Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.

 

 

(Biopremiär 4/8)

Amazon: Jolt

Foton copyright (c) Millennium Media

Ännu en premiär på Amazon Prime, denna gång på en biofilm producerad av Millennium Media, som sålde filmen till Amazon på grund av pandemin. 

Numera läser jag sällan recensioner av filmer innan jag själv sett dem, åtminstone när det gäller filmer jag kommer att se- och skriva om inom en snar framtid. Det kan dock hända att jag läser recensioner och andra omdömen efter att ha sett filmen, men innan jag hunnit skriva om den.

Så var fallet med JOLT. Jag såg filmen, och därefter läste jag några så kallade användarrecensioner på IMDb. Det var rätt deprimerande läsning. Vad är det med folk idag? Ett flertal personer, antagligen amerikaner, har blivit rejält upprörda av JOLT - eftersom den har en kvinna i huvudrollen, regissören är kvinna, och i rollistan återfinns en transperson. En lång rad reaktionära typer skriker att Hollywood måste sluta göra sådana här politiskt korrekta och feministiska filmer, filmer som är "woke", och så vidare. Folk är inte kloka nuförtiden. Dessutom: en actionhistoria behöver inte nödvändigtvis vara uttalat feministisk bara för att hjälten är kvinna. JOLT är en actionfilm! Okej: det är en actionkomedi.

Ärligt talat trodde jag att JOLT skulle vara skitdålig. Många av de är filmerna som antingen produceras av streamingtjänsterna, eller som säljs till dessa tjänster, brukar ju inte vara något vidare. Handlingsreferatet lät inte heller så lockande.

... Å andra sidan är filmen regisserad av Tanya Wexler, som gjorde den utmärkta HYSTERIA, så det var ju lovande. Och sedan kan jag inte påstå något annat än att jag tycker att Kate Beckinsale är skitsnygg och en inte helt oäven skådis, även om hennes filmer ibland inte är något vidare.

Till min förvåning kom jag på mig med att sitta och skratta när jag kollade på JOLT. Beckinsale spelar Lindy, en tjej som lider av extrema aggressionsutbrott. När hon blir upprörd, blir hon bindgalen, okontrollerbar, och fruktansvärt våldsam. Sedan barndomen har hon mest suttit inspärrad på diverse forskningsinstitut.

Nu, när Lindy är vuxen, har hennes psykiater (Stanley Tucci) kommit på ett sätt att hejda hennes utbrott. Hon bär något slags elektrisk väst försedd med en knapp som hon trycker på när utbrott är på väg. Hon får då en kraftig stöt, jolt, och lugnas.

I början av filmen gör Lindy något hon sällan gör - hon går på dejt. Mot alla odds blir hon förälskad i killen hon träffar; en revisor som heter Justin (Jai Courtney). Dock blir inte deras förhållande långvarigt. Justin hittas mördad. De två poliserna som utreder fallet, Vicars (Bobby Cannavale) och Nevin (Laverne Cox), berättar att Justin hade samröre med en gangster. Vad värre är, är att Lindy misstänks för mordet.

Lindy smiter från poliserna för att själv lösa mordet på Justin. Hennes aggressionsutbrott kommer väl till pass. Många får på nöten. Vicars verkar dock vara förtjust i Lindy.

JOLT innehåller massor av roliga repliker. Framför allt är det Lindy som levererar roliga repliker. Vidare finns här flera bra scener - bland annat en sanslös sådan där Lindy slungar iväg spädbarn till Nevin för att komma undan. Bebisjonglering har vi inte sett sedan DOUBLE TEAM med Van Damme, tror jag.

JOLT varar bara 91 minuter, vilket ju är jättebra. Kort speltid får mig automatiskt att höja betyget. Jag tycker att Wexlers film är väldigt underhållande och mycket bättre än jag väntat mig. Jag har ju inga halva betyg, så jag kan inte sätta betyget 3½ - därför avrundar jag uppåt. Kanske för snällt, jag vet inte, men jag gillade den här betydligt mer än andra liknande filmer jag sett på sistone.

Susan Sarandon dyker förresten upp i en onödig epilog. Denna scen ger en vink om att det ska komma en fortsättning. Om vi verkligen får se en andra film återstår att se.

