Visar inlägg med etikett Jackie Chan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jackie Chan. Visa alla inlägg

måndag 13 november 2017

Bio: The Foreigner

Foton copyright (c) SF Studios
THE FOREIGNER är en film från 2003 med Steven Seagal. Det här är förstås inte en nyinspelning av den filmen, utan en thriller som bygger på en roman med titeln "The Chinaman".
Faktum är att jag inte brydde mig om att kolla upp 2017 års THE FOREIGNER innan jag slog mig ner för att se den på pressvisningen. Eftersom det här är en film med Jackie Chan och Pierce Brosnan, i regi av Martin Campbell som gjorde Bondfilmerna GOLDENEYE och CASINO ROYALE, förväntade jag mig en actionkomedi, eller en actionfilm med en massa stunts. Det skulle jag inte förväntat mig - THE FOREIGNER är en helt annan typ av film. Det här visade sig vara en mörk och brutal thriller.
Jackie Chan spelar Quan, en stillsam 62-åring som äger en kinakrog i London. När hans enda dotter omkommer i en terroristattack och Quan lämnas helt ensam; han är den siste i släkten, tänker han göra allt för att hitta terroristerna, som kallar sig The Authentic IRA.
Quan börjar med att söka upp politikern Liam Hennessy, som har ett förflutet inom IRA, en aktivitet han suttit i fängelse för. Quan är säker på att Hennessy vet vilka det är som ligger bakom terrordådet. Hennessy verkar inte ha en aning om vad The Authentic IRA är för sammanslutning, men Quan ger sig inte och utsätter Hennessy för terrordåd han med. Quan är nämligen inte vilken restaurangägare som helst - han är en före detta elitsoldat. I scener som påminner om FIRST BLOOD gömmer Quan sig i skogarna runt Hennessys gods på en irländska landsbygden, medan Hennessy skickar ut män för att hitta honom.
Jag tycker att THE FOREIGNER är rätt bra. Filmen är bättre än jag förväntat mig. Balansen är kanske inte riktigt klockren, ibland försvinner Quan ur handlingen under längre stunder, som om rollfiguren glömts bort. Ibland går det lite väl enkelt för Quan att genomföra det han gör. Ibland tappade jag tråden, eftersom intrigen tenderar att bli onödigt snårig mellan varven - jag uppfattade inte vilka vissa rollfigurer var.
Men i övrigt är det här en robust film, det märks att det är ett gammalt proffs som gjort den. Filmen är mörk, dyster, hård och skitig. Jackie Chan överraskar genom att inte le en enda gång - han ser lika olycklig ut genom hela filmen. Pierce Brosnan ser genomgående förbannad ut och svär mycket.
När en rollfigur vid ett tillfälle säger "Bloody Chinaman!" står det "Jävla käppkines!" i den svenska texten. Det fick mig att reagera. Inte för att det är ett nedlåtande, rasistiskt uttryck - det här handlar trots allt om mördare och terrorister. Nej, jag reagerade eftersom "käppkines" väl är ett uttryck som inte använts på åtskilliga decennier. Dessutom kan ordet, enligt Språkrådet, även betyda norrlänning och finne, förutom kines.
För övrigt såg jag häromveckan om CASINO ROYALE. Jag mindes den som jättebra - men nu tyckte jag mest den var tråkig.

  





(Biopremiär 17/10)

-->

fredag 4 juli 2014

Expressen 25 november 1996

Spegeln håller stängt på grund av ombyggnad och öppnar inte på nytt förrän i oktober. Och antalet sommarpremiärer på SF:s biografer är relativt få. Således blir det knapert med recensioner av biofilm i sommar - och jag måste hitta annat skriva om. Men varför inte köra en repris på en av mina gamla videokrönikor ur Expressen? Det jag ju ett tag sedan senast. Här är min 24:e krönika:

