Visar inlägg med etikett JK Rowling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett JK Rowling. Visa alla inlägg

onsdag 14 november 2018

Bio: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures
FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDELWALDS BROTT, i regi av David Yates, är en film som får mig att känna mig dum i huvudet. Jag upplevde filmen som fullkomligt obegriplig. Jag satt där i biomörkret och tittade på filmduken, och undrade vad det var jag tittade på, vilka gestalterna var, vad de höll på med, och varför de höll på med detta.
Men det är inte jag som är dum i huvudet - filmen är fullkomligt obegriplig.
Innan pressvisningen läste jag om min recension av 2016 års FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM. Jag tyckte inte att den filmen var speciellt bra.
Den förra filmen slutade med att Johnny Depp dök upp som den skurkaktige Grindelwald. När den nya filmen inleds sitter Grindelwald i fängelse, men ska förflyttas någonstans. Han rymmer. Han måste få tag på ... Öh ... Ja, han skulle göra något ondeskefullt. Förra filmens hjälte, Newt Scamander (Eddie Redmayne), trollerikillen som har en lattjolajbanlåda full med konstiga djur, är förstås tillbaka. Han ska också göra någonting, antagligen stoppa Grindelwald. Med sig har han ett par rollfigurer från den första filmen. Ezra Miller spelar en som heter Credence, som inte riktigt vet vem han är, eller så är det de andra som inte vet vem han är. Jag vet inte vem han är. Folk jagar Credence. Jude Law är en ung Dumbledore, som trollar med kort. Alla åker till Paris.
Det är fullkomligt omöjligt att redogöra för handlingen. En massa rollfigurer dyker upp. Nästan inga presenteras. Filmskaparna utgår från att publiken redan känner till precis allting.
Orsaken till att GRINDEWALDS BROTT är en röra stavas JK Rowling. Hon tillåter inte att någon annan vidrör hennes skapelse. Således har hon själv skrivit manus - ett manus som inte bygger på en ordentlig roman. Boken om de fantastiska vidundren är ingen roman. Om Rowling nöjt sig med att skriva en synopsis och sedan låtit en erfaren filmmanusförfattare skriva manus, hade det troligen blivit bättre. Det hade kanske inte blivit bra, men det hade nog blivit aningen mer begripligt. Man måste verkligen ha pluggat JK Rowlings värld för att ha utbyte av GRINDEWALDS BROTT.
Ett stort probem med den här filmen, är att det inte finns några klara regler. Allting kan hända, och gör det. Det är fullkomligt omöjligt att göra en berättelse spännande om i stort sett alla medverkande har magiska krafter. Det här är som en film helt och hållet befolkad av dr Strange, Mandrake och Truxa. Det trollas hejvilt hela tiden, och det verkar inte finnas gränser för vad folk kan göra. Det finns säkert något slags regler, men de framgår inte av filmen, det är bara Rowling och hennes mest trogna fans som känner till dessa.
Filmen har många huvudpersoner, men ingen av dem medvekar speciellt mycket. Inte ens Newt Scamander är med mycket. Fast han är ändå bara konstig. Varför går han omkring med nedböjt huvud? Han ger intryck av att vara något slags rainman. Johnny Depp ser bara ointresserad ut. Jude Law är okej, men han är inte med så mycket.
Filmen innehåller en (1) rolig replik: "Jag vet inte om du skämtar eller om du bara är fransk". Det är också lite kul att ett litet djur Newt har i fickan heter Pick. I övrigt är filmen gravallvarlig och mörk, mörk, mörk. Det är ingen familjefilm.
GRINDELWALDS BROTT har fantatisk scenografi. Miljöerna är flotta och pampiga, en del specialeffekter är påhittiga. Detta gör att jag kan vara snäll och sätta en tvåa i betyg. Men i övrigt är den här filmen totalt jävla värdelös. Lång, dum och tråkig.










