Visar inlägg med etikett Isabelle Huppert. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Isabelle Huppert. Visa alla inlägg

torsdag 12 januari 2017

Bio: Elle

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag läser att Paul Verhoeven fyller 79 i sommar. Jösses! Jag tänkte att han borde vara i 70-årsåldern, knappast 80-årsåldern.

Vad har Paul Verhoeven haft för sig på sistone? Det är nu rätt längesedan han var uppe i smöret i Hollywood - han gjorde ju ROBOCOP, TOTAL RECALL, peakade publikmässigt med BASIC INSTINCT, floppade med festliga SHOWGIRLS, kom tillbaka med STARSHIP TROOPERS, men efter den mediokra HOLLOW MAN, som kom år 2000, lämnade han Hollywood.

2006 gjorde han filmen BLACK BOOK hemma i Holland; den släpptes på DVD i Sverige, men jag har inte sett den. 2012 kom den holländska filmen STEEKSPEL, som jag aldrig hört talas om.

När Verhoeven nu återvänder till svenska biodukar, är det med en fransk film, som bygger på en roman av Philippe Djian - en man som är mest känd för boken bakom BETTY BLUE - 37,2 GRADER PÅ MORGONEN. Genren är dramathriller. Eller ... Det här är ett drama, eller en icke-thriller.

Verhoeven återvänder till de teman han är förtjust i: sex, våld, och sex och våld i kombination. Fast i ELLE ligger betoningen på själva dramat. Jag associerar lite till Haneke - och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Isabelle Huppert spelar den frånskilda Michèle, som äger ett företag som gör datorspel. Inriktningen på det nya spelet verkar vara sex och våld i fantasymiljö, och det vi får se av spelet ser riktigt dassigt ut. När filmen inleds har Michèle precis blivit våldtagen i hemmet av en maskerad man. Men, istället för att ringa polisen och söka hjälp, fortsätter hon att leva sitt liv som vanligt. Hon är en ganska osympatisk, illa omtyckt kvinna, och som dotter till en massmördare (uppfattade jag det som; inte seriemördare), är hon minst sagt komplex och egendomlig.

Michèle tänker själv hitta gärningsmannen, vilken verkar vara någon som känner henne, eftersom han skickar anonyma SMS till henne. Samtidigt börjar Michèle att fantisera om våldtäkten - som om hon egentligen uppskattade den.

Många av de övriga rollfigurerna är lika osympatiska. Michèle ligger med maken till en arbetskollega - fast hon verkar även ha en lesbisk relation till kollegan. Hennes före detta makes nya flickvän är en ung, söt yogainstruktör, och det uppskattas inte. Michèles nymfoman till mor ska gifta om sig med en drygt femtio år yngre man. Michèles hopplöse son väntar barn med sin jobbiga flickvän. Alla de här firar en julafton från helvetet. Michèle passar även på att smygtitta på grannen medan hon onanerar. Grannen har en djupt religiös fru.

... Och thrillermomentet försvinner i allt det här.

ELLE utspelar sig i ett väldigt grått Paris. Filmen är två timmar och tio minuter lång - och alldeles för lång. Det hade gått att skära ner filmen med en halvtimme. Ofta håller filmen bara på, den trampar vatten, och jag undrar vart Verhoeven vill komma.

Samtidigt är ELLLE rätt bra. Det är en intressant och ganska obehaglig film. Några splatterinslag lär chocka en del. Ibland är det rätt roligt och medvetet komiskt.

Våldtäktsmannen visar sig vara precis den jag trodde det var.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 13/1)

onsdag 26 november 2014

Bio: En tripp till Paris

Foton copyright (c) Studio S Entertainment


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore.


Marc Fitoussis feel good-drama LA RITOURNELLE visades som EN HELG I PARIS på Malmö filmdagar i somras. När den nu går upp på bio har den döpts om till det käckare EN TRIPP TILL PARIS (men i den svenska texten under förtexterna står en fortfarande "En helg"). Detta är alltså ännu en sådan där fransk film som försetts med en svensk till med en fransk ort eller region i titeln för att locka publik: EN LANTHANDEL I PROVENCE, EN BOHEM I PARIS och så vidare.


Isabelle Huppert och Michael Nyqvist dominerar den svenska filmaffischen. Det går inte att undvika att Micke Nyqvist medverkar. Filmen startar och Nyqvist står som tredje namn i förtexterna. Men det första vi ser är kor. Och Normandie. Huppert spelar Brigitte, som tillsammans med sin make Xavier (Jean-Pierre Darroussin från SNÖN PÅ KILIMANJARO) föder upp kor. Brigitte är dock trött på livet på bondgården, verkar det som. Det är inte så konstigt. Allting är grått och det hela är lika rafflande som en 70-talsepisod av HEM TILL GÅRDEN.


När ska det åkas till Paris?


