Visar inlägg med etikett Jack Davis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jack Davis. Visa alla inlägg

fredag 29 juli 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Jack Davis

Jack Davis har dött. Det var kanske inte så där jätteoväntat, karln var 91, men det är förstås ändå väldigt sorgligt. Jack Davis var min absoluta favorittecknare.
När jag var barn hittade jag den amerikanska pocketbocken "The MAD Reader" i mina föräldrars bokhyllor; den första MAD-pocketen. Farsan sa att han köpt den en gång i tiden eftersom han hört att MAD skulle vara rolig, men han tyckte inte att boken var kul. Själv älskade jag Svenska MAD; jag lärde mig läsa med den tidningen när jag var fem, men innehållet i "The MAD Reader" såg inte alls ut som vanliga MAD. Här fanns ingen Don Martin, ingen Sergio Aragonés, inga X&Y. Detta berodde på att boken innehöll material från den amerikanska tidningens första år på 1950-talet, då den var en "vanlig" serietidning och inte ett magasin.
Jag tyckte att boken var lite spännande. Jag förstod inte mycket, eftersom jag ännu inte kunde engelska, men vad spelade det för roll? De tecknare jag gillade bäst var Wally Wood (vars "Flesh Garden" och "Prince Violent" fanns i boken) - och Jack Davis. Jag tror inte att jag kopplade att det var samme Davis som ritade i den MAD jag var van vid. På 50-talet var Davis' tuschlinjer fläskigare, senare blev de finare, men fortfarande lika levande. Jag minns att jag ett decennium senare, på 80-talet när jag fortfarande ville bli serietecknare och inte enbart författare, influerades kraftigt att Davis när jag skulle rita svåra saker som händer och skor (okej, skor är kanske inte så svårt att rita). Antagligen sitter dessa influenser kvar än i dag de få gånger jag faktiskt ritar något, även om det kanske inte är märkbart.
När jag växte upp upptäckte jag att Jack Davis' bilder fanns överallt och jag blev en stor beundrare av allt han gjorde. I slutet av 80-talet jobbade jag ett par år på en reklambyrå, och där hittade jag en katalog över reklamtecknare från hela världen. Jack Davis fanns med i denna bok - med kontaktuppgifter. Jag grämer mig fortfarande över att jag inte skrev till honom.
John Burton "Jack" Davis, Jr var bara tolv år när han 1936 första gången publicerades på insändarsidan i en serietidning. Därefter tecknade han för en skoltidning, och medan han spenderade tre år i flottan ritade han åt Navy News. Under sin tid på universitet gav han och några vänner ut tidningen Bullsheet, och snart började han att tuscha dagspresserier som Mark Trail och Helgonet. Hans egen humorstripp Beauregard, som utspelade sig under amerikanska inbördeskriget, blev kortlivad. Jag har sett flera av dessa tidiga verk och många strippar av Beauregard, eftersom de finns i boken "The Art of Jack Davis". Beauregard är tjusigt tecknad, men inte speciellt rolig.
Så blev det 1950-tal och legendariska förlaget EC Comics kom in i bilden. Någon gång runt 1980 hittade jag seriealbumet "Stora skräckboken" från 1974 på antikvariatet Fyndshopen på Eriksgatan i Landskrona. Det var ett riktigt risigt exemplar, men det spelade ingen roll. Redigerad av Sture Hegerfors innehöll albumet en rad klassiska skräckserier från det för mig då okända EC Comics, och tidningar som Tales from the Crypt och Vault of Horror. Här fanns serien "Taint'd meat ... It's the humanity!" tecknad av Jack Davis (jag tror den hette något i stil med "Skämt kött är inte bara skämt" på svenska). Denna historia om hur en slaktare säljer dåligt kött som tar kål på folk, och av misstag råkar förgifta sin son, vilket får hustrun att stycka och sälja slaktaren, gjorde stort intryck på mig. Albumet innehöll även en presentation av Davis från 50-talet, så nu fick jag veta lite mer om honom.
Skräcktidningarna från främst EC, men även från andra förlag, orsakade efter ett par år moralpanik i USA, och den av Davis tecknade "Foul Play" hamnade i dr Fredric Werthams beryktade bok "Seduction of the Innocent"; en bok som redogjorde för hur serier gjorde barn till vettvillingar. Jack Davis har senare sagt att han inte kände sig bekväm med att teckna de allt blodigare serierna i EC:s skräcktidningar.
Den enda av EC:s tidningar som överlevde var MAD. När MAD:s skapare Harvey Kurtzman lämnade EC och startade egna, kortlivade humortidningar, tecknade Davis åt dessa. Han jobbade även åt imitationer av MAD, som Cracked, och han startade till och med en egen, kortlivad humortidning kallad Yak Yak.
Vid sidan av detta blev det en väldig massa reklamuppdrag, han gjorde bokomslag, skivomslag och filmaffischer. Han ritade omslaget till det första numret av Creepy från Warren, han ritade åtskilliga omslag till TV Guide, och han fortsatte att jobba åt MAD.
År 2014, när han var 89, bestämde Jack Davis sig för att gå  i pension. Han tyckte att hans bilder inte längre blev så bra som han ville. Trots detta fortsatte han att teckna - och han tecknade fram till sin död.
Jack Davis kammade hem en farlig massa priser och utmärkelser. I boken "MAD's Original Idiots: Jack Davis" står det att han vunnit alla seriepriser man kan tänka sig. Det stämmer förstås inte - till exempel fick han aldrig Svenska Serieakademins Adamson. Jag är ledamot av akademin, och jag och vår president Sture Hegerfors diskuterade Jack Davis åtskilliga gånger. Vi ville till och med ge Davis en Guld-Adamson. Men nu är det för sent.
Så när som på 86-åriga Marie Severin, som främst arbetade som färgläggare, är nu samtliga legendarer från EC Comics och tidiga MAD borta. Wood, Kurtzman, Bill Gaines, Al Feldstein, Jack Kamen, John Severin, Will Elder, Graham Ingels, Johnny Craig - och nu även Jack Davis. De har säkert kul i serieateljén ovan molnen.
JACK DAVIS
1924-2016
R.I.P.



