Bio: Angel Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film

Eftersom ANGEL HAS FALLEN, i regi av Ric Roman Waugh, är den tredje filmen med Gerard Butler som Secret Service-agenten Mike Banning, såg jag häromkvällen om den första filmen i serien; OLYMPUS HAS FALLEN från 2013, den ligger på Netflix. Trots den alltid lika degige och småtriste Butlers medverkan mindes jag den filmen som dum men kul.

Dum var filmen fortfarande, men nu när jag såg om den tyckte jag mest att den var tjatig och tråkig. Öronbedövande, våldsam, blodsprutande action i överflöd var väl maffigt på stor duk på bio, men på en liten skärm hemma blev filmens brister tydligare.

Uppföljaren LONDON HAS FALLEN har jag inte sett om, den minns jag som ännu dummare.
Jag inbillar mig faktiskt att ANGEL HAS FALLEN är bättre än de två föregångarna. Den här gången är TAKEN-författaren Robert Mark Kamen inblandad i manuset, och han har i princip återanvänt storyn från TAKEN 3. Dock blev resultatet bättre den här gången, TAKEN 3 är kass. Å andra sidan är det här en typ av story vi sett otaliga gånger tidigare - en oskyldig hjälte blir ditsatt, flyr, jagas, och måste rentvå sitt namn. JAGAD med Harrison Ford är kanske det mest kända exemplet.

ANGEL HAS FALLEN inleds med att Mike Banning umgås med sin gamle militärpolare Wade Jennings. Jennings spelas av Danny Huston, som ofta brukar gestalta skurkar, och som har ett typiskt skurkutseende. Lita aldrig aldrig på rollfigurer som spelas av Danny Huston!

Ett intressant inslag i den här filmen är att Mike Banning tagit skada av sina tidigare bedrifter. Han lider av hjärnskakningar, han drabbas av yrsel, och hans kropp håller knappt ihop efter alla skador. Bannings läkare är orolig. Banning har även blivit beroende av smärtstillande piller.

Morgan Freeman spelar USA:s uråldrige president, som dessutom är Bannings kompis. Presidenten tänker göra Banning till chef för Secret Service, men mitt under ett samtal om detta medan presidenten och Banning är ute och fiskar, sker en attack. Någon försöker mörda presidenten med hjälp av drönare. Banning lyckas rädda presidenten, som hamnar i koma, men alla säkerhetsvakter dödas - alla utom Banning. Drönarna var inställda för att skona Banning. Dessutom hittas Bannings DNA på skurkarnas övergivna bil, med mera, och det visar sig att Banning har ett hemligt bankkonto med tio miljoner dollar.

Självklart tror FBI att det är Banning som ligger bakom mordförsöket. Banning lyckas fly och blir Amerikas mest efterlyste man. Jada Pinkett Smith spelar den hårda FBI-agenten som leder jakten på honom. Banning i sin tur letar desperat efter de riktiga skurkarna. Det kan väl aldrig vara så att det är ... Wade Jennings som ligger bakom? Men vem är det Jennings i sin tur jobbar åt? Svaret på den frågan kommer inte heller som en överraskning.

Under handlingens gång letar Banning upp sin gamle knäppgök till farsa, en vietnamveteran som stack när Banning var liten glytt. Farsan spelas av Nick Nolte, vilket är ett litet genidrag som lyfter den här filmen en hel del. Han bor i en stuga i skogen och blir den som får agera sidekick när bovar ska slaktas.

... Och jodå, det tar ovanligt lång tid för att vara en film i den här serien, men storyn leder i vanlig ordning fram till öronbedövande, blodsprutande action. Jag gillar att Banning vid ett par tillfällen förlorar hörseln på grund av allt smällande.

Jag har alltid varit lite svag för historier om folk som blir oskyldigt ditsatta och jagade - jag tyckte att det var vansinnigt spännande när Luke Macahan jagades på 1970-talets lördagkvällar. Således tycker jag att ANGEL HAS FALLEN är rätt okej. Det är möjligt att jag ändrar åsikt när jag ser om den om några år.

Jag noterar att alla byggnader och monument i Washington DC som sprängdes i småbitar i OLYMPUS HAS FALLEN nu är återuppbyggda. Vad som inte är återuppbyggt är Gerard Butlers ansikte - han ser numera ut som om han röker fjorton paket Gitane utan filter om dagen.

Mike Bannings hårt prövade hustru spelas den här gången av Piper Perabo från COYOTE UGLY.