Var är Micke Nyqvist?


Brigitte har fått något slags utslag på bröstet, troligen beror det på stress. Eller tristess. Hon steker tofubiffar. Xavier blir vred.

En ung grannflicka ställer till med stor fest för traktens ungdomar. En något äldre kille; Stan (Pio Marmaï), släpar dit Brigitte, de dricker och dansar. Brigitte blir full.


Men när ska hon åka till Paris?


Var är Micke Nyqvist?


Nu har ungefär halva filmen gått. Brigitte säger till Xavier att hon ska åka till Paris över helgen för att träffa en hudläkare som nog kan göra något åt hennes utslag. Men detta är bara en lögn. Brigitte vill träffa Stan, som jobbar i en American Apparel-butik i huvudstaden.


På plats i Paris letar Brigitte alltså upp Stan. Men var är han? Var är Micke Nyqvist? Jo, när det återstår ungefär en tredjedel - eller en fjärdedel? - av filmen dyker han upp. Och han spelar en dansk! Jag måste säga att jag blev förvånad när han visar sig prata franska. Han pratar även lite danska. Han flirtar med Brigitte och spelar "Trubbel" med Monica Zetterlund. Är det månne Lena Endre som dyker upp på ett litet foto föreställande hans fru?

... Okej. Om det inte vore för Micke Nyqvists medverkan hade den här filmen troligen aldrig gått upp på bio i Sverige - eller ens släppts på DVD. EN TRIPP TILL PARIS är en oerhört menlös film. Den är inte romantisk. Den är inte speciellt rolig. Jag kan inte hävda att den är underhållande. Efter tio minuter var jag rätt less på filmen.


Det hela berättas i ett makligt lunkande. Det är grått och visset mest hela tiden. Majoriteten av filmen utspelar sig i Normandie och där ser det ut att fortfarande vara 1970-tal.


I ett lite mystiskt stickspår får vi se Brigitte hjälpa en ung indier som säljer grönsaker illegalt på gatan. Vid ett tillfälle får vi se Barbapapa på en TV. De av er som är intresserade av att se en liten kalv komma till världen lär bli nöjda. I en lång - och egentligen fullkomligt omotiverad - scen visas hur en ko kalvar.
... Men om man inte är intresserad av detta kan jag inte komma på något skäl till att se den här filmen.


I eftertexterna stavas Nyqvists förnamn som "Michaël".





(Biopremiär 28/11)

tisdag 20 november 2012

Bio: Amour

Foton copyright (c) Folkets Bio
För mig är Jean-Louis Trintignant, född 1930, mest känd för sina insatser i ett par kultklassiker på 1960-talet. Han spelade mot Ewa Aulin i DEATH LAID AN EGG och han var hjälten i Sergio Corbuccis westernklassiker THE GREAT SILENCE; en riktig höjdare. Men karln har oavbrutet varit verksam från 1955 fram till nu. Och nu är han bioaktuell i filmen som tilldelades årets guldpalm i Cannes.
Det är Michael Haneke som skrivit och regisserat AMOUR. Och vad tycker vi om honom? Nja, min relation till honom är ju inte den bästa. Världens församlade kritikerkår hoppar av lycka när han levererar en ny film, jag tycker att han är ... mindre kul. Jag kikade på de två recensioner jag skrivit av hans filmer här på TOPPRAFFEL!. Nyinspelningen av FUNNY GAMES, som tillhör genren Trash Disguised as Art, och DET VITA BANDET. Jag kunde behärska mig.
Trintignant och Emmanuelle Riva, född 1927, spelar Georges och Anne. De har båda tidigare undervisat i klassisk musik (de verkar vara speciellt förtjusta i Schubert), och även deras dotter Eva (Isabelle Huppert) sysslar med musik och reser runt med en orkester. Georges och Anne bor i en stor, flott lägenhet i Paris och de verkar leva ett harmoniskt liv - men så en morgon drabbas Anne av en stroke. Georges tar hand om henne.
I två timmar och sju minuter.
AMOUR börjar med slutet: polis bryter sig in i parets lägenhet. Dörren till sovrummet är igentejpad. På sängen hittar de den döda Anne, omgiven av blomblad. Således vet vi från början hur det kommer att gå. Att Anne förmodligen dör på slutet hade förstås varit givet utan denna onödiga prolog, men nu framgår det även att hon fått hjälp på traven. Således sitter vi och väntar på att hon ska tas av daga. I över två timmar. Ofta i realtid.
Det här är en typisk film som vinner Guldpalmen och andra, liknande priser. AMOUR är en typisk film som går hem hos kritiker och i vissa kulturkretsar. Men låt mig få sticka ut hakan här:
Jean-Louis Trintignant är fullkomligt strålande som Georges. Jag hade ingen aning om att han är en så bra skådis. Även Riva och Huppert är briljanda, men Trintignant är något utöver det vanliga.
Men han får vara hur bra skådis han vill, det spelar ingen roll - jag tycker att AMOUR till större delen är mördande tråkig. Filmen är verkligen extremt realistisk på de flesta sätt, men det enda som händer är att Anne blir sämre och sämre, och Georges får allt svårare att ta hand om henne. Ibland dyker det upp skötare. Kärleken mellan Georges och Anne prövas. Han vet inte vad han ska ta sig till. Han försöker dölja Annes tillstånd för Eva. Anne svamlar och pratar osammanhängande och kissar på sig.
Jean-Louis Trintignant i yngre upplaga.
Fotot är grådaskig, kameran ofta statisk. Långa tagningar. Många scener som sagt i realtid.
Jag misstänker att jag nickade till en stund i mitten, men jag är inte säker. Säkert är däremot att jag under de mest händelselösa scenerna satt och tänkte på annat. Mästaren på karate.
Lite intressant blir det när det flyger in en duva i hallen. Georges har även en spännande mardröm. Söta Dinara Drukarova från 360 har en pytteroll.
Men herregud, jag kan inte sitta här och låtsas att jag gillar det här och vill rekommendera filmen. Dessutom känner jag igen en del av filmens innehåll från verkliga livet, så varför ska jag se det på bio? I vanlig ordning är Michael Haneke även lite för kall och okänslig för att jag ska låta mig engageras.
Om jag ska göra som Expressen och även betygsätta skådespelarna, får Trintignant fem syndiga dvärgar. Men själva filmen? Jag är väl en galen kamikazekritiker som kommer att få fan av andra för detta, men det blir inte mer än det här:
 