Äntligen blev det fest igen

Efter ett par år som videoskribent har jag blivit avtrubbad på ett sätt jag inte räknat med. Själva feststämningen har så smått försvunnit.
Ni som samlar på film vet hur det är. När det kommer ett stort paket med filmer på posten, är det lite fest. Man öppnar paketet med ivriga fingrar. För att inte tala om när man varit i till exempel London, och kommer hem med resväskan överfull med filmer man köpt till fantasipriser. Det är fest i videosoffan.
Den känslan har nästan försvunnit för mig nu. Som kritiker får jag i stort sett varenda ny film hemskickad, vilket förstås innebär mindre drivor varje vecka. Självklart är detta fantastiskt kul, men det har blivit en grej som tillhör vardagen. MEN! Häromveckan fick jag uppleva feststämningen igen.
Den uppmärksamme har säkert noterat att Sverige har begåvats med ett nytt
videobolag, Odox, ett bolag som uteslutande sysslar med skräck/science
fiction/fantasy/kult. Jag blev minst sagt förvånad när jag för några
månader sedan hittade deras första släpp i en butik; George A Romeros
visserligen överskattade och alltför långa, men bra och jävligt blodiga
"Day of the dead" från 1985.
Självklart kontaktade jag Odox, och det visade sig att de förutom att ge
ut en massa fruktansvärd blodig skräck och action, även kommer att stå
för en av årets främsta kulturgärningar, vilket jag återkommer till nedan.
Låt oss ta skräckfilmerna först, och fälla några nostalgiska tårar över återseendet. Efter "Day of the dead" följde Umberto Lenzis spansk/italienska "Nightmare city" från 1981, en av de sämsta europeiska zombiefilmerna (zombies som kör bil?), vilket inte hindrar den från att bitvis vara hysteriskt rolig. Usla specialeffekter. Så följde den ganska trivsamma amerikanska spökhusfilmen "Superstition", fylld med kreativa mord a la "Omen".
Direkt legendarisk är nyligen bortgångne Lucio Fulcis "The house by the cemetery", 1981, i vilket den tosige dr. Freudstein traskar omkring i en källare där han håller sig vid liv i evigheter genom att mörda folk. Andra skräckpaketet innehåller David Cronenbergs klassiska men lite småtrista "Scanners" (1981), Wes Cravens "Ögon i natten", det vill säga "The hills have eyes", 1977, vars storhet jag inte ser, och den stilrena slashern "Terror train" med Jamie Lee Curtis och Ben Johnson.
Som synes en samling filmer varav flera blev väldigt omdiskuterade i videons barndom, men självklart ska de här finnas att hyra även i Sverige.
Det här är skräckfilmer från tiden innan genren fylldes av vitsande töntar till busemän och alltför glassiga specialeffekter.
På actionfronten har Ordox släppt inte minde än fem stycken Jackie Chan-rullar från 80-talet! Visst skiftar kvaliteten mellan filmerna, som är "The first mission", "Battle creek brawl", "Dragon Lord", "Weels on meals" och "Winners & sinners", men det är ju hejdlöst kul att kunna hyra dessa igen. Varning för "Battle creek brawl", som är släppt i en hemsk huvudvärksframkallande fullscreen-version.
Nå, den här kulturgärningen då? Jo! Inom kort släpper Odox en klassikerserie med stumfilmsversionerna av "Ringaren i Notre Dame", "Metropolis" och "Nosferatu"! Det var banne mig på tiden.
Förutom dessa, släpps "Skräckens ö" med Charles Laughton. Bör finnas i varje videotek.

-->



söndag 24 mars 2013

Expressen den 2 september 1996

Här är min nittonde videokrönika från Expressen. En spretig sak. Verkar handla om lite allt möjligt som föll mig in just då. Rubriken blev lite märklig. Folke Lind som nämns är ett Lundaoriginal som var kompis med Hasse Alfredson och som stod modell för Lindeman. Jag lärde känna Linds son i början av 90-talet och vi satt hemma hos Folke ett par gånger - men nu har jag inte träffat killen på över tjugo år, och Folke är död.
I samband med premiären på RUMBLE IN THE BRONX skickades jag förresten upp till Stockholm av NST (inte Expressen), där jag intervjuade Jackie Chan. Tyvärr verkar den artikeln vara försvunnen.