(Biopremiär 23/8)

Bio: Bad Moms

Foton: Michele K. Short © 2016 STX Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Ska jag skriva en kort-kort recension av BAD MOMS, lyder den: Det här är en väldigt, väldigt dålig film, men med några roliga scener.

... Men eftersom ni förmodligen förväntar er en längre recension:

Jon Lucas och Scott Moore, som skrev manusen till BAKSMÄLLAN-filmerna, har skrivit och regisserat denna komedi, i vilken Mila Kunis spelar 32-åriga Amy. Hon blev mor när hon var tjugo, och har nu två bortskämda barn, Hon jobbar deltid, är gift med en otrogen, korkad slusk, hon har ett slit med ungar, skola, matlagning, hon gråter och stressar. Men hon bor i ett stort hus, verkar ha obegränsat med pengar, och är alltid nysminkad. Nej, hon är inte speciellt övertygande som utsliten morsa.

Christina Appelgate spelar Gwendolyn, extremt elak ordförande i PTA; en föräldraförening som ungefär motsvarar Hem & skola. Gwendolyn sätter skräck i alla i sin omgivning. När Amy fått nog, sätter hon sig på en bar. Där träffar hon Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell), slitna morsor även de. De bestämmer sig för att revoltera mot sina liv, så de super till det och beger sig ut på stan för att leva jävel. De festar och raggar karlar och har sig.

Sedan händer något märkligt: Amy bestämmer sig för att ställa upp i valet till ny ordförande för PTA. Ett regelrätt krig mellan Amy och hennes nya kompisar, och Gwendolyn och hennes anhang (Jada Pinkett Smith är en av dem) följer. Ja, BAD MOMS utvecklas till en komedi om Hem & skola!
Lucas och Moore har säkert velat göra en rejäl flabbkomedi. De vräker på med svordomar, grovt språk, sprit, droger, sexanspelningar och diverse vulgariteter. Som i en typisk "grabbkomedi", fast med kvinnor. Men: de håller sig inte till detta. De ville även göra en film med fina budskap. Således får filmen slagsida.

BAD MOMS är en väldigt amerikansk film. Så där jätteamerikansk. Trots alla vulgariteter, blir det ofta sentimentalt. Amy och andra håller "spontana", gripande tal om att vara mor och att ha familj. Hela grejen med PTA känns bara skitkonstig - det, om något, är vulgärt! Flera av männen är totalt handfallna i hemmet, det känns som en tokig, svensk film från 1940- eller 50-talen, eller som ÄLSKLING PÅ VIFT från 1964, i vilken Anna Sundqvists make inte klarar av att tillaga de enklaste saker i köket - eller något annat i hemmet.

Det går inte att komma ifrån att Kathryn Hahn onekligen är rätt kul i den här filmen. Hon är en trashig, ensamstående morsa - och borde tilldelats huvudrollen. Christina Applegate, som ju brukar vara kul i sina filmer, lyser till i en och annan scen. Jag skrattade till när Martha Stewart dök upp som sig själv. Men i övrigt är det lätt att hålla sig för skratt. Någon ny BRIDESMAIDS är detta inte.
Under eftertexterna sitter huvudrollsinnehaverskorna i en soffa med sina riktiga mödrar och diskuterar moderskap. Det fälls en och annan tår. Jag kastade upp lite i innerfickan.
Jag är snäll och sätter en tvåa - men den är verkligen svag.

(Biopremiär 12/8)