-->

måndag 21 oktober 2013

Serier: Svenska MAD samlade årgångar del 1

Svenska MAD samlade årgångar del 1
Egmont Kids Media Nordic

Michael J Weldon, som en gång i tiden gav ut tidskriften Psychotronic Video, brukar hävda att MAD Magazine är 1900-talets viktigaste tidning. Jag vet inte om jag vill sträcka mig så långt, men Svenska MAD är den viktigaste tidningen för mig personligen.

När jag var barn gick jag aldrig på dagis, istället var jag hemma hos mormor och morfar. Där fanns en del av min mosters gamla MAD-tidningar - årgång 1963 inbunden samt spridda nummer från 1964 och 1965. Mer aktuella nummer från 1970-talet fanns hemma hos min moster. Dessa tidningar gjorde enormt intryck på mig. När jag var fem år ville jag veta vad det stod i pratbubblorna, så jag lärde mig hastigt och lustigt att läsa. Detta innebar att när jag två år senare började skolan inte bara kunde läsa, jag besatt även en för min ålder avancerad, bisarr humor. När mina klasskompisar rörde sig på två tomater som ska gå över gatan-stadiet, fläska jag på med Lasse O'Månsson-konstigheter som ingen begrep. Kanske inte jag heller - för det var trots allt som så att jag var för ung för att begripa vad till exempel film- och TV-parodierna i MAD gick ut på.

Svenska MAD var en intressant tidning på så sätt att jag alltid tyckt att den var bättre än det amerikanska originalet. De svenska bidragen och översättningarna lyfte tidningen. Jag läste tidningen under större delen av min uppväxt och en bra bit in på 80-talet. Jag han till och med medverka själv i ett nummer innan tidningen efter ett antal upplivningsförsök lades ner för gott.

... Eller nästan för gott. Sedan en tid tillbaka publiceras delar av MAD:s nyare innehåll i serietidningen Elvis, vilket känns lite märkligt. Det händer att jag läser amerikanska MAD, men jag känner inte igen mig i tidningen.

Bokens innehåll.

Plötsligt och helt utan förvarning har Egmont nu släppt den här tjusiga volymen, som samlar de fyra första numren av Svenska MAD; nummer 1&2/1960 och 1&2/1961. Boken innehåller tidningarna rätt upp och ner, men Thomas Storn och hans Svenskt Seriearkiv har bidragit med trevligt bonusmaterial. Den ursprunglige utgivaren Rolf Janson har skrivit ett något förvirrat förord (vilket kanske är passande) och här finns en introduktion som redogör för hur tidningen kom till. Först var det tänkt att Pekka Langer skulle vara redaktör och i boken finns ett protokoll från ett möte där de diskuterat innehållet. Det var nog tur att Pekka ganska snart var ute ur bilden och ersatt av Lasse O'Månsson - idéerna som nämns i protokollet är inget vidare. Jag har ingen större relation till Pekka Langer, jag minns honom mest som en halvtrist gubbe som agerade domare i tävlingsprogram på TV. Lasse O'Månsson, däremot, satte sin särpräglade inramning på hela tidningen.

