DVD: A Tale of Two Guns

A TALE OF TWO GUNS (Njutafilms)

Jag hade egentligen tänkt sluta skriva om nya, skitdåliga filmer på DVD. Det kommer lite för många sådana nuförtiden och det känns dumt att ständigt dela ut ettor i betyg. Å andra sidan undrar jag förstås varför svenska distributörer släpper dessa filmer till att börja med. Antagligen handlar det om paketpris, de har fått filmer på köpet, jag vet inte, men det kan väl inte finnas en enda vettig människa som tycker att de här filmerna är bra.

Men jag väljer att skriva om A TALE OF TWO GUNS ändå - eftersom den är lite unik i sin uselhet.

Det här är en film av den obegåvade Justin Lee. Jag har recenserat två av hans filmer; BADLAND och FINAL KILL, och jag har sett ytterligare några som jag inte skrivit om. Justin Lee har regisserat tretton långfilmer sedan 2018, då är inte de filmer han redan spelat in under 2023, men som ännu inte är släppta, inräknade. Han brukar göra drygt fyra filmer om året. De är aldrig bra, även om BADLAND var något bättre än de brukar vara.

Jag har set westernfilmer som är sämre än A TALE OF TWO GUNS, men då handlar det om filmer med extremt låg budget, med regissörens kompisar i rollerna. Jag minns en film där killen som spelade huvudrollen inte kunde rida, det såg väldigt festligt ut när han skumpade fram och ansträngde sig för att inte trilla av hästen.

A TALE OF TWO GUNS må vara en lågbudgetfilm, men budgeten lär inte ha varit den allra minsta. Omslaget ståtar med en lång rad kända namn och jag tänkte att de här dyker väl upp en minut eller två, som fallet ofta är när lågbudgetproducenter hyr in kända skådespelare för en dags arbete.

Tom Berenger och Casper Van Dien visar sig ha större roller. Berenger är med hela den första halvtimmen och dyker upp igen på slutet, medan Van Dien mer eller mindre är med från början till slut. Huvudrollen görs dock av Ed Morrone, som brukar vara med i Justin Lees filmer.

Tom Berenger spelar en US Marshall som är på jakt efter ett gäng laglösa, ledda av Casper Van Dien. Efter en inledande eldstrid mejas hela Van Diens liga ner, Van Dien själv kommer undan. Berenger såras. Han anlitar en revolverman spelad av Ed Morrone för att jaga Van Dien. Resten av filmen består således i att Morrone letar efter Van Dien.

Alltså. Här har de använt sig av bra miljöer; ordentliga westernstadskulisser och karga landskap. De har fixat fram revolvrar och gevär, kläderna är helt okej, hästar råder det inte brist på. Ett flertal kända skådespelare medverkar. Men vad hjälper det när manuset är uselt, regin är under all kritik, filmfotot tråkigt och klippningen tafflig?

Det blåser mycket i den här filmen - och det blåser på riktigt. Det blåser in i mikrofonen. De har inte brytt sig om att eftersynka dialogen i dessa filmer, så det vi hör bäst är ett brus i bakgrunden. När de sedan klipper mellan olika personer i dessa vindpinade dialogscener, blåser det olika mycket, ibland inte alls. Ljudet skiftar för varje klipp. I en inomhusscen fladdrar några fjädrar i damhattar som om de satt upp en fläkt därinne.

Jeff Fahey och Danny Trejo medverkar i en enda scen. De sitter i ett rum och pratar med Ed Morrone några minuter, och denna scen har ingenting med handlingen att göra, den är bara där för att få in fler kändisar. Under hela denna scen hörs ett brummande läte. Är det luftkonditioneringen? Är det en bil som står på tomgång utanför fönstret?

När folk pangar på varandra med revolvrar låter skotten "puff" och ljudeffekten är mixad lägre än dialogen. Det gör att det ser ut som om de leker med knallpulverpickadoller. Actionscenerna är uselt iscensatta och koreograferade. När en ensam apachekrigare plötsligt anfaller ser det inte klokt ut.