(Biopremiär 23/11)



torsdag 1 november 2012

Bio: En bohem i Paris

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Förra vintern fick jag en liten Aha-upplevelse. Jag köpte boken "101 skräckfilmer du måste se innan du dör", som reats ut i en evighet på Akademibokhandeln. En av de 101 filmerna är den belgiska MAN BITES DOG; på sin tid totalförbjuden i Sverige, väldigt omtalad, och själv köpte jag den i London 1993. En av männen bakom MAN BITES DOG var Benoit Poelvoorde, som även innehade huvudrollen.

Benoit Poelvoorde! Jösses! Honom har ju jag sett i en rad filmer de senaste åren, oftast trevliga komedier - som till exempel förra årets FRANSKA NERVER. Jag hade fullkomligt glömt bort att karln började sin karriär i en kontroversiell och satirisk våldsfilm.
Nu är belgaren tillbaka i ännu en komedi - dessutom något slags romantisk komedi. EN BOHEM I PARIS hade Sverigepremiär förra veckan, men i Malmö har vi fått vänta en vecka. Anne Fontaine, som skrivit och regisserat, har tidigare bland annat gjort COCO - LIVET FÖRE CHANEL (i vilken Poelvoorde figurerade), och Poelvoorde spelar Patrick, en kille som väl knappast kan kallas bohem (konstig svensk titel!), men väl en kille från arbetarklassen - eller kanske ännu längre ner. Han har suttit på kåken, han äger ingenting, han super, och han hankar sig fram på småjobb. 

Men så blir hans son kompis med sonen till en viss Agathe (Isabelle Huppert). Agathe och hennes make tillhör Paris överklass. Hon äger till och med en konsthall. Patrick extraknäcker med att fixa saker i lyxvåningen och Agathe och han tvingas umgås. Det går förstås inte så bra. Till en början. Det står visst inte så bra till mellan Agathe och hennes make, och inte helt oväntat uppstår det mot slutet av den här berättelsen tycke mellan Agathe och Patrick - hur osannolikt det än kan verka.
Problemet med EN BOHEM I PARIS är just att den är lite för osannolik. Poelvoorde tar kanske i lite för mycket som den obildade slarvern Patrick, och i realiteten hade det nog trots allt varit ganska omöjligt för honom och Agathe att umgås. Det går liksom inte att ha honom i möblerade hem. Fast själv hade jag nog inte stått ut med Agathe heller.

Men trots detta får jag nog tillstå att filmen är rätt trevlig ändå. Jag gillar den här typen av film, och jag brukar ha ett extra gott öga till filmer som utspelar sig i Frankrike; frankofil som jag är. Dessutom rör jag mig en hel del i Malmös konstvärld, så det är lite kul med skildringen av Paris' konstvärld - även om just Agathe spelar i en helt annan liga. Fast satiren över konstvärlden är lite väl grov med lättköpta skämt.
EN BOHEM I PARIS är ingenting att springa benen av sig för att se på bio, men man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. Den är ibland väl gapig, men småkul och trivsam.
Förresten, är det inte läge att släppa MAN BITES DOG på DVD i Sverige nu? Den känns ju som en typisk release från Njutafilms!






(Malmöpremiär 2/11)