(Biopremiär 14/11)

tisdag 15 november 2016

Bio: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Foton copyright (c) Warner Brothers
När den första Harry Potter-filmen kom, tyckte jag att det var en rätt trevlig film. Jag gillade även de första uppföljarna, men snart hade jag tröttnat - och jag fick allt svårare att hänga med i handlingen. Jag kom aldrig ihåg vad som hänt i den förra filmen, när nästa hade premiär, jag kom aldrig ihåg vem som var vem. Ungefär som med SAGAN OM RINGEN. En massa konstiga namn staplade på varandra, och en massa specialeffekter.
Efter sju filmer tog Harry Potter äntligen slut, men nu är det dags för en ny film om världen Potter lever i. Det här är Harry Potter utan Harry Potter. "Fantastiska vidunder och var man hittar dem" av Newt Scamander är visst en bok som förekommer i Harry Potter-sviten. Det är också en "riktig" bok av JK Rowling. Nu har Rowling skrivit sitt första filmmanus, byggt på boken, och för regin står David Yates, som gjorde  de fyra sista Harry Potter-filmerna.
Huga! "Det var en påfrestande film!" stånkade jag när jag kom ut ur biografen efter pressvisningen.
Året är 1926 och Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till New York. Med sig har han en lattjolajbanlåda full med konstiga djur och vidunder. Newt kommer nämligen från Truxa-skolan Hogwarth och kan diverse magiska trix. Nu åker han världen runt för att samla in- och rädda utrotningshotade, okända djur. Dessa har han i sin väska, som är betydligt större på insidan - precis som Påhittiga Johanssons väska i Hasse Alfredsons "Varför är det så ont om Q?".
Newt har kommit till New York för att köpa ett djur som heter ... Tja, hugenott, eller något. Jag minns inte. Men det går åt skogen med en gång. En näbbdjursliknande varelse rymmer ur Newts väska, och ställer till med kalabalik. Newt arresteras genast av den lokala - och superhemliga - trolldomspolisen; något slags 20-talsupplaga av Men In Black.
Newt anlände vid en olämplig tidpunkt. En stor, svart, askmolnsliknande varelse vandaliserar New York som värsta Godzilla. Kan det vara en ond typ som heter Grindewald som ligger bakom? Och vad är den mystiske polisen Colin Farrell spelar ute efter? Mer problem uppstår, eftersom Newt råkat gå och bli kompis med en vanlig människa; Kowalski (Dan Fogler). Newt beordras att radera minnet på Kowalski, men det blir liksom aldrig av, så de två samarbetar för att fånga busen,
FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM inleds ganska bra; det är småtrevligt när Newt anländer till 20-talets New York. Men det dröjer inte länge förrän det hela mest går ut på att visa upp en massa fantasifulla, datoranimerade varelser - och så öses det på med destruktionsorgier. Filmen är (självklart) alldeles, alldeles för lång; två timmar och tretton minuter, och det känns som att större delen av speltiden upptas av varelser som har sönder byggnader. Som att titta på slutstriden i en superhältefilm som aldrig tar slut. När det inte fläskas på med specialeffekter, är det rätt saggigt. Någonstans i mitten höll jag på att nicka till.
Jon Voight har en liten roll, han spelar nog far till en senator som dödas. Jag vet inte. Han var med så lite. Vem Ron Perlman spelade vet jag inte alls. Ja, så intetsägande och tråkigt är det. På slutet dyker en stor, känd filmstjärna upp under några sekunder - detta kommer inte som någon större överraskning, eftersom det i artiklar stått att han ska göra skurken i kommande filmer.
Ytterligare fyra filmer ska det bli i serien. Jag kan faktiskt bärga mig till nästa del.










(Biopremiär 16/11)



-->


onsdag 13 juli 2011

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Först ett varningens ord:
Detta är en recension av HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2. Filmen. Detta är inte en recension av JK Rowlings bok. Detta är inte en recension av filmen i egenskap av adaption av boken. Jag har inte läst boken. Jag har inte läst någon av Harry Potter-böckerna. Jag har absolut inte för avsikt att läsa böckerna. De intresserar mig inte. Dessutom har jag nu sett ala filmerna, så jag vet ju hur det hela slutar.