Bio: Magic Mike XXL

Foton copyright (c) Warner Brothers
När jag kom hem efter pressvisningen av MAGIC MIKE XXL sa min flickvän att hon inte förstår grejen med manlig striptease, och att hon inte känner någon annan kvinna som gillar företeelsen; som tycker att det är sexigt. Jag själv har heller aldrig träffat någon kvinna som gillar sådant här. Jag hade en utläggning om manlig striptease i min recension av den första filmen; Steven Soderberghs MAGIC MIKE från 2012, och kom väl fram till att det mest är Village People över det hela.
MAGIC MIKE spelade in en fruktansvärd massa pengar; den var med amerikanska mått mätt oerhört billig att göra, och den drog in 15-20 gånger så mycket, Självklart var en uppföljare ett måste. Fast den här gången har Soderbergh nöjt sig med att vara verkställande producent, för regin står Gregory Jacobs, som var regiassistent på första filmen. Reid Carolin står återigen för manus - det lilla manus som fanns. Det är svårt att förstå att det är samme författare bakom den här filmen. MAGIC MIKE var, mot alla odds, rätt hyfsad - MAGIC MIKE XXL är ett osannolikt hafsverk. Det är sällan man ser en så kallad "major movie" med ett så här slarvigt och framför allt slött manus, det kännssom att Carolin inte brytt sig.
Den största behållningen med MAGIC MIKE var Matthew McConaughey som strippan och klubbägaren Dallas. Nej, han är inte med i uppföljaren. Detta förklaras med att han stuckit till Macau och öppnat ett ställe där istället. Mike (Channing Tatum) har lagt strippandet på hyllan och öppnat eget som snickare, men när hans gamle kollega Tarzan (Kevin Nash) hör av sig och säger att det gamla gänget är i stan, passar Mike på att hälsa på dem.
Strippgänget är på väg till en mässa för manliga strippor (!) i Myrtle Beach, och Mike bestämmer sig för att ta semester och följa med. Vilket han gör. Och ... detta är hela handlingen. MAGIC MIKE XXL är en roadmovie, helt och hållet befriad från utveckling av handling och rollfigurer. Gänget hamnar på olika ställen, de träffar nya människor, de drar vidare utan att det egentligen har hänt något; med jämna mellanrum brister de ut i dansnummer - och dramaturgiskt sett stinker det.
Den första halvan av filmen är verkligen hemsk. Jag satt och skruvade på mig. I stort sett samtliga rollfigurer är osympatiska; vuxna män som beter sig som tonåringar. Strippgänget hinner inte långt innan de kraschar sin buss, och i vad som känns som en blinkning till DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET, fortsätter de färden på olika sätt. En av dem strippar för en uttråkad kassörska på en bensinmack, de träffar ett gäng unga tjejer på en strand, och de hamnar i ett palats där Mikes gamla flamma Rome (Jada Pinkett Smith) driver en lyxig strippklubb för svarta tjejer - det är alltså tjejer som festar och agerar publik, stripporna är manliga. Mike tvingas uppträda som "White Chocolate" och gör succé. Det här avsnittet är alldeles för långt, märkligt och trist.

Under filmens andra halva tar det sig något. De råkar hamna hos ett gäng fulla, rika, medelålders damer, anförda av Andie MacDowell, vilka uppskattar besöket av de välbyggda männen. Och så hamnar de på den konstiga strippmässan, som Elizabeth Banks håller i. Vad är det här? Vad är det för mässa? Var är själva mässan? Det enda vi får se är en stor scen, omgärdad av hundratals kvinnor. Vi ser andra strippor ta på sig sina scenkläder; de är romare, mexikaner, bikers - men det enda vi får se är tio sekunder ur ett nummer baserat på TWILIGHT.
Magic Mike och hans vänner genomför förstås en extremt imponerande show, flera korta nummer efter varandra. Och jag undrade - hur lyckades de med detta? Under roadtripen har vi nämligen sett dem kasta bort sina gamla scenkläder och börja fundera på nya nummer. När hann de med att repa in dessa nya nummer? Varifrån fick de scenkläderna? Varifrån kom den avancerade rekvisitan?
Fast det spelar nog mindre roll för den tilltänkta publiken. MAGIC MIKE XXL går enbart ut på att visa upp halvnakna män som dansar. Ibland blir det skrattretande, som det ofta blir i musikaler - till exempel när det dansas på bensinmacken, eller i en scen i början, där Mike står ensam hemma i verkstaden och brister ut i dans. Men den avslutande showen imponerar. En kille överraskar med att dra upp en tjej ur publiken, och till tonerna av "Closer" med Nine Inch Nails spänna fast henne i något slags S&M-ställning.
MAGIC MIKE XXL är tunnare än tunn, till större delen tråkig, ibland illa spelad, ingenting leder någonstans (Amber Heard är söt, men hennes rollfigur fyller ingen funktion). men mot slutet blir filmen lite småkul. Filmen är väl ungefär lika givande som en Ladies Night.
Om filmen istället handlat om ett gäng kvinnliga strippor, hade den ansetts vara sexistisk och förnedrande. Manliga strippor är något som anses kul och som man kan skratta lite åt.

(Biopremiär 8/7)

-->

Bio: Annie

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Det är inte längesedan INTO THE WOODS gick upp på bio, och som ni alla minns ifrågasatte jag att den filmen går under beteckningen "musikal" - det pratas så lite att den snarare är en opera. Redan nu kommer ännu en musikal, och den här gången är det en traditionell sådan - det är en spelfilm med dialog, och här och var brister rollfigurerna ut i sång.

