag hade ingen aning om vem den unge engelsmannen var. Vi drack sprit och småpratade. Jag hade inte sett hans film.
Först efteråt informerades jag om att Duncan Jones föddes som Zowie Bowie. He he, jag satt och krökade med David Bowies grabb utan att veta om det! Och precis som Stephen Kings son, som ju skriver romaner under namnet Joe Hill för att skapa sig en egen karriär och inte rida på farsans namn, blev Zowie till Duncan (att David Bowie föddes som David Jones låter jag bli att påpeka).
Härom-
året gjorde Duncan Jones långfilms-
debut men den uppmärk-
sammade MOON, som fick lysande kritik. Men inte fan har jag sett den heller. Jag vet inte varför. Jag missade dess festivalvisningar och jag fick den aldrig på DVD. Och ärligt talat: det verkade så tradig att jag struntade i att aktivt försöka se den.
Men Jones' nya, stora Hollywoodfilm SOURCE CODE har jag förstås sett. Precis som GREEN LANTERN, är detta en film som tagit tid på sig att nå hit. Redan den första april hade detta raffel USA-premiär. Kritiken utomlands var god och jag hade hyfsat stora förväntningar. Dessa infriades väl hyfsat väl...
SOURCE CODE (eller "Sås-
koppen" som vi envisades med att kalla den när den pressvisades (fast den blev snart även "Såsakodden")) öppnar med tjusiga flygbilder och framrusande tåg, och Chris Bacons filmmusik för tankarna till en Hitchcockthriller. Vilket detta till en viss del kan liknas vid. Men mest känns filmen som ett 93 minuter långt avsnitt av THE TWILIGHT ZONE.
Jake Gyllenhaal är kapten Colter Stevens, som vaknar upp på ett tåg, där han finner sig sittande mitt emot en ung kvinna han kommer att få veta heter Christina (Michelle Monaghan). Han har ingen aning vem hon är, medan hon verkar känna honom och tycker att han beter sig underligt. dessutom kallar hon honom Sean. När han går på toaletten och tittar sig i spegeln tror han inte sina ögon, när han i spegeln ser en annan man titta tillbaka på honom. Läraren Sean Fentress. Samme man vars ID-kort Stevens har i sin plånbok.
Plötsligt exploderar tåget och alla dör!
...Och Stevens vaknar upp, instängd i ett litet, mörkt, metalliskt rum. Via en bildskärm kommunicerar han med en officer som heter Goodwin (Vera Farmiga) och en mystisk herre vid namn dr Rutledge (Jeffrey Wright). Rutledge är mannen bakom något som fått namnet Source Code. Detta förklaras väldigt flyktigt med hjälp av kvantfysik och påhittad teknisk jargong och annat som förstås inte behöver läggas fram i detalj. Rutledge har kommit på ett sätt att låta människor uppleva det förflutna. Det är ingen tidsmaskin, men man får uppleva dåtid i en annan människas kropp - i något slags parallellvärld. Och bara under åtta minuter. Varför just åtta? Hur ska jag kunna veta det?
Kapten Steven har ett uppdrag: han måste hitta den ansvarige för bomdådet och avslöja denne för Goodwin. På så sätt kan tusentals - eller var det miljoner? - liv sparas; då kan man gripa gärningsmannen innan katastrofen sker.
Därför skickas Stevens tillbaka i tiden åter och åter igen, och hela tiden upptäcker han nya detaljer som tar honom allt närmare bombarden. Och varje gång sprängs han i luften efter åtta minuter. Samtidigt börjar han inse att det är något som inte stämmer med Source Code och hans situation i den mörka kammaren.
På det hela taget är SOURCE CODE en bra och intressant thriller. Fast särskilt spännande är den inte. Direkta spänningsmoment saknas. Men det är en välgjord film och rollbesättningen är utmärkt, med Gyllenhaal och Monaghan i täten. Scott Bakula från Clive Barkers LORD OF ILLUSIONS gör förresten en kul liten cameo - som röst i en telefon.
Duncan Jones film är ett slags thrillerversion av MÅNDAG HELA VECKAN. Jag kom även att tänka på Louis Morneaus RETROACTIVE från 1997. Logiken i SOURCE CODE haltar en del om man tänker efter lite för mycket, i synnerhet slutet - så man gör bäst i att inte göra det. Tänka efter för mycket, alltså. Analysera handlingen.
Men annars kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se SOURCE CODE.
Eftersom filmen utspelar sig i trakten av Chicago, har man självklart spelat in den i Montreal.

(Biopremiär 3/8)

Bio: Love and Other Drugs

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Det absolut mest intressanta med LOVE AND OTHER DRUGS, är hur censurmyndigheterna i USA och Sverige har behandlat den. I Amerika fick filmen åldersgränsen R - från 17 år - på grund av nakenscener, sex, svordomar och bruk av droger.
I Sverige är filmen tillåten från sju år! Statens Mediaråd skriver att scener där den kvinnliga huvudpersonen är sjuk och ledsen kan verka skrämmande på barn yngre än sju. Inte ett ord om gökande och fula ord...