Specialeffekterna var bättre på 70-

talet

Specialeffekter är färskvara. Jag sitter och slafsar i mig pasta med påhittad sås
("frilans-sås") samtidigt som jag ser på Robin Williams-filmen "Jumanji" (Egmont), och konstaterar att filmens dator-animerade effekter, i det här  fallet djur som kommer utfarande ur ett mystiskt brädspel, redan är  daterade. Troligen blev de daterade redan under filmens inspelning.
Över huvud taget blir datoranimationer sällan riktigt övertygande. Jämför  bara rymdskeppsmodellerna ur till exempel "Stjärnornas krig" (1977) med de  datoranimerade rymdskeppen ur valfri sci-fi-TV-serie på 90-talet.  Modellerna från 1977 ser betydligt "riktigare" ut.
Djuren i "Jumanji" har blivit märkligt ryckiga, i synnerhet aporna. Å  andra sidan påminner detta om 30-tals-King Kong, vilket är rätt charmigt.
Hur är filmen i övrigt? Tja, lite väl hysterisk för min smak. Det skriks och brakar mest hela tiden. Men hade jag varit tjugo år yngre hade jag  säkert älskat "Jumanji", som i grund och botten är en fantasieggande film.
"Äh, de bara sjöng hela tiden." En gammal kompis uttalade sig om  Galenskaparnas "Stinsen brinner" efter att ha sett den på bio. Själv har jag också svårt för filmer där de "sjunger hela tiden", och gick inte och  såg filmen.
SF:s serie "Svenska komediklassiker" går vidare med "Macken" (filmen, inte  TV-serien) och just "Stinsen brinner", vilka båda funnits ute ett par  veckor nu. Efter att äntligen ha sett "Stinsen" konstaterade jag att,  visst, de sjunger hela tiden, men filmen är ofta väldigt rolig. I  synnerhet om man tycker att Knut Agnred är Sveriges Gene Kelly. När paret  Assarsson från Hembygdsföreningen dök upp, bröt jag ihop. Filmen är  kanske lite för lång, men betydligt bättre än den lite sega "Macken". Bäst i båda filmerna är för övrigt Folke Lind.
I egenskap av härdad rysarvän, tycker jag nästan inte att någonting är  spännande. Bra, kanske, men knappast svettigt spännande. I filmen "Tyst vittne" (Egmont) råkar en stum tjej bli instängd i en rysk filmstudio på  natten. När hon försöker ta sig ut, upptäcker hon ett par ryssar som  spelar in en snuffmovie i studion. Ryssarna jagar tjejen, som på grund av  sitt handikapp inte kan ringa efter hjälp, eller förklara sig riktigt.
"Tyst vittne" visade sig vara riktigt bra och spännande (i alla fall fram  till slutet - varför är sällan sluten tillfredsställande i thrillers?).  Tydligen har den här filmen också varit framgångsrik på festivaler runt om  i världen, och den brittiske regissören har blivit erbjuden större  Hollywoodjobb. Notera Alec Guinness, som inte finns med i rollistan, som rälig skurk.
...Men vad är det för typer som gör snuffmovies på 35 mm-film? Påkostat och dant!
På fredag har Jackie Chans "Rumble in the Bronx" Sverigepremiär. Gå och se  den förberedd - störta i väg till närmaste videouthyrare, och hyr ett lass
Jackie Chan-rullar. Om inget annat, borde väl "Hatets eld", "Operation Condor", och (den kassa) "The prisoner" finnas i butiken, då de är de tre som släpptes senast av Scanbox (dåvarande FilmCo). Varför titta på Jean-Claude Van Damme, när man kan titta på Jackie Chan?
Förresten, glöm inte "Charlies änglar" på torsdagar.






onsdag 8 juni 2011

Bio: Kung Fu Panda 2

Bild copyright (c) Paramount Pictures Sweden

När KUNG FU PANDA kom 2008 blev den inte bara en stor publiksuccé - den gick även hem hos kritikerna. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Själv var jag måttligt imponerad och gav filmden en tvåa i betyg, men det var jag ganska ensam om.

Allt annat än oväntat har nu en uppföljare - den här gången i 3D - premiär. Distributören Paramount ville att den svenskdubbade versionen skulle pressvisas och inte originalet med en kändisspäckad röstlista. Bad move från Paramounts sida, redan där drar jag av en dvärg i betyget. Oftast blir det (tyvärr?) automatiskt sämre när animerade familjefilmer dubbas till svenska; all karaktär suddas ut när allting låter som slätstruken TV3-dubbning. De gamla, klassiska, svenska Disneydubbningarnas tid är förbi.

