Visar inlägg med etikett Jacob Nordenson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jacob Nordenson. Visa alla inlägg

onsdag 19 september 2012

Bio: Flimmer

Foton copyright (c) Nordisk Film/Rolf Carlbom
"Höstens svenska komedi" står det på filmaffischen till FLIMMER. De som går och ser filmen, lockade av denna tagline, och förväntar sig GÖTA KANAL eller SVENSSON, SVENSSON kommer att bli gruvligt besvikna. Det kommer många andra också att bli.
Regissören och manusförfattaren Patrik Eklund har tidigare Oscarnominerats för en av sina kortfilmer, och nu när han långfilmsdebuterar märks det tydligt att karln främst jobbat i det korta formatet. FLIMMER består av en rad mer eller mindre löst sammanhållna episoder, kanske kan man kalla dem sketcher, och helheten ger intryck av att vara en förlängd kortfilm.
Kjell Bergqvist och Allan Svensson spelar Tord och Walter, som jobbar på Telecombolaget UNICOM, vilket håller på att kånka. Tord är chef, och assisterad av Walter försöker han rädda bolaget - vilket inte går så bra. På kontoret jobbar även den gråe, ensamstående Kenneth (Jacob Nordenson), som konstant har problem med sina datorer och aldrig lyckas utföra sina viktiga uppdrag. Kenneth vill gärna möta kärleken; han hävdar att han ser ut som en korsning mellan Ola Ullsten och Ted Danson, och han sätter ofta in kontaktannonser. Olle Sarri är Roland som fått en mystisk sjukdom, Gerhard Hoberstorfer är militant elallergiker, även Sven Wollter dyker upp - och minsann om inte Svante Grunberg har en liten roll och en replik.
Diverse händelser leder till ett strömavbrott i den lilla staden, ett strömavbrott som i sin tur leder till de mest oväntade saker. För vissa av rollfigurerna ändras livet för all framtid.
Snett bakom mig på pressvisningen satt en tjej och fnissade hysteriskt och skrattade genom hela filmen. Jag undrade om hon tillhörde filmbolaget eller om hon hyrts in för att skratta - eller om hon kollade på en annan film i sin smartphone. Det var nämligen knappt någon annan som skrattade - av begripliga skäl. Jag skrattade till några gånger, inte mer. Om detta är höstens enda svenska komedi ligger vi risigt till.
Kjell Bergqvist är bra som vanligt och scenerna med honom funkar och är roliga. Det samma kan jag säga om Allan Svensson. Även Jacob Nordenson är lite kul i sin tafatta jakt på kärleken samtidigt som han konstant förnedras av den slemme Bergqvist.
Men resten är bara i vägen. Det här är en medvetet udda och lite arty film. Färgskalan går i grått, allting är stiliserat och det är lätt att associera till Roy Andersson. Men Eklund är ingen Andersson (däremot är jag en Andersson, om än ingen Roy). Jag antar att filmen utspelar sig i nutid, men de många tekniska prylar som förekommer är från 1980- och 90-talen, och folk klär sig som vore det 70-tal. Humorn påstås vara skruvad, och jodå, nog är det här bisarrt, alltid.
Men "skruvat" och "bisarrt" behöver inte innebära detsamma som "roligt". Det mesta faller platt. Däremot fungerar större delen av FLIMMER perfekt som tragedi. Filmens utformning gör nämligen att allt det här känns väldigt deprimerande. Det är ledsamt. Vilsna själar drar runt i en kopia av DDR, där allt går åt helvete med bestämda steg.
Jag blir inte riktigt klok på vad Patrik Eklund vill med den här filmen. Vad representerar UNICOM och den lilla trista staden? Och varför vill terrorister slå till mot ett telecombolag? Vad går det hela ut på? Varför är all teknisk utrustning antik? Vad är det här en metafor för? Varför lanserar Nordisk Film det här som höstens svenska komedi?
Några bra skådisar i kul roller, ett par skojiga scener, men det hjälper inte. Hade jag sett filmen på TV, hade jag bytt kanal efter några minuter.