Vidare har man lagt till några sidor med material som plockades bort när de amerikanska tidningarna försvenskades, och så redogör man för artiklarnas upphovsmän. Det dröjde till tredje numret innan man började att sätta ut tecknarnas namn i tidningen, men författarna angavs inte. Många av texterna är dock helt omskrivna av den svenska redaktionen och upphovsmännen till ett par svenska bidrag är okända.

William M Gaines, som var MAD Magazines utgivare i många år, har sagt att han ibland publicerade material han inte tyckte var speciellt kul, men han kunde inte säga nej till gamla trotjärnare. Så - hur står det till med roligheten såhär 53 år senare? Tja, det är lite si och så på den fronten. Jag läser fortfarande då och då om de MAD jag som jag själv köpte på 70- och 80-talen, och slås av att en hel del inte håller alls humormässigt, i synnerhet filmparodierna.

Lasse O'Månsson.

... Men faktum är att det spelar ingen som helst roll! Till större delen är de här grejorna fullkomligt fantastiskt tecknade. Det är teckningarna som är behållningen. Och när författarna ibland får till det är resultatet strålande roligt. Jag kom på mig med att skratta högt åt ett par sidor - och några roligheter hade aldrig fått passera nuförtiden; de är inte speciellt politiskt korrekta, däremot väldigt tidstypiska.

På den här tiden var det Kelly Freas och Norman Mingo som stod för det otroligt flotta, målade omslagen och de fejkannonser som fanns på omslagens bak- och insidor. Premiärnumret öppnar starkt med min store favorit Jack Davis, som lyfter en egentligen rätt mossig betraktelse över Elvis Presley. Varje nummer innehåller mängder av tjusiga sidor av Wally Wood, Bob Clarke har gjort en hel del, Don Martin är med redan från starten - men det dröjer innan Sergio Aragonés dyker upp.

Jag brukade alltid tycka att Dave Berg var tråkigast i tidningen med sina illustrerade vitsar; Berg fortsatte att leverera sådana fram till sin död 2002 och blev hela tiden slarvigare. I början av 60-talet var han dock en fantastisk tecknare. Mort Drucker gör förstår de filmparodier han blivit berömd för. George Woodbridge och Joe Orlando kändes alltid lite mer anonyma, men deras alster är förstås också synnerligen kompetent tecknade och passande. De svenskar som bidragit är Bowen och Torvald Sundbaum - åtminstone är det är det var man misstänker.

Jack Davis inleder nr 1/1960.

Det är inte utan att jag undrar hur en del av det amerikanska materialet funkade här i Sverige, som var en populärkulturell ankdamm på den här tiden. Begrep gemene man vad som åsyftades? Här och var skojas det med amerikansk TV-reklam, ja, TV rent allmänt. En artikel om förvanskningen av ett TV-manus när det passerar diverse instanser på vägen till TV-rutan, och det är väldigt roligt.

Rolig är också driften med en typisk Alfred Hitchcock-film (i vilken Alfred Hitchkork har cameos i varje serieruta). På den här tiden var ju Hitch fortfarande högst aktiv och några av hans mest kända och bästa filmer var förhållandevis färska.

Egmont hoppas kunna ge ut fler böcker i den här serien - och det hoppas jag också. Det är möjligt att boken enbart går hem hos nostalgiker - men vi är ju faktiskt många som är nostalgiker! Således får väl den här luntan ses som årets julklapp. Och födelsedagspresent. Och mors- och fars dags-present. Och bröllops- och dopgåva. Det går även utmärkt att köpa ett exemplar till sig själv.

För övrigt behöver Sverige en ny satirtidning. Kanske inte en ny MAD, men en politiskt oberoende tidning som driver med allt och alla. Det är ju därför Monty Python och MAD höll ut genom åtskilliga decennier - förvisso fanns det undantag, men oftast drev inte med till exempel en viss politiker, utan med en typisk politikertyp som funnits i alla tider.

... Dessutom behövs det förstås en svensk tidning vars innehåll är bra tecknat! Det är vi bannemig inte bortskämda med idag ...