Detta är ingen recension av hela filmserien om Harry Potter, och nej - jag såg inte om den förra filmen; HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, innan jag gick på pressvisningen av den här nya filmen. Det har jag inte tid med. Dessutom kan jag inte påstå att jag vill se den filmen en gång till.

Den här recensionen riktar sig inte till fanatiska Harry Potter-fans - så kallade Potterheads. Den riktar sig inte till ungar. Denna recension är skriven för folk som tycker om film. Alla typer av film. Och för människor som intresserar sig för film både som underhållning och konstform.

Potterheads borde inte få lov att läsa recensioner av deras favoritfilmer skrivna av kritiker som inte är Poterheads. Potterheads har - liksom Twilightfånarna - en benägenhet att bli väldigt, väldigt arga om man har mage att anmärka på filmerna. Man ska inte jävlas med Harry Potter-fans. Fråga mig. Jag vet. De ville lyncha mig efter min recension av förra årets film.

Jag upprepar: detta är en recension av just den här specifika filmen.

Om du misstänker att följande text kommer att göra dig upprörd, vänligen sluta läsa här. Jag har inte lust att käfta med upprörda barn. Men resten av er kan glatt läsa vidare...

Åkej. Så, vad hände då i del ett av detta allra sista, tvådelade kapitel i sagan om Harry Potter? Jo, vad som hände var att ... Öh ...

Vänta. Jag minns inte. Jag måste kolla upp min recension av den filmen. Hum-di-dum-di-dum... Aha. Just det. Nu minns jag. HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, det är ju den där filmen det inte händer ett skit i. De befinner sig i en skog någonstans. De går och går och går. Jag kommer inte ihåg så mycket från del sex heller, HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN, men det var i alla fall i den som trollkarlsungarna drogades och blev kåta på varandra. Alltid något.

Jag gillade de två, tre första filmerna i serien. De var kul äventyrsfilmer om barn som gick på en skola för blivande trollkarlar. Historierna var relativt enkla att hänga med i. Men senare blev tonen hela tiden allt mörkare och den fortlöpande storyn förvandlades till en såpa, som blev alldeles för komplicerad, eftersom många av de inblandade figurerna har konstiga namn eller är bisarra varelser. Det är inget fel med såpor - om man får se nästa avsnitt en vecka senare. Det är svårare att hänga med om man måste vänta ett år mellan kapitlen. Jag tycker att det är omöjligt att komma ihåg vem som är vem, vad det är som händer och varför allt det här händer i Harry Potter-filmerna.
Detta är förstås inte Harry Potters skapare JK Rowlings fel. Nej, det är förstås filmskaparna jag ska skylla på. Om man måste läsa boken innan man ser filmversionen för att begripa den, jag då har man ju misslyckats kapitalt som filmskapare. En bra adaptation ska kunna stå på egna ben. Visst, en väldigt, väldigt stor del av Potterpubliken har förstås läst böckerna, men vad jag skrev gäller ju alla adaptioner.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 kretsade kring ett svärd som våra unga hjältar; Harry, Hermione och Ron av någon anledning var tvungna att leta upp. Mitt inne i skogen blev Ron sned, jag minns inte varför, och han stack och lämnade de två andra. Men senare, när de äntligen hittat svärdet, kom Ron tillbaka. Det var ungefär allt. Mer än så hände inte i den förra filmen.  
Jämfört med DEL 1 händer det en fruktansvärd massa i DEL 2. Detta är mer eller minde bara en enda lång serie strider och actionsekvenser - 130 minuter fajting - och jag skulle ljuga om jag påstår att jag vet vilka alla de här figurerna är och vad som är syftet med alla bataljer. denonde Voldemort (Ralph Fiennes utan näsa) försöker döka Harry Potter (Daniel Radcliffe) om och om igen, något han försökt göra sedan Harry var liten baby. Harry och hans polare Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) försöker förstöra de tre sista horrokruxerna. Jag begrep aldrig riktigt vad en horrokrux är, men det är tydligen något som gör Voldemort till en väldigt ond man.

