Visar inlägg med etikett Jack O'Connell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jack O'Connell. Visa alla inlägg

onsdag 1 juni 2016

Bio: Money Monster

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
När jag såg Jodie Fosters MONEY MONSTER kom jag att tänka på DVD-utgåvan av John Landis' gamla, fina OMBYTTA ROLLER. Av alla filmer! På extramaterialet till denna berättar nämligen Landis att han, trots att det var han som regisserade, aldrig förstått filmens slutscener på Wall Street. Han förstod-, och förstår fortfarande inte, hur börsen fungerar, vad som händer, varför alla plötsligt tjoar eller blir förbannade. Han är inte det minsta intresserad av penningplaceringar, aktier, fonder, och allt vad det är.
... Och det är inte jag heller. Därför känns utgångspunkten i MONEY MONSTER inte så där jätteangelägen för min del: George Clooney spelar Lee Gates, programledare för ett flamsigt och väldigt amerikanskt TV-program som heter just "Money Monster". Programmet handlar förstås om pengar, och Gates tipsar på ganska barnsliga sätt om hur man bäst investerar för största möjliga avkastning. Programmets inramning påminner om en game show; som ett stort, festligt kasino med extremt höga vinster.
Under en direktsändning smyger sig plötsligt en okänd man in i studion - Kyle Budwell (Jack O'Connell). Han är en ganska vanlig, men rätt misslyckad New York-kille, som lyssnat på ett av Lee Gates' tips. Kyle hade tagit alla sina besparingar samt sin mors arv, och placerat dem i en fond, som omedelbart kraschade och därmed ruinerade Kyle. Kyle tvingar på Gates en bombjacka och programmets inspelningsledare (Julia Roberts) tvingas fortsätta direktsända detta gisslandrama. Samtidigt som polisen omringar TV-stationen, börjar man att luska i vad som hände med fonden - det är något som inte stämmer.
MONEY MONSTER är en hyfsat gedigen thriller. Julia Roberts är aningen bortkastad i sin roll; hon sitter större delen av filmen i ett kontrollrum, men George Clooney, som även producerat, är förstås lika utmärkt som alltid. Men även om det här är robust och välgjort, så kan jag inte påstå att det är speciellt spännande. Vi har sett bättre filmer om gisslandramer, vi har sett bättre filmer om börsen, och framför allt har vi sett bättre thrillers.
Jag måste säga att en intervju på BBC med Jodie Foster om filmen var mer spännande. Journalisten frågade Foster om hon känner till hur mycket Clooney och Robert fick betalt för sina roller, och sedan försökte han pressa Foster på uppgifterna. Hon vägrade svara och sa att det inte hade med filmen att göra. Journalisten log och sa att nu blev det lite tryckt, jobbig stämning. Precis som i filmen. Skådespelarna har inkasserat stora summor pengar för en film om den lilla människan som inte har något alls.







(Biopremiär 3/6)