I stället för Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Gary Oldman, Seth Rogen, Lucy Liu, Michelle Yeo och - håll i er! - Jean-Claude Van Damme (!), får vi ... ja, det vetefan vilka det är. Lawrence Mackrory, Annelie Heed, Claes Ljungmark, Janne Westerlund, Hasse Brontén, Josephine Bornebusch, Jakob Stadell, heter de visst. De låter skittradiga allihop.

Fast frågan är om jag tyckt det här blivit så mycket bättre med originalröster.
Låt mig ta det positiva först:

KUNG FU PANDA 2 är verkligen snygg. Fantas-
tiskt snygg. Bra figur-
design, underbara miljöer, tjusiga färger, och för en gångs skull är 3D:n skarp, om än inte speciellt effektiv; det är inte mycket som far ut i knät på oss eller petar oss i ögat, vilket jag nog förväntat mig av en kung fu-film i tre dimensioner.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den första filmen, mer än att pandan Po var fet och lärde sig kung fu. Den här gången får vi veta lite mer om vem tjockisbjörnen är och varför hans farsa är en gås. Po är - jösses! - adopterad! Tänk, det hade Po ingen aning om.

Och så introduceras vi för en ny, grym, maktlysten skurk; lord Shen, en påfågel vars illasinnade hantlangare är vargar. Lord vill söndra och härska och de enda som kan stoppa honom, är de fruktade fem, eller vad de nu kallar sig: Po, Tranan, Tigrinnan, Syrsan och Viper (som visst inte heter Ormen här).

Handlingen känns hämtad från vilken Hongkongrulle från 1970- eller 80-talen som helst. Jag har sett det här dussintals gånger förut, men det har förstås inte de små barn som filmen främst riktar sig till, och troligen inte majoriteten av föräldrarna.

Men en ooriginell handling har jag inga större problem med. Värre är att jag inte tycke att det är roligt. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång - det är möjligt att jag hade flinat åtminstone några gånger om jag serverats originalrösterna. Van Damme som krokodil låter som en höjdare.

Och även om animationen är flott, är alla kung fu-strider påfrestande. Precis som i alldeles för många actionfilmer nuförtiden går det för snabbt. Det går inte riktigt att se vad som händer och jag upplevde det bara som jobbigt att titta på.

Ytterligare en sak som slog mig, är att en av tjusningarna med kung fu och annan kampsport, är att se levande, verkliga, superskickliga människor röra sig som olika djur när de fajtas. Detta element försvinner ju helt när det är djuren som imiteras som har huvudrollerna.

Så nej, det blir inte bättre betyg från mig den här gången. Summeringen lyder Snyggt men trist.






(Biopremiär 8/6)