Seriefiguren Little Orphan Annie skapades redan 1924 av Harold Gray. Gray tecknade serien fram till sin död 1968, då den togs över av andra. Serien producerades fram till 2010 - och jag har aldrig någonsin läst den! 1932 kom en långfilm om lilla föräldralösa Annie, och 1977 kom den ohemult populära Broadwaymusikalen, som John Huston, av alla människor, filmatiserade 1982. Nej, jag har aldrig sett den filmen. För det första gillar jag sällan musikaler, och för det andra: har ni sett hur ungen ser ut? Annie? Jag blir provocerad av hennes utseende! Jag har aldrig förstått vad Statens Biografbyrå menade med "skadligt upphetsande", men fan vet om det inte stämmer in på 1982 års ANNIE. 1995 kom det förresten en TV-film om Annie.

Little Orphan Annie och ... Alfred E Neuman?

2014 års ANNIE, producerad av Will Smith och Jada Pinkett Smith tillsammans med släkt och vänner, gick upp i USA i början av december och kommer alltså till Sverige först nu. Filmen gick inget vidare i USA och kritiken var nedgörande. Will Gluck har regisserat och den största skillnaden mot tidigare versioner, är att Annie nu är en tioårig svart flicka. Det har tydligen även tillkommit några låtar och de gamla, kända melodierna har arrangerats om och moderniserats. Hur pass mycket handlingen har ändrats vet jag inte.

Annie (Quvenzhané Wallis (vad hände med snärtiga artistnamn?)) spelar Annie, som fortfarande är föräldralös och bor på ett konstigt barnhem hemma hos den försupna, före detta popsångerskan miss Hannigan (Cameron Diaz). Hannigan är alltid arg, men Annie är trots detta alltid äppelkäck och positiv. Fast hon kan inte läsa. Hon har heller aldrig gett upp hoppet om att återfinna sina riktiga föräldrar, som dumpade henne på en restaurang när hon var bebis.

Jamie Foxx är miljardären Will Stacks, som siktar på att bli borgmästare i New York. Han är en självisk streber utan mycket hjärta - verkar det som. Rose Byrne spelar hans assistent, som egentligen är hemligt kär i honom. Stacks och Annies vägar korsas, och Stacks illasinnade stab kommer på att det kan bli väldigt bra promotion för Stacks om han låter Annie bo hemma hos sig. Stacks går motvilligt med på detta, och gissa vad - Annies käckhet får honom att smälta. Han har ju känslor trots allt! Men det finns andra som inte vill Annie väl ...

Den nya ANNIE är en svåruthärdlig film. Det är en pina att sitta igenom det här. Annie själv är förstås en extremt irriterande unge, ett präktigt A-barn. Men: filmen är väl egentligen inte värre än andra, liknande musikaler och amerikanska barnfilmer. De brukar ju vara plågsamma. Här i Sverige har dock distributören gjort allt för att filmen ska bli ännu mer plågsam: den är dubbad till svenska. Illa dubbad. TV3-röster. Vad som är konstigt är att man inte dubbat sångerna. Rollfigurerna pratar svenska, men sjunger på engelska med sina egna röster. Och man har inte brytt sig om att texta sångerna! Sångtexterna har med handlingen att göra, men det går alltså inte att uppfatta om man inte kan engelska - och det brukar inte små barn kunna.

Det enda som är kul i filmen är en galapremiär på en ny, påhittad tweenfilm: MOON QUAKE LAKE, en parodi på TWILIGHT och liknande. Mila Kunis, Ashton Kutcher och Rihanna medverkar i denna, och dessa snuttar är mycket bättre än den egentliga filmen. Det finns till och med en hemsida för denna fejkade film, komplett med en fejktrailer - den hittar ni HÄR.

Nå. Även om jag tycker att ANNIE är vedervärdig, kan jag ge mig fan på att många småungar kommer att älska filmen. Och det är ju trots allt till dem filmen är riktad.

... Okej. Jag erkänner. Det var lite trevligt att se Rose Byrne  sjunga och dansa.

(Biopremiär 6/4)

Bio: Madagaskar 3

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Jag kastade alldeles just nu ett getöga på min recension av MADAGASKAR 2. Jag var övertygad om att jag gett den en tvåa i betyg. Eller en etta. Jag minns den som väldigt, väldigt dålig. Och jag tyckte inte heller om den första filmen (som jag inte recenserat). Därför blir jag förvånad när jag ser att jag satte en trea när tvåan kom 2008!

