Visar inlägg med etikett Jack Reynor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jack Reynor. Visa alla inlägg

tisdag 9 juli 2019

Bio: Midsommar

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det finns ett avsnitt av KVARTERET SKATAN i vilket David Batra för första gången ska fira jul med sin flickväns familj, och det visar sig att de har helt egna, fullkomligt bisarra jultraditioner. Jag satt och tänkte på detta när jag såg Ari Asters nya, och delvis svenskproducerade, skräckfilm MIDSOMMAR. Jag tänkte "Kvarteret Skatan firar midsommar" och fnissade för mig själv.

Ari Aster långfilmsdebuterade förra året med skräckfilmen HEREDITARY, en film många älskade och tyckte var fruktansvärt otäck. Själv tyckte jag att den var alldeles för lång, alldeles för pretentiös för sitt eget bästa, och att slutet var närmast löjeväckande. HEREDITARY är dock bättre än MIDSOMMAR, som flaxar omkring farligt nära kalkonstämpeln - tycker jag som svensk. Jag ser i sociala medier att överraskande många amerikaner, vilka förstås inte vet någonting om svensk midsommar, uppskattar filmen. "En intelligent skräckfilm för vuxna," skrev en känd amerikansk serietecknare häromdagen.

Att göra skräck på temat midsommar är en bra idé, och det har gjorts förr - till exempel kom det 2003 en dansk rysare om några ungdomar som åker till Sverige för att fira. Jag recenserade den filmen någonstans, och den var väl okej om än inget speciellt. Det gjordes även en amerikansk version av den danska filmen, SOLSTICE heter den, men den har jag inte sett.

Ari Asters MIDSOMMAR inleds i ett vintrigt Amerika på deppigast möjliga sätt. Den unga Danis (Florence Pugh) syster begår självmord och tar föräldrarna med sig i döden. Dani, som dessutom har en fnurra på tråden med sin pojkvän Christian (Jack Reynor), bryter förstås ihop totalt.

Denna inledning, som är mörkare än mörkast, pågår i en halvtimme, innan den egentliga handlingen börjar. Christian och tre av hans kompisar, varav en är svensken Pelle (Vilhelm Blomgren), ska åka till Sverige över sommaren, Pelle har bjudit in dem att fira midsommar i hans lilla hemby Hårga i Hälsingland. Där ska det hållas ett speciellt firande under nio dagar, ett firande som bara sker vart 90:nde år. Dani beslutar sig för att följa med.

Gänget anländer till Hälsingland - som inte alls är Hälsingland, eller ens Sverige. Filmen är inspelad i Ungern. Eftersom solen inte går ner, utspelar sig resten av filmen i dagsljus.

Hårga är en besynnerlig by, den ser ut att bara bestå av några skjul och lador utspridda på en välklippt gräsmatta. Hårgaborna bär hittepå-folkdräkter som inte alls ser ut som svenska folkdräkter. Det är rätt mycket THE VILLAGE över det här stället. Att det faktiskt bor moderna svenskar här känns otroligt - även om de sitter i ett skjul och tittar på Austin Powers.

Det första som sker när amerikanerna anländer och Pelle presenterar dem för sina vänner, är att byborna plockar fram en påse magiska svampar. Magic mushrooms. Som om det är en pryl kidsen i skogen kör med. Därefter börjar midsommarfirandet.
Det här är inget midsommarfirande jag känner igen. Inte ni heller. Ari Aster har plockat vissa attribut, som midsommarstången, han har letat upp företeelser som ättestupan, och jag vill minnas att den finns någon gammal svensk legend eller folksaga om folk som dansar tills de stupar, något som förekommer här - men i övrigt är detta ett fullkomligt bisarrt midsommarfirande Aster har hittat på själv. MIDSOMMAR känns bara som en ungersk cosplay-fest. I början hörs en snutt av en Bellman-epistel - men var är snapsvisorna? Sill och nubbe? Röjarskiva? I Hårga äts det konstig mat och dricks konstiga drycker på de konstigaste sätt. Folkmusiken låter inte som svensk folkmusik.

... Och då har jag inte ens kommit in på de riktigt bisarra inslagen i filmen, de som gör filmen till en skräckfilm. I Hårga har man sitt eget sätt att se på liv och död, och det står snart klart varför Pelle bjudit dit sina vänner. Döden kontrolleras på ett handgripligt sätt i Hårga, vilket leder till ett par grova splatterscener. Avlande av barn sker även det under kontrollerade, rituella former.

Publiken på pressviningen i Göteborg skrattade under visningen. Jag skrattade. Och vi skrattade när det nog inte var meningen att vi skulle skratta. Jag skrattade åt de märkliga danserna och ritualerna som inte känns det minsta svenska. Det ofta förekommande handviftandet är extra märkligt. MIDSOMMAR utvecklas till Monty Python-versionen av THE WICKER MAN. När det i en scen ska dansas och man ställt sig i ringar runt midsommarstången och står tysta en lång stund, då fick jag lust att hojta "Små grodorna, små grodorna!". När en av byborna plötsligt försöker trycka ner en hel sill (!) i halsen på stackars Dani, ville jag skrika "Du ska ha fisk!", som dr Alban gjorde i Sean Banan-filmen. Mot slutet kläs en av huvudpersonerna i ett berg av blommor, det ser ut som en färgglad Jabba the Hut på picknick. En av Christians kompisar är en sådan där störig, ung amerikansk turist som inte kan bete sig i utlandet.
Några av filmens producenter är svenskar, liksom några av de som arbetat bakom kameran, och framför kameran ser vi flera svenska skådespelare - Gunnel Fred har en ganska stor roll, och Liv Mjönes syns också i byn. Många bybor är visst ungrare.

