Visar inlägg med etikett Island. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Island. Visa alla inlägg

onsdag 20 februari 2019

Bio: Woman at War

Foton copyright (c) Scanbox
När jag bodde i Malmö såg- och recenserade jag i princip samtliga biopremiärer - jag brukade missa fyra-fem fimer på ett år. Att jag kunde göra detta, berodde bland annat på att flera filmer visades samma dag, och på att det var korta promenadavstånd mellan biograferna. Dessutom gjorde jag det till en grej; en ploj, att jag skrev om alla filmer, oavsett om jag var intresserad av dem eller inte.
När jag flyttade upp till Göteborg var det inte längre möjligt att gå på alla pressvisningar. Eller - jo, möjligt är det, men besvärligt. Oftast visas bara en film per dag, och avstånden är större. Att stiga upp i ottan och åka iväg och se en film jag egentligen inte vill se är inte så lockande. Efter att ha hamnat i Göteborg gjorde jag även comeback som seriemanusförfattare, numera skriver jag fler manus än jag någonsin gjort, och detta är något jag prioriterar framför recensionsskrivande.
När jag såg alla de där smalare filmerna i Malmö - "Folkets Bio-filmer", filmfestivalfilmer, "konstnärliga" filmer och så vidare - visste jag sällan vad jag skulle få. Det hände att jag blev rejält överraskad och fick se riktigt, riktigt bra filmer. Men, i nio fall av tio tyckte jag nog att det var bortkastad tid. Bara för att en film är ett svartvitt lågbudgetdrama på ett språk jag inte förstår, behöver det inte vara en "kvalitetsfilm".
Jag kom att tänka på det här när jag såg WOMAN AT WAR. Det var längesedan jag såg en film av den här typen. WOMAN AT WAR är, den engelska titeln till trots, ett isländskt drama. IMDb klassificerar den som "action, drama, thriller", men den som örväntar sig action och thriller lär bli gruvligt besviken. Däremot kan man lägga till "comedy" i beskrivningen, eftersom det är lite småskojigt emellanåt.
Benedikt Erlingsson har regisserat denna flerfaldigt prisbelönta film om Halla (Halldóra Geirharðsdóttir), en oansenlig körledare som bedriver ekotrerrorism - med hjälp av bland annat en pilbåge utför hon attentat för att sabotera Islands infrastruktur och ekonomi, och hennes främsta mål att att förstöra aluminiumindustrin, som exploaterar naturen. Hon agerar anonymt och är efterlyst i hela landet. Attentaten diskuteras ofta på TV.
Samtidigt håller den ensamstående Halla på att förverkliga sin största dröm - att bli mor. Hon får reda på att han ska få adoptera en liten flicka från Ukraina - WOMAN AT WAR är en ukrainsk samproduktion. I handlingen figurerar även Hallas (tvilling?)syster; yogainstruktören Ása, som också spelas av Halldóra Geirharðsdóttir. Jodå, det förekommer trickfilm.
Halldóra Geirharðsdóttir är bra och sympatisk i huvudrollen, även om jag inte riktigt förstår vad det är hon håller på med, och varför; det känns som som att hon mest förstör för vanligt folk. Ja, jag är fullkomligt ointresserad av aktivism i verkliga livet. Filmfotot i WOMAN AT WAR är riktigt bra, de karga vidderna utnyttjas - dessa kan vara trevliga att se på film, men jag är jävligt gad att jag inte bor på island. Den klanmentalitet bland befolkningen som tydligen fortfarande råder är fascinerande, liksom det isländska språket - det låter så bekant, men jag förstår ingenting, förutom enstaka ord. Polis heter tydligen "lögreglan", vilket är ett märkligt ord.
WOMAN AT WAR innehåller dock flera inslag jag verkligen irriterar mig på, och som får filmen att kännas som en typisk filmfestivalfilm. Filmmusiken framförs av en trio (dragspel eller piano, bastuba, trummor) som förekommer i bild. De dyker upp ibland i bakgrunden och spelar irriterande musik som låter som något ur en Kusturicafilm. Även en ukrainsk sångtrio, tre galande damer, förekommer. Det här är bara dumt och pretentiöst. Slutscenerna är också lite dumma och totalt onödiga. Ibland undrade jag över filmens logik - var får Halla tag på alla prylar? Är det vanligt att man har sprängdeg i hemmet på Island?
WOMAN AT WAR tilldelades Nordiska rådets filmpris, och filmen är Islands Oscarbidrag.
    







(Biopremiär 22/2)

måndag 8 augusti 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Bland män och får

BLAND MÄN OCH FÅR (Scanbox)
Jag skippade pressvisningen av BLAND MÄN OCH FÅR när den gick upp på bio. Jag kände att livet är för kort för att se ett isländskt drama om skäggiga bröder och deras får. Men så trillade filmen in genom brevlådan och igår föreslog min sambo att vi skulle se den. Den lät lite rolig, sa hon. Istället för att välja 70-talsskräck, spaghettiwesterns, 80-talsaction, eller någon annan lämpligare kvällsunderhållning, såg vi ett isländskt drama om skäggiga bröder och deras får.
Grímur Hákonarson har skrivit och regisserat berättelsen om bröderna Gummi och Kiddi. Jo, han heter Gummi. Det är ju lite kul. De här bröderna, som har stora, gråa skägg, bor grannar i det karga, isländska landskapet, men de har inte pratat med varandra på fyrtio år. Varför då? Det framgår inte. Kanske tycker Hákonarson att det inte spelar någon roll för berättelsen. Kanske kom han inte på någon orsak.
Gubbarna lever helt för sina får, men så visar det sig att ett av Kiddis får drabbats av en dödlig sjukdom. För att inte riskera att smittan sprider sig utanför området, beslutas det att alla får i dalen ska dödas och att gårdarna ska saneras. Det innebär katastrof för alla fårfarmare som bor där - och där verkar inte bo något annat än fårfarmare. Men Gummi fuskar. Han gömmer några får i sin källare. Jag vet inte riktigt hur han tänkte där. Förr eller senare lär han bli avslöjad, och om han inte avslöjas och släpper ut sina får bland de nya, som inte får anlända förrän om två år, riskerar han ju att sprida ut smittan på nytt. Om de nu visar sig vara smittade.
När Gummi får myndigheterna på sig tvingas han och Kiddi inte helt oväntat att åter ta kontakt med varandra. Det hela leder fram till ett icke-slut. Mitt under en dramatisk scen börjar eftertexterna att rulla.
BLAND MÄN OCH FÅR har fått idel fyror och femmor i betyg i svensk press. Jag undrar förstås vad alla har sett i det här. Kanske tycker folk att det är fint och uppfriskande att se en film om folk som har det ... jävligt tråkigt på Island. Folk bor i fula hem, de umgås sällan med varandra, och när de väl umgås i en samlingslokal, består underhållningen av att en gubbe står i ett hörn  och spelar sorgsna melodier på dragspel. Filmmusiken består också av ett sorgset, gnisslande dragspel. En inledande prisutdelning är riktigt vissen.
Plötsligt visar sig både Gummi och Kiddi helnakna i omotiverade nakenscener av ett slag som inte uppskattas. En lång scen där Gummi - i närbild - klipper tånaglarna fick sambon att vända bort ansiktet.
Ibland är det lite roligt, som när Gummi kör Kiddi till sjukhuset i en grävskopa, men mest är det här rätt tråkigt. Ibland väldigt tråkigt. Filmen får mig absolut inte att vilja resa till Island. Vad ska jag där och göra? Finns där något att göra? Finns där något?
Nu har jag sett detta isländska drama om skäggiga bröder och deras får, och har man sett ett isländskt drama om skäggiga bröder och deras får, har man sett alla.










-->

onsdag 9 juli 2014

Bio: Hemma

Foton copyright (c) MovieBoosters
HEMMA är den tredje filmen med Moa Gammel i huvudrollen jag ser på bio i år. Tre premiärer på ett halvår. Hon verkar vara överallt nu, Gammel. Hon är onekligen en både tjusig och begåvad skådespelerska - så är det inte läge att låta henne medverka i en riktigt bra film? TOMMY var okej, medan KÄRLEK DELUXE var under all kritik. Märkligt nog är SOMMAREN MED GÖRAN hennes hittills bästa film, och där har hon bara en biroll.
HEMMA, en film från för mig helt okända distributören MovieBoosters, är något av det konstigaste du kan se på bio i sommar. Eller i år. Jag blir inte riktigt klok på vad det hela är - och varför filmen går upp nu i sommar, mot TRANSFORMERS och andra blockbusters. För manus och regi står debutanten Maximilian Hult - och det här är en svensk-isländsk samproduktion. Jag får intrycket att de letat världen över efter olika filmkommissioner och finansiärer för att kunna göra den här filmen, som utspelar sig i Sverige men är inspelad på Island - vilket är oerhört tydligt. Det här ser inte som något annat än Island. Var i Sverige hittar vi sådant här platt landskap med sådana här hus? Förutom huvudrollerna, som innehas av svenskar, görs smårollerna av islänningar, vilket förklarar den märkliga svenska dialekt som talas i filmen.
Hults film börjar med att vi får se det äldre paret Frida och Yngve ha trevligt hemma i köket. Hon spelas av Anita Wall - och är inte det där Lars Lind? De säger ingenting. Så går de ut på en promenad - och då plötsligt trillar Yngve ihop, rullar nerför en brant och dör. Och jodå, visst var det Lars Lind! Kanske mest känd för att ha dubbat Jack Frank i Mac Ahlbergs porrfilm FLOSSIE (1974). Hans roll är minst sagt minimal här och helt dialoglös.
Moa Gammel spelar Lou, barnbarn till Frida och Yngve. Hon är en grå mus i trista kläder - och hon har issues. Hon är introvert. Hon har inga vänner. Hon är skum. Nästan autistisk. Hon bor hemma hos sin bittra morsa, som spelas av Lia Boysen - som bara är fjorton år äldre än Gammel. Det visar sig att morsan ljugigt om att Lous morföräldrar är döda sedan tjugo år tillbaka. Nu åker Lou till den märkliga lilla byn där Frida bor för att gå på begravning.
Tom Knutsson (Erik Lundqvist) heter en tjock och rödhårig pojke som pratar norrländska. Han är mobbad och råkar dyka upp på begravningskaffet. Han och Frida blir genast kompisar och umgås dagligen - som om han är en ny Yngve. Simon J Berger spelar Henrik, som jobbar på ett antikvariat. Lou bestämmer sig för att att flytta hem till Frida på obestämd tid och Henrik blir kär i denna kantiga, märkliga tjej. Alltmedan Tom och Frida hittar på tokigheter.
Jag har ingen aning om vad det här är för film. Vad har den för målgrupp? Jag ser att HEMMA har vunnit en rad priser på festivaler, men det säger ju inte så mycket. Filmen är inte dålig - den är bara märklig. Jag gissar att tanken är att göra något slags skruvad dramakomedi, kanske lite grann i i samma tradition som NEBRASKA - för att komma med en väldigt orättvis jämförelse. Men emellanåt påminner det mest om något slags minimalistisk barnfilm som skulle kunna visas på BUFF. Ibland lutar det åt väldigt udda romantisk komedi - och mot slutet blir relationen mellan Lou och Henrik rätt gullig.
Det är tre väldigt bra skådisar i huvudrollerna; Gammel, Berger och Wall, och det slår mig att det är väldigt sällan vi får se skådisar av Anita Walls kaliber på bio nuförtiden. Hon tillhör det gamla fina gardet - och idag finns det ju tyvärr inte kvar så många därifrån. Tyvärr kämpar de med träiga repliker och besynnerliga scener i den här filmen.
HEMMA är skjuten på Super-16, riktig film, alltså, vilket ju är sympatisk. Filmen har en trevlig grynighet à la EVIL DEAD. Här och var konstaterar jag även att filmen är repad och smutsig! Den här distribueras ju som digital kopia, således måste det ju vara filmnegativet de redigerat som repats. Det kändes allt ovant att se de de där strecken över bilden i en helt ny film.
Men! Det jag främst tar med mig från den här filmen, är det myckna kaffedrickandet. Jävlar, vad det dricks kaffe! De dricker kaffe i var och varannan scen. Så här mycket kaffe har inte inmundigats i en svensk film sedan MOLN ÖVER HELLESTA, och den kom 1956! (David Nessle skrev i ett nummer av Kapten Stofil en uttömmande artikel om kaffedrickandet i MOLN ÖVER HELLESTA) Jag gissar att man filmade HEMMA dygnet runt, med tanke på den ymniga kaffekonsumtionen. Kunde de sova? Fast i en scen dricker de te. De ville väl variera sig.








(Biopremiär 11/7)

-->



lördag 1 mars 2014

Bio: Metalhead

Foton copyright (c) Njutafilms
Isländska heavy metal-filmer är en genre på stark frammarsch. Fast än så länge finns det väl bara en - den här. Om jag inte missat en massa. Och det har jag nog inte.
Ragnar Bragasons METALHEAD börjar 1982. Mitt ute i ingenstans på Island bor en lycklig familj som jag inte riktigt vet vad man ska kalla, med tanke på att de som islänningar har olika efternamn. Föräldrarna har hoppsat på den gröna vågen och har flyttat dit för att försörja sig som mjölkbönder. De sjunger även i kyrkokören. Äldste sonen är hårdrockare och är ute på åkern och kör omkring i något slags tröskmaskin, när åbäket gubbar till och han trillar ner mellan rotorbladen, skalperas och dör. Inför ögonen på tolvåriga systern Hera.
Hera bestämmer sig för att anamma broderns stil, eldar upp sina flickkläder och blir hårdrockare med sikte på att flytta till Reykjavik. Tio år passerar, det har blivit 1992 och den 22-åriga Hera spelas nu av den 30-åriga Þorbjörg Helga Þorgilsdóttir Dýrfjörd. Hon har fortfarande inte lyckats flytta in till storstan. Hon bor kvar hos sina föräldrar och drar omkring som Islands hårdaste och argaste hårdrockare där ute i ingenstans. Ja, jävlar vilken rebell hon är! Hon dricker HB och snor grannens traktor! Hon röker i kyrkan! Hon spelar hårdrock på slakteriet där hon jobbar tills hon får sparken! Hon ligger med sin fete barndomskompis Knútur! Hon röjer på dansgolvet när ett dansband spelar!
Framför allt är hon rätt genant och patetisk. Revolten blir märkligt töntig. Har hon verkligen spenderat tio år med att bete sig så här? Hon borde väl ha tröttnat och de övriga bönnerna borde ha vant sig vid- och ha överseende med henne. Hon är något slags byfåne.
Hera övar även på sin elgitarr och spelar in en demo hon skickar till en massa skivbolag. Hon har blivit inspirerad av norska black metal-band och kyrkbrännare.
METALHEAD känns som en ungdomsfilm från 1970- eller 80-talen. Och som en typisk BUFF-film. Ung tjej som hamnar på tvären med sin omgivning. Arg och hatisk mot allt och alla, och som missförstår och misstolkar - och själv blir missförstådd och misstolkad. Hera kan inte släppa sorgen efter sin bror, men hennes beteende i filmen känns mest onödigt. Sådant här har vi sett förr, det som gör att Bragasons film sticker ut lite är det faktum att den utspelar sig på folktomma Island. Och det räcker inte riktigt.
Torskmiddag.
Ibland är det medvetet humoristiskt och det blir lite kul när ett norskt metalband kommer på besök. De dricker kaffe och äter hembakat kaffebröd. Ibland blir det konstigt, som när Hera plötsligt skärpt sig och börjat gå omkring i mysig islandströja och sitter och stickar - hur fan gick det till? Och hur fick de för sig att uppträda med ett metalband inför dukade långbord med traktens bönner?
Jag trodde att filmen utspelade sig på 1980-talet. Hera sitter och gör blandband och när hon får en mikrovågsugn i present vet hon inte vad det är. Här finns inte en skymt av CD-skivor och andra prylar som var väletablerade på 90-talet. Ingenting ser ut- och känns som 90-tal. Men så plötsligt spelas Megadeths "Symphony of Destruction" som kom '92. Av en tillfällighet läste jag i dagens tidning att öl inte blev tillåtet att säljas och drickas på Island förrän 1989 (just det datum då jag skriver detta)! Kanske var man väldigt mycket efter på Island, vad vet jag. De äter torsk i ett par scener i filmen. Hera har ketchup till torsken.
Det gör inte ont att titta på METALHEAD, den är inte tråkig - men den är inte särskilt bra. Jag hoppades mest att indianen från EN FAMILJ skulle dyka upp och slå Hera i huvudet med en spade.
Och jag är väldigt glad att jag inte bor på Island. Det verkar ju vara skittradigt där.








(Biopremiär 28/2)

-->



fredag 10 maj 2013

Bio: Djupet

Foton copyright (c) Njutafilms
Avdelningen för skäggraffel:
DJUPET. Det är en film från 1977 med Nick Nolte. Fast det är också namnet på denna nya isländska film, som i original heter Djúpið och som är baserad på en sann händelse.
Jag ha aldrig varit på Island. Jag har aldrig varit lockad att åka dit. Jag är fortfarande inte lockad att åka dit. Bara en massa natur, platta landskap, små jävla hästar, fiskare, varma källor, vulkaner och Björk. Och tärnat, torkat hajkött på tandpetare. Det sistnämnda har jag utsatts för. Fy fan. Urk.
Efter att ha sett DJUPET har jag ännu mindre lust att åka till Island. Året är 1984, platsen är en liten tradig fiskehåla, och vädret och miljöerna är gråare än någonsin. I stort sätt alla har skägg, stickade tröjor och mössor. Även kvinnorna. Folk super och slåss. Några karlar ska bege sig ut på sjön för att tråla fisk. En av fiskarna läser Asterix. En annan är tjock och lite lik Philip Seymour Hoffman och heter Gulli (Ólafur Darri Ólafsson (min mormor hette förresten också Gulli)).
 Det är vinter och mitt i kallaste natten fastnar nätet i en klippa och det bär sig inte bättre än att båten kapsejsar och sjunker. En efter en drunknar de råbarkade fiskarna - alla utom Gulli. Gulli beslutar sig för att simma i land. Utan att veta åt vilket håll han ska simma, plaskar han iväg i femgradigt vatten och minusgrader i luften. Ibland konverserar han med fiskmåsar. Efter en evighet når han land och räddas.
Här borde filmen sluta. Men den fortsätter. Forskare är fascinerade av Gulli, som lyckats göra något en människa inte ska kunna lyckas med. Ingen bör kunna simma så långt i den kylan och överleva. Gulli skickas till London, där en forskare som ser ut som Olle Ljungström utför experiment på honom. Gulli har samtidigt blivit mediakändis.
Jag tycker personligen att filmens sista halvtimme med efterspelet är lite onödig. Dessförinnan är DJUPET ett tätt, rätt spännande drama - eller kanske bör jag kalla det här thrillerdrama. Eller rysardrama? Olyckan är dramatisk och klaustrofobisk, Gullis simtur mardrömslik - den blöta kylan känns i bänkraderna. Det hade räckt med detta - men det är möjligt att efterspelet är viktigt trots allt.
Regissör är Islands nya stjärnregissör Baltasar Kormákur, som gjorde 101 REYKJAVIK, dess amerikanska remake CONTRABAND med Mark Wahlberg, och som snart kommer med actionfilmen 2 GUNS med Wahlberg igen och Denzel Washington.
Under eftertexterna får vi se delar av en autentisk intervju från 1984 med den riktige Gulli.
Sensmoral: det är bra att vara tjock.






(Biopremiär 10/5)





onsdag 22 december 2010

Bio: The Good Heart

Foton copyright (c) Scanbox
Jag är ledsen. Det här är en sen recension. Jag hade ingen aning om att THE GOOD HEART hade Malmöpremiär i fredags - efter att ha haft Sverigepremiär några veckor tidigare. Och redan idag gick filmen ner från repertoaren. Fast den ska visst gå upp i Helsingborg till helgen.
Lustigt, jag var övertygad om att det här var en brittisk film innan jag såg den. Jag hade bara skummat artiklar om filmen och skippat recensioner, eftersom jag ju tänkte recensera den själv. Men trailern såg brittisk ut. Temat kändes brittiskt. Brian Cox är engelsman.
Filmen börjar; bilden är grynig och grönaktig och tankarna går till brittisk diskbänksrealism. Men efter ett par minuter börjar det pratas om dollar och jag inser att det hela utspelar sig i New York.
Jaha. Så det här är en amerikansk independentfilm?
Icke!
Tammefan om inte THE GOOD HEART visar sig vara isländsk! Och den är inspelad på Island, samt i Danmark och tydligen också i Frankrike. Samt med lite second unit-bilder från New York, förstås. Och Dominicanska Republiken till på köpet. Många av statisterna är islänningar.
Paul Dano spelar den unge, hemlöse Lucas som driver runt på New Yorks gator (de isländska kvarteren?). Han är en naiv, känslig och väldigt snäll person, som försöker ta livet av sig, vilket han misslyckas med.
På sjukhuset träffar Lucas den bittre barägaren Jacques (Cox). Nej, bitter - det är en underdrift. Jacques verkar uppleva omvärlden som ett enda stort helvete och han har väldigt specifika åsikter om allt och sätter sina egna regler. Dessutom har han svagt hjärta efter fem infarkter.
Efter att de två blivit utskrivna, söker Jacques upp Lucas och tar honom under sina nästan hotfulla vingars beskydd. Jacques känner att han måste träna upp någon som kan ta över baren när pumpen lägger av för gott, och varför inte Lucas? Så den hemlöse inhyses i ett rum ovanpå baren och drillas i Jacques märkliga sätt att sköta en bar. Bland annat släpps det inte in några nykomlingar i baren - enbart stammisar är välkomna. Kvinnor är också portade.
Jacques är en nästan brutalt vresig, otrevlig typ, men är det bara en fasad? Lucas å sin sida märker hur han blir allt mer härdad och mindre godtroget genomsnäll. Men komplikationer uppstår när den arbetslösa flygvärdinnan April plötsligt dyker upp och inleder något slags förhållande med Lucas.
THE GOOD HEART kan nästan kallas drama-
kome-
di. Det är ett kanska tungt drama, det handlar om en sjaskig värld, men filmen är full av starka personligheter som hela tiden gnistrar till i återhållsamt komiska situationer. Brian Cox - denne man som dyker upp över allt, i allt från Steven Seagal-filmer till sådant här - är lysande i sin roll.
Ska jag invända mot något, är det väl mot scenerna där April introduceras. Plötsligt förvandlas Dagur Kàris film till något slags konstfilm, med sökt dialog och mindre naturligt skådespeleri. Men det är en anmärkning i kanten.
Filmen slutar med en "överraskande" twist-end som de flesta nog väntat på genom hela filmen.
Vid ett tillfälle köper Jacques och Lucas en anka de tänker göda upp till julmiddagen. Detta leder till en rad roliga och absurda scener. De har alltså en anka. I baren. Jag tänker osökt på ankan i serien Ernie...





(Malmöpremiär 17/12)

torsdag 12 november 2009

Årets mest udda genrefilm?

Skräckfilmerna från Norden blir bara fler och fler. Island vill också ge sig in i leken. Om inget annat bidrar de med en film som har den mest bisarra titeln. REYKJAVIK WHALE WATCHING MASSACRE. HÄR hittar ni en trailer, som ... nja, jag vet inte - verkar filmen cool eller tradig? Jag tycker ju liksom att fiskebåtar per automatik är tradigt. Fast lite fräckt är det nog ändå. Notera att den isländske poeten Gunnar "Leatherface" Hansen medverkar.