Filmens första halva påminner rätt mycket om ett TV-spel, kanske lite i samma andra som "Tomb Raider". Hjältarna kutar runt i grottor och gamla slott och letar objekt; de rider på en stor, vit, eldsprutande drake, och en blixtrande trollstavsstrid verkar vara inspirerad av den första STJÄRNORNAS KRIG-filmen, när de skjutande flyr genom Dödsstjärnans korridorer.
Denna första halva av filmen är faktiskt ganska cool och underhållande. Okej, jag tänkte förstås "Oj, det där är ju John Hurt, var han verkligen med i förra filmen också? Och vem är den där svartalfen som ser ut som Ronnie James Dio? Var han också med i DEL 1?". Men detta var inte något större problem i et här fallet och det ges inte mycket utrymme för eftertanke.

Men sedan, under sin andra halva, börjar David Yates film att lida av Transformerssyndromet. Den blir stor, bombastisk och strider pågår alldeles för länge. Filmen blir saggig. Plötsligt attackerat Hogwarts av tusentals ungar som ser ut som Adam Ant. Vilka är dessa ungar? Har de hjärntvättats av Voldemort?

...Och sedan stannar all action tvärt och vi serveras en massa meta-
fysiskt mumbo-jumbo, och rollfigurer som tidigare dött kommer tillbaka, och vi får slutligen förklaringen till allt. Vad som egentligen hände den där natten då Voldemort mördade Harrys föräldrar, orsaken till att Harry är så viktig.
Det är möjligt att jag är korkad, men jag begrep inte allt av denna förklaring. Men skit samma.
Därefter är det ags för ytteligare action och den stora, slutgiltiga bataljen mellan Gott och Ont.
Ron och Hermione har blivit kära i varandra och vi får äntligen se den där omskrivna kyssen, men tack vare Rons hår och kameravinkeln, kan vi inte se deras läppar, så de kanske fejkade det hela ändå. Jag hoppades att Hermione skulle säga "Är det där en trollstav du har i böjsorna, eller är du bara glad att se mig?" - men tyvärr gör hon inte det.

Harry Potter själv är visst kär i Rons trista syrra. Fan vet varför. Jävlar, vad hon är tradig. Fast Harry är ju faktiskt inte så kul han heller, när allt kommer omkring.

Jag undrade var Robbie Coltranes rollfigur Hagrid höll hus, gick han också och dog i DEL 1 medan jag glömde bort det? Nej, han dyker upp mot slutet, och det gör även Ema Thompson som bidrar med en cameo som du missar om du blinkar. Men vad hände egentligen med min favoritfigur, Nearly Headless Nick; spöket som spelades av John Cleese i de två första filmerna?
Helena Bonham Carter är förstås tillbaka som den slemma Belatrix Lestrange och är mer lik Johnny Depp - och i synnerhet Jack Sparrow - än någonsin tidigare. Hon är nog den bästa figuren i den här serien, jag skulle hellre vilja se en film om henne än om de andra. Och Alan Rickman återkommer naturligtvis som Snape, som spenderar filmen med att se olycksbådande ut. Det hela slutar med en epilog jag tyckte var ganska festlig, men jag är osäker på om det var meningen att jag skulle tycka det.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1 planerades att släppas i 3D, men Warners insåg att det inte fanns tid att lägga till den allra bästa sortens 3D innan filmens releasedatum, så de skippade det hela. Men den här gången är filmen i 3D och det är rätt okej. 3D är ju inte längre särdeles sensationellt. Massor av filmer släpps i 3D nuförtiden. Alldeles för många. Filmer som ursprungligen inte var avsedda för formatet konverteras till 3D så att bolagen kan dra in mer pengar, eftersom biobiljetterna då blir dyrare, och detta resulterar i fruktansvärda fusk-3D-filmer med nästan inga effekter alls. Vanligtvis är det enda som hände det att filmen blir lite oskarp.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 liter även den lite grann av oskärpa, och en del scener har en lite konstig digital look. Men som helhet är dock 3D:n bra.