fredag 6 augusti 2010

Bio: The Karate Kid

Foton copyright (c) Sony Pictures Releasing
Flera repliker och scener ur John G Avildsens KARATE KID - SANNINGENS ÖGONBLICK från 1984 har ju blivit odödliga och citeras- och refereras till även av personer som kanske aldrig sett filmen. "Wax on, wax off", transparken och så vidare.
...Transparken? Är det en del av Stockholm Pride? Nej, jag menar förstås tran-sparken, inte trans-parken!
King vid Gränspolisen, var var jag? Jo, 1984.
Själv var jag väl inte så där jätteförtjust i KARATE KID när den kom. Jag tyckte Ralph Macchio var lite fånig som tonåringen Daniel, som flyttar från New Jersey till Kalifornien där han genast blir mobboffer. Fånigast var väl att Macchio var typ 45 men spelade 17.
För några år sedan fick jag filmen på DVD och såg om den, och om jag inte minns helt fel gick den som eftermiddagsfilm på dansk TV en regnig dag för två år sedan och jag satt kvar och såg den. Det mest intressanta med KARATE KID idag, är väl att den är ett kul tidsdokument. Det stygga gänget som terroriserar Daniel är hur roligt som helst i sina fluffiga frisyrer och färgglada kläder. Det är kul att se gamle B-filmstuffingen Martin Kove som boss för den onda karateskolan.
KARATE KID fick tre uppföljare, vilka alla för övrigt censurklipptes i Sverige. Jag tycker att den fjärde filmen i serien är bäst; 1994 års THE NEXT KARATE KID, som hette KARATE KID - MÄSTARENS NYA ELEV i Sverige. Denna nya elev var Hillary Swank. Hon såg förstås ut som en häst även då, men jag tittar hellre på en svettig tösabit i T-shirt än på Ralph Macchio.
Som alltid kändes det väldigt onödigt när det började pratas om en remake på KARATE KID, men det har trots allt gått 26 år och lejonparten av dagens biopublik var inte född när filmen kom. Så här har vi nu en ny version, som överraskade genom att få väldigt bra kritik i USA.
Will Smiths (som tillsammans med sin fru producerar) välartade son, A-barnet Jaden Smith, spelar Dre Parker, tolv år gammal - faktiskt lika gammal som Jaden själv! Tillsammans med sin ensamstående morsa (Taraji P Henson), flyttar han från Detroit till Peking, där morsan ska jobba.
Peking. Kina. Redan där är man ju lite fel på det vad gäller filmtiteln. Karate utövas i Japan. Den här nya filmen handlar om kung fu. Man låter dock morsan säga "karate" några gånger för att motivera titeln.
Det dröjer inte länge förrän Dre får syn på en liten kinesisk flicka som spelar fiol och han blir störtförälskad i henne. Men det uppskattar inte det tuffa pojkarna från den lokala kung fu-klubben The Fighting Dragons, så de spöar skiten ur Dre. Det fortsätter de att göra. Varje dag åker lille Dre på bank. Förvisso lyssnar han på hip-hop och förtjänar stryk, men de kinesiska barnen har egentligen ingen större anledning att nita honom än att de kan. I synnerhet när de är sex mot en.
Men mister Miyagi, då? Var håller han hus? Ja, inte i den här filmen, eftersom han inte är med. Däremot har vi den gamle sorgsne fastighetsskötaren mister Han (en återhållsam Jackie Chan). Han tycker mest om att sitta hemma och göra ingenting. Men när han en dag får se Dre åka på storstryk, griper han in och kung fu:ar de elaka glyttarna. Rättare sagt, mr Han är så duktig att han får ungarna att misshandla varandra.
Dre undrar om Han kan lära honom kung fu, men se det vill inte Han. Men när Han och Dre går bort till The Fighting Dragons träningslokal och får höra att Master Li (Rongguang Yu, som vi känner igen från många Hongkongraffel) uppmanar eleverna att inte visa nåd och slå på liggande, blir Han vred. Han råkar även utlova att Dre ska slåss mot alla de elaka barnen, en gosse i taget, på en turnering som äger rum om en månad.
Således blir Han tvungen att lära Dre att slåss som en mästare, och det på bara en månad. Kan vi räkna med "wax on, wax off"? Nej, det kan vi inte. Istället tvingas Dre ta av- och på sig sin jacka om och om igen under flera dagar. Mån tro Dre tycker det är tradigt, men det ger resultat - snart är han en hejare på kung fu!
THE KARATE KID är betydligt bättre än den förtjänar att vara. Det här är robust, rejäl underhållning. Det enda egentliga felet med filmen är att den är åt helvete för lång. Två timmar och tjugo minuter. Det är en halvtimme för mycket. Det hela saggar ett tag i mitten när det ska vara lite dramatiskt och mr Han berättar om en tragedi och Dre och hans älskade tös går på skuggteater.
Attityden "visa ingen nåd" funkade i originalversionen, eftersom Martin Kove dels var amerikan och dels gav intryck av att vara Vietnamveteran. I Kina funkar attityden inte lika bra; det känns okinesiskt.
Filmen är en amerikansk-kinesisk samproduktion och kineserna verkar ha varit måna om att visa upp så många tjusiga turistattraktioner som möjligt. Så självklart håller Han och Dre på att träna kung fu helt ensamma uppflugna på ett torn på kinesiska muren! Det måste ha tagit en evighet att ta sig dit... Och man besöker Den Förbjudna Staden och flera andra platser. Fast regissören är norrman - det är Harald Zwart som ligger bakom.
Den avslutande kung fu-turneringen för tankarna till gamla Jean-Claude Van Damme-filmer - fast med barn. Det här är hårda full contact-matcher där småungar slår och sparkar skiten ur varandra till maffiga ljudeffekter. För 25 år sedan hade filmen censurklippts.
En av låtarna under eftertexterna är producerad av en som heter Kuk i förnamn. En annan låt framförs av ett gäng norskor, "courtesy of Zwart Arbeid". Kul namn!
Vore filmen kortare hade jag faktiskt kunnat ge den en fyra i betyg. Därför är denna trea oväntat stark.