 

 

(Amazon Prime-premiär 23/7)

Bio: Honest Thief

Foton copyright (c) Scanbox

Kyss Karlsson, pågar och töser! Nu recenserar jag en biopremiär igen. Det sker ju rätt sällan nuförtiden. Även om en del filmer faktiskt går upp på bio, är det få som pressvisas, och de flesta av de som pressvisas har jag i ärlighetens namn inte tid och/eller lust att se. Om jag bott inom promenadavstånd från biograferna, som när jag bodde i Malmö, hade jag sett dem, men nu blir det ett projekt. Jag har numera en massa serier som måste skrivas - ja, en hel del annat också att skriva.

Nå. Var var jag? I Ottawa? Nej, på bio. Jag har sett ännu en actionfilm med Liam Neeson. När det gäller actionfilmer med Neeson brukar vi veta vad vi får. Gammal man gör så gott han kan. Rappa, underhållande filmer med hårdför action, de är sällan minnesvärda, men man kan ha sämre saker för sig än att se dem.

Därför blev jag lite förvånad när det nya Neeson-rafflet inte riktigt levererade det jag förväntade mig. För regin står Mark Williams. Williams har producerat en lång rad filmer, men förutom HONEST THIEF har han bara regisserat en enda film, dramat A FAMILY MAN med Gerard Butler. Williams har även, tillsammans med Steve Allrich, skrivit manuset till HONEST THIEF.

Liam Neeson spelar bankrånaren Tom, som tilldelats smeknamnet In och ut-rånaren. Det låter mer som att han är något slags sexmaskin. Tom har rånat en farlig massa banker under knappt tio år och samlat på sig nio miljoner dollar i kontanter. Polisen har inga som helst ledtrådar.

Tom har dock inte spenderat ett öre. Istället hyr han ett förvaringsutrymme där han har sedlarna i flyttlådor. Ansvarig för det här stället är en driftig kvinna som heter Annie (Kate Walsh), och det bär sig inte bättre än att Tom och Annie blir kära i varandra. Här måste jag skjuta in att Kate Walsh fyller 53 nästa vecka, hon är bara 15 år yngre än Neeson - i den här typen av filmer brukar hjältinnan vara åtminstone 30 år yngre än hjälten.

Tom har inte berättat för Annie att han är bankrånare, och ett år senare får han dåligt samvete. Han ringer till FBI och vill göra en deal. Han vill överlämna alla nio miljoner mot att han får ett kort, milt straff på öppen anstalt.

Jeffrey Donovan och Robert Patrick spelar de två FBI-agenterna Meyers och Baker. De är schyssta, men trötta på alla tosingar som ringer och påstår sig vara In och ut-rånaren. Istället för att själva åka till hotellet där Tom väntar, skickar de iväg de yngre agenterna Nivens (Jai Courtney) och Hall (Anthony Ramos). Nivens är en ond och slem typ, och han tycker att det är en bättre idé att stjäla pengarna, än att göra som Tom föreslagit. Hall har inget annat val än att hjälpa Nivens.

Tumult uppstår och agenterna skjuter ner agent Baker, som oväntat dyker upp. Mindre oväntat är förstås att Tom får skulden och måste fly. Han och Annie är illa ute, de jagas av FBI och poliser, samt av de onda agenterna. Den ende som kan reda ut allt är Tom själv - och eftersom han är före detta marinkårssoldat, så vet han hur man gör. Agent Meyers vet inte vad han ska tro - kanske är Tom oskyldig trots allt?

HONEST THIEF är en förvånansvärt slapp film. Nästan lite lam. Det här känns som ett avsnitt av en TV-deckare. Det är överraskande snällt. Filmens startsträcka är lång - det dröjer märkligt länge innan storyn går igång på riktigt. Långa startsträckor kan funka om filmen är virtuost gjort, om dialog och rollfigurer sticker ut och är välsnidade, men Mark Williams film är alldeles för rudimentär. Det är rätt platt, ointressant, småtråkigt och förutsägbart.

Actionscenerna är förhållandevis få och inte mycket att skriva hem om. Liam Neeson gör sin gamla vanliga hårding, som är bra på att spöa upp folk och som vet precis vad som krävs för att sätta dit skurkar. Snytingarna är dock inte så många och rollfiguren Tom är en halvtrist typ.

