Visar inlägg med etikett Jacques Audiard. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jacques Audiard. Visa alla inlägg

torsdag 14 mars 2019

Bio: The Sisters Brothers

Foton copyright (c) TriArt
Nu blir det western här på TOPPRAFFEL! Och franskt.
Låt mig för omväxlings skull inleda med att lista det jag inte tycker om i filmen THE SISTERS BROTHERS:
*Filmfotot gör att filmen ser ut som en Netflix- eller HBO-produktion. Med undantag för enskilda scener, är filmen inte storslagen som traditionella westerns, eller spaghettiwesterns för den delen.
*Samma filmfoto är alldeles för ofta så pass mörkt att det är lite svårt att se vad det är som sker.
*Filmen är för lång och på något sätt känns det som om man hade kunnat klippa bort en stor del av den sista halvtimmen utan att någon saknat dem.
*Alexandre Desplats filmmusik är för anonym och trist. Av någon anledning har de få westerns som görs idag sällan typisk westernfilmmusik. Här finns inget medryckande ledmotiv, ingen musik som förstärker scenerna. Istället är det mest lojt plinkande och plonkande.
... Men i övrigt! I övrigt, bortsett från det ovannämnda, tycker jag att detta är en riktigt bra film!
Regissör är Jacques Audiard, som bland annat gjort MITT HJÄRTAS FÖRLORADE SLAG, EN PROFET och RUST AND BONE. THE SISTERS BROTHERS må vara en western på engelska, men det är främst en fransk produktion, inspelad i Spanien och Rumänien.
John C Reilly och Joaquin Phoenix spelar bröderna Elli och Charlie Sisters, prisjägare i Orgegon 1851. De  två har fått i uppdrag av en kommendör (Rutger Hauer i en roll som är så liten att han inte har några repliker - och han syns knappt alls) att leta upp en viss Hermann Kermit Warm (Riz Ahmed), som stuckit med stålar, eller hur det nu var.
En tredje person, den pretentiöse John Morris (Jake Gyllenhaal), hjälper bröderna Sisters, och har skickats i förväg för att lokalisera Warm. Morris, som helst vill skriva äventyrsromaner, lyckas hitta Warm i ett vagntåg med guldgrävare. Morris gör sig till vän med Warm, för att Warm inte ska smita innan Eli och Charlie dyker upp. Men, när det visar sig Warm uppfunnit ett revolutionerande sätt att hitta guld på, struntar Morris i bröderna Sisters, och startar istället ett bolag tillsammans med Warm.
Eli Sisters, den äldre av bröderna, är en lugn person som nu helst vill dra sig tillbaka och leva ett annat, mindre våldsamt liv. Lilllebror Charlie är en hetsporre som gärna super och slåss. De två är en variant på den klassiska sadelluffarduon vi sett i många filmer och TV-serier, och läst om i många böcker och serietidningar. Vid ett partillfällen är det lite Terence Hill och Bud Spencer över bröderna.
THE SISTERS BROTHERS är dock en betydligt mörkare, alllvarligare och råare film än Hill & Spencers muntra filmer. Ibland flyter blodet friskt. Men - ofta är filmen riktigt, riktigt rolig. Några scener är jättefina, bland annat en där Eli köper en tandborste, och dialogen är bra - här finns en hel del utmärkta replikskiften. En scen där ett stort gäng råbarkade karlar dansar i en ring på en saloon är fullkomligt fantastisk och direkt bisarr. Filmen bygger på en bok av kanadensaren Patrick DeWitt.
Som tydligt framgår är skådespelaruppbådet i Audiards film utmärkt. Bäst är dock John C Reilly, en man som visat sig ha en enorm bredd om skådespelare - nästa vecka får vi se honom som Oliver Hardy i den utomordentliga HELAN & HALVAN.
En intressant detalj i filmen är eldstriderna. Eftersom det är 1850-tal, pangar man med rejäla skjutjärn, som Colt Navy, Colt Army och Colt Dragoon - klassiska westernfilmpickadoller som Colt Single Action och Peacemakern kom senare. Hur som helst - när rollfigurerna trycker av ett skott, slår det gnistor om pickan, och det låter POFF! snarare än BANG! Nu har jag aldrig sett och hört de här gamla revolvrarna avfyras i verkligheten, men jag inbillar mig att det var så här de faktiskt lät.
Det är möjligt att mitt betyg nedan är i snällaste laget, men låt oss uppmuntra det faktum att vi nu kan se en coboyfilm på bio!
  