LOVE AND OTHER DRUGS är till tre fjärde-
delar en alldeles utmärkt film. Jake Gyllen-
haal spelar Jamie, en charmknutte som aldrig misslyckas med att få fala damer att falla för honom. Dock byter han jobb som andra byter underkläder, och hans föräldrar (spelade av George Segal och Jill Clayburgh) tycker att han är en slarver som det aldrig blir något av - till skillnad från lillebrodern Josh (Josh Gad); en smällfet, irriterande typ som pratar med mat i munnen.

Filmen utspelar sig i slutet av 1990-talet - jo, det finns en orsak till detta - och efter att Jamie kickats från sitt senaste jobb, hjälper Josh honom att hamna på en utbildning av försäljare för läkemedelsföretaget Pfizer. Efter avklarad kurs buntas han ihop med Oliver Platts säljarveteran och skickas iväg till, ja, var det nu var. Samtidigt kastas Josh, som verkligen är en loser, ut av sin kvinna och flyttar hem till Jamie och bor i hans soffa.
Jamie blir alltmer framgångsrik som säljare, men när han försöker pracka på en viss dr Knight (Hank Azaria) sina varuprover, träffar han en av Knights patienter: den unga, vackra Maggie (Anne Hathaway), som lider av parkinsons i en tidig fas.

Trots Maggies protester börjar Jamie att uppvakta henne. Men hon är en hårdhudad tjej. Intelligent, intellektuell och attraktiv, men hon släpper inte någon innanför skalet, och hon vägrar bli Jamies flickvän - samtidigt som Jamie upptäcker att han faktiskt blivit kär på riktigt för första gången i sitt liv.

Jamies karriär på Pfizer skjuter iväg spikrakt uppåt när företaget lanserar Viagra (filmen bygger löst på en Viagraförsäljares memoarer), samtidigt som relationen med Maggie blir alltmer komplicerad.

Regis-
sören Edward Zwick har tidigare bland annat gjort HÄROM NATTEN, HÖSTLE-
GENDER, DEN SISTE SAMURAJEN och BLOOD DIAMOND, och denna hans senaste film börjar som en romantisk komedi. En ovanligt frispråkig och med amerikanska mått mätt oerhört vågad komedi. Gyllenhaal och Hathaway har sex väldigt ofta - och i synnerhet Hathaway har oräkneliga nakenscener, vilka faktiskt inte känns det minsta spekulativa. Det är roligt och trivsamt, även om jag gärna skulle vilja se den påfrestande Josh bli överkörd av ett tåg.

Men tyvärr håller det inte hela vägen. Dels förvandlas den romantiska komedin mer och mer till en snyftare av LOVE STORY-modell, när fokus hamnar på Maggies sjukdom. Här spelas det helvilt på känslosträngarna.

...Men mest irriterande är att det hela även urartar till en präktig budskapsfilm, när Maggie besöker ett konvent för parkinsonpatienter och autentiska sådana medverkar och berättar om sig själva. Jag satt bara och väntade på att Michael J Fox skulle dyka upp. Nej, det gör han inte - men han tackas i eftertexterna. Konventet skänker Maggie livsglädje och hon fäller plötsligt banala repliker som "Tänk, jag är inte ensam om min situation!".

Anne Hathaway är annars väldigt, väldigt bra i den här filmen. Jag har länge inte riktigt vetat vad jag ska tycka om henne. Precis som med Angelina Jolie brukar jag fråga mig om hon är skitsnygg eller ser konstig ut. Jag såg ju Hathaway i den där prinsessfilmen från Disney, var det EN PRINSESSAS DAGBOK? Jag tyckte att hon hade alldeles för mycket panna, för bred mun och cockerspanielögon. Hon såg nästan ut som om hon vore tecknad och då med förstärkta attribut.

Men jo, hon är vacker (en perfekt Catwoman) och hon är väldigt oemotståndlig i LOVE AND OTHER DRUGS. Som skådespelerska är hon enastående. Samtidigt höjde jag rejält på ögonbrynen när hon började näcka i filmen. Det hade jag aldrig väntat mig från henne, inte med den rätt snälla Disneybakgrunden. Men jo, hon blottar ogenerat sin kramgoa kropp för jämnan och man blir ju alldeles till sig i trasorna.

Vore det inte för den avslutande fjärdedelen hade jag satt ett högre betyg. Men det är rakt inte bortkastade pengar att se den här filmen.

(Biopremiär 21/1)

Bio: Prince of Persia: The Sands of Time

Foton copyright (c) Disney Enterprises and Jerry Bruckheimer, Inc.

I början av 1990-talet köpte min farsa en PC. En fredagskväll när jag hälsade på för att basta och äta upp mig, satt jag i TV-rummet när jag hörde märkliga ljud från farsans arbetsrum: BEEP! BLIP! BLOP! BEEP! Självklart gick jag in för att se vad han sysslade med - och upptäckte att han satt och spelade ett datorspel. Nu är det så här att farsan verkligen avskyr datorspel. En av hans vänner hade gett honom en diskett med ett spel, och av någon anledning testade farsan det. Fråga mig inte varför - han föraktar spel.