-->

torsdag 8 januari 2015

Bio: Unbroken

Foton copyright (c) UIP Sweden
Angelina Jolie gör sin andra spelfilm som regissör, hon debuterade 2011 med krigsdramat IN THE LAND OF BLOOD AND HONEY, som jag inte har sett. Även denna gång handlar det om krig - och varför hon valt att göra just den här filmen förstår jag inte riktigt. Det handlar nämligen om en traditionell, amerikansk hjältefilm. Slutresultatet är i alla fall väldigt traditionellt och anonymt.
UNBROKEN är baserad på verkliga händelser och handlar om den amerikanske OS-sprintern Louis Zamperini, som dog förra året. Som barn mobbades han för sin italienska börd och var ofta i slagsmål - "dego" översätts med "spagge", ett ord jag nog inte hört användas sedan 80-talet. Lille Louie uppmanas till att börja träna löpning, och några år senare är han kändis och tävlar i OS i Berlin.
Verklighetens Louie Zamperini.
Men så bryter kriget ut och Louie (Jack O'Connell) hamnar ombord på en flygande fästning. Som barn var jag väldigt fascinerad av dessa bombplan; jag föreställde mig dem gigantiska, som flygande hus - men i realiteten var det här trånga konservburkar som piloter och skyttar kravlade omkring i. Louies plan skjuts ner över stilla havet, han och ytterligare två överlevande killar kravlar ombord på en gummiflotte, i vilken de jagade av hajar driver omkring i 47 dagar. Då hittas de av japanska soldater och kastas i ett fångläger, befälhavare där är den sadistiske Watanabe (Miyavi). Livet är ett helvete - men Louie vägrar låta sig knäckas. Han förblir unbroken.
Jolies film öppnar med en virtuost filmad luftstrid. Flygande fästningar attackeras av japanska stridsplan under en bombräd. Kameran far in och ut i Louies plan, medan det skjuts sönder - och Louie klättrar omkring för att försöka stänga bombluckorna som fastnat. Även resten av filmen är flott och kompetent gjord - men det känns alltför konventionellt. Louie Zamperini framstår som något slags kristusgestalt, han lyckas nästan få sin japanske plågoande att bryta ihop som matadoren i Tjuren Ferdinand.
Watanabe är en bra skurk, han pratar obehagligt och är genomond - ja, ibland blir han nästan parodiskt ond. De japanska soldaterna förblir personlighetslösa, ondskefulla varelser, snarare än människor. Watanabe tycker om att slå på Louie med en bambukäpp efter att ha upprepat sina favoritrepliker några gånger.
En dramatisk scen blir ofrivilligt komisk: Watanabe beordrar samtliga fångar att utdela ett knytnävsslag i ansiktet på Louie. Två soldater håller fast Louie medan hundra fångar ställer sig på led och klipper till, en i taget, medan solen går ner över fånglägret. Eftersom Louie är av amerikanskt virke och spelas av en tvålfager typ, blir han inte alltför skadad. Filmens budskap är att våld ska bekämpas med icke-våld.
Jag fascineras också av amerikanernas skäggväxt. Där driver de alltså omkring till havs i en och en halv månad - och istället för ett ovårdat skägg över halva ansiktet, lyckas Louie få till en tovig goatee, medan en annan snubbe främst får en misslyckad mustasch. Kinderna förblir släta. Jag gillade en scen där fångarna tvingas sleva upp bajs i hinkar som de sedan tömmer i havet - oj, vad jag skulle vilja se Angelina Jolie regissera det här! Gick hon omkring i bajset iförd vadarstövlar? "Kom igen, nu! Bättre kan ni! Sleva på!".
Som helhet är UNBROKEN en, som det brukar heta, okej film. Den är lång, men inte speciellt tråkig. Det är en Hollywoodfilm av klassiskt snitt, varken mer eller mindre.







(Biopremiär 9/1)
-->

måndag 13 oktober 2014

Bio: '71

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Konflikten mellan katoliker och protestanter i Nordirland måste vara något av det mest svårbegripliga i modern - hyfsat modern - tid. Rättare sagt, jag vet vad som skedde i slutet av 1960-talet, jag vet varför de slogs fram till 2007, men det är ändå märkligt och svårbegripligt. Det handlar ju inte om medeltiden, det här var moderna människor boende i samma land, i samma städer.
Den brittiska filmen '71, i regi av Yann Demange, som tidigare främst jobbat med TV, utspelar sig i Belfast 1971. Jack O'Connell spelar den unge, brittiske soldaten Gary Hook, som efter sin militärutbildning hoppas på att bli skickad till Tyskland. Så sker dock inte. På grund av eskalerande stridigheter i Belfast skickas Gary och hans förband dit - och det går fel med en gång.
Soldaterna beger sig till ett område där katoliker och protestanter i princip bor mittemot varandra med en gata mellan sig. Britterna ska visa sig välvilliga och bär inte hjälm och sköldar, men de hamnar mitt i ett upplopp. En unge stjäler vapen från soldaterna, och Gary och ytterligare en soldat rusar iväg efter grabben. Då kommer en yngling fram och skjuter ihjäl den andre soldaten. Gary lyckas komma undan.
Den vettskrämde Gary irrar ensam runt i Belfast och försöker oskadd komma tillbaka till sitt förband - något som är lättare sagt än gjort. Han träffar en liten kille som vill hjälpa honom, men de hamnar i en pub som sprängs i luften. Gary skadas - och konstaterar att diverse personer känner till hans närvaro och är ute efter honom. Och han vet inte vilka han kan lita på.
Yann Demange har gjort en extremt tät thriller. Filmen, som bland annat är inspelad i Liverpool, har en rå och skitig look; Belfast framstår som helvetet på Jorden, en nästan surrealistisk, overklig, våldsam plats, med brinnande billar längs trottoarerna. Tankarna går till FLYKTEN FRÅN NEW YORK och THE WARRIORS. Gary rör sig i en labyrint där döden lurar bakom varje gathörn, och trots detta finns det i de sunkiga hemmen människor som försöker leva vanliga liv. De bor vägg i vägg med slagfält, ungefär.
'71 innehåller en hel del stridsscener, och med undantag för en eldstrid på slutet, handlar det här om våld snarare än action. Det är ju trots allt skillnad på våld och action. Här finns inga flashiga stridsscener där hjälten dödar folk på coola, estetiskt tilltalande sätt - tvärtom är flera scener direkt ångestframkallande. Gary tvingas hugga ihjäl en fiende med kniv i en utdragen scen, där offret dör en plågsam, oheroisk död. Filmen lyckas då och då med konststycket att vara spännande på riktigt, just tack vare flera intensiva, iskalla scener. Det är påträngande och känns synnerligen realistiskt.
Jag har aldrig sett den 24-årige Jack O'Connell tidigare, men han har redan ett rätt digert CV, fast det handlar mest om TV-serier jag aldrig sett eller ens hört talas om. Han är väldigt bra i huvudrollen; han har ett rätt vanligt, lite oskuldsfullt utseende, vilket gör att Gary Hook känns som, tja, en kille vem som helst som hamnat i denna blodiga varböld till stad. Resten av rollerna innehas av rejäla karaktärsskådisar, oftast försedda med sköna mustascher och halvlångt, flottigt hår.
I en scen diskuteras David Bowie.
Rått, skitigt, spännande och utomordentligt bra. '71 är en film som måste ses!