Nu når den tredje filmen svenska biografer, en aning försenad - det är ett bra tag sedan den gick upp på bio i USA, där den genast klättrade upp på biotoppens översta plats och oväntat drog in en massa pengar; mer pengar än förväntat. Konkurrensen på biograferna var nog inte så hård just då.

Detta faktum ökade inte mina förväntningar på filmen. Och nu har jag sett den. Min spontana reaktion direkt efter visningen var att, tja, den är bättre än de tidigare filmerna, men den kan inte få mer än en tvåa i betyg. Som sagt - jag hade helt glömt bort hur generös jag var med betyget förra gången.

Lejonet Alex (Ben Stiller), zebran Marty (Chris Rock), giraffen Melman (David Schwimmer), flodhästen Gloria (Jada Pinkett Smith) och de andra djuren häckar i Afrika när filmen börjar. De har tradigt. Faktum är att de längtar hem till New York - och till zoo:et de rymde från i första filmen. Jo, jag vet, det låter onekligen konstigt. Längta efter ett liv i fångenskap? För att ta sig hem behöver de hjälp av pingvinerna (den här filmseriens stjärnor), och de befinner sig i Monte Carlo tillsammans med ett gäng apor.

Våra huvudpersoner (huvuddjur?) simmar till Monte Carlo och tar sig in på casinot, men får genast den rabiata djurfångaren Dubois (Frances McDormand) efter sig - hon vill ha Alex' huvud på väggen. Djuren träffar på ett gäng djur från en italiensk cirkus och rymmer med dessa. Cirkusens nummer är usla, men Alex och kompani låtsas vara från en amerikansk cirkus, de sätter ihop en ny show och turnerar runt Europa med sikte på att ta sig till Amerika. Alex blir kär i trapetsakrobaten Gia (Jessica Chastain). Och hela tiden jagas de av Dubois och hennes mannar.

Vissa inslag är riktigt roliga. Jag skrattade till några gånger. Den korkade lille ekorren är skojig. Liksom pingvinerna. Animeringen är kompetent och det är mycket 3D för pengarna. Jag gissar även att filmen lyfts när man, som jag, ser den med de amerikanska originalrösterna.

Men som helhet funkar MADAGASKAR 3 inget vidare. Den är för lång och stökig. Alldeles för många märkliga, psykedeliska cirkusnummer, fyllda med glada färger. Lite för många jakter. Och handlingen är lite konstig. Cirkusen sköts av djuren själva, där finns inga människor. Och att applicera cirkusromantik på djuren känns lite ... skumt. Jag menar, det är ju inte djuren som rymmer med cirkusen  - djuren är lika fångna där som på ett zoo. I verkligheten, alltså. Om ni tillåter mig vara politiskt korrekt ett par sekunder (det kommer snart att gå över, jag lovar; jag är inte bra på att vara PK).

... Men jag tycker nog att filmen - som regisserats av Eric Darnell, Tom McGrath och Conrad Vernon - är bättre än tvåan. Oavsett vad jag skrev för fyra år sedan.

(Biopremiär 1/8)

DVD: Tales from the Crypt presents: Demon Knight & Bordello of Blood

För ungefär 30 år sedan köpte jag ett begagnat exemplar av det stora, tjocka seriealbumet "Stora skräckboken", en samling med skräckserier från legendariska EC Comics; redigerad av Sture Hegerfors och utgiven 1974. Detta album gjorde stort intryck på mig; jag tyckte att berättelserna var oerhört spännande, otäcka, roliga - och framför allt var de fantastiskt bra tecknade. Favoritavsnittet hette någonting i stil med "Skämt kött smakar inte alltid skämt" och var tecknat av Jack Davis, som kanske är min absolute favorittecknare. Det här albumet innehöll även presentationer av serieskaparna; fakta jag girigt slukade. Tyvärr försvann boken tillsammans med 90% av min seriesamling vid ett källarinbrott.
På 1970-talet fanns ett brittiskt filmbolag som hette Amicus och som specialiserat sig på antologiskräckfilmer - flera korta rysare ihopspikade till en långfilm. 1972 valde de ut en handfull serier från EC:s 50-talstidningar och producerade TALES FROM THE CRYPT, som i Sverige gick upp på bio som FRÅN ANDRA SIDAN GRAVEN - en bra film som 1973 föjdes upp med THE VAULT OF HORROR.
1989 kom den amerikanska TV-serien TALES FROM THE CRYPT, en förhållandevis jämn och ofta bra serie. Det kom senare även en tecknad barnvariant; TALES FROM THE CRYPTKEEPER, och 1992 ett mindre lyckats pilotavsnitt av TWO-FISTED TALES, baserat på EC:s krigsserier.
... Och så har vi så långfilmerna från 1990-talet som nu släppts på nytt på DVD. Två filmer jag inte sett sedan VHS-tiden.
TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: DEMON KNIGHT (Njutafilms)