Nå... Hur ska jag då sammanfatta allt det här? Tja, detta är en stor, snygg, actionpackad film, späckad med fräsiga specialeffekter. Den är mycket bättre än fjolårets film och den är hyfsat underhållande även om man inte är en fanatisk Harry Potter-fan. Men jag tycker fortfarande att handlingen är alldeles för förvirrad och det hela blir lite segt och småtrist.

Men vad i allsin dar kommer att hända med de unga skådisarna nu när allt är över? Daniel Radcliffe spelar huvudrollen i Hammer Films adaption av pjäsen "The Woman in Black", en klassisk spökhistoria. Men jag gissar att han kommer att drabbas av Tidigare Barnstjärna-syndromet - och eftersom han har så pojkaktiga drag, kommer han kanske alltid att se ut som Harry Potter. Rupert Grint var nyligen i Sverige och Norge och spelade in det norska krigsdramat COMRADE. Grint ska också spela titelrollen i en film om den legendariske brittiske skidhopparen Eddie "The Eagle" Edwards. Emma Watson har några filmer som ligger i post-production. Kanske blir det lättare för henne att få roller i framtiden. Hon är ju trots allt en väldigt söt tös, och jag gissar att det är lättare för en vacker kvinna att få roller än en man som ser ut som en skolgosse.

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 2 har inte premiär i Zimbabwe förrän den första mars 2012.







(Biopremiär 13/7)