(Biopremiär 10/10)

-->



måndag 18 augusti 2014

Bio: Blodsband

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
YOUNG ADAM- och L.A, GIGOLO-regissören David Mackenzie är tillbaka med BLODSBAND, ett brittiskt fängelsedrama av den där andra sorten. Alltså inte den vanliga sorten: oskyldig kille hamnar i stenhårt fängelse och försöker rentvå sig eller rymma, eller varianten där en snut går under cover som fånge för att sätta dit lite korrupt folk. Och nej, det handlar inte om den bästa typen av fängelsedrama: Women In Prison-raffel, till brädden fyllda av duschscener, catfights, lesbiska möten och upplopp.
BLODSBAND är ett mörkt, skitigt, deprimerande och brutalt drama som känns väldigt realistiskt. Det vill säga - jag har ingen aning om det går så här våldsamt till på fängelser i England, men miljöer och stämning känns övertygande.
Jack O'Connell från EDEN LAKE och HARRY BROWN spelar den unge brottslingen Eric som anländer till ett grått, dystert fängelse. Eric har en tendens att med jämna mellanrum explodera och bli extremt våldsam, och har tidigare suttit på en ungdomsanstalt. På fängelset Eric nu kommer till har hans far suttit större delen av Erics uppväxt.
Det första Eric gör efter att ha låsts in i sin lilla cell, är att tillverka en kniv av en tandborste och en rakhyvel - hur man går tillväga visas i detalj. Sedan dröjer det inte länge innan han får ett utbrott och börjar slåss med sin granne. Han fortsätter att hamna i brutala slagsmål medan han letar efter folk att alliera sig med. De övriga på fängelset uppskattar inte vad Eric sysslar med, så han måste stoppas.
BLODSBAND är verkligen en stenhård film. På gott och ont. För även om detta är en bra, intressant och synnerligen välgjord och välspelad film, blir det lite problematiskt när huvudpersonen - och de flesta övriga rollfigurer - är en fruktansvärt osympatisk person som verkligen förtjänar att sitta inspärrad. Jag brukar alltid uppleva det som problematiskt när jag ser filmer om sådana människor; jag får per automatik svårare att engagera mig. Varför ska jag bry mig om honom? Visst, hans relation till sin gravt kriminella far spelar en roll i filmen, men det hjälper bara marginellt.
Vidare tycker jag att filmen blir lite tjatig med likartade miljöer och liknande scener. Hela filmen utspelar sig på fängelset. Allting är grått, rått och skitigt. Dialogen är förstås lika rå och skitig den; det vrålas "Fucking cunt!" mest hela tiden.
En bra film - men jag lär knappast få lust att se den en gång till.







(Biopremiär 22/8)

-->