Spelet var PRINCE OF PERSIA (eller trodde vi det hette PRINSEN FRÅN PERSTORP?), och så snart farsan tröttnade (mer eller mindre omedelbart) var det min tur att pröva. Eftersom spelet bara låg på en diskett, antar jag att det var en demo, och inte nog med det, det var något fel på det, en bugg eller något, vilket gjorde det omöjligt att avsluta en av de tidigaste nivåerna i detta väldigt traditionella plattformsspel.

Mer avancerade versioner av PRINCE OF PERSIA har släppts sedan dess, men jag har inte spelat någon av dem och jag har ingen aning om vad de handlar om - och därför promenerade jag iväg till premiärvisningen (ingen pressvisning av "säkerhetsskäl") av filmadaptionen utan att veta vad jag skulle förvänta mig handlingsmässigt.

Filmer baserade på TV-spel brukar ju ofta suga häströv, så jag förväntade mig långt ifrån ett mästerverk. PRINCE OF PERSIA är en svärd & sandal-film, och så är ju även CLASH OF THE TITANS - som bara är en enda högljudd röra. För att sänka mina förväntningar ännu mer, handlar det om en Jerry Bruckheimer-produktion, vilket skulle kunna innebära att jag var på väg att utsätta mig för osebart mög som TRANSFORMERS 2: DUM TITEL.

Kors i röven, sa kärringen som satte sig på lien! Hade jag fel eller hade jag fel?

Som ni vet gillade ju jag Ridley Scotts ROBIN HOOD, men en massa människor blev besvikna när filmen inte var ett traditionellt tjoflöjt-äventyr, med akrobatisk fäktning och glada upptåg. Nej, det var det ju verkligen inte, men jag har glada nyheter för er:

PRINCE OF PERSIA; THE SANDS OF TIME är precis så!

Jake Gyllenhaal är föräldralöse Dastan, som uppfostrats som en prins av kungen av Persien. Men efter att ha attackerat ett rivaliserande rike för att sno vapen, blir kungen mördad av någon av sina egna och den alltid gladlynte Dastan blir huvudmisstänkt och måste fly. Med sig får han prinsessan Tamina (Gemma Arterton) från det där andra riket, och tillsammans måste de hitta den riktige mördaren och upptäcka orsaken till lönnmordet. Det hela kretsar kring en magisk dolk som egentligen är en tidsmaskin i fickformat, och filmens skurk - som är PRECIS den ni tror det är - behöver den för att resa tillbaka i tiden och bli kung. Just det, efter att ha gnabbats och munhuggits, blir Dastan och Tamina kära i varandra, men det behövde jag förstås inte tala om.

Äventyret är regisserat av Mike Newell. Hm, det namnet låter bekant, säger ni. Så klart det gör, det här är ju killen som bland annat gjort FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING, den utmärkta DONNIE BRASCO och en av Harry Potter-filmerna. Jag tror inte att Newell är kapabel att göra fullkomligt hjärndöda filmer av den typ Michael Bay gör.

Storyn är förstås inte mycket att skriva hem om, eller ens SMS:a hem om, men Newells film kan leva högt på sin rollista, som även innehåller Ben Kingsley som en slem onkel, och Alfred Molina som en Ali Baba-aktig rövare; en älskvärd, alltid skrattande bov man aldrig riktigt kan lita på. Dialogen och rollfigurerna är överraskande välskrivna, i synnerhet Tamina. Den ganska bredaxlade Arterton är mer än bara ett (mycket!) vackert ansikte, hon är väldigt långt ifrån de veka, hjälplösa hjältinnor den här typen av film brukar vara full av. Det här är en prinsessa med skinn inte bara på näsan. Hade hon haft en bil, hade hon satt upp en bildekal med texten "JAG TAR FAN INTE NÅN SKIT!". Jag trodde att Gemma Arterton var en ny förmåga, vilket innebär att jag inte kommer ihåg henne från till exempel ROCKNROLLA, QUANTUM OF SOLACE och speciellt inte från CLASH OF THE TITANS*. Jag minns ingenting alls från den filmen, mer än alla lösskägg.

Filmen är ofta läcker att titta på och ofta glöder de soldränkta scenerierna av en gyllene lyster. Här finns massor och åter massor av akrobatiska och vildsinta (men familjevänliga) actionscener, lite komedi, ett strutsrace - vilket förstås är väldigt coolt - och Jake Gyllenhaal besitter den pojkaktiga charm hjälterollen kräver.

Här finns några scener i vilka Dastan måste hoppa från pelare till pelare, eller använda pilar för att klättra uppför en vägg, och dessa för förstås tankarna till datorspel, och finalens explosiva CGI-orgie håller på lite för länge på typiskt Jerry Bruckheimer-vis.

Men förutom det, måste jag säga att jag kände mig lite snopen där jag satt i biofåtöljen och upptäckte att jag gillade den här popcornrullen. Och jag gillade den faktiskt en hel del!

(Biopremiär 19/5)

*Kyss Karlsson om det inte var Atherton som spelade bruden som hjälten fick ihop det med i filmhistoriens kortaste romans. Jag var tvungen att kolla upp detta i min egen recension!