Bio: Alita: Battle Angel

Foton copyright (c) 20th Century Fox

 
Avdelningen för "Var det här allt?".

ALITA: BATTLE ANGEL har hajpats i flera år vid det här laget. Filmen bygger på en manga jag inte läst (eftersom jag ogillar manga och därför aldrig läser manga), och som även finns som en animerad film jag inte sett (eftersom jag ogillar animé, med undantag för Space Adventure Cobra och några till). I Japan heter serien GUNNM, så jag förstår att den döpts om. Den engelska titeln på det japanska originalet var BATTLE ANGEL ALITA, men när man nu gjort Hollywoodfilm blev det ALITA: BATTLE ANGEL.

Mangaversionen.

Anledningen till denna hajp är inte mangan eller animén. Inte heller beror den på den amerikanska filmens regissör; Robert Rodriguez. Nej, hajpen beror på dess producent; James Cameron, som även är en av manusförfattarna. "Snart kommer James Camerons nya film!"

James Camerons namn är inte direkt en kvalitetsstämpel. När jag tittar tillbaka på hans karriär, känns det som om han peakade med THE TERMINATOR 1984. Hans övriga filmer; de jag tyckte var tuffa när de kom, håller inte riktigt när jag sett om dem som fullvuxen. En del av hans filmer var dåliga redan när de kom. Jag förvånas när jag ser att jag gav AVATAR en trea i betyg - jag var övertygad om att jag sattte en svag tvåa, eftersom jag tycker att den filmen är kass.

... Och Robert Rodriguez karriär har ju verkligen gått upp och ner, och hit och dit, även om jag alltid tyckt att Rodriguez varit lite intressantare än Cameron. Kanske beror mitt intresse för Rodriguez på att han och jag är lika gamla.

Okej. Vad är då ALITA: BATTLE ANGEL? Till min förvåning visade det här sig vara något slags korsning av Pinocchio och ROLLERBALL. Det visade sig även vara en överraskande tunn och ooriginell film. En film som lämnade mig med känslan "Var det här allt?".

Vi befinner oss 500 år in i framtiden, och det är det gamla vanliga. Jorden, åtminstone den del av jorden vi får se, är ett skitigt helveteshål; en farlig storstad omgiven av en soptipp. De rika och vackra bor i en rymdstad som svävar alldeles ovanför staden på jorden.

Christoph Waltz spelar cyborgreparatören dr Ido, som traskar runt på soptippen och plötsligt hittar ett kvinnligt cyborghuvud. Huvudet visar sig vara vid liv, så Ido ger det en kropp och döper skapelsen till Alita (Rosa Salazar), vilket var namnet på hans döda dotter. Alita minns inte vem hon ursprungligen var, och hon beter sig som en vanlig tonårstjej. Dock drabbas hon ibland av våldsamma minnesbilder från ett krig, och hon visar sig vara en hejare på att slåss.

Alita träffar plötsligt kärleken; Hugo (Keean Johnson), och de spenderaren stor del av filmens speltid med att utöva sporten Motorball, vilken är nästan identisk med Rollerball; framtidssporten i James Caan-filmen med samma namn.

Uppe i rymdstaden häckar en synnerligen ond man, och några skumma existenser på jorden jobbar åt skurken - Mahershala Ali spelar en av dem, Jennifer Connelly en annan. Den sistnämnda är modern till dr Itos döda dotter. I handlingen figurerar även en rad illasinnade prisjägare; Hunter-Warriors, som ersatt polisen i denna värld. Ed Skrein, Jackie Earle Haley och Jeff Fahey spelar tre av dem. Det blir fajting och Alita förvandlas till den där vanliga, farliga rebellen; en frihetskämpe som måste stoppas.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ALITA: BATTLE ANGEL är en snygg film - eller om det är skitfult. Det känns nämligen som att titta på ett TV-spel. I synnerhet de datoranimerade gestalterna - däribland Alita själv - ser inte ut som något annat än datoranimerade figurer. Det är lika fult som i AVATAR - jag köper inte att de ska vara "riktiga" gestalter bland de vanliga människorna i denna värld. De distraherar; det ser inte ut att vara på riktigt, det blir lite grann som när musen Jerry dansar med Gene Kelly.