Det bästa i filmen är samspelet mellan Kate Walsh och Liam Neeson, som känns lite uppfriskande.

 

 

 

 

(Biopremiär 9/10)

Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.

Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.

Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.

Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)

DVD/Blu-ray/VOD: Terminator: Genisys

TERMINATOR: GENISYS (Paramount)

Jag missade pressvisningen av TERMINATOR: GENISYS och brydde mig sedan aldrig om att gå och se den på bio - således kommer min recension först nu, när den har släppts på DVD och Blu-ray.
Förra veckan, när jag gick iväg för att handla mat och godis, kom jag även hem med några Blu-ray-filmer. De stod vid kassan och var väldigt billiga. En av dessa var THE TERMINATOR från 1984. Eftersom jag inte sett den på åtskilliga år, slog jag mig ner och såg om den.

Jag såg aldrig TERMINATOR på bio när den kom - däremot hyrde jag den tillsammans med en Moviebox när den släpptes på video. Då tyckte jag att filmen var något av det coolaste jag sett. När jag nu såg om den konstaterade jag att dialogen bitvis är rätt vissen, och att de charmiga stop motion-effekterna inte är speciellt övertygande. De var föråldrade redan 1984. Men. Det är en fantastisk actionfilm. Som sådan höjer den sig över mängden även idag. Så här tajta actionfilmer görs inte längre.

TERMINATOR var något av en brytpunkt för actionfilmen. Filmen innehåller allt det vi associerar med 80-tals-action, till exempel scener som badar i blått ljus och neon, och närbilder på vapen och mantelrörelser (sällsynt i moderna actionfilmer). TERMINATOR är James Camerons bästa film.

Visst gillade jag TERMINATOR 2, men den är långt ifrån lika bra som originalet. TERMINATOR 3 klagar många på, men jag tycker att den är rätt kul. Den fjärde filmen; TERMINATOR SALVATION, vilken saknade Arnold Schwarzenegger, minns jag som riktigt dålig. Jag kastade nu ett getöga på min recension och noterade att jag faktiskt gav den en trea i betyg; jag var säker på att jag satt en tvåa.

Okej, vad tycker jag då om den nya filmen? När den gick på bio var omdömena delade. Allt från "Den är rätt bra" till "Den suger". Alan Taylors (THOR: THE DARK WORLD) film börjar onekligen rätt bra och intressant. Man har återskapat några scener ur den första filmen; den yngre Arnold Schwarzeneggers ansikte har kopierats in på en bodybuildares kropp, men vi ser det hela skildrat ur en annan synvinkel - vi ser vad det är som händer i framtiden när John Connor (Jason Clarke) skickar Kyle Reese (Jai Courtney) tillbaka till 1984 för att rädda livet på Sarah Connor (Emilia Clarke), tjejen terminatorn skickats iväg för att döda. Men i TERMINATOR: GENISYS (dum stavning!) går något fel just som Kyle skickas iväg i tidsmaskinen.

När Kyle ploppar upp i Los Angeles 1984 har skeendena hunnit förändras. Sarah Connor har redan hunnit bli en tuff brud som vet att hantera skjutvapen, och till sin hjälp har hon en snäll, åldrad Terminator (Arnold). Av diverse skäl måste Sarah och Kyle resa in i framtiden; till år 2017, och när de väl är där, dyker plötsligt John Connor upp. Han är förändrad.

Som sagt: filmen börjar bra - men jag tappade snart intresset. Det blir lite för rörigt med alla parallella tidslinjer och hoppande i tiden, filmen är lite könlös, och även om specialeffekterna förstås är mer övertygande än Dinky Toys-festen i originalfilmen, urartar TERMINATOR: GENISYS i en steril CGI-orgie. Det är långt, segt, och inte alls lika tajt som i Camerons film.

Ett problem med filmen är att Emilia Clarke ser ut att vara fjorton år. Det känns allt lite kymigt. Men så såg jag att hon är hela 29 - och därmed äldre än Linda Hamilton var när hon spelade Sarah Connor 1984!

Arnold Schwarzenegger är förstås alltid Arnold Schwarzenegger. Han må ha blivit gammal, men han är filmens behållning. Han och pålitlige JK Simmons, som har en mindre roll.