Med jämna mellanrum stannar filmen upp helt. Ed Morrone möter någon, och så står de och pratar en längre stund - i de flesta fall om oväsentligheter. Dessa scener håller på en evighet.

När de besöker salooner spelas Scott Joplins "The Entertainer", vilket måste innebära att filmen utspelar sig efter 1902, men det gör den sannolikt inte.

Judd Nelson medverkar i en scen och jag kände först inte igen honom. Jake Busey och manusförfattaren Edward Neumeier (ROBOCOP) finns inte med i rollistan, de spelar två banditer som skjuts ner i prologen.

Med alla dessa skådisar, miljöer och resurser hade det förstås gått att göra en bra film! Justin Lee misslyckas på alla plan. Därför är A TALE OF TWO GUNS sämre än de extremlågbudgetwesterns jag nämner inledningsvis, eftersom de aldrig hade några möjligheter att bli speciellt bra.

A TALE OF TWO GUNS är i det närmaste helt jävla osebar. Den får inget betyg alls.

Bio: The Predator

Foton copyright (c) 20th Century Fox

En gång i tiden försågs utländska filmer med svenska titlar. När PREDATOR; den första filmen i serien, 1987 gick upp på bio i Sverige hette den ROVDJURET (Svenska MAD kallade den GROVSKURET). PREDATOR 2, som kom 1990, döptes såklart till ROVDJURET 2.

Den tredje filmen i serien kom 2010 och hette PREDATORS. Då hade man mer eller mindre slutat ge filmer svenska titlar, så den fock behålla titeln PREDATORS - även om den alltså borde hetat ROVDJUR.

Den fjärde och senaste filmen heter THE PREDATOR. Om den nu skulle fått en svensk titel, hade det blivit ROVDJURET - igen. Således: ROVDJURET, ROVDJURET 2, ROVDJUR och ROVDJURET. En aning förvirrande.

... Här får jag skjuta in att jag tycker att det är en märklig trend, den här att uppföljare och prequels får titlar som nästan är identiska med tidigare titlar, ibland helt identiska. THE THING följdes upp med en prequel som hette THE THING. Den kommande uppföljaren till HALLOWEEN heter HALLOWEEN. De har inte ens siffror i titeln!

Jag ser till min stora förvåning att jag gav PREDATORS, alltså den förra filmen, en trea i betyg när jag recenserade den 2010. Oj, vad jag var snäll. Jag köpte filmen på Blu-ray förra året och såg om den. Jösses - den är verkligen dålig. Är man snäll kan man kanske ge den en tvåa. En svag sådan. Filmen är kass.

Men! Den här nya filmen - THE PREDATOR. Nu jävlar! Nu snackar vi! Den första trailern bådade inte speciellt gott, men det skulle visa sig att den inte gjorde filmen rättvisa.

THE PREDATOR ser ut- och känns precis så som actionfilmer gjorde när jag var tonåring, det vill säga på 1980-talet. När actionfilmer var rejäla grabbfilmer som inte anpassades för att passa en så bred publik som möjligt. Att THE PREDATOR är som den är beror på dess upphovsmän, två 80-talslegendarer.

För regin står Shane Black, som skrev DÖDLIGT VAPEN och som senaste regisserade THE NICE GUYS. Manuset till THE PREDATOR har Black skrivit tillsammans med Fred Dekker, som skrev och regisserade NIGHT OF THE CREEPS och THE MONSTER SQUAD - manuset till den senare skrev Dekker tillsammans med Shane Black. Shane Black spelade förresten Hawkins; den vitsande soldaten, i ROVDJURET 1987.

Boyd Holbrook, som är lite lik Michael Dudikoff, spelar den nya filmens hjälte. Quinn McKenna heter han, krypskytt i armén. Han är ute på ett uppdrag när ett rymdskepp plötsligt kraschar alldeles intill honom. Ut ur rymdskeppet hoppar en predator och det blir fajting. McKenna lyckas sno predatorns hjälm och en del av rustningen. Dessa prylar låter han skicka hem till sin fru (eller exfru?), eftersom han inte vill att hans chefer ska få tag i dem - varför han inte vill detta framgår inte riktigt. McKenna arresteras.