Alla actionscener är datoranimerade, vilket förstås är rätt trist. Vad hände med forna tiders stuntmän och autentiska kampsportsutövare? Det blir själlöst när nästan ingenting är på riktigt. Med det inte sagt att slagsmålen i äldre filmer var på riktigt - men ni vet vad jag menar.

Dialogen i filmen är bitvis riktigt usel. Men detta är väl rätt typiskt för manus författade av James Cameron.

Filmen har förstås inget ordentligt slut, i stället byggs det upp för ännu en film, som jag antar ska komma. Det känns lite grann som att se de första avsnitten av en TV-serie, och sedan inte få se resten.
Hur ska jag sammanfatta mina intryck av ALITA: BATTLE ANGEL? Jag vet inte. Jag tycker nog ... ingenting. Det är liksom inte direkt dåligt, det är inte tråkigt, men det är heller inte speciellt bra. Filmen lämnar mig totalt likgiltig. Jag sätter ett generiskt betyg, som ni själva kan justera efter att ha sett filmen.

(Biopremiär 13/2)

Bio: London Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film

2013 var året då det kom två DIE HARD-i-Vita huset-filmer. Den större, mer påkostade av de två; WHITE HOUSE DOWN, var förvisso rolig, men den räknades som en av årets största floppar. Filmen som kom dessförinnan; OLYMPUS HAS FALLEN, blev däremot en hit, vilket kom som en överraskning. Jag tyckte att den var ännu roligare än WHITE HOUSE DOWN, eftersom det var en film med samma stuk som de gamla, fina actionfilmerna från 80-talet. Stenhård, blodig, våldsam, och väldigt ologisk. Men vem bryr sig väl om logik när det är röj som gäller? Som jag brukar påpeka - numera är vi svältfödda när det gäller den här typen av action.

Uppföljaren LONDON HAS FALLEN är regisserad av svensken Babak Najafi. Oerhört överraskande. Najafi regidebuterade med det guldbaggebelönade, fula och tråkiga dramat SEBBE (en film som hade så få besökare att det inte gick att mäta någon statistik), och han följde upp den med SNABBA CASH II, som var bättre än ettan, men långt ifrån bra. Vem hade förväntat sig att Najafi skulle hamna i Hollywood och göra påkostad fetaction?

Gerard Butler är tillbaka som Mike Banning; livvakt (och polare) till USA:s president (Aaron Echart). Banning tänker dra sig tillbaka, eftersom hans gravida fru snart ska föda, men så dör plötsligt och oväntat Storbritanniens premiärminister. Västvärldens alla statshuvuden ska till London för att närvara vid begravningen, så Banning följer med presidenten. Det visar sig att det hela är en noga planerad kupp. En slem vapenhandlare i Mellanöstern fick sin familj dödad när USA av misstag sprängde dem i luften, så nu tänker han hämnas genom att döda statschefer och kidnappa USA:s president, som ska avrättas i direktsändning på internet. Mängder av skurkar uppenbarar sig i London och tar kål på diverse presidenter. Men - de hade förstås inte räknat med världens mest sammanbitne livvakt; Mike Banning, som undkommer tillsammans med USA:s president.

Nu är det DIE HARD i hela London. Hälften av alla stadens landmärken sprängs i luften, liksom mycket annat. Fast egentligen är det Sofia i Bulgarien som sprängs i luften, eftersom det är där den här filmen är inspelad. Banning springer gatlopp och skjuter och knivhugger folk så att blodet sprutar, alltmedan videpresident Morgan Freeman och hans manskap (Robert Forster, Melissa Leo, Jackie Earle Haley med flera) svettas i ett war room i Amerika. Som brukligt är blir det en kamp mot klockan.

Återigen handlar det om 80-talsaction med lämplig dos USA-propaganda - Freeman fäller filmens sista replik: "... And God bless the United States of America". Återigen är det härligt ologiskt, vilket förstås inte spelar någon som helst roll, och återigen är det våldsamt och blodigt, och folk säger bra saker som "I'm the only one you can trust", "She's MI6, don't fuck with her", och liknande. När Banning inte har något annat att säga, stånkar han "Fuck!". Nej, det här är alltså inte ännu en snäll PG-13-film.