MIDSOMMAR är mer besynnerlig än bra, jag tyckte aldrig att det blev spännande eller otäckt, har man sett många skräckfilmer kommer ingenting som en överraskning. Filmen är åt helvete för lång, den varar två och en halv timme. Om det inte vore för att filmen är fascinerande konstig, hade jag somnat - eller gått hem.

Någon borde göra en riktig svensk midsommarskräckfilm, en film som tar fasta på svensk mytologi och vår folktros mystiska väsen. Trolsk sommarnatt och skräck, det är tacksamt och skulle kunna bli bra om det görs av begåvade filmskapare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på MIDSOMMAR. Nåja, filmfotot är riktigt bra, och filmen besitter ett visst underhållningsvärde på grund av sin flängdhet, så jag sätter en tvåa. Men se filmen på egen risk. Filmen är i alla fall bättre än den trista och dumma Netflix-rysaren THE RITUAL, i vilken Rumänien skulle föreställa norra Sverige.










(Biopremiär 10/7)

tisdag 8 juli 2014

Bio: Transformers: Age of Extinction

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Äntligen är den här! utbrister vi unisont - och ironin formligen droppar från taket. Michael Bay är tillbaka med en fjärde TRANSFORMERS-film. Vad hände i den förra? Jag minns inte. Jag minns ingenting mer än att den var lång, bullrig och innehöll stridsscener som aldrig slutade. Förvisso tyckte jag att den första filmen i serien var överraskande bra, men sedan gick det utför.

Med den här fjärde filmen har Bay nästan överträffat sig själv. Enligt förhandssnacket skulle filmen bli betydligt bättre än föregångarna, inriktningen skulle bli annorlunda - men i slutändan visade det sig bara vara ännu mer av det gamla vanliga. Fast ännu längre och ännu mer öronbedövande. När filmen äntligen slutade efter två timmar och 45 minuter (!) var det inte utan att jag undrade vad jag hade sett. Vad fanken  handlade filmen om?

De mänskliga huvudpersonerna är nya den här gången. Mark Wahlberg är Cade Yeager, något slags mekaniker och robotexpert, ensamstående med söt dotter (Nicola Peltz), som i sin tur har en tre år äldre pojkvän (Jack Reynor). Cade köper en lastbil och det visar sig att det inte är vilken lastbil som helst - det är Transformersledaren Optimus Prime.

Kelsey Grammer spelar den onde CIA-agenten Harold Attinger som anser att alla jätterobotar är ett hot, även de goda, så han gör sitt bästa för att utplåna dem. I handlingen finns även en synnerligen illasinnad jätterobot från yttre rymden som även han vill utplåna Prime och hans plåtpolare. Bland de onda hittar vi även Stanley Tucci, fast han är kanske inte så ond ändå, och efter ett tag förflyttas handlingen till Hongkong. Polischefen där spelas minsann av Michael Wong; den gamle fine hjälten från Hongkongklassiker som IN THE LINE OF DUTY - det var minsann längesedan jag såg honom i något, fast jag ser här att han gör film precis hela tiden, ett par om året. Tja, det är väl jag som har tappat kollen på Hongkongaction.

Mark Wahlberg har ungefär ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom - vilket han ju oftast har i sina filmer. Fast i det här fallet passar det nog rätt hyfsat, eftersom rollen mest går ut på att springa och fly undan maffiga explosioner och nerfallande metallskrot. Och det är ingen hejd på explosionerna och robotslagsmålen. Allvarligt talat - det känns som om robotarna slåss oavbrutet i tre timmar. Det dröjde inte länge innan jag tröttnade. Det är möjligt att en tolvåring tycker att detta är fantastiskt, men det gör inte jag - i synnerhet som den eventuella handlingen försvann i stridens hetta. Ibland är dialogen hysteriskt dum - dummast är Optimus Primes avslutande utläggning om att man ska tänka sig att en stjärna på himlen kan vara hans själ. Hursa?!

... Men jag känner ändå att jag nog får sätta en tvåa i betyg. För det går inte att sticka under stol med att specialeffekterna och datoranimationen är otroliga och övertygande. Nog ser det här ut att vara på riktigt. Även (den idag obligatoriska) 3D:n funkar bra.

Filmen är en kinesisk samproduktion, Hollywood vill ju absolut inte missa den enorma publiken därborta, och på kort tid har TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION spelat in en hysterisk massa pengar. Med andra ord - det lär nog inte dröja alltför länge innan film nummer fem anländer. Fyra timmar lång och ännu bullrigare.





(Biopremiär 10/7)