(Biopremiär 6/8)


onsdag 4 augusti 2010

DVD: The Spy Next Door

THE SPY NEXT DOOR (Nordisk Film)
På fredag kan vi se Jackie Chan på bio i nyinspelningen av KARATE KID. Men vår käcke kines är aktuell även på DVD-hyllorna i den här familjefilmen som i Sverige dumpats direkt på DVD. Det finns en orsak till detta.
Jag gillar Jackie chan. Fattas bara. Det är ju Jackie Chan. Man behöver inte motivera det mer än så. Killen har alltid varit ett charmtroll som gjort förbannat underhållande filmer, och de gånger filmerna varit mindre lysande - vilket främst gäller hans amerikanska produktioner - har Chan sett till att de går att titta på ändå.
I THE SPY NEXT DOOR spelar Jackie Chan den glasögonprydde, tafatte fjönten Bob Ho, som jobbar på ett företag som säljer pennor. Han bor granne med den ljuva Gillian (Amber Valletta) och inte nog med det - han har ett förhållande med henne och de tänker gifta sig.
Dock finns det två problem. Det ena är att Gillians tre små barn inte alls tycker om den mesige fåntratten Bob Ho (som för övrigt svarar i telefon med orden "Yo! It's Ho!").
Det andra problemet är att Bob inte alls jobbar med pennor. Nej, han är hemlig superagent.
Bob och hans mannar är på jakt efter ett gäng ryska skurkspioner, vilka i sin tur är på jakt efter ett dataprogram, eller vad det nu var, som Bob har i sin dator.
Gillian måste åka bort över en helg och Bob sätts på att vara barnvakt. Ett utmärkt tillfälle att lära känna barnen och få dem att tycka att han är cool. Gillians lillgamle grabb hittar det eftersökta dataprogrammet och sparar ner det i sin iPod - vilket gör att skurkarna hittar dem. Då måste Bob avslöja att han faktiskt är kung fu-kunnig hjältespion. Genast tycker ungjävlarna att han är hur frän som helst. Men Bob passar även på att infomera ungarna om att det viktigaste av allt i världen, se, det är familjen!
THE SPY NEXT DOOR, i regi av Brian Levant som gjorde BEETHOVEN och FAMILJEN FLINTA-filmerna, är en bisarrt dålig film. Jackie Chan börjar se lite trött och gammal ut - han börjar likna Pekka Langer. Eller så var han bara ointresserad av filmen. Men han är långt, långt ifrån värst. Dialogen är bitvis häpnadsväckande dålig. Barnen fäller riktigt taskiga repliker och agerar därefter. I synnerhet grabben.
Värst är de ryska skurkarna. De ska prata med rysk brytning, men låter mest som amerikaner som låtsas vara ryssar i en tecknad film - eller en skolpjäs.
De snälla kung fu-fajterna är väl okej, men de är inte så många och de är inte särdeles spektakulära. Bob Ho är en jävel på att hantera knytnävar och cyklar och tillhyggen - men han klarar inte av de enklaste saker i köket när han ska fixa mat till barnen. Tänk vad tokigt att han sätter en plastskål i mikron och försöker ta ut en het plåt ur ugnen med bara handen!
Amber Valletta är väldigt snygg och sympatiskt (och plattbröstad...). Billy Ray Cyrus spelar Bob Hos agentkollega.
Under förtexterna får vi av någon anledning se klipp ur andra, betydligt bättre Jackie Chan-filmer. De obligatoriska bortklippta tabbarna under eftertexterna är inte speciellt roliga.