LONDON HAS FALLEN är en underhållande grabbfilm, men det går inte att låta bli att anmärka på den buttre, ocharmige Gerard Butler. Karln är tråkig och börjar se rätt degig ut. Stenhård men trist. Det här hade kunnat bli bättre med någon annan i huvudrollen. Jason Statham? Hmm ... Vad finns det för actionskådisar idag som är bra? Liam Neeson kan ju inte vara med i alla filmer som görs.

LONDON HAS FALLEN är producerad av Millennium Films. Det är ju B-filmsbolaget Nu Images dotterbolag för mer påkostad biofilm. Numera vet jag inte om Nu finns kvar mer än på pappret - det var längesedan jag såg något från dem. Kanske har Millennium tagit över helt. Babak Najafis film ser dock ut som en Nu Image-film, fast med rejält tilltagen budget och med stora namn i rollistan.

Antingen gillar man actionfilmer, eller så gillar man inte actionfilmer. Om man gillar genren bör man rimligtvis uppskatta LONDON HAS FALLEN. De som inte gillar genren lär såga filmen oavsett om den är bra eller dålig.

Om inget annat är detta Babak Najafis bästa film. Med bred marginal.

(Biopremiär 4/3)

Bio: Dark Shadows

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Vill man utse någon till sin favoritregissör, är det en fördel om han eller hon är död och till större delen gjorde bra filmer - som till exempel Alfred Hitchcock. Eller ännu bättre död och gjorde väldigt få filmer, varav majoriteten är riktigt bra - som till exempel Sergio Leone. Det är värre när man ska utnämna nu levande och fortfarande aktiva personer till favoriter.

Jag brukade ha Dario Argento som favoritregissör - men den karln har ju inte lyckats göra något som kan kallas bra sedan OPERA för 25 år sedan. Bland mina andra, nu levande favoriter finns Tim Burton. Eller fanns. För numera har jag vant mig vid att bli besviken på honom. Plötsligt känns EDWARD SCISSORHANDS, BATMAN, BATMAN RETURNS, ED WOOD och SLEEPY HOLLOW väldigt avlägsna. Vad håller karln på med? Vad har hänt? Jag minns att jag blev väldigt besviken på förra filmen; ALICE I UNDERLANDET (och jag förvånades när jag nu upptäckte att jag faktiskt gav den en trea i betyg, jag hade för mig att jag satte en ledsen tvåa). KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var jag inte heller så förtjust i, medan SWEENEY TODD åtminstone såg oerhört läcker ut - shame about the songs.

Marknadsföringen av nya DARK SHADOWS har varit förhållandevis massiv. Uppenbarligen hyser man stora förväntningar på filmen. Men - bortsett från Johnny Depps medverkan och temat vampyrer, har man inte så mycket att ta på. Filmen är trots allt en parodi på en gammal TV-serie som i princip är helt okänd utanför Amerika.

Häromveckan dog Jonathan Frid, som spelades vampyren Barnabas Collins i TV-serien. I min dödsruna över Frid skrev jag såhär om mitt eget förhållande till DARK SHADOWS: "Det var den legendariske producenten, regissören och manusförfattaren Dan Curtis som låg bakom DARK SHADOWS, som sändes i 1 225 avsnitt (!) mellan 1967 och 1971. Själv har jag aldrig sett själva TV-serien, även om dess ledmotiv är välbekant. Däremot har jag sett biofilmen VAMPYRENS HUS (HOUSE OF DARK SHADOWS, 1970) eftersom den släpptes på hyrvideo i Sverige på 1980-talet, och i denna är förstås Frid med som Barnabas Collins. Jag gjorde ett försök att se den nya, kortlivade TV-versionen av DARK SHADOWS som kom på 90-talet, men jag gav upp efter ett par avsnitt. Den var alldeles för tråkig. I denna innehade Ben Cross rollen som Collins."