Det är McKennas lille son Rory (Jacob Tremblay) som tar emot lådan med rymdprylarna. Rory bor i ett idylliskt hus i en idyllisk förort av den typ alla bodde i i 80-talsfilmer, i synnerhet sådana Spielberg gjorde. Rory är även autistisk och mobbas av skolans elakaste killar.

McKenna ska fraktas iväg med några andra soldater som begått brott - samtliga är mer eller mindre knäppa. En vitsar maniskt, precis som Hawkins i den första filmen, en är religiös, Thomas Jane gör en kille som har Tourettes syndrom.

Olivia Munn spelar en tuff tjej som heter Casey och som är ... Ja, vad var hon? Något slags rymdvarelseforskare? Hon har kallats till en forskningsanstalt där man förvarar den predator som slogs med McKenna. Varelsen ligger medvetslös, men vaknar förstås snart upp och lever jävel. Och jodå, de enda som kan stoppa predatorn är McKenna och hans gäng knäppgökar, tillsammans med Casey. Predatorn verkar vara på väg hem till Rory för att hämta prylarna. För att göra det hela ännu värre, är ännu ett rymdskepp på väg mot jorden.

PREDATORS var en gravallvarlig, fullkomligt humorbefriad film. THE PREDATOR, däremot, är skitrolig. Den är så pass rolig att filmen i det närmaste är en actionkomedi. Filmen är jävligt våldsam, den är jävligt blodig, det är mycket splatter - men, den är genomgående rolig. Replikerna är bra, vitsarna pendlar mellan usla (vilket är lite kul) och roliga på riktigt. Casey hävdar att predatorn inte är ett rovdjur, eftersom han jagar  för nöjes skill - som en sportfiskare. De andra säger att de röstade och kom fram till att predator är ett coolare namn än sportfiskare.

Framförallt innehåller den här filmen bra rollfigurer jag faktiskt brydde mig om. Galningarna som hjälper McKenna är överraskande sympatiska och tilltalande, jag satt faktiskt och hoppades att de skulle överleva filmen allihop - och det gör jag sällan när jag ser sådana här filmer, snarare tvärtom. I PREDATORS var samtliga huvudpersoner osympatiska.

Den förre Fangoriaredaktören Tony Timpone skrev på Facebook att THE PREDATOR är den bästa Cannonfilm som Cannon aldrig gjorde. Det har han rätt i. Shane Black har gjort en hederlig B-film, men med stor budget.

Som jag skrev ser filmen ut som en 80-talsfilm. Den har ordentligt filmfoto, det går att se vad som händer under actionscenerna, och historien berättas på ett begripligt sätt. Dessutom har man behållit Alan Silvestris musikaliska tema från 1987, vilket innebär att filmen även har ordentlig filmmusik. Dessutom är filmen inte en krystad pastisch på 80-talet, som STRANGER DAYS.

Slutet är kanske lite hafsigt, och det fläskas på med lite för mycket datoranimerat blod, men annars kände jag mig som tonåring på nytt när jag såg THE PREDATOR, jag hade inte tråkigt en sekund.

Filmen innehålleren hel del referenser till de tidigare filmerna, till exempel kallar Casey predatorn "beautiful motherfucker" - i ROVDJURET var det ju "ugly motherfucker". Jake Busey har en liten roll - hans far Gary Busey var med i ROVDJURET 2.

Jag skulle gärna se att alla moderna actionfilmer är som den här filmen, men vi kommer väl tyvärr att fortsätta serveras förvirrade, jobbiga filmer som MILE 22.

THE PREDATOR är bokstavligt talat toppraffel. Dock är det långtifrån alla som uppskattar toppraffel, och det är nog en fördel att vara 50 när man ser den här.

 

(Biopremiär 14/9)