(Biopremiär 21/9)



onsdag 11 april 2012

Bio: Jävla pojkar

Foton copyright (c) Shake Film
Jävla pojkar? Jävla film! Ännu en svensk film som får biopremiär. Ännu en svensk film gjord helt utan någon målgrupp i åtanke.
Håhåjaja. Suck. Pust. Stön.
Ännu ett ofärdigt filmskoleprojekt, tänkte jag medan jag såg filmen. Ännu en film av en ung, superseriös filmstudent. Dessutom en invandrare - en ung invandrare som tror att man måste göra film av den gamla, trista, svenska skolan. Därför blev jag oerhört förvånad när jag kollade upp regissören Shaker K Tahrer. Född i Bagdad, Irak ... 1959! Vaffan? 53 år?
Nåja. Långfilmsdebut är det i alla fall. Både som regissör och manusförfattare.
Och bra är det inte.
Återigen är det en film med Bergmankomplex - eller snarare Norénkomplex. Och återigen är det den där gamla SHORT CUTS som spökar. Svenska filmare verkar inte kunna lämna greppet med parallellhistorier som flätas samman bakom sig. Varför är det så? Det enda unika med JÄVLA POJKAR är nog att den är inspelad i Göteborgsförorten Bergsjön. Samproducenterna är ohyggligt många, två av dessa är Bergsjöns Kultur- & Mediacenter, och Göteborgs Stad Bergsjön.
Tahrer har lyckats engagera en rad kända, väletablerade och kompetenta skådespelare till sin film. Jag tycker att dessa borde ha upptäckt alla brister i manuset, men tydligen inte.

Det börjar med studentexamen och vi presenteras för tre pojkar och deras föräldrar. Tom Ljungman är Kristoffer, son till Ida (Elin Klinga). Ida har grava psykiska problem, eftersom hennes far utnyttjade henne sexuellt när hon var barn. Hon kastar ofta tallrikar i väggen. Kristoffer har blivit vek och känslig. Mats Sandahl är Björn, adoptivbarn från Etiopien. Hans föräldrar spelas av Stig Engström (som är vänsterhänt) och Nina Gunke (fråm Mac Ahlbergs MOLLY - FAMILJEFLICKAN). Dessa föräldrar ska plötsligt skiljas. Björn, som är intresserad av skådespeleri och medlem i en teatergrupp, och som verkar ha haft en harmonisk uppväxt, blir plötsligt självmordsbenägen. Engström är förresten psykiatriker och han får Ida som patient. Gunke vill åka till Etiopien och hitta Björns biologiska mor. Det vill inte Björn, han vill hänga sig.
Rikard Björk är Simon. Hans morsa spelas av Marika Lagerkrantz, som bestämt sig för att flytta hem till sin nye karl. Det gillar inte Simon, han är trött på morsans karlar. Istället bestämmer han sig för att flytta hem till sin farsa Tomas (Jacob Nordenson), som han inte träffat på tretton år. Tomas är en knäppgök som bor ensam i en villa. Ingen får hälsa på, han släpper inte in någon. Simon tvingas tälta i trädgården. På nätterna traskar Tomas ut till kyrkogården. Där sitter han vid sin mors grav, dricker vin och spelar opera. Lagerkrantz jobbar på ett äldreboende. Där bor Lennart (Evert Lindkvist). Han gillar sin sköterska väldigt mycket. Annars är han rädd. Och denne gubbe hänger förstås ihop med ovannämnda handlingstrådar.

Det är ingen vågad chansning om ni gissar att allt det här kommer att leda till elände. Eländes elände. Åtminstone för majoriteten av de inblandade.
Psykologiskt funkar det här inte alls. I synnerhet inte historien om stackars Björn. Men rent allmänt haltar det mesta. Dels är logiken ofta konstig, vi får bland annat vara med om världens snabbaste polisutryckning, och en scen där en person som först ingen verkar veta var han finns, plötsligt hittas utan problem. Alla verkar bo i Bergsjön.
Precis som i så många svenska dramer, finns här inga riktiga människor. Det är de gamla vanliga klichéerna. Seriösa svenska dramer har en tendens att vara klyschigare än actionfilmer. Dialogen är sökt och onaturlig; teatralisk. Rollfigurernas beteenden är teatraliska. Det finns inga människor i verkligheten som pratar och beter sig så här.
Och apropå teatraliskt, den där dramakruppen Björn är med i, är hur flängd som helst. Vad är det för tosingar? I deras pretentiösa föreställning går skådespelarna mot varandra, krockar och trillar omkull. Sämst skådis i hela filmen är kvinnan som spelar dramaläraren. Jag läser att hon spelas av Anna-Lena Erlandson - men, jag läser även att hennes röst görs av Betty Johannesson! Oj. Varför har man dubbat henne?
JÄVLA POJKAR har visst tävlat på ett par utländska filmfestivaler. Vilket egentligen inte säger så mycket. Vad det här ska upp på bio att göra begriper jag inte. På 70-talet hade filmen klassats som TV-teater. Fast den hade nog aldrig visats, eftersom den är för dålig. Som sagt: JÄVLA POJKAR känns som ett filmskoleprojekt. Det är långtifrån en färdig film.






(Biopremiär 13/4)