tisdag 16 november 2010

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 1

Foton copyright (c) Sandrew Metronome
Jaha, gott folk, då tar vi och häller upp en mugg kaffe eller Earl Grey (eller bara en grogg), slår oss ner vid brasan, och så ska jag ta och berätta lite om den där gossen Potters senaste äventyr. Det är ju slutligen här, det sista kapitlet i filmserien om Harry Potter. Okej, del ett av det sista kapitlet - del två har premiär den femtonde juli 2011. Så, låt oss då fräscha upp våra minnen: vad var det nu som hände förra gången, i del sex; HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN?
Öh... Det vet jag inte. Det minns jag inte.
Vänta lite! Del sex, det var ju den där i vilken ungarna blev drogade och blev kåta och började hångla och ha sig! (Nu fuskar jag och kollar upp min recension av filmen, och det kan ju du också göra om du har lust. För jag kommer att upprepa mig en aning i den här texten.)
Det är detta som är problemet med Harry Potter-serien. Nej, inte att roll-
figur-
erna blir kåta, utan att jag aldrig kommer ihåg filmerna. Jag har inte läst böckerna. Jag är inte intresserad av att läsa böckerna. Jag har dock sett samtliga filmer och jag tyckte att de två första, eller så, var rätt kul och underhållande. Men sedan, efter några delar, blev det hela för komplext och mörkt. Nu började förvisso alla andra kritiker uppskatta serien - alla utom jag. Jag föredrog den lite barnvänligare tonen. Och sedan är det så här: jag glömmer alltid vad som hände i föregående års episod. Jag ser Potterfilmerna när de har biopremiär, och jag ser inte om dem på DVD.
Den här nya delen skulle kunna kallas HARRY POTTER I PUBERTETEN eller HARRY POTTER OCH MYSTERIET MED HERMIONES VÄXANDE TUTTAR eller DAGEN DÅ RON VAKNADE UPP OCH UPPTÄCKTE ATT HAN FÖRVANDLATS TILL EN 30-ÅRIG BRITTISK POPSTJÄRNA FRÅN 1960-TALET - för det är så Rupert Grint, som spelar Ron, ser ut nuförtiden. Han får mig att tänka på Robin Askwith från HORROR HOSPITAL och CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER.
Jag har ingen aning om under hur många år boksviten utspelar sig, men i filmserien har skådespelarna gått från barn till unga vuxna. Daniel Radcliffe, som spelar Harry, har mörk skäggstubb genom hela filmen.
Jag blev förvirrad redan ett par minuter in i filmen. En hel hög rollfigurer äntrar ett hus för att träffa Harry - och jag kom inte ihåg vilka majoriteten av dem är. Och jag hade fullkomligt glömt bort att Harry gått och skaffat sig en flickvän i förra filmen; Rons trista syrra. Jag hade tammefan till och med glömt bort att Dumbledore dött!
Okej, så nu har vi alltså en hög figurer som alla dricker en magisk dryck som förvandlar dem till Harry Potter-kopior. Detta är ett försök att lura den slemme lord Voldemort (Ralph Fiennes) och hans Death Eaters, som är ute och jagar Harry och hans vänner.
Sedan bråkar våra hjältar och inser att de av någon anledning måste leta rätt på ett svärd, och så blir Ron plötsligt skitsur och går sin väg, så att det blir upp till Harry och Hermione att klara biffen. Eller något åt det hållet.
HARRY POTTER OCH DÖDS-
RELIK-
ERNA, DEL 1 varar drygt två och en halv timme, och det är en film som går i samma grandiosa stil som SAGAN OM RINGEN-trilogin: huvudpersonerna går och går och går, och det händer inte speciellt mycket. Kom igen, David Yates; denna films regissör. Totalt fem timmar för att filmatisera den sista boken? Den här filmen hade enkelt kunnat redigeras ner till en betydligt kortare, mer hanterlig längd, utan att man gått miste om några viktiga detaljer.
Yates' film skiljer sig en hel del från tidigare episoder. Den är mycket, mycket mörkare. Här finns nästan ingen humor och inte mycket till äventyr. En handfull scener håller en relativt vuxen och mardrömslik ton; det förekommer blod och otäckheter här. Och - den är en aning högtravande (dödsreplikerna?!), alldeles för lång och ganska trist. Distributören hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen, och dessa ungar - kanske 13-14 år gamla - verkade uttråkade efter en stund; de hade problem att sitta stilla och började småprata. Fast det kan ha berott på att kopian som pressvisades av någon anledning var otextad. Ungarna förstod kanske inte vad som sades - även jag hade ibland problem att penetrera de ibland märkliga dialekterna som talas i filmen.
Filmen verkar även vara en blandning av en massa andra filmer. Förutom SAGAN OM RINGEN finns det lite STJÄRNORNAS KRIG här. Här finns en märklig shoot-out (med trollstavar) på en bar; en scen som ser ut att vara hämtad ur en Western. De till och med övar prickskytte med trollstavarna inne i skogen. Här finns en stor actionscen i mitten av filmen, som fick mig att associera till Terry Gilliams typiska, fascistiska dystopier.
Helena Bonham Carter, som vanligtvis brukar likna Johnny Depp, ser här ut som Pete Burns från det gamla bandet Dead Or Alive - och då menar jag 80-talets Pete Burns, innan han bytte kön. Ralph Fiennes har ingen näsa. Rhys Ifans glömmer vatten när han ska koka te. Bill Nighy ser ut- och agerar som sin vampyrkung i UNDERWORLD-serien. Richard Griffiths har en stor mustasch. Det förekommer en märklig drömscen, i vilken Harry och Hermione näckar och hånglar loss med varandra. En av huvudpersonerna dör! Hogwarth förekommer knappt alls - hallå, mer än halva filmen upptas av att Harry och Hermione vandrar i skogen medan de för långa konversationer - och jag gissar att slutet ska tolkas som en rafflande cliff-hanger.
DÖDSRELIKERNA är med råge den sämsta filmen i serien; den är tradig och oengagerande, och jag hajade aldrig riktigt vad som försiggick. Visst, det är en snygg film med ganska coola effekter, men det här känns inte som en Harry Potter-film. Den är varken kul eller underhållande, och den lär nog främst uppskattas av hardcorefansen.
Fast det kunde förstås ha blivit värre. Filmen kunde ha varit i 3D. Lyckligtvis insåg Warners att de inte skulle hinna konvertera filmen till 3D av högsta kvalitet innan utsatt premiärdatum, så de skrotade det projektet, vilket betyder att vi slipper lämna salongen med huvudvärk.






(Biopremiär 17/11)

onsdag 23 december 2009

00-talet

Det är omöjligt att notera att en massa tidningar, sajter, TV- och radioprogram håller på att sammanfatta det decennium som håller på att gå hädan. Det tänker inte jag göra. Jag har helt enkelt inget att säga om 00-talet.
Allvarligt talat: jag har svårt att hålla isär 00-talet från 90-talet. Jag tänker tillbaka och försöker komma på något extraordinärt som hände under det gångna decenniet - men så visar det sig att det jag tänker på hände på 90-talet.
Hur såg modet på 00-talet ut? Jag kommer ju ihåg att grungen kom och sabbade mycket när man plötsligt skulle se ut som en skitig skogshuggare. Men det var ju i början av 90-talet. På 00-talet var det väl idiotlooken som kom. Hängröv i brallorna och toppluva inomhus. Är det någon som kan förklara var detta kom ifrån? Mössa är- och har alltid varit FULT! Hur kunde det bli coolt att bära mössa? Men ser ju bara efterbliven ut. Och varför är det så svårt idag att hitta ett par jeans med smala ben, så att man ser lite normal ut (så tillvida man nu inte är tjock och behöver vida ben)?
Musik? Jag tror inte att jag upptäckte ett enda nytt band under 00-talet, fast jag har å andra sidan slutat köpa skivor. Quit Your Day Job, är de från decenniet som gått?
Tecknade serier... Detta medium har i Sverige nästan helt dominerats av unga tjejer. Inga är något att skryta med. Vad gäller serier är jag kvar på 80-talet. Fast själv kom jag med två nya figurer; kortlivade Kishako - Sportreportern i Buster, som lades ner, och Mäktige Månsson.
Film? Tja... Skräck är ute, skräck är inne, skräck är ute, skräck är inne... Tortyrporren kom... Amerikanska actionfilmer ska plötsligt ha PG-13-gräns, så nu saknas svordomar, naket och blodigt våld. Okej, 00-talets tydligaste trend på bio har väl varit superhjältar.
Litteratur. Alla läste Dan Brown, JK Rowling och Stieg Larsson. Utom jag. Så jag har inget att säga. Min trend är fortfarande gammalt mög i pocket.
Mat och dryck? Kom igen, tror ni att jag tänker ändra på mina mat och dryckesvanor? Jag kommer alltid att föredra rejäla köttbitar och feta såser. Jag vill ha mitt kaffe svart utan socker. "Lattekulturen" är ett märkligt påfund för folk som inte tycker om kaffe, men är villiga att betala lika mycket för en latte som för en öl. Och sedan sitta på otrivsamma kedjor som Espresso House och Wayne's och dricka det. Jämför med trevliga tantkaféer som Ambrosia. Senast jag var på Ambrosia reagerade jag på hur oerhört gott kaffet var! Och hur lugnt och skönt det var i lokalen.
TV? Jag tittar inte på TV. TV-serier ser jag på DVD. Och då främst gamla serier, så att jag är säker på att de är bra och att skådisarna har mustasch.
Politik. Okej, USA fick en ny, schysstare president. Och folk har plötsligt börjat bete sig som på 70-talet igen, och demonstrerar och har sig. Och visst förändrades världen efter elfte september-attacken. Eller gjorde den det? För tosingarna är väl alltid desamma.
...Så, nej... Jag har väl ingenting att säga om 00-talet.
Men på något sätt känns det som om jag sammanfattade det ändå i detta inlägg.
00-talet. Det totalt jävla meningslösa decenniet.