När Tim Burtons film börjar är det 1700-tal, och lille Barnabas Collins med föräldrar lämnar Liverpool i England för att bosätta sig i Maine, USA, där de bygger sig ett slott och grundar en stad; Collinsport. Barnabas växer upp till Johnny Depp och Eva Green är Angelique, en tjej som är hopplöst förälskad i Barnabas. Tyvärr är kärleken obesvarad, Barnabas älskar den väna Josette (Bella Heathcote). Nu visar det sig att Angelique är en häxa, så hon mördar Barnabas föräldrar, får Josette att ta livet av sig och förvandlar Barnabas till vampyr. Collinsports invånare stormar slottet, griper vampyren och begraver honom levande i en stålkista.

1972 - året efter att TV-serien DARK SHADOWS lades ner - råkar några byggarbetare gräva upp kistan. Barnabas far upp, dödar alla, och beger sig ut för att hitta sitt slott och sina släktingar. Men numera finns det väldigt få Collins kvar. Det är de nästan utfattiga Elizabeth (Michelle Pfeiffer), Roger (Johnny Miller) och deras barn Carolyn (Chloë Grace Moretz) och David (Gulliver McGrath) som bor på det förfallna slottet, som även inhyser en försupen doktor (Helena Bonham Carter), en gårdskarl (Jackie Earle Haley) och en gammal tant.

Familjen Collins har alltid arbetat i fiskindustrin, men de har en allvarlig konkurrent; ett företag som drivs av en viss Angie - som visar sig vara Angelique, som är still going strong. Till slottet anländer även en kär tös från New York; Vicky - som minsann är Josette reinkarnerad.

Barnabas Collins är en, som det heter, fish out of water. Han konfronteras med märkliga tingestar som inte fanns på 1700-talet, och folk beter sig- och pratar konstigt, tycker han. Eftersom han förvarat sina rikedomar i ett dolt rum i slottet lyckas han få fart på affärerna igen, men Angie gör allt för att sätta käppar i hjulet - och hon vill förstås åter vinna Barnabas hjärta. Men Barnabas har bara ögon för Vicky.

Redan trailern för DARK SHADOWS gav mig onda aningar. Nä, det här såg inte vidare lovande ut. Och den färdiga filmen visar sig vara än värre. Det känns som om Tim Burton har tappat fingertoppskänslan. Och all annan känsla. Filmen lider av en lång rad märkliga problem jag inte associerar med Burton. För det första ser filmen rent visuellt inte riktigt ut som en Tim Burton-film, trots många gotiska och tacksamma miljöer. Det är lite för platt. Till detta kommer den märkliga klippningen. Filmen innehåller många och långa scener där folk bara sitter ner och pratar, ofta vid matbord, och detta skildras stelt och teatralt. Personerna filmas en i taget. Det ser väldigt TV-mässigt ut, och då menar jag inte en rapp amerikansk TV-serie, utan ett gammalt brittiskt TV-drama. Fast var månne originalserien så här stel?

Tempot svajar, ibland blir det saggigt, och tajmingen känns mystiskt tafatt. Danny Elfmans musik är oinspirerad. Och som parodi och framför allt komedi, är detta inte speciellt roligt. En man från det förflutna som konfronteras med moderniteter är ju något vi sett åtskilliga gånger förut - och bättre.
Nå. Här och var får Burton till det och det blir lite smålustigt. Johnny Depp fläskar på med hela registret, men Barnabas tillhör inte hans mer minnesvärda roller. Christopher Lee dyker upp i en liten fin roll. Jonathan Frids cameo inskränker sig till ett par sekunder, då han anländer till en fest på slottet. På denna fest uppträder Alice Cooper som sig själv. 40 år äldre än han ska föreställa. Lite kul, men hela filmen stannar upp när han framträder.

Chloë Grace Moretz får inte till sina repliker riktigt och hon känns mest som en modern tös som leker 70-talsflummare. Bonham Carters roll känns rumphuggen, den är märkligt outveckad. Eva Green har ett passande elakt utseende - men det har hon alltid, hennes ansiktsdrag är hårda och elaka. Specialeffekterna är ... sådär. Inget häpnadsväckande.

Jag hoppas verkligen att Tim Burtons FRANKENWEENIE, som snart är klar, blir det Burtonfilm vi alla väntar på.

Jag har svårt att tänka mig att DARK SHADOWS kommer att bli någon större succé. Allra minst i Sverige.

(Biopremiär 11/5)