(Biopremiär 15/3)
-->

söndag 23 december 2012

Bio: Rust and Bone

Foton copyright (c) TriArt Film
Ett drama om kärlek, amputering, streetfighting och späckhuggare. Det ser man inte varje dag.
Förra veckan tvingades jag att välja. BERÄTTELSEN OM PI eller RUST AND BONE. Båda pressvisades nämligen samtidigt. Dumt. Egentligen ville jag ju hellre se RUST AND BONE - jag hade hört mycket bra om den, för regin står Jacques Audiard som gjorde den utmärkta EN PROFET, och den kvinnliga huvudrolen innehas av Marion Cotillard. Och henne är vi ju alla förälskade i. Men BERÄTTELSEN OM PI är ju en av julens storfilmer och regisserad av Ang Lee, så jag vålde den. Lite motvilligt.
Häromdagen gick jag förbi Filmstaden kom det ut två par. De diskuterade filmen de nyss sett. "Var hennes ben amputerade på riktigt?" frågade en tjej. "Javisst!" svarade en kille. "Ursäkta mig," sa jag, "men är det RUST AND BONE ni har sett?". Jo, det var det förstås. Jag hade då själv inte sett filmen, men jag upplyste dem om att de kapade benen är gjorde med hjälp av CGI. Det är ju Marion Cotillard! En av Frankrikes största stjärnor! Och hon var ju inte amputerad i THE DARK KNIGHT RISES, eller hur? Och till på köpet har hon ju ben i början av RUST AND BONE!
Cotillard spelar Stephanie, som jobbar med späckhuggare. Hon har en sådan där fiskshow där djuren hoppar genom ringar och har sig. På en nattklubb träffar hon utkastaren Ali, som spelas av Matthias Schoenaerts från BULLHEAD. Liksom i BULLHEAD är han en emotionellt störd slugger, som tillsammans med sin femårige son tagit sig från norra Frankrike till Rivieran. Var på Rivieran är lite oklart; stranden är Cannes, vattenparken finns i Antibes, andra scener i trakterna däromkring, plus ett par inspelade i Belgien.
Stephanie råkar ut för en tragisk spägghuggarolycka och när hon vaknar upp på sjukhuset upptäcker hon att båda benen kapats strax ovanför knäna. En väldigt stark och ångestladdad scen. Hon isolerar sig i sin lägenhet och mår kass, men av oklar anledning kontaktar hon Ali, som nu jobbar som väktare och tjänar extrapengar på illegala streetfighting-matcher. De börjar umgås. Som vänner. Sedan har de även sex, men de är fortfarande inte ett par. Ali är ju lite emotionellt störd, och fortsätter att plocka med sig slampiga engångsligg hem från krogen - även när Stephanie är med. Och hon är innerst inne inte så avtrubbad att hon inte tar illa vid sig. Men är det inte så trots allt att Ali älskar Stephanie?
RUST AND BONE (som i original heter DE ROUILLE ET D'OS, vilket mycket riktigt betyder "Rost och ben", varför den engelska titeln?) är till stora delar en alldeles utmärkt film. Den engagerade mig, jag fann historien intressant och lite rörande, och jag gillade förstås Marion Cotillard. Hon är väldigt bra i rollen.
Men mot slutet går filmen ett varv för långt och slänger in ett långt parti som enbart handlar om Ali och hans son. Stephanie glöms nästan bort. Och jag inser att Ali egentligen är rätt ointressant. Typer som han har vi sett många gånger tidigare. Och han är rätt osympatisk. Jag skiter väl i honom. Detta slut får mig faktiskt att plocka bort en dvärg från betyget; det känns bara onödigt.
Amputationseffekten känns minst sagt övertygande, jag förstår att de där paren ovan jag nämnde blev lurade. Filmen innehåller även ett flertal råa och blodiga slagsmål vilka lär chockera och äckla de som kommit för att se ett kärleksdrama.
Bakom mig satt en tant som kommenterade varje scen med ett "Hmm!". Även reklamen innan filmen började.






(Biopremiär 21/12)