Visar inlägg med etikett Izabella Scorupco. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Izabella Scorupco. Visa alla inlägg

fredag 19 december 2014

Bio: Micke & Veronica

Foton: Jonath Mathew ©2014 StellaNova Film AB

MICKE & VERONICA. Är det en genialiskt enkel titel - eller en hopplös titel? Kommer vi att komma ihåg den på samma sätt som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY ... och HAROLD Å MAUDE, eller kommer vi att minnas filmen som "Den där filmen om de där vad de nu hette"?

I vilket fall: det här är en ny romantisk komedi av Staffan Lindberg, som gjorde Peter Magnusson-filmerna SOMMAREN MED GÖRAN och EN GÅNG I PHUKET. Den här gången har han gjort ännu en typisk Peter Magnusson-komedi - fast med David Hellenius i huvudrollen. Magnusson dyker dock också upp, han har en liten biroll.

Temat är det beprövade "fish out of water", en vanlig kille som hamnar i en ny, främmande miljö där han inte passar in. Hellenius spelar den ensamstående snickaren Micke; hans ex och tillika modern till hans dotter har fått ihop det med Mickes arbetsskygge kollega (Magnusson). Izabella Scorupco gör överklasstjejen och sjuksköterskan Veronica, vars ex och tillika fadern till hennes son lämnat henne för sonens dagisfröken.

Micke träffar Veronica när han kommer hem till henne för att ta en titt på köket som ska byggas om. Senare följer Veronica med en arbetskamrat, som ska på dejt med en kille hon hittat på nätet. Killen visar sig förstås vara Micke, kollegans dejt går inte som planerat, och Micke och Veronica får ihop det.

Snart bär det av till en lyxig liten ort i Bohuslän, där Veronicas icke så ömma föräldrar bor i en vräkig kåk. Veronica tycker att det kanske inte vore så bra om Micke avslöjar att han är snickare, så han låtsas vara läkare; hjärtspecialist till på köpet - en lögn som kommer att komplicera saker. Micke konfronteras med udda typer, förvecklingar uppstår, hans förhållande med Veronica får sig en törn ...

Den romantiska komedins byggstenar betas av. MICKE & VERONICA är inte en speciellt originell film. Det drivs mycket med överklassen - Suzanne Reuter som Veronicas morsa gör ännu en av sina patenterade satkärringar, en riktigt självisk, nedlåtande och obehaglig typ. Många rollfigurer är lite för överdrivna trots komediramen; här finns en sur kvinna som driver en seglarskola för barn och som inte känns alltför trovärdig. Cecilia Ljung och Dag Malmberg spelar det märkliga grannparet Anki och Lars-Åke som har ett öppet förhållande; Lars-Åke gör närmanden på Micke.

Plötsligt dyker Philip Zandén upp som Mickes farsa Tommy. Micke har inte sett honom sedan har var tre år och har sagt till alla att Tommy är död. Tommy är en före detta schlagersångare, en slarver, men street smart och lyckas bli populär i alla läger - utom hos Micke.
... Nå. Vad ska jag då tycka om det här? Tja ... Det blir ju inga superlativer. I början av filmen är skådespeleri och repliker lite märkligt svajiga, något som tar sig efter en stund. Men jag kan inte påstå att jag hade tråkigt. Det är en rätt slätstruken film, men den är trevlig. Jag vet, det låter trist, men det här är trevligt. Ibland är det dessutom roligt. David Hellenius gör en sympatisk figur och kontrasterar mot majoriteten av övriga personer, vilka är rätt vidriga. De övriga på pressvisningen skrattade mer än jag, det ska bli spännande att se vad de skriver i sina recensioner; många filmkritiker har ju en tendens att sätta ettor och tvåor trots att de skrattar och verkar trivas; som om de inte vågar stå för sina egentliga åsikter.

Det är kul att åter få se Izabella Scorupco. Senast såg vi henne i det enastående usla dramat ÄNGLAVAKT och jag tycker att det är synd att hon av någon anledning sumpade sin karriär efter GOLDENEYE. Hon är ju faktiskt en begåvad aktris och en synnerligen vacker tös. Hon och Hellenius gör dessutom den här filmens enda förhållandevis realistiska figurer.

Betyget härunder är svagt, men jag tycker att det nog är lite taskigt att sätta en tvåa. Då kommer ju filmen att klumpas ihop med en massa andra, betydligt sämre filmer jag gett en tvåa.







(Biopremiär 25/12)

tisdag 16 mars 2010

Bio: Änglavakt

Stillbildsfoto: Johan Paulin © 2010 Drama Svecia 

Jamen, för helvete, pågar och töser!
 