Jag var rätt förtjust i den här filmen när den kom, vill jag minnas. Året var 1995 och jag såg den ett par gånger. Jag kommer även ihåg att jag nämnde det för Billy Zane, när jag träffade honom på en fest - men han föredrog att prata om Fantomen, något han spontant tog upp när jag nämnde att jag är från Sverige.
Zane spelar en demon som jagar en herre vid namn Brayker (William Sadler). Denne Brayker kånkar på den sista av sju magiska nycklar - nycklar som innehåller Kristi blod. Demonen har visst redan roffat åt sig sex av dem och får han tag på alla sju lär helvetet braka loss på Jorden. Eller något sådant. Brayker anländer till en skabbig vägkrog, komplett med märkliga figurer och horor. Genast omringas de av demonen och de ondskefulla väsen han släpper loss för att ta sig in i krogen.
... Och det är väl allt som händer. Så här sjutton år senare förstår jag inte riktigt vad jag såg i den här filmen när den kom. Ernest Dickerson, som gjorde SURVIVING THE GAME men mest har jobbat med TV-serier (bland annat THE WALKING DEAD), står för regin, och historien bygger inte på någon gammal serie från EC. Åtminstone inte vad jag vet. Nu när jag ser om filmen tycker jag mest att det hela är ... lamt och ointressant. Manuset är alldeles för tunt och dumt.
Däremot är det kul med alla praktiska effekter; 1995 var det fortfarande inte så vanligt med CGI, och skådespelaruppsättningen hjälper till att lyfta det hela en aning: Jada Pinkett Smith, CCH Pounder, Thomas Hayden Church, och så har vi minsann gamle goe Dick Miller i en roll.

TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: BORDELLO OF BLOOD (Njutafilms)

Till skillnad från DEMON KNIGHT, gillade jag inte den här uppföljaren när den kom 1996. Jag tyckte att den kändes billigare och skräpigare, och dessutom floppade den rejält på bio i USA. Men nu, sexton år senare, tycker jag att detta är den bättre av de två filmerna. Den här gången har man nämligen en roligare story att berätta.
Corey Feldman är en slarver som lockas iväg till världens fräsigaste bordell. Tror han. Utåt sett är det en begravningsbyrå, men lägger man sig i en kista som rullar in i ugnen, skickas man vidare till de bakre rummen, och där är det både hippa och spisarskiva med galanta damer, anförda av den ståtliga Lilith (Angie Everhart). Synd bara att dessa kalaskex är vampyrer.
Feldmans syster, spelad av Erika Eleniak, anlitar den sluskige privatdetektiven Rafe Guttman (Dennis Miller) för att hitta Feldman och lösa mysteriet med begravningsbyrån. Guttman är en typisk filmdeckare, och han vitsar mest hela tiden. Chris Sarandon figurerar som härligt sliskig TV-predikant med elgitarr.
Jovisst - BORDELLO OF BLOOD, som regisserats av Gilbert Adler, är mycket skräpigare än DEMON KNIGHT. Men det är väl därför filmen är bättre. Det är också betydligt roligare den här gången. Speciellt mycket med EC Comics att göra har dock det här inte. Här finns egentligen inga likheter alls, både DEMON KNIGHT och BORDELLO OF BLOOD är helt andra typer av berättelser. Okej, temat från BORDELLO skulle kanske kunna ha plockats från en av de gamla serietidningarna, men det enda som har med TALES FROM THE CRYPT att göra är att filmerna presenteras av The Cryptkeeper.
År 2002 kom det visst en film som heter RITUAL. Ursprungligen skulle den heta TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: REVELATION, men när Miramax köpte den av Universal, plockade man bort allt som hade med TALES att göra. Möjligtvis beroende på att BORDELLO OF BLOOD floppade. Jag har inte sett RITUAL, men BORDELLO tilldelar jag följande betyg: