Visar inlägg med etikett Isla Fisher. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Isla Fisher. Visa alla inlägg

onsdag 25 juli 2018

Bio: Tag

Foton copyright (c) Warner Bros.

När jag har barn brukade vi leka pjätt. Man sprang runt och jagade varandra, en var den som "tog", och sa "pjätt" när han eller hon rörde vid någon, som blev ny att "ta". Jag tyckte att det var konstigt när Pippi Långstrump lekte "kull" med poliser. Vaddå, "kull"? Vad är det? "Pjätt" heter det ju!
Som vuxen har jag förstått att det bara är i Skåne det heter "pjätt" - kanske inte ens det, det är kanske bara i Landskrona?

Långfilmsdebuterande Jeff Tomsics nya komedi har fått behålla sin amerikanska titel; TAG. Jo, det finns ju redan en barbarfilm med Kevin Sorbo som heter KULL. Men hade jag jobbat för den svenska distributören, skulle jag döpt den till PJÄTT. Och gärna lagt till en undertitel. PJÄTT - PLATTAN I MATTAN OCH BLÅS PÅ, NU TAR VI BRUDGUMMEN!

TAG bygger på en artikel i The Wall Street Journal. Tomsics film avslutas med autetiska videoklipp av och med de verkliga personerna, men det känns som att filmen är ytterst löst byggd på sanningen.
Ett gäng killar har lekt kull i trettio år. Oavbrutet. De är nu medelålders män, men i maj varje år släpper de allt för att ge sig ut och leka. De bor alla i olika städer, vilket gör leken rätt omständlig, och under dessa trettio år har en av killarna; Jerry (Jeremy Renner), aldrig någonsin blivit tagen. Han är extremt skicklig på att komma undan.
Ed Helms spelar Hoagie, som är den mest entusiastiske, han är besatt av att äntligen kulla Jerry, och tillsammans med de övriga (spelade av Hannibal Buress, Jon Hamm och Jake Johnson) gör han upp en plan för hur de ska sätta dit Jerry - som ska gifta sig. De ska hugga honom under bröllopet. Med på resan är Hoagies än mer entusiastiska fru (Isla Fisher) och en väldigt tjusig reporter från The Washington Journal (Annabelle Wallis), som av en slump fick nys om leken.

Jag hade vissa förhoppningar på TAG. Den verkade ju rätt rolig. Filmen är också rolig i början - de första tio minuterna är jättekul: Ed Helms rollfigur tar anställning som städare på ett företag, enbart för att kunna ta sig in på Jon Hamms kontor.
Men efter denna inledning är det mindre roligt. Oftast är det inte roligt alls. Jeremy Renner avvärjer försöken att kulla honom med våld. Det känns lite konstigt när det ibland nästan blir lite actionfilm. Jag trodde att de här killarna mest skulle klä ut sig och jaga varandra, inte få trädstockar i bröstet och kastas genom fönsterrutor. Dessutom är Jake Johnsons rollfigur pundare, och det är väl bara amerikaner som tycker att stonerskämt är kul.

Nej, det här var inte alltför roligt. Slutet är besynnerligt sentimentalt och malplacerat.

Brian Dennehy står inte med i rollistan, men dyker upp i en liten roll.

Jag har lite svårt att greppa att jag är tre år äldre än Jon Hamm.









(Biopremiär 25/7)

tisdag 9 juli 2013

Bio: Now You See Me

Foton copyright (c) Nordisk Film
Kommer ni ihåg slasherfilmen TERROR TRAIN från 1980? Eller MÖRKA NATT, BLODIGA NYÅRSNATT, som den tydligen först hette i Sverige. Just det, det är ju den där en tosing härjar på en nyårsmaskerad ombord på ett rullande tåg. Ombord på detta tåg underhåller David Copperfield - nej, inte romanfiguren, utan trollkonstnären. Han utför de mest fantastiska tricks - och tänker man efter är de flesta omöjliga att genomföra ombord på ett tåg som tuffar fram i hög hastighet. På ett tåg finns ju liksom inga källare, hemliga gångar och annat som kan vara bra att ha till hans om man vill ge illusionen av att teleporteras genom en tågkupé.
Nackdelen med trolleriföreställningar på film är ju att det är filmat och regisserat; det går att trixa precis som man vill med klippning och effekter. Vilket i viss mån även gäller för föreställningar som visas på TV. Magin försvinner från magin, så att säga. Däremot träffade jag nyligen en close up-magiker på en fest och jag kunde omöjligt begripa hur vissa av hans trick gick till.
Nya NOW YOU SEE ME kretsar helt och hållet kring trolleriföreställningar. Gigantiska trolleriföreställningar. Och det här ser inte ut som något annat än specialeffekter i en påkostad Hollywoodfilm. Det är inte "lite för mycket", det här är mycket för mycket för att jag ska köpa att vissa av de trick som förekommer går att iscensätta i verkligheten - och detta tycker jag att filmen förlorar en hel del på.
Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher och James Francos lillebror Dave Franco (som är irriterande lik Måns Zelmerlöv eller möjligtvis Eric Saade) är fyra trollkonstnärer som inte känner varandra, de har aldrig träffats, och deras karriärer i branschen är väldigt olika - från superstjärnor i Los Angeles till fingerfärdiga småbrottslingar som lurar folk på pengar. Det enda de har gemensamt är att de är otroligt skickliga illusionister.
Nå, dessa fyra sammankallas av en okänd person som har något slags komplicerad plan han vill att kvartetten ska genomföra. Hopp till ett år senare och kvartetten uppträder som The Four Horsemen. Deras show är extremt påkostad och som avslutningsnummer står de på en scen i Amerika och lyckas råna i bank i Paris. Det märkliga är att en bank verkligen blir rånad borta i Frankrike - pengarna försvinner och pumpas ut i showarenan.
Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som sätts på att lösa det besynnerliga fallet - och han får hjälp av den franska Interpolagenten Alma, som spelas av Mélanie Laurent. Morgan Freeman är en före detta magiker som gjort sig en karriär på att avslöja trolleritrick och som hjälper till i utredningen. Även Michael Kelly och Common dyker upp som FBI-agenter. Michael Caine har en liten roll som mannen som bokade The Four Horsemens föreställning.
NOW YOU SEE ME är regisserad av fransmannen Louis Letterier, mannen bakom DANNY THE DOG, TRANSPORTER 2, THE INCREDIBLE HULK och CLASH OF THE TITANS. Detta innebär att det här är en slickad och kompetent produktion - men samtidigt är den rätt anonym. Det känns som om vem som helst kunde ha gjort filmen.
... Och som sagt: jag köper inte de tricks som utförs. Detta faktum blir förstås till filmens nackdel. Efter ett tag visar det sig inte helt oväntat att berättelsen är något makalöst långsökt; det är alldeles för osannolikt att någon vill lägga tid och pengar för att genomföra den synnerligen komplicerade plan storyn går ut på.
Dock är skådespelaruppställningen smått fantastisk, vilket filmen vinner en del på. Jag gillar Mark Ruffalo, han är alltid en sympatisk kille. Och så har vi förstås den ljuva Mélanie Laurent. Henne är jag kär i. Jag ska nog ta och gifta mig med henne.
Någon som har henne nummer?






(Biopremiär 10/7)





måndag 29 oktober 2012

Bio: Möhippan

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för riktigt avskyvärda filmer:

BRIDESMAIDS var ju en fantastiskt rolig film. Därför är det ju lätt att tro att MÖHIPPAN (som heter BACHELORETTE i original) ska vara en film i samma anda - men där skiter man sig allt på tummen. Ursprungligen är detta en pjäs av Leslye Headland, som även skrivit långfilmsmanuset och regisserat. Filmen lanseras som en komedi, dess trailer ger sken av att det här är en komedi, men ärligt talat - det vetefan vad det här är. Filmen vet inte själv vilket ben den ska stå på.

Rebel Wilson är den kraftigt överviktiga Becky, som ska gifta sig med en stilig man. Det gamla gänget samlas för en möhippa - men om det verkligen är gamla kompisar till Becky eller ej blev jag aldrig riktigt klok på, jag fick intrycket av att de mobbade henne i skolan. Det är Kirsten Dunst, Lizzy Caplan och Isla Fisher som spelar kompisarna - inget fel på den skådisuppsättningen, alltså, men de spelar en trio fullkomligt motbjudande människor.
Jag är inte den som reagerar på svordomar, grovt språk och sexskämt, men när sådant förekommer i en komedi, måste det skötas med viss finess. Det funkar ju alldeles utmärkt i TED - men i MÖHIPPAN funkar det inte alls. Det blir bara billigt och vulgärt på fel sätt. Här finns noll tajming.
Tjejernas möhippa spårar snart ur. De super och knarkar och råkar slita sönder Beckys bröllopsklänning - och hon ska gifta sig dagen efter. De tillbringar natten med att försöka laga och tvätta den, vilket inte går så bra. Sedan spårar det ur ännu mer - med till exempel en överdos.

Jag vet inte - är det meningen att det här ska vara roligt? MÖHIPPAN är till större delen ett ganska allvarligt drama, fullspäckat med vad man säkert tror är nattsvart humor. Men i slutändan blir det här varken det ena eller det andra. Det blir bara en synnerligen irriterande och bitvis ganska obehaglig historia.
En lustig detalj är att det är killarna som framstår som de normala och sympatiska - åtminstone i förhållande till de vidriga huvudpersonerna. Och killarna - James Marsden spelar en av dem - förekommer knappt alls i filmen.

Av någon anledning flyttades premiären på MÖHIPPAN fram - dessutom till en måndag. Mycket märkligt. Eller anses detta vara en lämplig höstlovsfilm?

Skitdålig film. Jag hatade det här möget. Se om SKYFALL istället!






(Biopremiär 29/10)