...Vänta nu här... Började jag inte en recension likadant förra veckan? Jo, det gjorde jag - min recension av SEBBE. Intressant nog såg jag ÄNGLAVAKT samma dag som SEBBE.


Låt oss först titta på de två töserna i James Bond-rafflet GOLDENEYE från 1995. Den kvinnliga skurken spelades av holländska Famke Janssen. Sedan dess har hennes karriär gått i princip spikrakt uppåt, med toppar som X-Men-filmerna. Inte nog med att Janssen är en väldigt vacker kvinna, hon är även en av mina favoritskådespelerskor.


Hjältinnan i GOLDENEYE spelades av Izabella Scorupco. Efter Bondfilmen hände ... nästan ingenting.


Efter fyra år valde hon att vara med i ett polskt drama (hon är ju född i Polen). Därefter dök hon upp i utskällda svenska DYKAREN. Efter denna kom tre Hollywoodfilmer; VERTICAL LIMIT, REIGN OF FIRE och EXORCISTEN 4 - ingen av dessa kan klassas som succé. Scorupco återvände till Sverige och gjorde SOLSTORM.


Detta är ungefär alla filmer hon gjort på femton år. Främst har hon väl ägnat sig att att bilda familj, men dessa få rollval har ju varit lite konstiga. Visst känns det lite sådär typiskt svenskt och trist att inte vilja ta tag i en rejäl karriär.
 
Nu innehar Izabella Scorupco den kvinnliga huvud-
rollen (vore märkligt om hon spelade den manliga) i ÄNGLAVAKT mot Michael Nyqvist och - väldigt överraskande - franske stjärnan Tchéky Karyo (som 1995 var med i - ta-daa - GOLDENEYE!). För regi och manus står Johan Brisinger som gjorde UNDERBARA ÄLSKADE, en film jag inte sett.


Scorupco och Nyqvist är lyckligt gifta och har en liten son. Men en dag råkar grabben ut för en freak-cykelolycka på en lekplats (man får aldrig veta exakt vad som hänt), hamnar i koma och riskerar att dö. Doktorn Ewa Fröling håller långa utläggningar.


I ett parkeringshus ser Scorupco den stackars Karyo rånas och misshandlas. Hon hjälper honom och tar hem honom. Han pratar bara franska och märkligt nog förstår hon honom, trots att hon egentligen glömt bort sin skolfranska. Alla som träffar den mystiske fransmannen förstår vad han säger.


Det är nämligen som så att Tchéky Karyo spelar en ängel - eller något ditåt - och han har skickats för att hjälpa denna lilla av sorg drabbade familj.


Izabella Scorupco är onekligen en duktig skådespelerska. Nyqvist är förstås också en bra skådis, och jag har alltid gillat Tchéky Karyo. ÄNGLAVAKT har bra foto, inte alltför dum dialog och det hela är kompetent gjort. Ändå vill jag klassa filmen som en kalkonfilm.
 

Jepp, en kalkon.
"Kalkon-
film" är ett missbrukat uttryck; många använder det för att beskriva en film som bara är dålig. Men en kalkon är inte detsamma som en dålig film, en kalkon är en oavsiktligt skrattretande, löjeväckande film. Och ÄNGLAVAKT fick mig att skratta flera gånger.


Idén hade kanske fungerat i en annan kultur. Jag inbillar mig att en fransk film på temat hade kunnat bli utmärkt; fransmän är mer poetiska och kan hantera sådant här. Ett par kollegor jämförde med HIMMEL ÖVER BERLIN.


I ÄNGLAVAKT finns bland annat en scen där Karyo sitter på en parkbänk och spelar gitarr och sjunger en smäktande sång. Då började jag skratta högt - och märkte att några andra i salongen också flinade när jag väl satt igång. I en annan scen möter Karyo en annan ängel som pratar engelska och håller en jönsig utläggning om barn.


Logiken är också bäng i den här filmen. Det är bara Scorupco och Nyqvist som kan se skyddsängeln. Så: vilka var det som rånade Karyo i början? Hur kunde rånarna se honom? Och senare i filmen går Karyo och Nyqvist på Casino Cosmopol. Där betalar man inträde. Hur kom Karyo in? Rättare sagt, tyckte inte Nyqvist det var konstigt att bara han fick pröjsa? Och kort därpå ger Karyo Nyqvist 200 spänn att spela roulette för. Varifrån kom pengarna eftersom Karyo ju inte var där? Här måste jag även tillägga att Nyqvist ger croupieren sedlarna när han ska satsa, utan att först växla till sig marker vid luckan där man gör detta.


ÄNGLAVAKT kommer säkert att få fina betyg framförallt av damtidningar som tycker att detta är en fin och varm film.


Själv tycker jag att Brisingers film störtar som en vingklippt albatross.





 



(Biopremiär 19/3)